Trafikplanering i Grönköping

Antag att du är en trafikplanerare i en mindre Tätort som har fått i uppdrag att lösa ett enkelt problem. Några kilometer utanför Tätorten har nämligen ett stort Köpcenter öppnats, och trots att meningen naturligtvis är att majoriteten av dess kunder ska använda bil för att kunna lasta in de kopiösa mängder livsmedel, kläder och skor som en medelkund förväntas förvärva vid ett besök, så har man också beslutat att starta en busslinje mellan Tätorten och Köpcentrat för dem vars bil är på verkstad, körkortet är indraget eller som av någon annan anledning inte vill eller kan använda bil.

Vägen fram till Köpcentrat är format som ett upp-och-ner-vänt U där »skänklarna» så småningom strålar samman; dvs ungefär som de löpsnaror som fordom var populära redskap vid en viss typ av publik underhållning. Din uppgift är nu att placera en busshållplats någonstans längs öglan, givet att den »översta» delen, närmast Köpcentrat, är reserverad för avstigning och hämtning med privatbil och taxi. Lägger du hållplatsen på höger eller vänster sida?

Svar: Du lägger den naturligtvis på höger sida; på detta sätt tvingas de avstigande från Tätorten att tränga sig fram genom den ringlande raden av påstigande, vilket ökar den allmänna irritationen. För att nå ytterligare effekt kan man lämpligen plantera en ogenomtränglig häck precis bakom hållplatsen, så att ingen kan gå runt kön den vägen, utan måste kasta sig ut i trafiken för att gå runt bussen på andra sidan. Den slutliga lösningen torde se ut ungefär så här, med en bild som jag snippat från Eniro:

marsta_1

Busshållplatser ser uppifrån ut som avlånga grå rektanglar.

Nu till uppgift två. Som synes på bilden ovan finns det faktiskt två hållplatser längs öglan, båda på den högra sidan. Detta beror på att tills för några år sedan fortsatte vissa bussar till Glesort efter att ha passerat Köpcentrat (och vice versa; kom från Glesort för att sedan fortsätta till Tätort). Hur planerar du detta till allmän missbelåtenhet, om man kan anta att antalet passagerare till och från Tätorten är avsevärt större än till och från Glesorten?

Svar: (1) Du ger de två bussarna (från Glesort via Köpcentrat till Tätort, och från Tätort via Köpcentrat till Glesort) exakt samma ankomst- och avgångstid, vilket maximerar den totala trängseln[1]. (2) Du ser till att den bakre hållplatsen används av bussen på väg till Glesort så att resenärerna från Tätort tvingas tränga sig förbi båda påstigningsköerna.

Hur gick det? Man kan ju inte förvänta sig att du ska klara dig lika bra som proffsplanerare, men om du lyckades pricka in åtminstone hälften av de åtgärder som jag räknade upp ovan borde du ha en framtid som trafikplanerare i Tätorten…

flour1_1

När jag flyttade till Märsta[2] i december 1998 var en av de första sakerna jag lärde mig att dess pendeltågsstation var en katastrof, och att något måste göras. Fram till i april i år hade emellertid inte ett dyft gjorts, om man undantar två-tre mindre detaljer som jag återkommer till nedan[3]. Jag har snippat ett stycke från Eniro här också:

marsta_3x

Här är några av de mest uppenbara problemen:

  1. I bilden ovan har jag ritat in tillämpliga gångvägar för trafikanter som är på väg från pendeltågsstationen (till höger i bilden) till bussterminalens mest avlägsna plattformar — de röda linjerna visar hur trafikplanerarna tänkt sig att de ska gå (deducerad från på platsen befintliga övergångsställen), och den gröna visar hur merparten av trafikanterna i själva verket gick. Detta att folk gick lite hur som helst, kombinerat med att bussarna svängde in vid infarten strax nedanför stationsbyggnaden, var den utlösande faktor som efter sådär tjugo år plötsligt blev akut i våras genom att bussförarnas fackförbund, Kommunal, hotade med trafikstopp om inget gjordes omedelbart.
  2. Ett problem som är besläktat med ovanstående är att bussarna släppte av sina passagerare på olika ställen; den ursprungliga avstigningsytan, den diagonala delen av bussterminalen närmast stationsbyggnaden, visade sig raskt underdimensionerad, i synnerhet för ledbussar, varför passagerare släpptes av längre fram, längs »ytterkanten», eller vid den hållplats från vilken bussen skulle starta nästa tur. Detta bidrog givetvis till den allmänna gåendekalabaliken som busschaufförerna klagade över; i synnerhet om ett avlägset avsläpp kombinerades med en bussförsening som tvingade hugade pendeltågsresenärer att pressa sina rekordnoteringar på sträckan till tåget.
  3. Själva pendeltågsstationen var, särskilt i rusningstid, klart underdimensionerad; då jag mer regelbundet tvingades nyttja densamma i rusningstid påminde mig den situation som uppstår då en tåglast pendelstågpassagerare rusar mot bussterminalen, och därvid i detta lilla utrymme träffar på en last höghastighetsbusspassagerare på väg åt andra hållet, om de experiment som utförs vid LHC eller någon annan accelerator. De bilder som kan beskådas i länken ovan togs för ett antal år sedan; sedan dess har man installerat spärrar av den där gamla typen som (1) inte stoppar dem som vill ta sig över eller genom dem, och (2) ofta bryter ihop fullständigt och vägrar släppa genom inpasserande, med eller utan kort. I sommar har en av dem varit »under reparation» varje gång jag nyttjat pendeltåget. Jag antar att spärrarna inte sattes dit för att minska LHC-känslan i rusningtid, utan av något trafikbolags kontrollbehov.
  4. Märsta station har inte bara en perrong för pendeltåg utan även en för SJs distanståg och uppsalapendeln; den kan beskådas strax ovanför stationsbyggnaden i flygfotot ovan. Övergången är visserligen bevakad både av signaler och bommar, men det har genom åren inte hindrat stressade norrifrån kommande resenärer att chansa på att de hinner över. För några år sedan var tidtabellerna så djävulskt ordnade att (1) uppsalapendeln enligt tidtabellen kom in jämna halvtimmar, bussarna (till exempel den till Arlanda) avgick två minuter över jämn halvtimme och pendeltåget mot Stockholm avgick fyra minuter över jämn halvtimme, samt (2) bussarna enligt tidtabell kom in två minuter innan jämn halvtimme. Tidtabellerna har justerats något, till exempel avgår nu pendeltågen sex minuter över jämn halvtimme, och dessutom torde SLs nya pendeltågslinje, som går via Arlanda ända till Uppsala, ha avlastat Märsta station en hel del, men problemet kvarstår fortfarande.
  5. Slutligen har det i det lokala annonsbladet influtit ett flertal insändare som i olika tonarter påpekat att den parkering som syns till vänster i bilden ovan är för liten, och att stressade pendeltågresenärer inte finner något nöje i att leta parkeringsplats längre bort någon minut innan tåget avgår. Eftersom jag är billös kan jag inte bedöma allvaret i klagomålen, men redan mängden av insändare tyder på att här finns ett problem.

Det har emellertid funnits tillfällen då kommunens politiker haft möjlighet att lösa åtminstone en del av problemen; jag tänker speciellt på den gång i slutet av 90-talet då en pyroman brände ned stationsbyggnaden. Fram till denna händelse hade den gamla kåken mest betraktats som en onyttig bromskloss, en relik från svunna järnvägstider som utvecklingen obönhörligt sprungit ifrån. Men i stället för att i lugn och ro utvärdera vilka möjligheter som detta öppnade beslöt kommunens politiker, som jag minns det, enhälligt och omedelbart att bygga upp huset igen, enligt maximen att en brottsling minsann inte skulle få styra deras beslut. Den tanken var möjligen god, men eftersom det allmänt antogs att den pyroman som härjade i Märsta vid denna tid var speciellt intresserad av restauranger, och man samtidigt beslöt att att den restaurang som höll på att inredas i det nedbrunna stationshuset inte skulle få samma kontrakt i det nyuppförda huset, så har jag svårt att se logiken i resonemanget. Ten out of ten for style, but minus several million for bad thinking, som Zaphod Beeblebrox kanske skulle uttryckt det. Ett ypperligt tillfälle att ta tag i problemet missades alltså på grund av något slags missriktad moralisk indignation.

Sedan augusti ser bussterminalen i Märsta ut så här:

marsta_2

Det är givetvis för tidigt att komma med några alltför säkra omdömen ännu, i synnerhet som jag ännu inte lyckats passera terminalen i dagsljus mer än någon enstaka gång, men några konklusioner kan göras även utan direkta observationer på plats:

  1. Den nya avstigningshållplatsen innebär att sträckan till pendeltågsstationen nu blir längre än tidigare, vilket är dåliga nyheter för oss som förmodligen har passerat den tid då vi pressar våra respektive personbästa på 200 meter. Dessutom har den den otrevliga egenheten att om tre bussar A, B och C kommer till hållplatsen ungefär samtidigt, och i den ordningen, kommer A att komma längst bort och C närmast pendeltågsstationen; sådant stör mitt sinne för rättvisa.
  2. Enligt en uppgift jag sett någonstans skulle poängen med ovanstående upplägg vara att gångtrafikanter och bussar inte befann sig på samma ställe samtidigt[4]. Detta är, som lätt inses av ovanstående skiss, fel, eftersom de bussar som ska avgå från den »nedre» delen av »påstigningsön»[5] måste passera det övergångsställe där passagerare från pendeltåg tar sig över till påstigningsön. Men även om detta argument är fel så är en betydande fördel att resenärerna nu inte har något sätt att gena, utan den genaste vägen är den medelst övergångsställe anvisade; även det faktum att bussarna inte längre kommer snett bakifrån sett från en stressad fotgängares synvinkel borde öka säkerheten. Jag är därför försiktigt optimistisk att detta trots allt kan vara en förbättring. Det återstår dock att se hur man löser problemet med resenärer som ska byta buss[6], och var bussar vars förare har en kortare paus ska ställas upp; men detta borde vara överkomliga problem.
  3. Punkterna 3 och 4 i den förra uppräkningen har som synes inte alls berörts av ombyggnaden.
  4. Punkten 5 har däremot »lösts» på så sätt att parkeringsplatsen tagits bort, och bilister hänvisas nu till de parkeringsplatser som syns ovan järnvägen i flygbild nummer två. Jag har inte sett några kommentarer till detta i annonsbladet, men en spontan reaktion är ju att det inte direkt gör något för att minska problemet med stressade sista-minuten-resenärer som ignorerar signaler och bommar vid järnvägsövergångar. På samma ställe där jag läste om de med bussar icke överlappande trafikanterna såg jag en kommentar om att den borttagna parkeringsplatsen dels skulle användas till utökad kapacitet[7] och dels skulle de bortre delarna eventuellt användas till handikapp- och cykelparkering. Jag hoppas åtminstone delen om handikapparkering var ett dåligt skämt[8]; och om någon tror att en cyklist skulle parkera sitt fordon så långt bort när det finns platser 15 meter från stationen (se rektanglarna strax till höger om stationsbyggnaden i flygfotot ovan) så må hen göra det; som före detta heltidscykeltrafikant[9] ställer jag mig ytterst tveksam till detta.

Som lätt utläses ur denna senare lista återstår det en hel del att göra innan Märsta station kan göra anspråk på att vara ett modernt och funktionabelt kommunikationscentrum. Inför höstens val publicerade både moderaterna och socialdemokraterna[10] helsidesannonser i annonsbladet där de lovade att ta itu med de problem som jag räknat upp ovan och några till. Förhoppningsvis leder det till att man äntligen jobbar fram ett användbart förslag för Märsta station, men jag hoppas hermer[11] märstapolitiker ursäktar om jag tar ett eller annat andetag under tiden.

Addendum 2014-12-13: Strax efter att denna blogga publicerats visade det sig att ännu en punkt på min lista över mindre väl fungerande detaljer omkring Märsta station har varit föremål för förändringar — de i punkt tre omtalade »spärrarna av den gamla typen» har bytts ut mot spärrar av den nyare typen, och samtidigt har kapaciteten utökats från fem till fyra spärrar…


Fotnoter:

  1. Här må i rättvisans namn påpekas dels att dessa tider till stor del kan anses bero på anpassning till pendeltågstrafikens i Tätorten avgångar och dels att dessa förmodligen bestämdes av en annan trafikplanerare. []
  2. Som väl de flesta gissat vid det här laget, åtminstone de som känner mig, är »Tätorten» i exemplet ovan Märsta; att »Glesorten» är Valsta är kanske inte fullt lika enkelt att veta, men att Köpcentrat heter Arlandastad bör alla som har minsta hum om Märstas omgivningar gissat. []
  3. Och eventuella liknande mindre detaljer som jag endera missat eller glömt bort i hastigheten. []
  4. Irriterande nog kan jag inte hitta det protokoll på Sigtuna kommuns hemsida där jag en gång såg detta påstående; jag måste därför lita på mitt minne i detta och nedanstående fall. []
  5. Det innebär tre av de fyra mest frekventa linjerna i Tätort, de till Småstad, Glesort och Yttre Glesort. []
  6. När jag passerade där senast fanns bara ett temporärt räcke, som någon naturligtvis häktat av så att man kunde gå till »ön» direkt från avstigningshållplatsen; ett övergångsställe kommer förhoppningsvis att planeras innan arbetet avslutas. []
  7. Detta har, som man kan förvissa sig om från ovanstående bilder, lett till att de åtta tidigare hållplatserna nu utökats till sex. []
  8. Alternativt kan man ju hoppas att mitt minne spelat mig ett elakt spratt, men minnen som tagit vägen över det moraliska indignationsorganet, var det nu sitter, brukar vara relativt tillförliga. Jag gjorde en snabb uppskattning av avståndet mellan den bortre delen av parkeringen och pendeltågsstationen, och kom fram till att avståndet var omkring 350 meter. []
  9. Jag använder detta lite klumpiga ord för att det smidigare »heltidscyklist» möjligen skulle kunna tolkas som att jag pysslat med Tour de France och liknande, något som jag bestämt förnekar. []
  10. Eftersom dessa båda partier har så stora likheter att det ofta är svårt att hålla isär dem brukar jag kalla dem »socialmodekraterna», vilket åtminstone fått en person jag nämnt detta för, logementskamraten och socialdemokraten 1003 Karlsson, att gå i taket. Detta var redan innan kärnkraftsomröstningen 1980, då detta förhållande borde blivit uppenbart för alla med någorlunda normala kognitiva gåvor. []
  11. Detta är mitt förslag till ett könsneutralt sätt att säga »herrar/damer» eller »herrar och damer». Jag jobbar för närvarande på »farbror/tant»; vad sägs om »tantbror»? []

Jag har tappat räkningen

I måndags fick jag ännu ett samtal från mina indiska »vänner» på »Microsoft Support» som jag berättat om tidigare och ännu tidigare. Nu har jag inte redovisat alla samtal här på bloggen, och jag måste bekänna att jag alldeles tappat räkningen, men jag gissar att jag nu fått omkring tio samtal från Indien. Jag har dessutom fått ett antal, omkring 4-5, mystiska »samtal» där det är tyst i luren ett par sekunder när jag svarar, följt av en mekanisk kvinnlig röst som säger »Goodbye!»; gissningsvis är det något mellanled som kopplat ned förbindelsen. Jag kan naturligtvis inte bevisa att det är indierna som varit framme i de här fallen också, men eftersom jag i stora drag bara får tre typer av telefonsamtal nuförtiden, och de andra två typerna[1] av samtal är av en helt annan art så återstår bara indierna som huvudmisstänkta.

Som jag redogjort för tidigare har jag inget emot lite »Scam baiting», men när jag inte är upplagd, till exempel om de lyckas väcka mig under en tupplur, eller medan jag äter frukost, brukar jag försöka göra samtalet kort. Det mest lyckade exemplet är väl då jag besvarade frågan om huruvida jag pratade engelska med påståendet »Of course I do; I work for Microsoft Support!», varpå samtalet avbröts. En annan gång svarade jag »OK» några gånger medan kvinnan i andra änden läste upp de numera ganska välbekanta raderna om att hon arbetade för Microsoft support, och att min dator hade skickat dem blah-blah-blah… Efter en tre, fyra meningar avbröt jag henne ganska bryskt[2], berättade att jag hört den historien förut och att detta var det sämsta framförandet hittills; hon borde träna mer. Där någonstans tog det samtalet slut, och jag kunde återgå till viktigare göromål.[3]

I måndags lyckades dock inte mitt försök att reprisera den första av de ovanstående, utan jag fick höra den vanliga historien igen, på ovanligt dålig engelska. Trots att jag berättade att jag inte tänkte låta mig luras, eftersom jag fått tiotalet samtal från indier på Microsofts supportavdelning[4], eller liknande, så gav han sig inte, utan bad mig att googla »ammyy.com», och skickade mig sedan till sin »manager». När denne frågade vad jag såg på skärmen svarade jag att jag såg en google-sida, där den första länken gick till ammyy.com, och de två närmaste till sidor som berättade om »ammyy scam»; när han bad mig klicka på den första frågade jag varför, eftersom jag redan talat om för person nummer ett att jag inte hade några som helst planer på att låta dem ta över min dator. Där någonstans blev jag ihopkopplad med en tredje person, som på ett ungefär upprepade proceduren som person nummer två redan försökt, med samma resultat. Denne tredje person lyckades dock inse att det inte skulle bli några affärer, så han bad mig gå in på en hemsida vars adress jag inte tänker besudla bloggens renommé med att återge, men om jag säger att den både innehöll ett populärt räkneord, något större än fem men mindre än sju, och ett engelskt ord som antyder att sajten innehöll rörliga bilder, så misstänker jag att ni fått ett ganska bra hum vilken typ av material man kan förväntas hitta där. Det blev också hans sista ord i den här tämligen förvirrade konversationen.

En undring i all stillhet, baserat på det faktum att jag fått sådär tio till femton påringningar från indierna och det att jag inte har någon anledning att tro att jag skulle fått ovanligt många samtal från dem[5] — finns det någon person i Sverige som ännu inte blivit uppringd av de indiska lurendrejarna?


Fotnoter:

  1. Förutom indierna ringer även min mor och folk som ska till en parkeringsplats på Arlanda; detta senare fall beror förmodligen på att den telianska utrustning som ska tolka de pip som telefonens knappsats numera ger ifrån sig får för sig att ett noll-pip är ett ått-pip. Även Telia har tydligen måst dra åt svångremmen, åtminstone på sina siffror. []
  2. Om jag minns rätt var det här mitt i min frukost; innan jag fått i mig den är jag mer djur än människa. []
  3. Jag har funderat på att översätta en av Kjell Alinges repliker från 70-talet: »Detta är Kjell Alinges automatiska telefonsvärare — vafan, ringer du nu igen…?» Tyvärr torde en översättning sakna ett par av originalets poänger. []
  4. Någonstans där lyckades jag till och med få honom att erkänna att han inte satt i Florida, vilket var hans första bud, utan strax utanför Kalkutta; tyvärr uppfattade jag inte ortens namn. Han drabbades också av en viss tvekan, och frågade »So, what do we do now?, på vilket jag kvävde en skrattattack och svarade »I don’t know — how’s weather in Calcutta?»… []
  5. Jag bortser då från hypotesen att även indiska pip kopplar deras försök att komma till Arlandas långtidsparkering till mig. []

Tufft spelschema

Det var länge sedan jag intresserade mig för inhemsk ishockey[1]; för en oinitierad betraktare tycks det som om de spelar en massa uppvärmningsmatcher på sensommaren, hösten, vintern och våren, för att sedan göra upp om något slags mästerskap på försommaren. Men jag var inte medveten om att man numera spelar flera matcher per dag förrän jag såg nedanstående notis på text-TV:

matcher

Lägg märke till avslutningsraden, som kungör att fler matcher kommer att läggas till automatiskt. Att vara ishockeyspelare verkar vara ett tufft arbete…


Fotnoter:

  1. För att ingen ska få några konstiga idéer är det säkrast att påpeka att det är minst lika länge sedan jag hade något intresse för uthemsk ishockey. []

Schrödingers röst

De senaste veckorna har det, av förståeliga skäl, pratats mycket politik i sociala medier. De som pratar faller oftast inom två ganska väl definierade grupper. Personerna i den ena gruppen vet exakt vad de ska rösta på och står kanske till och med på något partis lista; det förnämsta exemplet på detta är nog min förre klubbkamrat från LASS Björn Alling[1], vars »personvalskampanj» utan tvekan tillhör de mer originella:

alling

Den andra gruppens medlemmar är inte bara osäkra, utan många av dem har uttryckt någon variant på påståendet »det vore bra om man kunde rösta emot ett parti i stället för för ett parti». Som en guide till dessa tänkte jag nedan skissera det system jag använt under de snart 40 år jag röstat.

  1. Dela in partierna i tre »högar»; de motsvarar lämpligen de tre kategorierna »partier jag kan tänka mig att rösta på», »partier jag kan tänka mig att rösta på under pistolhot» och »partier jag absolut inte kan tänka mig att rösta på ens under pistolhot».
  2. Om den första högen innehåller ett eller flera partier är problemet enkelt; du väljer helt enkelt det parti som känns rätt. Skulle det finnas fler än ett parti som känns lika bra kan du dra lott eller snegla på den metod jag använder i den fjärde punkten. När jag var ung och inte lika cynisk som nu använde jag mig av denna metod.
  3. Om däremot den första högen är tom, så tvingas man använda en annan metod. Om det visar sig att alla partier hamnar i en och samma hög, oavsett om det är den andra eller tredje, så är det enklaste att stanna hemma, eller att blankrösta.[2]. När jag var något äldre och i det närmaste lika cynisk som nu använde jag mig av denna metod.
  4. Återstår att hantera det fall då de partier man kategoriserat fördelat sig på de två senare högarna utan att någondera är tom; i detta fall rekommenderar jag något som jag kallar för »kvantröstning»[3]. Kvantröstning går i all enkelhet till så att man samlar ihop röstsedlar för de partier man placerat i hög två, blandar dem noggrant, drar en ur högen, stoppar den obesett i valkuvertet och slänger sedan de överblivna röstsedlarna utan att titta på dem[4]. Det knepiga med kvantröstandet är att göra allt utan att titta; valsedlar är tryckta på så tunt papper att partiets namn ofta går att urskilja trots att man betraktar dess baksida. I synnerhet instoppandet i kuvertet är ett knepigt moment, där den lilla lappen med det försåtligt oskyldiga utseendet har en tendens att, bokstavligt, sätta sig på tvären[5]. Av ett skäl som torde vara uppenbart har jag funnit det lämpligt att använda denna metod från och med valet 2010.

Kvantröstningen har, som jag ser det, två huvudpoänger: dels gör man sin plikt som demokratiskt sinnad medborgare i det man ökar mängden röster för den sida som man anser inte fullt lika inkompetent som de man avstod från att ta med i lottdragningen, och dels att man genom att utöka valhemligheten till att gälla även sig själv lätt kan frånsäga sig ansvar för de dumheter som de valda politikerna utan tvekan kommer att göra, eftersom man inte vet vem man röstade på[6].

Samling vid valurnorna, gott folk, och må sämsta parti förlora!


Fotnoter:

  1. Han jobbar dessutom på IFM, den institution där jag disputerade för många år sedan, men jag hade redan slutat där då han började. []
  2. Här kan man ställa sig frågan hur man bör agera om alla partier hamnat i den första högen, och varför jag inte tog upp det fallet i punkten två härovan. Det beror naturligtvis på att jag finner den möjligheten så osannolik att det knappast är värt att nämna den i en fotnot, men eftersom jag nu gjort det så må det väl vara hänt. Det kan dock vara värt att påpeka att jag anser att man i detta fall bör rösta enligt någon av de metoder jag redogör för i den förra punkten eftersom man faktiskt hittat (fler än) ett parti vars åsikter man delar; denna viktiga detalj skiljer punkterna två och tre åt på ett avgörande sätt. []
  3. Jag trodde i min enfald att jag var ensam uppfinnare av detta koncept, så döm om min förvåning då jag hittade ett liknande system, med ett liknande namn, på webben för några dagar sedan. Uppenbarligen fyller denna typ av röstande ett stort behov. []
  4. För exakthetens skull är det kanske säkrast att påpeka dels att i just det val som ska hållas om några dagar måste man upprepa processen tre gånger, och dels att alla dessa åtgärder lönar föga om inte valkuverten sedan överlämnas till tjänstgörande valförrättare. []
  5. Vid min första kvantröstning tvingades jag göra om proceduren sedan jag råkat se vilket parti jag höll på att knöla ned i kuvertet. På vägen ut såg jag också namnet på ett av de partier som inte kommit med, men vilket det var, och i vilket val, har jag nu lyckligt och väl glömt bort. Den här gången gick det dock smidigare. []
  6. Titeln på den här bloggan, »Schrödingers röst», är naturligtvis en parafras på Schrödingers mer bekanta katt. []

Vägen till schackkonsten

gorfo_2Schackböcker på svenska är en sällsynthet; jag vill minnas att jag någon gång i slutet av 80-talet uppfann ordet »gråtretande» för att beskriva den dåvarande utgivningstakten, och trots att jag inte direkt har någon järnkoll på de senare årens produktion vågar jag komma med den gissningen att de etablerade förlagens schackboksutgivning fortfarande ligger kvar på en medeltida nivå, och att de eventuella schackböcker som dyker upp på marknaden ges ut av entusiaster[1]. Det är om en sådan den här bloggan ska handla, Göran Forslunds Problemschack: Brädets konst och magi, som kom ut i början av april i år[2].

Låt mig först som sist deklarera jäv — jag inte bara känner författaren ifråga sedan vår tid som klubbkamrater i Linköpings ASS[3], jag har också läst genom manuskriptet i förhand och haft synpunkter på det, och finns dessutom, både direkt och indirekt, omnämnd i boken; bland annat citerar Göran det förmodligen enda icke-negativa yttrande om motorsport som jag någonsin fällt. Rent praktiskt betyder det att jag inte har några synpunkter av typen »varför gjorde han si och inte så?», eftersom jag redan framfört dem i ett tidigare stadium av projektet[4].

Ska man vara riktigt petnoga så hittar man inte särskilt mycket schack i Görans bok heller, så om du letar efter en bok med de senaste nyheterna runt drag 30 i Sicilianskt eller något sätt att bryta ned Berlinmuren så får du leta annorstädes. För att i någon mån avhjälpa detta så har jag letat upp och kommenterat Görans första, och mig veterligen enda, i TfS publicerade parti. Till 1976 års SM-final för juniorer hade inte mindre än tre dåvarande och blivande LASSare kvalificerat sig, förutom Göran även Jan Westlund och Mikael Broberg; den senare valde dock att avstå från finalen[5][6]. Lars Bäckström suckade i sin rapport i TfS 6/76 att spelet »… bjöd på rätt bleka insatser av de flesta finalisterna. Remivilligheten spred sig och man tycktes rätt nöjd med vad man lyckats uträtta i förgruppen», men detta gällde sannolikt inte Göran, eftersom han bidrog med summa summarum noll remier. Det blev lite för många torskar för att han skulle kunna blanda sig i tätstriden, men genom att han slog den blivande klubbkamraten Westlund avgjorde han kampen om SM-titeln till Gösta Svenns favör. Han spelade också det parti som valdes ut som det mest intressanta från juniorfinalen, och därför publicerades i TfS 9/76 (de mer utflummade kommentarerna är mina; de mer jordnära Rybkas):

För att återgå till boken så handlar den naturligtvis om schackproblem, även om Göran förnekar det i dess allra första mening (och tar tillbaka sitt förnekande redan i nästa mening). Vad han menar är att det inte är en vanlig bok om schackproblem, en som innehåller 300 utvalda problem att lösa och/eller beundra, och det har han alldeles rätt i. Jag tycker man kan hitta åtminstone tre »linjer», tre dimensioner i boken.

Den första dimensionen står problemen för. Göran behandlar inte bara traditionella problem (dvs direkt-, själv- och hjälpmatter) utan även fantasiproblem, seriedragare och så kallade retroproblem; de senare har till och med fått två kapitel, vilket möjligen kan anses vara mitt största bidrag till boken[7].

Den andra dimensionen är olika aspekter på schackproblem. Som Göran påpekar i sin inledning har han valt att inte bara ta med problem som är trevliga att lösa, utan han har också försökt beskriva hur ett schackproblems något abstrakta »skönhet» uppstår, och dessutom berättar han lite om själva hantverket bakom ett problems tillblivelse.

Den tredje dimensionen, slutligen, är Görans väg genom problemkonsten, från lösare och betraktare till problemkompositör och domare; han ägnar ett inledande kapitel åt sin introduktion i problemvärlden i mitten av 90-talet, och i resten av boken hittar man Görans problem på sina naturliga platser i denna värld. Det är nog riskfritt att anta att Göran hoppas att hans bok ska inspirera någon att ta en liknande rutt.

flour1_1

På grund av det ovan redovisade jävet har jag svårt att berätta hur bra den här boken är utan att uppfattas som den partiske iakttagare jag oundvikligen är. Jag kan bara rekommendera att läsaren skaffar sig ett eget exemplar — boken kan köpas från alla välsorterade boklådor, eller från förlaget självt — och på egen hand fördjupar sig i problemschackvärlden. Efter att ha läst boken har du förhoppningsvis nått fram till det stadium som Göran berättar om i slutet av kapitlet om »paradoxnjutning»:

Jag har i det här kapitlet gett prov på några egna problem skräddarsydda för olika tematurneringar. Utan kännedom om respektive tema skulle de flesta av dessa problem säkert verka både obegripliga och meningslösa. Med kunskap om temat antar jag att problemen numera bara verkar obegripliga…


Fotnoter:

  1. Under skrivandet av denna artikel dök Lars Grahns efterlängtade När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie upp, en bok som på intet sätt vederlägger mitt påstående. []
  2. En berättigad fråga är därför varför jag publicerar en anmälan först tre-fyra månader senare. Svaret skulle kunna vara att vissa tekniska svårigheter fördröjt arbetet, men til syvende og sidst är min närmast patologiska lättja den främsta orsaken. []
  3. Eftersom vi hade likartade intressen vid sidan om schackbrädet, och är ungefär lika gamla (Göran är, om jag minns rätt, fem dagar yngre än jag), innebar detta att vi även spelade en hel del fotboll, innebandy och bridge tillsammans med likasinnade LASSare. []
  4. Visserligen skulle det kunna vara så att Göran struntat i mina råd, eller att jag, »vid närmare eftertanke», ändrat mig, men jag svär, vid Richters Schackkavalkader, att så inte är fallet. []
  5. Enligt uppgift var överledaren och Motalalegenden Örjan Andersson rasande, och talade om för alla som ville höra på att Mikael dragit löje över schackspelet i allmänhet och honom själv i synnerhet. Året därpå hände det igen att en spelare avstod från att delta i SM-finalen trots att han vunnit en kvalificeringsgrupp — den gången var det Rickard Andersson, Örjan Anderssons son… []
  6. Mikael Broberg är för övrigt ungefär lika gammal som Göran och jag — om jag minns rätt är han två dagar yngre än jag… Det är med andra ord fritt fram för schackälskande astrologer att dra slutsatser om våra inbördes likheter och skillnader. []
  7. Den andra stora bidraget torde vara att det förmodligen var jag som fick honom att skriva den allra första artikeln om sina schackproblem i vår klubbtidning LASSmeddelande, som jag dåförtiden var redaktör för. []