Alan Turing skulle ha fyllt 100 år under den gångna helgen, om han hade fått leva och ha hälsan, och om inte homosexualitet betraktats som ett brott under efterkrigstiden. Google ägnade honom en så kallad doodle, han fick en understreckare i SvD, och naturligtvis uppmärksammade mattebloggaren Olle Häggström jubileet. Trots att så mycket har skrivits är det kanske ett par saker som jag kan bidra med.

För det första var Turing en lidelsefull, ehuru inte särskilt framgångsrik, schackspelare. I sin biografi över Turing – Alan Turing: The Enigma^[1][2] – berättar Andrew Hodges inte bara om Turings möten med alla skickliga schackspelare i Bletchley Park (C.H.O’D. Alexander, Harry Golombek och P.S. Milner-Barry, för att bara nämna de bästa), utan han berättar bland annat om hur Turing som ung internatskoleelev får reda på att schackturneringen ställts in på grund av dåligt intresse, men att han övertalade tillräckligt många kamrater för att turningen trots allt skulle bli av. Och här ligger kanske den enda riktiga gåtan i Turings liv – hur kan en så intelligent person med ett så pass brinnande intresse för schack att hans första fråga till en nyanländ kodknäckare är om han är intresserad av schack, ändå anses tillhöra nybörjarstadiet under hela sitt liv? Hodges meddelar att Golombek kunde ge Turing dam i förgåva (eller byta sida efter att Turing gett upp) och ändå vinna; på ett annat ställe berättar han att Turing och en kollega var jämnstarka schackspelare, trots att kollegan just lärt sig spela schack via en kurs hållen av C.H.O’D. Alexander. Detta är för mig obegripligt, och en verklig gåta. Är det någon som känner till något publicerat parti med Turing som ena part?

Lite mer intressant är kanske att Turing även under kriget funderade på modeller för »mekaniskt tänkande» och därvid använde schack som ett exempel. Han och en schackspelande kollega, Jack Good, diskuterade saker som minimax, variabelt sökdjup och numerisk ställningsbedömning långt innan det första schackprogrammet såg dagens ljus^[3][4]. Tio år senare, skriver Hodges, testade Turing sina idéer genom att spela ett parti enligt på förhand utarbetade mekaniska regler, och beräkningar med papper och penna. Jag känner inte till något tidigare försök att göra något liknande, så detta kan ha varit det första »schackprogrammet».

Till slut stör jag mig på alla kommentarer vars kärna är något i stil med »Turing knäckte Engima»; enligt min mening är detta en förenkling som drivits så långt att den inte har särskilt mycket gemensamt med verkligheten. Intressant nog är det en utsaga som samtidigt är både för stark och för svag; för stark därför att Turing inte knäckte Enigma^[5] (och om man påstår att någon »knäckte» Enigma måste man också nämna åtminstone Marian Rejewski och Gordon Welchman i samma andetag), och för svag därför att den döljer det hårda och ganska otacksamma arbete som utfördes dag efter dag. Den eventuella »knäckningen» var i själva verket inte mer än en metod att angripa svagheter i användandet av Enigma^[6]. Med tanke på att nästan alla avdelningar inom den tyska krigsmakten använde en egen nyckel, att det fanns flera olika versioner av Enigma-systemet, och att nycklarna dessutom byttes varje dag, inser man att arbetet i Bletchley Park var ganska långt från en »Professor Balthazar-lösning»^[7]. Som Milner-Barry uttryckte det i ett förord till en bok om C.H.O’D. Alexanders bästa schackpartier: For both Hugh and myself it was rather like playing a tournament game (sometimes several games) every day for five and a half years.^[8]

Jag vet inte om Alan Turing var bekant med Hávamál, men om så var fallet hoppas jag att han fann tröst i dess kanske mest kända vers:

Fotnoter:

1. Jag noterar att den nu kommit i en »centennial» upplaga. Själv har jag den andra upplagan från 1993, som är oförändrad sedan originalet 1983, med undantag för ett kortare förord där författaren redogör för nytt material. Gissningsvis har denna nyaste upplaga hanterats på ett liknande sätt, samt dessutom försetts med ytterligare ett förord, av Douglas Hofstadter. [↩]
2. Jag är för övrigt inte särskilt förtjust i titeln, som luktar försäljningsknep lång väg. Såvitt jag kan bedöma är det väldigt lite som kan betecknas som gåtfullt i Turings liv, om man undantar det elementära faktum att genier allmänt sett är svårare att förstå sig på än medelsvenssöner. [↩]
3. Eller snarare, om jag känner mina programmerarkollegor rätt, »nattens ljus» [↩]
4. Faktum är att jag redan berört denna episod i en recension av en bok som till stor del handlar om hur datorprogram tänker. I samma recension lovade jag att äta upp min mössa (emedan jag inte ägde någon hatt) om en datorprocessor skulle komma upp i en klockfrekvens på 100GHz innan 2013; jag är fortfarande inte direkt orolig att jag behöver tära nämnvärt på huvudbonadsförrådet. [↩]
5. … after november 1944, changes in German procedures robbed Bletchley of more and more U-boat signals; in the last week of the war the German navy achieved cipher security. Andrew Hodges i förordet till 1993 års upplaga. Man kan alltså säga att tyska flottan »vann» kryptokriget, men att Bletchley Park vann tillräckligt många slag för att göra den segern oviktig. [↩]
6. Det ligger inget nedvärderande i detta – utan detta grundläggande arbete, både med att hitta en angreppsmetod och att tillverka bomber, skulle inga meddelanden kunnat dechiffreras alls. [↩]
7. För er som inte hängde med i 70-talets vetenskapliga utveckling löste professor Balthazar problem genom att 1. Gå fram och tillbaka med en bister, »tänkande» uppsyn; 2. Få en idé och glädjestrålande studsa fram till något slags psykedelisk dator(?); 3. Efter några sekunders bearbetning levererar »datorn» tre droppar vätska i Balthazars provrör; 4. Balthazar tömmer provröret på lämplig plats, och vips uppenbarar sig en fantastisk uppfinning som löser det aktuella problemet (här är ett exempel). Allt var så mycket enklare på 70-talet. [↩]
8. Om man vill veta mer om chiffer/krypto rekommenderar jag Richard Sandlers Chiffer, som ger en intressant genomgång av »klassiska chiffer», och Simon Singhs The Code Book, som för kryptotekniken ända in i framtiden. Vill man veta mer om arbetet i Bletchley Park rekommenderar jag, förutom Hodges Turing-biografi också Gordon Welchmans The hut six story (Åtminstone är jag numera ganska säker på att det var den boken jag lånade av en dåvarande kollega. Jag hade visserligen för mig att omslaget var enfärgat (där färgen var något mellanting mellan militäreras maskeringsgrönt och färgen på gräset på tennisplanerna i Wimbledon efter två veckors spel), men hans argument att jag förmodligen blandat ihop fram- och baksida blir alltmer övertygande.) [↩]