Rulltrappsfunderingar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 94

Ulf Lundell — Bente

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det går inte att komma förbi Ulf Lundell om man listar svenska låtar som innehåller några rader att tänka på. »Bente» hamnade bland de första på min lista, men han har skrivit fler som förtjänat en plats på listan om jag inte begränsat det inledande hundratalet till en låt per artist[1]; han har ju redan nämnts i åtminstone en tidigare artikel i den här serien.

Med en beteckning som blivit populär de senaste åren är det här »noir», en kort och mörk stockholmsskildring utan ljusglimtar. Några rader som särskilt fastnat är avslutningens (retoriska?) fråga:

Ska jag försöka hjälpa dig då,
eller ska jag bara fortsätta
rulltrappan ner?

Fotnoter:

  1. Till exempel »Tre bröder», »Blå Range Rover», och »Sextisju, sextisju» vore kandidater att ta upp i serien. [↩]

Munspelstrolleri

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 93

Lalla Hansson — Anna och mej

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Som jag hintade om förra veckan blir det ännu en låt av Kris Kristofferson idag, även om texten översatts till svenska — »Me and Bobby McGee» blev »Anna och mej» när Lalla Hansson sjöng den i början av 70-talet. Att den låten hamnade på min lista beror på den småaktiga tendensen att märka ord som jag ibland visar prov på i den här serien[1]; låten innehåller nämligen ett sådant stycke som taget bokstavligt blir orimligt — vad jag tänker på avslöjar jag i en fotnot så ni får chansen att upptäcka det själva[2]…

En titt på wikipediaartikeln om Lalla Hansson avslöjar att mitt minne inte är helt tillförlitligt. Där står nämligen att låten låg flera veckor på Tio i topp, varav en vecka på första plats; jag har inte kunnat kontrollera källan för detta eftersom archive.org tycks vara nere i skrivande stund. Mitt minne säger däremot att »Anna och mej» låg precis en vecka på listan, på en delad tionde plats, för att sedan raskt åka ur. Det sägs också att singeln kom 1971, vilket gör att det går att konstruera en verklighet där båda påståendena är någorlunda sanna — i så fall skulle wikipedia referera till listplaceringar 1971, vilket var innan jag började lyssna på Tio i topp, medan min hågkomst skulle handla om en återutgivning av låten ifråga. Om jag och mitt minne vågar ta tag i problemet kan det dyka upp ett appendix så småningom…

Jag har sett Lalla Hansson en gång, och det var en mycket egendomlig spelning. Någon gång i slutet av 90-talet bestämde sig det köpcentrum som låg ett hundratal meter från min lägenhet, Skäggetorps centrum, att de skulle fira ett jubileum av något slag, och anordnade en del jippon. Ett av dessa var ett ungefär halvtimmeslångt gigg med Lalla Hansson, omkring klockan två på eftermiddagen en vanlig vardag. Publiken bestod större delen av tiden av övertecknad och en äldre dam som satt sig att vila efter ett butiksbesök; det var först när han som avslutning drog igång en av sina hits, »Dagny», som folk började stanna upp för att lyssna. Jag antar han helst vill glömma bort den dagen helt, men hoppas att han i alla fall fick bra betalt.

Fotnoter:

  1. I verkliga livet försöker jag undvika detta, emedan jag numera inte springer särdeles fort. [↩]
  2. Hur bär man sig åt för att ta upp ett munspel, eller överhuvudtaget någonting, ur en tom ficka? [↩]

Söndagsmorgonstämning

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 92

Kris Kristofferson — Sunday mornin’ comin’ down

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ännu en musikalisk hjälte har lämnat scenen — Kris Kristofferson. Denna vecka blir det en låt som jag haft uppsatt på min lista över tänkvärda låtar sedan allra första början, och det är väl inte omöjligt att det blir ännu en låt av honom nästa vecka, låt vara av en annan artist och ett annat språk…

Temat för dagens låt har jag redan antytt i en tidigare artikel, och det var också denna låt jag tänkte på när jag skrev det. Söndagskänslan är helt klart annorlunda än den som härskar en fredag- eller lördagkväll…

Sommarbokslut

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 91

Four bitchin’ babes — Sealed with a kiss

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Så här när sommaren andas sina sista suckar kan det kanske vara lämpligt att lyssna på en gammal favorit vars text handlar om att träffas igen efter en sommar då de två personerna i texten varit åtskilda. Jag hörde låten första gången i början av sjuttiotalet när jag började lyssna på Tio i Topp; efter att ha studerat Wikipedias granskning av låten ifråga misstänker jag starkt att det var Bobby Vintons version som jag hörde. Denna version finns märkligt nog inte omnämnd — än! Om jag kan uppbåda tillräcklig energi borde jag naturligtvis ändra på den saken.

Four bitchin’ babes är en (mycket) löst sammanhållen grupp av kvinnor, som ofta sjunger om vardagsproblem från ett kvinnligt perspektiv, ofta med ett ironiskt, lätt överdrivet tonfall. Exempel på denna typ är »What was I thinking?» och »Great big bug» som finns på deras tredje skiva »Fax it! Charge it! Don’t Ask Me What’s For Dinner! — More Life According To Four Bitchin’ Babes»[1].

Trots att det enligt den wikipediaartikel jag länkade till ovan varit åtminstone 11 medlemmar i »bandet» är det två som alldeles särskilt bör omnämnas, Sally Fingerett, som varit med i alla konstellationer, och Christine Lavin, som grundade gruppen och trots att hon lämnade den efter de tre första skivorna svävar hennes ande fortfarande kvar. Och i samma wikipediaartikel meddelas att hon åter turnerar med tre andra »babes». Lavin står uppsatt på min lista över artister som borde komma med i den här serien, så det är inte omöjligt att hon dyker upp igen.

Fotnoter:

  1. Dagens låt återfinns däremot på den andra skiva jag har av dem: »Buy me! Bring me! Take Me! Don’t Mess My Hair! — Life According to Four Bitchin’ Babes, Volume II» [↩]

Om femhundra år

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 90

Zager & Evans — In the year 2525

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Snart är det bara femhundra år kvar till den verklighet veckans artister sjunger om tar sin början. Det vill säga, om inte vi lyckats spränga all elektronik och oss själva i luften innan dess.

Zager & Evans var ett »one hit wonder», och jag tror inte jag hört något annat av dem över huvud taget. Vilket är tråkigt på många sätt; de var tidigt ute med sin technologikritik:

In the year 9595
I’m kinda wonderin’ if man is gonna be alive
He’s taken everything this old Earth can give
And he ain’t put back nothin’

Visst känns det som vi ligger lite före tidsschemat…