På förmiddagen den sista lördagen i september 1984[] botaniserade jag i en 20-kronorsback i en skivbutik i centrala Sundsvall. Jag hade på den tiden, och har nog fortfarande, en ovana att köpa böcker och skivor om bara omslag eller något annat gjorde det sannolikt att innehållet möjligen skulle kunna tilltala mig, och om priset var överkomligt. I denna lågprisback hittade jag en skiva, »Flyin shoes», med en artist jag aldrig hört talas om, Townes Van Zandt. På framsidan såg jag artisten själv titta ut från ett fönster, så mycket i skuggan att det nästan såg ut som ett ansikte svävade omkring fritt i rummet. Efter en snabb titt på musikerlistan köpte jag skivan, men av någon anledning blev det inte mer än ett par lyssningar — vilket är märkligt så här i efterhand, eftersom skivan innehåller genomgående starka låtar, men kanske inte den där hitten som tvingar sig på lyssnaren.
Några år senare hade jag köpt min första CD-spelare, och hittade (på Åhléns i Stockholm, om jag minns rätt) en samlingsskiva med diverse jazz- och bluesartister, och där, som näst sista låt, återhörde jag Townes Van Zandt; och den här gången var det knockout vid första lyssningen. Det är den låten jag valt här ovan, i den version som fanns på den CD:n; och att jag valt just den, och inte en mer avskalad gitarr-upplaga, är för att det veterligen är det enda exempel jag kan ge där ett stråkarrangemang faktiskt tillför något till en låt.
Som vanligt med de låtar jag valt för den här serien är texten inte helt glasklar, och ger underlag för funderingar; i synnerhet raden »Soon I’m gonna see my sweet Kathleen», där det inte direkt låter som sångaren ser fram emot mötet, kan locka till olika tolkningar. Men för ovanlighetens skull tror jag att jag har en nyckel till texten. I slutet av nittio-talet var jag medlem i en mejlgrupp vid namn »About Townes» tills det blev sådär 98% »about» och 2% »Townes», och när någon i gruppen tog upp just den frågan hoppade en medlem in med ett femords-inlägg, som kändes autentiskt — inga »jag tror att…» eller »det kanske är…», utan bara pang på rödbetan. Men jag är inte särskilt förtjust i den tolkningen, så den håller jag för mig själv.
En annan metod jag använder för att hitta ny musik, och betydligt vanligare än 20-kronorsbotaniserandet ovan, är att använda reciprocitet — »x är bekant med y; jag gillar x:s musik, kanske jag gillar y:s musik också» — spotify och andra mediajättar lär använda algoritmer baserade på liknande idéer för att föreslå musik som kanske passar. TVZ är en av de mest användbara låtskrivarna för detta ändamål, och åtminstone fyra artister som kommer att dyka upp lite senare i den här samlingen har jag hittat på det sättet, och ytterligare en, Paul K, har ju redan presenterats. Paul K berättar för övrigt i något sammanhang att TVZ sagt ungefär »andra må intressera sig för om glaset är till hälften fullt eller till hälften tomt; jag undrar i stället om det är vatten eller vodka…»
Jag såg TVZ lajv en gång, eller rättare sagt två gånger vid ett och samma evenemang, Cambridge folk festival 1996. Han var då bara 52 år gammal, om jag räknar rätt, men såg betydligt äldre ut. I slutet av det året trillade han omkull, bröt benet och klarade inte operation och rehabilitering med sin av sprit och droger nedbrutna hälsa. Sic transit gloria mundi.
Fotnoter:
