Tankar om och kring musik, del 110
Oysterband — Put out the lights
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Någon gång i början av 90-talet köpte jag en samlings-CD med musik från Cooking Vinyl, det skivbolag som fick en flygande start med en fältinspelning av en då okänd artist, Michelle Shocked. Det fanns mycket lyssningsvärt i deras katalog, och jag tror att jag skaffat CD-skivor av ungefär hälften av de artister som jag hörde där för första gången; och den grupp som jag skaffat flest skivor av är utan tvekan Oysterband, eller The Oyster band som de kallade sig i början av sin karriär. Dagens låt är från CDn »The shouting end of life», som jag håller som den främsta i hård konkurrens med »Granite years» och »Meet you there», och om jag inte misstar mig är det ofta deras sista låt på konserter; titeln passar ju bra för det.
Jag har sett dem två gånger, eller tre-och-en-halv, om man så vill — jag såg dem två gånger som fullt band under Cambridge Folk Festival 1996, och en gång som folkdansband, »Oyster Ceilidh Band», vid samma tillfälle; och en gång i Sverige, på Södra Teatern. Om du blivit sugen på att höra dem lajv är det dock bråttom; de håller på med en avskedsturné, och det är inte många spelningar kvar tills de släcker ljuset för gott:
Every place that I have been
Leaves its message on my skin
So many prophecies and signs
So little time, so little time