Om pengar

Tankar om och kring musik, del 5

När allt kommer omkring handlar allt om pengar. Eller som Cello påpekar: »det första man vill ha när man har pengar är en bil, och det första man vill ha när man har en bil är pengar»; bilen kan givetvis bytas ut mot en hel del annat här i livet. Filosofer brukar skilja mellan egenvärde och instrumentellt värde, och pengar har naturligtvis huvudsakligen instrumentellt värde, även om någon girigbuk kan känna glädje då han känner sin fullproppade plånbok i bakfickan[1]. Såvitt jag förstår är det just detta instrumentella värde som FJK undersöker i texten:

Jag tänker skaffa mig ett atriumhus[2]
på krönet av Västerbron
så alla bilarna får vända om

Jag tänker skaffa mig ett fönsterbord
på nån dyr restaurang
där ska jag sitta och tala ut

Jag tänker leasa mig en Cadillac
med rökfärgat glas
sen kör jag runt och parkerar fel

Jag tänker skaffa alla kontokort
som finns i stan
sen tar jag första flyget härifrån

Som vanligt har jag inte en aning om vad artisterna vill säga med sin text, men man kan väl ana små ironiska pikar åt hur vissa personer, med väl tilltagna plånböcker, använder sina pengar. Själv gillar jag de oväntade vändningarna, särskilt strofen där den presumtive cadillacföraren letar efter möjligheter till felparkering.

FJK är ett ganska osexigt gruppnamn, konstruerat av första bokstäverna i de tre musikanternas efternamn: Forslund, Jonasson och Klingström, med förnamnen Anders, Christer och Mats, respektive. De tre har alla en gedigen musikbakgrund och har också spelat i andra grupperingar och solo. Tillsammans spelar de, som ovanstående exempel visar, en gitarrbaserad, lättsmält musik med underfundiga och kluriga texter. Med andra ord, precis i min smak.

Jag har bara sett FJK lajv en gång, tillsammans med Lasse Tennander och Peter R. Ericson. Även Anders F. Rönnblom skulle varit med, men han drabbades av sjukdom i sista sekunden. Innan spelningen klev Anders Forslund in på scenen för att meddela detta, och påpekade att publiken fick nöja sig med Anders F. Orslund…

Två korta kommentarer innan jag slutar för idag. Den första är att man valt att ordna initialerna i bokstavsordning, eftersom en annan ordning (den som fås om man kastar om de två första bokstäverna) kan få en annan tolkning. Den andra kommentaren är att det slumpar(?) sig så, att just bokstäverna F, J och K förknippas med tre av mina allra största musikaliska favoriter; jag tänker presentera dem i de tre kommande tankeinläggen.


Fotnoter:

  1. Det mest extrema exemplet är väl Joakim von Anka och hans simturer i kassavalvet. []
  2. För den som inte tillbringat stor del av sitt liv vid Linköpings Universitet bifogar jag en länk till Wikipedias artikel om Atriumhus. []

Om värme

Tankar om och kring musik, del 3

Bill MorrisseyBirches

»Birches» är en hel liten novell på ungefär tre minuter och tjugo sekunder. Jag har försökt transkribera texten; så här går den på ett ungefär:

They sat at each end of the couch, watched as the fire burned down,
so quiet on this winter night, not a house light on for miles around.
Then he said, »I think I’ll fill the stove. It’s getting time for bed.»
She looked up, »I think I’ll have some wine, how ’bout you?»
she asked and he declined.
»Warren,» she said, »maybe just for tonight,
let’s fill the stove with birches and watch as the fire burns bright.
How long has it been? I know it’s quite a while.
Pour yourself half a glass, and stay with me a little while.»
And Warren, he shook his head, as if she’d made some kind of joke.
»Birches on a winter night? No, we’ll fill the stove with oak.
Oak will burn as long and hot as a July afternoon,
And birch will burn itself out by the rising of the moon.
And you hate a cold house, same as me. Am I right or not?»
»All right, all right, that’s true,» she said. »It was just a thought.»
Then she said, »Warren, you do look tired. Maybe you should go up to bed.
I’ll take care of the wood tonight.» »Oak,» he told her. »Oak,» she said.

She listened to his footsteps as he climbed up the stairs,
and she pulled a sweater on her, set her wineglass on a chair.
She walked down cellar to the wood box — it was as cold as an ice chest —
and climbed back up with four logs, each as white as a wedding dress.
And she filled the stove and poured the wine
and then she sat down on the floor.
She curled her legs beneath her as the fire sprang to life once more.
And it filled the room with a hungry light and it cracked as it drew air,
and the shadows danced a jittery waltz like no one else was there.
And she stood up in the heat. She twirled around the room.
And the shadows they saw nothing but a young girl on her honeymoon.
And she knew the time it would be short; soon the fire would start to fade.
She thought of heat, she thought of time — she called it an even trade.

Låt mig först klara av den petimäteranmärkning som varje ex-fysiker måste göra då någon kommer med märkliga fysikaliska påståenden — tidpunkten för månens uppstigande varierar från dag till dag och från ort till ort. Men har man bara dryga tre minuter på sig för att föra fram sin text tycker jag det är fullt berättigat att låta lyssnaren tolka in vad »Warren» egentligen menar med sitt påstående.

Vad beträffar olika träslags relativa brinntider måste jag bekänna min okunskap, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så stor skillnad mellan björk och ek som Warren påstår i sången. Jag skulle tro att det är ännu ett fall av licenca poetica, där författaren/sångaren vill frammana de båda träslagens hävdvunna egenskaper, där eken står för ålder och stabilitet medan björken står för vår och ungdom — från min ungdom minns jag till exempel att en ek var sparbankens symbol, medan visor om ung kärlek som nämnde träd sysslade med björkar (»Björkens visa», »Där björkarna susa»).

Därmed har man väl också snubblat in på sångens tema, som tycks mig vara balansen mellan förälskelsen och vardagen — mellan hettan och tiden — i ett äktenskap. Som jag tolkar den sista raden menar den namnlösa huvudpersonen att båda är lika viktiga, men där finns också plats för andra tolkningar.

Man kan också se låten som en kamp mellan rationalitet och impulsivitet, mellan ordning och kaos, mellan Apollo och Dionysos[1]. Själv måste jag väl bekänna att jag är en ganska utpräglad warren-typ, men med vissa, tämligen kortvariga, anfall av »björkmentalitet». Kanske är det så budskapet i sången ska tolkas?


Fotnoter:

  1. För att låna ett uttryck från Nietzsche. []

I morgon…

Tankar om och kring musik, del 2

Den första tanken handlade ju i stort sett bara om forntiden, en tid insvept i ett nostalgiskt skimmer. Dagens låt handlar tvärtom om en bister framtid. »Zavtra» betyder, på ukrainska såväl som ryska, »i morgon», och den sats som upprepas ett flertal gånger, och som fastnat i minnet[1] — »zavtra ja bodo pid nebom tjozjim» — kan översättas med »I morgon befinner jag mig under en annan himmel»[2]. Texten handlar om en soldat, som måste lämna sin kära på grund av kriget; andra versen i engelsk översättning lyder så här, enligt texthäftet:

I can hear the voice of Marusya
from the Don river
to the Carpathian mountains
her little face follows me
from the Volga to the Danube
   For our country, for glory,
   for honour, for the truth,
   I must fight
   I must fight

Det märkliga är att låten spelades in till gruppens första skiva, som kom redan 1991, och alltså inte har något med den pågående konflikten att göra. Av naturliga skäl har jag svårt att tänka på det ryska övergreppet utan att tänka på den här låten, och hoppas att det ukrainska folket så småningom kan andas ut under en »annan» himmel, där det inte regnar ryska missiler.

Gruppen, The Ukrainians, består faktiskt av engelsmän — från Leeds av alla ställen — men två av grundarna, Peter Solowka och Roman Remeynes, har ukrainiska rötter. Sångaren, Len Liggins, är dock såvitt jag förstår fullblodsengländare, ehuru med ett intresse för slaviska språk. På deras hemsida kan du hitta mer om denna grupp och deras musik.


Fotnoter:

  1. Fast, om jag ska vara ärlig, råkade b-et i »nebom» bli ett »d» i min skalle. []
  2. Det är så jag hela tiden tänkt mig en svensk översättning, men i den engelska texten i det medföljande texthäftet använder man ordet »foreign», som väl snarast bör översättas med »främmande». []

Slut på gamla tider

Tankar om och kring musik, del 1

Per MyrbergTrettiofyran

Trettiofyran, som jag ser det.

Helgen den 18-19 mars 1961 flyttade vi in i Edhamra i det som då var Jönåkers kommun; eftersom jag bara var tre år minns jag inte särskilt mycket av det. Från och med den 22 september 2022 är allt som återstår av de mer än sextio åren en massa minnen. Kåken är visserligen inte riven, som i Per Myrbergs klassiker, men väl såld.

Trettiofyrans text innehåller mycket av det man känner inför en så omvälvande förändring, även om detaljerna inte riktigt stämmer in; pappa gjorde, mig veterligt, inga hål i väggen och mamma klådde inte heller upp någon vicevärd[1]. Jag tänker då i första hand på den »negativa» sidan av en förändring, det att någonting försvinner. Den »positiva» sidan av en förändring, att något nytt kommer till eller ska inledas, får man söka i andra verk. Det senaste året, eller så, har jag kopplat ihop »Trettiofyran» med mitt barndomshem, och nu kommer jag inte att kunna tänka på den ena utan att också minnas den andra; minnet fungerar tydligen så.

Men Trettiofyran väcker även andra minnen. Det var ett av de allra första musikstycken som jag fastnade för, tillsammans med några av Hep Stars tio-i-topp-hits. Exakt vad det var som tilltalade min förskolemusiksmak minns jag inte, men jag bestämde mig i alla fall för att 34 måste vara ett turtal. Någon gång på mellanstadiet slog det faktiskt in — en klasskamrat hade fått ett roulettespel, och i avsaknad av kunskaper om sannolikhetskalkyl satsade jag alldeles för optimistiskt, och stod ganska raskt inför bankrutt. För att göra slut på spelet snabbt satte jag mina tre återstående marker på 34, och ser man på, det blev vinst och plötsligt var jag på grön kvist igen; med lite mer försiktig förvaltning av min återfådda förmögenhet lyckades jag ganska snart vinna. Och att jag valde min 34:e födelsedag för min disputation var naturligtvis ingen slump.

Per Myrberg gjorde då, på 60-talet, en hel del insjungningar av översättningar av låtar med tydlig doft av både country och blues; jag tänker till exempel på »Skattlösa bergen» och »Stockholmsblues»[2], men han var i främsta rummet skådespelare. Som jag nämnt tidigare såg jag pjäsen »Pariserliv» på gymnasiet, och där hade Per Myrberg en av rollerna. Jag minns inte särskilt mycket av handlingen, mer än att det handlade om en ung och upprorisk teatergrupp som under en av Frankrike många oroliga stunder skulle sätta upp Offenbachs »Sköna Helena». Det största intrycket på mig gjorde Per Myrberg, vars rollfigur skulle spela Menelaos, när han på ett utomordentligt komiskt sätt sjöng det kända stycket med texten »Jag är Sköna Helena, Sköna Helena […] Jag är Sköna Helena, Sköna Helena … s man», för att sedan på bråkdelar av en sekund förvandla sig till en arg ung man som ifrågasatte i stort sett allting med rollen och pjäsen. En mycket skicklig sångare och skådespelare.


Fotnoter:

  1. En detalj jag alltid grubblat över; om kåken var »vår i alla väder», vad har då en vicevärd med saken att göra? Undrar om Olle Adolphson som skrev den svenska texten har redogjort för sina tankegångar någonstans… []
  2. Med svenska texter av Olle Adolphson och Beppe Wolgers, respektive. []

Ett nyårslöfte

Jag har bestämt mig för att för omväxlings skull avge ett nyårslöfte. Det lyder i all sin enkelhet så här: I år ska jag publicera fler bloggor än jag gjorde förra året. Som alla som klarar av att summera upp till och med noll inser, har jag redan i och med detta korta meddelande infriat mitt löfte.

Men jag har planer på att blogga mer regelbundet, och kanske till och med någon gång skriva något helt kort; tro det den som vill. I korthet ska varje blogga innehålla en referens till en låt och några av de tankar som den väcker hos mig. Jag har under december samlat på låtar och artister som bör vara med i en sådan kavalkad, och räknar med att kunna hålla på i åtminstone två år om jag lyckas hålla takt av en blogga i veckan. Vi får väl se om min lättja eller min skrivklåda vinner den kampen.

De tankar jag tänker mig att fylla bloggorna med kan ha lite olika aspekter. En är att den aktuella låten har en personlig anknytning, framkallar personliga minnen av något slag; den första låten jag tänkte ta upp tillhör definitivt den här kategorin. En annan är att en eller par rader kan användas som ett mantra, en kort fras som man kan grubbla eller filosofera över; jag tar ett förhoppningsvis kort exempel på en sådan fras i blogga nummer två. En tredje typ har vissa likheter med den förra, men jag tänker mig en mer helgjuten text, som kanske skulle kunna liknas vid en liten novell; och, just det, jag har planerat att ta ett typexempel på en sådan som den tredje i den här serien. Slutligen (?) kan det förekomma exempel på bloggor där tankarna kommit först, och låten bara kan ses som en illustration till de tankar jag ger utlopp för. Möjligen kommer jag att publicera en sådan redan som nummer fyra i serien, men eftersom det ämne jag i så fall behandlar är ganska kontroversiellt och »känsligt» måste jag nog fila lite på vissa formuleringar, och förbereda ett stabilt försvar.

De flesta bloggorna kommer naturligtvis att vara kombinationer av alla dessa teman och kanske andra som jag inte kommer på just nu. Planen är att publicera en blogga i veckan; min förra serie, den med schackstudier, publicerades ju fredagar klockan 18:00 varje vecka, och förhoppningsvis kan jag hålla ett sådant tempo även med den här serien. Om du vill veta mer om mina musikaliska (eller, i ärlighetens namn, textmässiga; det är musikpoesi vi pratar om här) preferenser och hur mina tankar går kring dem så är du välkommen att besöka min blogg under de närmaste åren.