Tiga är guld?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 11

The Tremeloes — Silence is golden

Jag återkommer till temat »tystnad» lite tidigare än planerat, och det beror naturligtvis på den märkliga historien där BBC dels visar sig från sin mest partiska sida, och dels från sin mest opartiska. Jag tänker naturligtvis på hanteringen av den forne fotbollshjälten Gary Lineker, som först blev avstängd från sin roll som presentatör för programmet »Match of the Day» för ett uttalande på Twitter, och sedan, efter att i stort sett hela sportvärlden sympatiserat med honom, åter blivit tagen till nåder efter en överenskommelse vars detaljer, mig veterligt, inte offentligtgjorts. Det var den partiska delen av BBC. Den opartiska stod de journalister på samma bolag för när de refererade hela historien på ett, såvitt jag kan bedöma, synnerligen opartiskt och korrekt sätt.

Min egen åsikt, om någon är intresserad, är att Gary Lineker är i sin fulla rätt att uttrycka vilka åsikter som helst inom lagens råmärken så länge han gör det privat; som representant för BBC i »Match of the Day» och liknande program måste han avstå från sådant, eller göra det mycket klart att det är hans privata åsikt.

Vad dagens text handlar om är den snarlika situationen där X anser något, berättarjaget anser det är fel men håller tyst med det eftersom X ändå inte kommer att tro henom; en situation inte helt obekant för den som stött på vaccinförnekare, klimatförvillare, plattjordare och andra vildhjärnor. Just här handlar det säkert om »den eviga triangeln», där det är omöjligt att avgöra om X eller sångaren har rätt; bara tiden kan avgöra det.

Tills jag började skriva den här texten trodde jag att det här var originalet, men det visar sig att gruppen i stort sett snott allt — text, melodi och arrangemang — från en singelbaksida med The Four Seasons. Det kanske jag skulle hållit tyst med…?

Den besjälade tystnaden

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 9

Olle Adolphson — Nu har jag fått den jag vill ha

»Tystnad» är, sett från en logisk synvinkel, ett av de märkligaste begreppen att väva sina tankar kring — strängt taget är det ju ingenting, eller, mer precist, avsaknad av ljud; och eftersom de allra flesta saker ger ifrån sig ljud så kan begreppet också användas i överförd bemärkelse — »Vad övrigt är, är tystnad» säger ju Hamlet innan han säckar ihop i ett av litteraturens mest kända verk.

En anledning till att begreppet »tystnad» fått en sådan utbredning är naturligtvis att det inte finns särskilt mycket av det, i synnerhet inte i större orter. Det har gått så långt att turister kommer till Sverige för att få åtnjuta någon veckas tystnad. Själv är jag visserligen uppväxt på landet, omkring en kilometer från närmaste ort, men eftersom både järnvägen och E4:an låg däremellan så fanns det ett ständigt mummel av ljud i bakgrunden.

Inom musiken är tystnaden ett ständigt återkommande tema, såväl i musiken som textmässigt, och jag kommer att återkomma till temat ett flertal gånger för att betona olika aspekter på tystnad. Det är förmodligen ingen slump att skivbolag valt att kalla sig »tystnad» i olika former; ta till exempel den skiva jag hämtade förra veckans tanke ifrån — »The big nowhere» gavs ut på det holländska skivbolaget SilenZ records, och här i Sverige har vi ju det legendariska proggbolaget Silence.

Den här gången har jag valt en ganska ovanlig synvinkel, eller kanske »hörvinkel», på tystnaden, nämligen en låt där jag tycker att man måste ge tystnaden nästan mänskliga egenskaper för att få texten begriplig. Jag såg för några år sedan, på Hexmasters fantastiska faktoidblogg, synpunkten att låten ifråga inte lämpade sig att framföras på bröllop, åtminstone om man lyssnade på texten, eftersom den innehöll rader som »slutet har redan börjat för oss två» och »när slutade vi älska varandra?». Men om man kombinerar de raderna med inledningens »nu har jag fått den jag vill ha, som jag ville ge min kärlek i alla mina dar» blir texten, åtminstone för mig, fullständigt obegriplig. Den föreslagna tolkningen är att sångjaget redan tröttnat på sällskapet, men i så fall borde texten gå »… den jag ville ha…» Okej, jag kanske övertolkar ett ord där, men jag föredrar ändå tolkningen att sångjaget talar till tystnaden, den tystnad som »smyger som en katt» i en annan del av texten, och som direkt åkallas innan frasen »varför slutade vi älska varandra.

Jag tänker inte hävda att jag har rätt och alla andra tolkningar är fel, men tycker att texten passar bra in i den här seriens tankerika tema; texten har onekligen sina oklara punkter och passar bra att fundera kring.

Death by guitars

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 8

Paul K — Robespierre

Vid ett restaurangbesök i USA för dryga tjugotalet år sedan prövade jag en efterrätt med det lockande(?) namnet »Death by chocolate» — den visade sig bestå av en brownie, toppad med en generös klick chokladglass, och med en rejäl dos chokladsås därtill, om jag minns rätt.[1] Om man vill, skulle man kunna applicera konceptet på ovanstående låt, och kalla den »Death by guitars» — en akustisk gitarr håller rytmen, efter ett tag smyger det in en extra taktgitarr, eller vad nu »rhythm guitar» kallas på svenska, innan sologitarren kommer loss. Gitarrer kan man aldrig få för många av.

Det torde inte komma som någon överraskning att jag inte har en aning om vad texten handlar om, men den här gången är jag, i alla fall delvis, ursäktad av att textförfattaren själv hävdar att han inte vet det. Hans baksidestext på skivan där »Robespierre» finns är i sin helhet följande:

Most of these songs were written some time ago and yet I still can’t say exactly what they are about. I know that this is American music and I hope it is worthy of the tradition that has produced such great blues, country, folk, jazz, and — yes — rock’n roll over the years in our fallen fortress. I come from a place that is dark and violent. An economic jungle. A place founded by the low life of Europe hounded and chased into exile. It is often hard for me to understand how such people could come to dominate the world’s politics and commerce (even if only for a short time, a time that is now past) and at the same time offer up Philip Marlowe, King Kong, and Elvis for the general joy of everyone. I know it has something to do with the relationship of creativity to desperation. The transformation of pain into beauty. This process has never been satisfactorily explained to me, but I have glimpsed its gears turning while I squatted in a windowless abandoned tenement on Avenue C, bought junk in Harlem, and counted out precious cigarettes in a Cincinatti jail cell. I hope I can conquer my fear enough to learn much more about it. Until that time, here is my progress report.

En liten ledtråd till kan man få genom att studera hans lista med tack; denna avslutas nämligen med »Raymond Chandler, James Ellroy and William Burroughs for massive infusions of inspiration». Ett flertal av låtarna på skivan (som lånat sin titel från en av Ellroys romaner, »The big nowhere»[2]) hämtar motiv från den amerikanska skuggvärlden — »One more joke» nämner en hängning; »Nashville, Tennessee» handlar om ett rånmord; »Post office pin up» om efterlysta brottslingar; och titlar som »Needle park», »Already in the ground», och »Arson biz» behöver knappast några förklaringar.

Om Paul Kopasz, som är artistens fullständiga namn, har jag skrivit redan när han »kilade vidare» för några år sedan. Då nämnde jag emellertid inte hans akademiska meriter; han var nämligen, om jag förstått det rätt, under några år stjärnan i University of Kentuckys debattlag. Jo, du läste rätt — de amerikanska universiteten tävlar inte bara i amerikansk fotboll, ishockey och andra organiserade former av slagsmål, utan också i att debattera. Det kan kanske förklara hans formidabla språkbehandling. Lägg, till exempel, märke till den nästan omärkliga omkastningen när den första strofen återkommer; »I’m the inbred child with the kindred taste» blir då »I’m the kindred soul with the inbred taste». Och frasen »I’m like Robespierre but you’d never know / ’cause I play the role of the average joe» innehåller flera tankar som det säkert blir anledning att återkomma till.

Fotnoter:

  1. Som kanske framgår av sammanhanget överlevde jag, trots allt. [↩]
  2. »The big nowhere» är också titeln på ett spår, en dikt, på skivan »Blues for Charlie Lucky». [↩]

Om löftesbrott

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 7

Jay Shogren — Broken every vow

Den femte januari 2009 var den kallaste dagen den vintern, och efter att ha kommit ut ur värmen i en sportbar i Solna centrum upptäckte jag att jag just missat sista bussen till Solna station med någon minut, och nästa spårvagn på tvärbanan skulle inte gå förrän om fem och ett halvt år, så jag tvingades gå till Solna station i mina tunna sommarbyxor. När jag kom hem till Märsta visade termometern på minus 22 grader.

Men det var kvällen värd, alla gånger; jag hörde där många artister som kommer att dyka upp i den här serien för första (eller, i ett fall, andra) gången, och en av dem var dagens artist, Jay Shogren[1]. Han spelade två låtar, Handgrenade och Charlie Poole, och det var fullt tillräckligt för att jag skulle vilja höra mer. Vi fick också möjlighet att snabbt undersöka huruvida vi är släkt, men vi kom inte längre än att hans farfar utvandrade till USA från Ljusdal för ca hundra år sedan, medan jag inte har några hälsingsdalska rötter att tala om[2].

Nu har jag hört honom lajv fyra-fem gånger till och har säkerligen en av de största samlingarna av hans musik utanför Wyoming, där han till vardags är professor i ekonomi. Han har genom åren haft en hel del kontakter med Sverige; han har bland annat haft en kunglig gästprofessur i Umeå och blev för några år sedan hedersdoktor vid SLU. Två andra meriter som brukar framhävas i en blurb av den här typen är att han jobbat som rådgivare åt Clinton-administrationen, och att han arbetat för IPCC, vilket gör att han kan kalla sig nobelpristagare (med en hoper andra, men det behöver man ju inte nämna.) Jag hittade en något år gammal CV på nätet för den som vill studera hans vetenskapliga bakgrund närmare.

Den här versionen av Broken every vow kom till under pandemin, då Jay tog emot förslag på låtar att spela in på nytt. Jag önskade en mandolinversion av den här låten, och det är resultatet av den önskningen som kan höras här överst. Jag brukar beskriva mig som en ex-fysiker med Mycket Liten Hjärna, och det yttrar sig bland annat i att jag kan ha svårt för musik med fler än två instrument — tänk Visa från Utanmyra med Jan Johansson och Georg Riedel eller godtycklig singer-songwriter med någorlunda stämd gitarr; redan ett munspel kan resultera i en överproduktion. Detta som en förklaring till min önskan. Vill man höra Jay med lite fler instrument inblandade kan man till exempel kolla in Holding tank.

Jag har som vanligt ingen aning om vad texten handlar om, men Jay själv har gett några små ledtrådar på sin bandcampsida:

Bergman’s the Seventh Seal maybe was not a direct inspiration for this song, but I did watch the movie several times living up in the darkness of a Swedish winter up north. Combine that with my dad’s best friend — Mr. Wolf — telling me (after he officially retired from 40+ years at the paper mill) that he took a new part-time job for a funeral home as »a retriever» — you can figure that one out.

Men det som kvalificerar just den här låten för det tankfulla temat för den här serien är det i låten ofta upprepade påståendet »I have broken every vow, except one». I samband med att han öppnade sin pandemiska önskelåda lovade han att lägga upp bland annat den här låten på sin youtube-kanal, men där finns den till dags dato inte. Men kunde han verkligen lägga upp den utan att bryta mot sitt påstående i låten? Något för skickliga logiker att bena ut…

Fotnoter:

  1. Hans förnamn är egentligen Jason, men i musikaliska sammanhang brukar han kalla sig Jay, Jbird eller bara J. [↩]
  2. Min mors släktforskningar hittade en faster till min farfar som utvandrat till Hälsingland, men det räknar jag inte. [↩]