Att släcka ljuset

Tankar om och kring musik, del 110

OysterbandPut out the lights

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Någon gång i början av 90-talet köpte jag en samlings-CD med musik från Cooking Vinyl, det skivbolag som fick en flygande start med en fältinspelning av en då okänd artist, Michelle Shocked. Det fanns mycket lyssningsvärt i deras katalog, och jag tror att jag skaffat CD-skivor av ungefär hälften av de artister som jag hörde där för första gången; och den grupp som jag skaffat flest skivor av är utan tvekan Oysterband, eller The Oyster band som de kallade sig i början av sin karriär. Dagens låt är från CDn »The shouting end of life», som jag håller som den främsta i hård konkurrens med »Granite years» och »Meet you there», och om jag inte misstar mig är det ofta deras sista låt på konserter; titeln passar ju bra för det.

Jag har sett dem två gånger, eller tre-och-en-halv, om man så vill — jag såg dem två gånger som fullt band under Cambridge Folk Festival 1996, och en gång som folkdansband, »Oyster Ceilidh Band», vid samma tillfälle; och en gång i Sverige, på Södra Teatern. Om du blivit sugen på att höra dem lajv är det dock bråttom; de håller på med en avskedsturné, och det är inte många spelningar kvar tills de släcker ljuset för gott:

Every place that I have been
Leaves its message on my skin
So many prophecies and signs
So little time, so little time

Tidens gång

Tankar om och kring musik, del 109

Brian KramerPocket watch

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Vad Brian Kramer har betytt för Stockholms musikscen kan knappast greppas. Bara en sådan sak som att han nästan varje lördag ordnar ett »International Blues Jam» i Gamla Stan, och har gjort så sedan 1998, är redan det helt enastående, och därtill kan läggas åtskilliga spelningar runt om i Stockholmstrakten; den där kalla januarikvällen då jag första gången hörde Jay Shogren och Jenny Bohman var naturligtvis ordnad av honom.

Dagens låt innehåller många tankar värda att meditera en stund över, såsom hur tidens gång illustrerar släktledens progression och teknologins framsteg.

Vems land?

Tankar om och kring musik, del 108

Woody GuthrieThis land is my land

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I dessa tider av bombastiska uttalanden från väster kan det kanske vara läge att välja en låt som har en i mina öron märklig och i högsta grad ifrågasättbar textrad. Och även om Grönland skulle kunna göra allvar av sitt hot, eller erbjudande, att köpa tillbaka sin gamla besittning USA, så finns det fortfarande en del frågetecken kring denna rad.

»This land is my land» har den senaste veckan, och även tidigare, trumpetats ut av alla som tror de kommer att göra USA stort »igen»[1]. Men det finns ett par ganska allvarliga invändningar mot texten i låten — det brukar påpekas att den har tre strofer till som gör det klart att »you and me» har ett inkluderande syfte. Men den textrad som jag känner stor tvekan inför är slutklämmen i varje strof, »This land was made for you and me», ett påstående som ursprungsbefolkningen gissningsvis bör ha synpunkter på, och det kan diskuteras om invaderande grönländare, dito spanjorer med Columbus i spetsen, och senare tiders invandrare från exemåelvis England bör tillhöra de inkluderade i den raden. Som sagt, det kan man fundera en del på, inte bara i dessa tider.


Fotnoter:

  1. Det där »igen» känns märkligt och påklistrat, lite beroende på hur man tolkar ordet »great»; storlekmässigt har det väl varit av ungefär denna kaliber ganska länge nu, och i någon annan mening ser jag ingen period där USA skulle varit så värst mycket större i ett tidigare skede i historien. []

Rimbauddrömmar

Tankar om och kring musik, del 107

Eric AndersenDream to Rimbaud

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Eric Andersen, den amerikanske rockpoeten med norska förfäder, har varit med en gång tidigare i den här serien, men då tillsammans med Jonas Fjeld och Rick Danko. Jag hörde talas om honom på en av de tidigaste sociala medierna på internet, Usenet, närmare bestämt i gruppen rec.music.folk. Jag köpte en CD mer eller mindre på måfå, och sedan har jag försökt få tag på allt han gett ut. Den CD jag började med var »Stages», som hade undertiteln »The lost album»; den spelades in i början av 70-talet och skulle bli uppföljare till hans kanske mest kända album, »Blue river», men av någon anledning så blev det ingen skiva förrän på 90-talet, när inspelningsrullarna hittades någonstans i CBS’ katakomber.

Om du inte hört talas om Eric Andersen, men är bekant med kretsen kring Bob Dylan, så har du en del att hämta här — såväl Garth Hudson som Rick Danko medverkar på den här skivan, och Joan Baez sjunger en kongenial backgrundsstämma på »Woman, she was gentle». Hela skivan har en melankolisk grundton, men av det slaget som ändå känns upplyftande. Ett absolut måste för den som vill ha toppskivorna i singer/songwriter-branschen i sin samling.

En vanlig person

Tankar om och kring musik, del 106

Jim CroceLover’s cross

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att en lagom instrumentering av en låt är en någorlunda stämd gitarr och en skrovlig mansröst, åtminstone så länge texten är bra. Här är texten kanske inte lika tänkvärd som i majoriteten av den här seriens urval, men i gengäld är arrangemanget en utveckling och komplettering av ovanstående ideal; den skrovliga rösten ackompanjeras av två någorlunda stämda gitarrer, och lyssnar man noga hör man en försiktig bas i ljudbilden — bättre kan det knappast göras.