Fly från Överum

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 120

Totta Näslund — Bibelord i hyresrum

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag blir det ett snabbt hopkok med två delar gamla bekanta och en del nytt. Originalet heter »Pancho and Lefty»[1] och är skriven av Townes Van Zandt, som inte bara varit med i den här serien tidigare utan också nämnts flitigt i samband med andra artister; översättningen/tolkningen är gjord av Dan Hylander, som också han varit med tidigare; men sångaren, Totta Näslund, har inte varit med i den här serien, om mina anteckningar stämmer, så det är verkligen hög tid.

Jag såg honom en gång, på Flammans studentpub november 1981, med sitt då relativt nybildade Bluesband[2]. Brian Kramer och Mats Qwarfordt får ursäkta, men jag håller ändå Totta för den kraftfullaste och naturligaste bluesrösten som hörts i Sverige.

Fotnoter:

  1. Eller någon gång »Poncho and Lefty». [↩]
  2. Det var under den konserten jag för första gången insåg att talesättet »basen ska kännas i magen» har en rent bokstavlig innebörd. [↩]

Främling i tältstad

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 119

John Miles — Stranger in the city

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det är snart femtio år sedan jag gjorde lumpen, och det borde alltså inte vara alltför stor risk att jag ställs inför militär domstol för att ha avslöjat militära hemligheter om jag avslöjar att jag under min allra första natt i min allra första manöver under denna tid satt eldvakt och under denna eldvakt för första gången hörde John Miles och hans i mitt tycke bästa album, »Stranger in the city».

Som den i min musiksmak insatte raskt inser är detta en lite udda avvikelse från huvudfåran av mitt musikaliska flöde, och jag måste bekänna att intresset avtagit ganska kraftigt med åren — »Rebel» och »Stranger in the city» var bra; »Zaragon» ojämn; »More Miles per hour» tämligen slätstruken; och sedan försvann han ur min åhörsel… Men titelspåret från »Stranger in the city» har bibehållit sin charm och jag kan fortfarande känna värmen från pannan och doften av granruskorna vi sov på när jag hör den.

Medicinsk grundkurs

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 118

Torsson — Blodomloppet

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Sedan jag råkade ut för ett par blodproppar för några år sedan är jag tämligen bekant med de olika komponenterna i blodet, men det skadar inte att få en kort sammanfattning då och då av en medicine doktor — Bo Åkerström, sångaren och låtskrivaren i Torsson.

Texterna i Torssons låtar är annars ofta lite åt det absurda hållet, men det ligger ju något i påståendet att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Och även när texten ges en humoristisk och kontrastrik vinkling av olika nöjen så kan den ge upphov till viss eftertanke:

Köpenhamn är stan för den som vill ha kul,
man kan supa sig full eller åka pariserhjul

Skaldesömn

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 117

Mats Klingström — Skalden Wennerbom

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag vet inte hur vädret varit hos just dig idag, käræ läsare, men här har det varit en klar försmak av sommaren — strax under 20 grader varmt, soligt, och fullt av maskiner som sopar upp vinterns utspridda sand. Det passar därför ganska bra att ta en låt som passar bra in inte bara på väderleken utan även på den »pank-och-fågelfri-känsla» som närmast automatiskt infinner sig när man deklarerat förra årets utsvävningar.

Just »Skalden Wennerbom» är en av mina absoluta frödingfavoriter — han lyckas mitt i den uppenbara wennerbomska misären teckna honom med en resning, en värdighet, som lika gärna skulle kunnat gälla Fröding själv.

Om namnet Klingström, och sångrösten, känns bekant, så kan det bero på att han varit med tidigare i den här serien, som K:et i trion FJK. Dem har jag sett en gång, då de delade scen med Peter R. Ericson och Lasse Tennander. På den här skivan samarbetade han emellertid med en Anders Bergman, som jag dock av typografiska skäl lät bli att nämna i låtpresentationen ovan.

Mördande musik

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 116

Lori Lieberman — Killing me softly with his song

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För några veckor sedan kom det tråkiga beskedet att ännu en av hjältarna från 70-talet gått bort; den här gången var det Roberta Flack som knallat vidare. Min plan var då att spela en av hennes största hits, men i originalversionen av Lori Lieberman därför att jag inte hade Flacks version. Som synes ovan blev det till slut Liebermans tolkning som vann, men min ursäkt visade sig inte hålla streck — visserligen hade jag inte någon CD eller mp3:a av Roberta Flack, men jag hade en LP med henne, precis som av Lieberman. Det var inte helt enkelt att förvandla dessa LP-spår till mp3:or (min skivspelare hade stora problem att hålla balansen mellan kanalerna, min gissning är att antiskatingen börjar gnissla. Märkligt — den är ju nästan ny; jag köpte den i augusti 1978…), men efter ett antal tester och justeringar låter det ganska bra, om man tänker på att jag med största sannolikhet köpte skivan begagnad under något besök i USA i början av 90-talet[1]. Jag har inte gjort några försök att att dölja det typiska LP-knastret, så det får ni på köpet.

Den händelse som låten beskriver är Liebermans egen, och den artist hon lyssnade på var Don McLean. Men herrar Gimbel & Fox, som stod för det mesta av text och musik till låten såg till att hon inte nämndes som upphovsperson, så när miljonerna rullade in från Flacks version hamnade pengarna i deras fickor. Så kan det gå till i den branschen.

Fotnoter:

  1. Åtminstone står det skrivet »Good» på prislappen; US$ 2.90 kostade den en gång i tiden. [↩]