Smärtfrihet

Tankar om och kring musik, del 73

Small town singersSuicide is painless

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den som läste den korta text jag skrev vid starten av den här serien, eller har tittat på den lätt modifierade text jag placerat ovan bakom knappen »Om musiktankar»[1], funderar måhända över var den fjärde typen av musiktanke, den där tanken föregått musiken, tagit vägen — har jag glömt bort den, eller smugit in ett exempel utan att notera det? Ack nej, det är som vanligt min lättja, och till viss del det kontroversiella i denna min tanke som fått mig att tveka. Men en artikel som dök upp på SvT:s sajt i söndags fick mig att inse att nu är det dags. Det handlar om dödshjälp, alltså.

För mig är det självklart att en person ska erbjudas dödshjälp då hen drabbats av en terminal sjukdom, där en enig läkarkår förklarar att det inte finns något hopp om tillfrisknande, eller då patienten för att inte lida tvingas ta så stora doser smärtstillande medel att vederbörande tillbringar större delen av sin tid sovande/medvetslös. Exakt hur det ska gå till kan ju diskuteras, men förslagsvis meddelar patienten sin önskan inför lämpliga vittnen; en dödsdag, kanske en vecka senare, bestäms; på den utsatta dagen får patienten en sista fråga om hen fortfarande vill dö; och om svaret är ja, får hen en spruta som avslutar lidandet. Det finns naturligtvis detaljer att diskutera här, men en procedur av det här slaget tycker jag är ett värdigt slut, klart bättre än att patienten hålls vid liv så länge det går.

Men jag är beredd att gå längre än så, till och med mycket längre än så. Jag kan tänka mig dödshjälp för alla, åtminstone från myndig ålder, men kanske även tidigare. Där skulle kraven dock vara betydligt hårdare; jag tänker mig att en person som vill utnyttja samhällets dödshjälp utan några allvarliga sjukdomar ska behöva dels upprepa sin önskan, säg, tre gånger med rejält med betänketid emellan (kanske tre till sex månader), dels under denna tid ta emot hjälp och stöd från psykolgiskt kunnig personal, vars uppdrag det är att försöka utröna vad denna dödslängtan består i, och om möjligt avhjälpa den.

Som den uppmärksammæ läsaren inser har jag lämnat plats för ännu en nivå, en där det skulle räcka med att upprepa sin önskan två gånger, med en rejäl betänketid emellan de två tillfällena. Den reserverar jag för de personer som drabbats av något som inte är fullt lika allvarligt som ALS eller aggressiv cancer, men som för den drabbade gör att livet inte är värt att leva längre. Min far berättade att han såg sin farfar gråta en enda gång; det var när sockersjukan, som det hette på den tiden, tvingade läkarna att amputera höger pekfinger — farfarsfar var skogsmänniska och jägare, och det faktum att han inte längre kunde utöva sin »sport» tog honom väldigt hårt. Personligen vet jag inte vad som skulle kvalificera mig för denna grupp; kanske om ögonen blir så dåliga att jag inte kan läsa längre? Gissningsvis är det svårt att bedöma hur man kommer att uppleva förlusten av tidigare förmågor; men det gränsar till en poäng som jag gör nedan.

Nu är det naturligtvis inte så att jag försöker se till att stora delar av Sveriges befolkning omedelbart begår självmord, utan min tanke är tvärtom att försöka minska detta antal. Med en procedur som denna kan man, menar jag, få två positiva effekter — för det första får de som går i självmordstankar möjlighet att få experthjälp mot sina tvångstankar, och för det andra kan det minska antalet spontanhandlingar som att slänga sig framför ett tåg i självmordssyfte, om det finns ett »enklare» alternativ[2]. Jag har naturligtvis inga psykologiska specialkunskaper, så ta det för vad det är — ett försök att hjälpa de som har svåra depressioner och de lokförare (och andra) som mot sin egen vilja tvingas medverka vid en annans självmord.

Det finns ett vanligt argument mot dödshjälp som jag har svårt att förstå, det att en sjuk person kan övertalas att gå med på dödshjälp av, till exempel, släktingar. Nu är jag en ganska egensinnig person, och föga mottaglig för grupptryck (och annat tryck också, förresten), men nog är det en märklig tanke att någon frivilligt skulle gå med på ett så allvarligt steg utan att själv vilja det? Lite hänger det här väl ihop med en tanke jag har, att vid ett dödsfall är det inte synd om den döde, utan om de som blir kvar — en del av deras kontaktnät har försvunnit för alltid, deras verklighet har krympt. »Du vet att du har blivit gammal när telefonen inte längre ringer», eller något i den stilen, hörde jag en gång någon säga[3]; och det ligger en hel del i det.

Ta nu inte mina idéer som ett fixt och färdigt förslag, utan som en utgångspunkt för diskussioner. Det finns åtminstone en svag punkt som jag inte lyckats hitta något sätt att komma runt, och det kretsar kring det lilla, men viktiga, ordet »jag». Bertil Malmberg är nog den som bäst uttryckt de frågor som det innebär:

Vem drömde mig?
        Vem spelade mig?
                Vem sjöng min sångs tonart?

Vem lånade mitt namn?
        Vem iklädde sig min skugga?
                Vem ropade »jag» genom min mun?

I en artikel jag hittade vid en bingning berättade författaren att Malmberg fått en stroke i slutet av 40-talet, och att han därefter var en annan. Min far drabbades av en blödning i hjärnan under sin sista tid, och kände inte igen mig när jag hälsade på honom på sjukhuset. »Nämen, har ni lyckats leta rätt på den där! Vad pysslar du med nuförtiden?» — inte direkt en hälsning man ger sin äldste son; snarare någon bekant man inte sett på evigheter, kanske en lumparkompis.

Den svaga punkten som jag just nämnde, och den »poäng» jag talade om ännu tidigare, handlar just om detta med personlighetsförändringar. Det enda jag kan säga med någon större övertygelse är att jag, det »jag» som existerar just nu, önskar dödshjälp den dagen min hjärna inte längre fungerar, då »jag» inte finns kvar. Jag brukar, lite drastiskt kanske, säga att den dagen någon frågar mig »Vad kallas 1.e4 c6?» och jag inte omedelbart svarar Caro-Kann, så skjut mig! Vad är det för mening att leva om man inte vet vad Caro-Kann är? Innan halva Sveriges befolkning begår harakiri så är det bäst att påpeka att jag ägnat tjugo år av mitt liv att spela och analysera just den schacköppningen; för att ta exempel ur offentligheten skulle det vara som att Björn Borg inte kände igen en tennisracket eller Zlatan en fotboll. Men är det så säkert att den version av »jag» som skulle uppstå efter en tänkt framtida hjärnblödning skulle tycka likadant? Han kanske inte bryr sig det minsta om Caro-Kann, och kan tänka sig att leva gott utan den kunskapen? Svåra frågor, det här, och jag tänker inte låtsas att jag har några svar.

Ja, just det — jag kanske skulle säga några ord om dagens låt. Alla som var med på 70-talet känner till den; den var signaturmelodi, i en instrumental version, till TV-serien M*A*S*H, en komedi-serie om ett temporärt sjukhus under Korea-kriget[4]. Den här versionen levereras av ett gäng musikanter från småorten »Sörping»[5], plus en underbar stämma från Älvdalen som tillhör Kerstin Forslund; det är inte alls otroligt att hon dyker upp igen i den här serien, förr eller senare.

Den bonustanke som dagens låttitel ger upphov till är självklart »Hur vet dom det?» — det torde i alla fall vara svårt att empiriskt verifiera påståendets sanningshalt…


Fotnoter:

  1. I samband med att jag publicerar den här texten kommer jag att göra ytterligare en modifikation av sagda opus. []
  2. Enligt uppgift tog vår engelsklärare på gymnasiet sitt liv på detta sätt, efter att ha fått ett sjukdomsbesked. []
  3. Eller, för att vara mer exakt — jag hörde någon berätta att någon uttryckt sig så. []
  4. Enligt uppgift var för övrigt Loudon Wainwright III med i några avsnitt []
  5. Det vill säga Söderköping, för i det östgötska idiomet obevandrade personer. []

Schack i England 1982, del 2

I ett tidigare inlägg berättade jag om hur jag med ett visst mått av tur lyckades överleva ett försök att spela schack som Peter Korning. I det här avsnittet kommer jag att ge tre exempel på hur jag med tur och ännu mera tur lyckades överleva mina försök att spela som mig själv.

»Exhibit A» är partiet mot Gary Kenworthy, en åtminstone dåförtiden fruktad spelare i londontrakten; denna fruktan berodde dock mindre på spelstyrka (hans ELO var ca 2250, om jag minns rätt) än på spelstil — de flesta schackspelare har en viss aversion mot att hamna i tidskrifterna på fel sida av en miniatyr i Evansgambit, Kungsgambit eller något annat antikt tortyrredskap. Jag spelade som vanligt Caro-Kann, vi rockerade åt olika håll, han kastade snabbt fram en massa bönder mot min kung, men efter en för honom ovanlig tvekan lyckades jag låsa till damflygeln. I lugn och ro kunde jag sedan bygga upp mitt angrepp på kungsflygeln, och när vi kommer in i handlingen återstår det ett par drag till tidskontrollen; min motståndare är i lätt tidsnöd (1-2 minuter kvar), medan jag har gott om tid:









Kenworthy – Sjögren
Svart vid draget

Efter en liten lutare hittade jag en intressant kombination (i stället för det »självklara» 31…Se3), och spelade

31… Sh4!?

Detta var min motståndare inte alls beredd på; han stirrade bestört på brädet under någon minut, och med hängande kläpp — gav han upp.

Det hade jag nu inte väntat mig, men jag protesterade naturligtvis inte. Det visade sig vid efteranalysen att han helt glömt bort möjligheten (32. Lxh4 Txg2) 33. Lf5! Efter de mer eller mindre forcerade dragen 33… Txg1+ 34. Txg1 Txg1+ 35. Kxg1 Dxf5 uppstår följande ställning:









Analys
Vit vid draget

Åkej, svart står bättre och har en merbonde, men går det att vinna? Då var jag helt övertygad om att vit håller remi; med damerna kvar är svarts kungställning så utsatt att vit (minst) kan skaffa sig remischackar om svart försöker sig på ett vinstförsök, och utan damer är vits fribonde på d5 en lika stor maktfaktor som den svarta merbonden. Nu är jag inte lika säker; en dator kanske skulle kunna hitta ett sätt att kombinera en damraid in i motståndarställningen med ett sätt att bryta upp det vita järngreppet kring den svarta kungen innan det fått fatala följder (jag tänker mig alltså något i stil med att svart spelar »bunkerdragen» Ka8 och Lb8 när vit angriper, vilket skulle ge den svarta damen en tre-fyra drag att »hitta på något» innan bunkern säckar ihop).

I det andra exemplet böljade initiativet lite fram och tillbaka utan att på allvar rubba jämvikten. I diagramställningen har vi just passerat tidskontrollen, och jag spelar ett sista drag innan avbrottet[1]:









Sjögren – Hawes
Vit vid draget

31. Sf7+ och partiet avbröts.

Att partiet avbröts betydde inte att vi skulle återuppta det vid ett senare tillfälle, utan att det skulle avdömas. Nu inträffade dock det (för motståndaren) fatala att vi analyserade ställningen lite snabbt — vit verkade vinna pjäs i alla varianter — och, utan att jag insåg det, gav min motståndare upp partiet; det var först när jag frågade lagledaren någon vecka senare hur avdömningen hade gått som han förklarade för mig att Hawes hade gett upp samma dag.

Vad var det för tur med det, då? Jo, helt enkelt att vit visserligen kan »vinna» pjäs, men att han i så fall löper en uppenbar risk att förlora partiet: efter 31. (Sf7+) Kg8 32. Sxd6 Dxh3+ 33. Tg2? är det snarare svart som lyckats med ett perfekt pjäsoffer; damen har redan en aktiv roll, tornet kan sättas in i angreppet via c-linjen eller sjätte raden, och springaren har guldfält på g4 och f3 som bara väntar på att utnyttjas, alltmedan de vita pjäserna är uppbundna, overksamma och/eller felplacerade. Hoppas jag sett det i tid, och styrt in i någon evig schack…

Det tredje exemplet är nästan för pinsamt att visa, inte bara för att jag räddar en hemsk ställning med en billig fälla i motståndarens tidsnöd, utan ännu mer för att jag råkade sätta mig i denna hemska ställning. I själva verket gör jag ett med mina mått hyfsat parti, upp till en viss ställning där jag totalt tappar koncepterna och gör ett grovt feldrag som borde ha kostat mig partiet. Helt i onödan, eftersom min motståndare försatt sig i en tidsnöd av nästan Pontus Carlssonska mått, dock tack och lov utan dennes förmåga att hålla sig iskall när det gäller att tänka snabbt.

Alltnog, ännu en Caro-Kann, denna gång framskjutningsvarianten, där jag lyckas komma loss med dam och springare för att starta ett angrepp som borde ha varit avgörande. Den här sorglustiga ställningen, efter svarts 22:a drag, torde på ett ypperligt sätt illustrera vilken guldställning jag spelat upp:









Frost – Sjögren
Vit vid draget

Jag hade naturligtvis hoppats på att få in 23… Dd2+ 24. Kf1 Se3+, men vit hittade det troligen bästa (!) draget 23. 0-0!?

Med lite sunt förnuft hade jag nog insett att det enklaste sättet att vinna var att behålla springaren på c4 för att hålla vits dam utanför spelet, och lista ut en metod att få mina torn i spel. I stället gör jag något som nog måste betraktas som mitt näst största feldrag genom tiderna — efter lite schackar tar jag bonden på e5, vilket byter guldhästen på c4 (värd ca åtta bönder) mot storbonden på d6 (värd ca 1½ bönder), och utsätter min kung för ett rasande angrepp från dam och två torn, i utbyte för en ynka bonde. Ibland skäms jag när någon kallar mig schackspelare… I alla fall lyckades jag överleva till den här ställningen:









Frost – Sjögren
Svart vid draget

Läget är som synes tröstlöst; inte nog med att Dc6+ med tornvinst hänger i luften, tornet på f4 hotar att röra på sig, till exempel till c4 med schack och damvinst, eller till f7 med mattangrepp. Att Rybka så här 30 år senare påstår att svart kan hålla sig vid liv ett tag till med 31…d4+ 32. cxd4 Dxh5 må vara hänt; jag är ingen dator, och var det förvisso inte då heller.

Den enda faktor av någon betydelse som talade till min förmån var klockan. Redan för en fem-sex drag sedan när jag slog på e5 hade min motståndare i princip slut på tiden, och han hade utfört de senaste dragen med stor snabbhet; jag kommer inte heller denna gång ihåg vad dragserien var, men har för mig att vi hade åtminstone fem drag kvar till dragserien var över, och det var högst osäkert om han skulle hinna dra så många drag utan att kläppen föll. Klockan var säkerligen av den där typiskt engelska varianten[2] — liten, svårhanterad och svåravläst — och min motståndare ägnade stor del av sin tid mellan dragen åt att nervöst försöka utröna hur många sekunder han hade kvar.

I detta spända läge upptäckte jag en fälla, och utan att grubbla alltför mycket på konsekvenserna drog jag ett par raska drag, och motståndaren hängde med i mitt tempo:

31…Dg3+ 32. Kd2 Td8!?! 33. Tc4+??

Här kunde jag i lugn och ro fylla i de saknade dragen i protokollet[3] och ta ett djupt andetag innan jag spelade

33… dxc4 0-1

Den hade du sett — eller hur, Pontus?


Fotnoter:

  1. Den uppmärksamme läsaren bör i det här läget allvarligt ifrågasätta mina uppgifter; i förra exemplet gjordes ju det 31:a draget i lätt tidsnöd, och här görs det efter tidskontrollen. Men jag har faktiskt inte tittat för djupt i te-kulan; inför varje rond höll lagledarna en kort konferens om vilken betänketid som bäst lämpade sig i just den här ronden, med hänsyn tagen till tiden på dygnet, bortalagets restid, morgondagens begivenheter etc. Tyvärr skrev jag inte ner exakt vilken betänketid som gällde i varje enstaka parti när jag skrev in dem i databasen, och originalprotokollet befinner sig på obestämd plats i rummet, så jag kan bara gissa att vi spelade 30 drag på 1 timme och 20 minuter den här gången. []
  2. Om du följer länken, lägg märke till kommentaren »Standard wind-up operation»; det ger antagligen andra vibbar för en engelsman än för någon som är van vid tornuret… []
  3. Jag hade använt en teknik som någon auktoritet i min ungdom, nu minns jag inte vilken, rekommenderade mot tidsnödnarkomaner; räkna lite varianter, skriv ned det första draget i protokollet, utför sedan draget snabbt, och om motståndaren följer analysen, spela nästa drag snabbt; komplettera sedan protokollet med motståndardragen och ditt andra drag, och gör en ny analys av läget. Tanken är alltså att motståndaren av detta raska andra drag ska tappa tråden, och den enkla idén har nog gett mig en eller annan poäng genom åren. Sedan några år tillbaka är det dock förbjudet att skriva ner sitt drag i förväg, så nu är metoden inte lika effektiv. []

Schack i England 1982, del 1

Våren 1982 tillbringade jag i England i den vällovliga avsikten att läsa en termin[1] fysik vid University of Sussex i Falmer strax utanför Brighton. Jag kommer säkert att återkomma till den våren när nostalgin hugger sina klor i mig, men den här gången är mitt mål att infria ett löfte jag gav Sveriges främste schackskribent de senaste 43 åren, Lars Grahn, för något år sedan. I ett svagt ögonblick lovade jag nämligen att berätta om när jag »hjälpte» Ulf Andersson till sin kanske största turneringsframgång någonsin, och som tack för detta fick en poäng i ett eget parti strax efteråt. Det här är den historien.

Turneringen i fråga är naturligtvis Philips & Drew Kings Chess Tournament 1982, som det pampiga fullständiga namnet lyder. Ulf delade segern med världsmästarem Anatoly Karpov före i stort sett hela den dåvarande världseliten[2], med det lilla tillägget att det »bara» fanns tre sovjeter i startfältet (Karpov, Spassky och Geller)[3]. Tävlingen spelades under den andra halvan av april, och eftersom Brighton bara ligger en dryg timmes tågresa från London och den engelska sommarterminen inte riktigt satt fart än åkte jag ett par gånger upp till metropolen för att se proffsen i aktion. Första gången spelade Ulf ett tidigt finalparti mot Portisch, och blev totalt bortblåst från brädet, och den andra gången inträffade följande:









Miles – Andersson
Vit vid draget

Ulf har hamnat på defensiven, och nu forcerar Miles fram ett slutspel med merbonde.

22. De8! Txe8 23. Txe8 Dxe8 24. Sxe8

När jag lämnade spellokalen var partiet ännu inte färdigspelat; avbrottsställningen såg dock om inte hopplös så i alla fall väldigt svår ut ut för Andersson[4].

Min »hjälp» bestod alltså i att jag höll mig borta från County Hall under de övriga ronderna (och under avbrottet mot Miles) så att Ulf kunde plocka sina poäng utan mitt otursbringande inflytande[5].

Under mitt andra besök i County Hall, dvs då Andersson och Miles drabbade samman, hejade jag som hastigast på en »flyktig bekant». Jag och Rikard Unelius[6] hade fått äran att representera universitetets schacklag, och vi hade dessutom lyckats prata upp oss så pass att vi hamnade på bord ett och två[7]; denne »flyktige bekant» var närmare bestämt Rikards motståndare i en distriktsmatch någon vecka tidigare.

Ödet ville att vi skulle träffas en gång till, bara några dagar senare. Distriktsserien i Sussex innehöll också en cuptävling, och i semifinalen blev våra respektive lag lottade att möta varandra. Som ni kanske redan gissat hade deras förstabordsspelare från förra ronden fått förhinder, så den här gången ställdes jag alltså mot min »flyktige bekant»:

D. Clarke

Bo Sjögren

Sussex, 1982

1.e4 c6 2.d4 d5 3.exd5 cxd5 4.Ld3 Sf6

När jag första gången ställdes inför 4.Ld3 kände jag inte till teorin, utan resonerade ungefär så här: »4…Sc6 är ett slag i luften; vit spelar bara 5.c3, vilket säkerligen ändå ingår i hans plan för att öka trycket på diagonalen b1-h7. 4…Sf6 (vilket både förbereder rockad och ger svart möjlighet att spela löparen till g4 för eventuell vidare transport till h5 och g6 om så skulle behövas för att blockera diagonalen) måste vara bättre; då kan man senare bestämma om den andra springaren står bättre på c6 eller d7.» Jag kan inte se att det är något fundamentalt fel i resonemanget, och trots att teorin såvitt jag förstår ännu rekommenderar 4…Sc6 har jag fortsatt att spela textdraget.

5.Sf3 Lg4 6.0-0 e6 7.h3 Lh5 8.Te1 Ld6 9.c3 Sbd7 10.Sbd2 0-0 11.Sf1 Dc7 12.Lg5 Tfe8 13.Lh4









Clarke – Sjögren
Svart vid draget

13…e5?!

De senaste två svarta dragen är, så här trettio år efter partiet, fullständigt obegripliga. Jag har genom alla år skytt bondesvagheter som pesten av den enkla anledningen att min räkneförmåga är ytterst begränsad vilket brukar innebära att jag förr eller senare blir av med svaga bönder och inte lyckas skapa tillräckligt motspel någon annanstans. Svarts enkla standardplan i den här ställningstypen är att överleva på kungsflygeln[8] och starta ett minoritetsangrepp på damflygeln; något jag mycket väl visste redan 1982, långt innan jag och Håkan Greiff spelade otaliga blixtpartier i öppningen. Den enda förklaring jag kan ge är att jag efter det flyt jag haft i de senaste partierna fått ett svårartat anfall av hybris och trott mig kunna spela dynamiskt schack, med isolani och aktiva pjäser, ungefär som min dåvarande klubbkamrat i LASS, Peter Korning.

14.dxe5 Sxe5 15.g4!? Sxd3 16.Dxd3 Lg6 17.Dd2 Se4

Redan här började jag bli betänksam. Peter K brukade inte bli av med sin isolani 3-4 drag efter att han skaffat den, och inte heller brukade hans bondeformation framför kungen se ut som en brädgård dagen efter en storm. Till slut valde jag att ge bonden och hoppas på att jag skulle kunna få lite motchanser med mitt löparpar och hans försvagade kungsställning.

18.Dxd5 Sc5 19.Txe8+ Txe8 20.Td1 Lf4









Clarke – Sjögren
Vit vid draget

Jag hade nästan på känn att han skulle spela à la Miles…

21.Dd8?

… men i den här ställningen är »miles-idén» ett svårt feldrag, som sätter bort en bonde, hela vits fördel, och lite till. Märkligt nog var jag så inställd på att han skulle byta alla tunga pjäser att jag inte insåg att det spelar roll vilken pjäs jag slår med; efter mitt nästa drag har ju vit möjlighet att backa ur slagväxlingen med 22. Lxd8, vilket en av hans lagkamrater påpekade i efteranalysen. Vad vi inte insåg då var att 22. Lxd8 inte räddar vits ställning, eftersom vits torn, efter 22… Lc2!, inte har något bra fält stå på; på 23.Td4? följer ju 23… Se6, och efter 23.Td5 Se6 hotar svart både löparen på d8 och att spela 24… Le4. Det kanske inte är så dumt med löparpar i alla fall.

21…Dxd8 22.Txd8 Txd8 23.Lxd8 Sa4

Det här draget hade min motståndare missat. När svart får tillbaka bonden står han plötsligt bättre.

24.b3 Sxc3 25.a3??









Clarke – Sjögren
Svart vid draget

En olycka kommer sällan ensam, brukar det ju heta. Svarts senaste drag var synnerligen naturligt, och det är lätt att se att det hotar ännu en bonde. Vit stirrar sig blind på detta uppenbara hot och ser inte att det är fara å färde på ett annat frontavsnitt.

25…Se2+ 26.Kg2 Le4

Därmed vinner svart pjäs, och partiet är över.

27.Sg3 Lxg3 28.fxg3 Sd4 29.Kf2 Sxf3 30.Ke3 Lc6 0-1

Inte utan att jag hade en hel del tur i det partiet — men som jag redan antytt i en fotnot var det ingenting mot den närmast bisarra tur jag hade i några andra partier under min englandsvistelse. Stay tuned, som de säger »over there»…


Fotnoter:

  1. För att vara mer exakt, en termin med svenska mått och två med engelska; de tog en månads paus runt påsk, och fortsatte sedan med en sommartermin till slutet av juni. []
  2. Ett notabelt undantag var Victor Korchnoi, som var bojkottad av sovjetiska schackförbundet — deras stående bud var att om Korchnoi spelar i en turnering, så deltar ingen spelare från Sovjetunionen. Tyvärr lyckades denna utpressning alltför ofta. []
  3. Som bekant var detta en tid där Sovjet dominerade schackvärlden; några år senare tog man sig an resten av världen och vann ganska komfortabelt []
  4. Men bara fem-sex drag efter att de återupptagit spelet fick Miles en hallucination:









    Miles – Andersson
    Vit vid draget

    Här spelade Miles 47. Th2??; förmodligen hade han missat att 47… Txg3+ 48. Kf2 inte vinner pjäs på grund av 48… h4. Nu var det plötsligt Ulf som hade det aningen bättre spelet, men partiet slutade så småningom remi efter 67 drag. []

  5. En likaså indirekt, men mer handgriplig, hjälp levererades av Korchnoi, som medan publiken strömmade till formade en enmansprotest, med plakat och allt, utanför spellokalen. Han hjälpte sin förre sekundant Seirawan med förberedelserna inför partiet mot Karpov, vilket resulterade i den senares enda förlust. []
  6. Rikard ingick i samma utbytesprogram som jag; han läste dock kemi, inte fysik. []
  7. Under säsongens gång tillkom det bland annat en sydafrikan under ett par, tre matcher, men trots att allt tydde på att han var klart bättre än oss båda fick han hålla till godo med tredje bordet eftersom vi båda skött oss så bra (Till slut blev vårt sammanlagda resultat 14 vinster, 2 remier och en förlust, vilket väl kan anses godkänt. Men medan Rikard vann sina partier genom att spela 1. c4, och sedan köra den stackars motståndaren genom sin positionella mangel, plockade jag mina poäng med den mest oförskämda tur; del två i den här serien kommer, är det tänkt, att ta upp en del av dem, medan del tre kommer att handla om hur man rufflar bort en världsmästare). []
  8. Något förenklat kan man säga att det gäller att se till att det inte händer några olyckor på g6, f7 eller e6. []