En snabbis

Tankar om och kring musik, del 69

Guy ClarkInstant coffee blues

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

De senaste bloggornas serie med relationsberättelser avslutas idag med ytterligare en artist som jag funnit via Townes Van Zandt — Guy Clark. Under ett besök i USA lyckades jag få tag på tre skivor av honom, bland annat »Old No 1», som dagens låt är hämtad från. Därefter har jag samlat på mig i stort sett hela hans produktion.

Texten är kärv och lakonisk, som man kanske kan förvänta sig av en av de främsta utövarna av den musikgenre som ibland kallas »outlaw country». Två exempel som fastnat är när han jämför de båda kontrahenternas känslor och närmaste förehavanden:

She felt wholly empty like she’d felt it every time
He was feelin’ just the same, except he’s tryin’ to make it rhyme

respektive

She just had to go to work, and he just had to go

för att inte tala om den korta kommentaren om att träffas i köket och »känna sig fullt påklädda»… Hela texten kan hittas här.

Finnas till

Tankar om och kring musik, del 68

Lill LindforsTillsammans är ett sätt att finnas till

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Eftersom de senaste två bloggorna i den här serien handlat om så kallade relationsproblem är det väl lika bra att hänga på trenden; dessa två, denna och nästa veckas bidrag får bilda en liten kurs i hur man hanterar sådana, i synnerhet med avseende på de tillfällen då relationen ifråga inte sträcker sig längre än en natt.

Dagens låt har jag redan nämnt i en tidigare blogga då jag tog upp Harry Chapin, men eftersom jag föresatt mig att, åtminstone initialt, enbart ta upp artister en gång så kan jag inte spela originalet, utan det får bli Lill Lindfors’ insjungning av Åke Catos och Björn Barlachs översättning. Som jag påpekade i en fotnot kan man argumentera för att översättningen till och med är bättre än originalet, men jag tänker inte avgöra den tvisten; att översättningen är bra råder det i alla fall inget tvivel om.

I en lajvinspelning av originalet meddelade Chapin att låten handlar om staden Watertown, NY, och när publiken börjar applådera säger han snabbt »It’s more than it deserves!» och fortsätter »I spent a week there one afternoon…», så man kan nog anta att han inte var sponsrad av stadens turistnäring.

Torgbrev

Tankar om och kring musik, del 67

Kajsa & MalenaBrev från ett torg

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Förra veckans låt handlade ju bara ytligt om snön som faller i april; i bakgrunden fanns det eviga relationsproblemet. Dagens låt är vald för att fördjupa och vidga det temat — och då kan till och med jag överse med ett arrangemang dränkt av stråkar.

Jag har i princip bara en skiva med Kajsa Grytt och Malena Jönsson[1], men den är å andra sidan mycket bra, »Historier från en väg». »I princip» betyder i det här fallet att jag har ytterligare några skivor, men att de inte gjort tillnärmelsevis samma intryck som väghistorierna. Kanske måste lyssna lite mer på dem för att de ska fastna?


Fotnoter:

  1. Kajsa Grytt gör också en fin insats i en låt med Bravado Bravado, »Flickan med den blågröna blicken». []

Aprilsnö

Tankar om och kring musik, del 66

YonderApril snow

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Dagens låt är naturligtvis inspirerad av nattens snöfall — den snö som föll tidigare i veckan, och som orsakade kalabalik i Västergötland och lämnade ett visst bidrag även till Stockholm, gick oss spårlöst förbi här i Märsta, men i natt kom vi inte undan.

Jag hörde Yonder första gången i oktober 2009, och minns inte längre vad det var som triggade den visiten — det kan i alla fall inte ha varit platsen, eftersom det oftast går lång tid emellan mina kyrkobesök[1]. En möjlig länk kan ha varit rootsy.nu som gav ut deras första CD; där la jag ganska mycket tid innan jag började blogga, och kan alltså ha sett både reklam för skivan och för spelningen.

Yonders frontman är utan tvekan Mats Qwarfordt, vars kraftfulla röst hörs på flertalet av Yonders låtar, när han inte spelar munspel. Då initierade musikkännare diskuterar vem som är Sveriges skickligaste munspelare dyker alltid hans namn upp, och utan att vara vare sig initierad eller musikkännare vågar jag påstå att det finns goda skäl till hans nominering. Precis som alla som var med på den tiden vet vad de gjorde när JFK blev skjuten eller när World Trade Center blev lufttorpederad, minns alla som hört honom spela »Anxious mind» var de gjorde det första gången.

Men även Christer Lyssarides spelar en viktig roll för att definiera det speciella Yonder-soundet; hans spel har ett eget uttryck, »atmosfäriskt» kallade en gitarrkunnig person det, och det är en ganska bra beskrivning, tycker jag. De stränginstrument som kan höras på låten ovan bör kunna ge er en bra uppfattning om hans spelstil.

Mats och Christer har gjort några spelningar som duo (»Yonder light» kallar jag den sättningen), men normalt har de även sällskap av Björn Lundquist på ståbas och Kjell Gustafsson, trummor. Sedan tiotalet år tillbaka gör de tyvärr mycket få spelningar, och under en period tog Christer och Kjell en paus, och ersattes av Peder af Ugglas och Mats Persson[2]. Jag hoppas någon gång få se hela gänget på scen samtidigt, »Yonder Big Band»…


Fotnoter:

  1. Och de senaste decennierna, sedan min syster gifte sig, har det handlat om konserter och begravningar. []
  2. Jag minns den första spelningen med den sättningen; de hade enligt uppgift bara repat en enda gång. När Mats öppnade konserten med »Anxious mind» var det helt uppenbart att Peder af Ugglas aldrig hade hört honom spela den förut… []