En modell

Tankar om och kring musik, del 101

Cat StevensLady D’Arbanville

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En märklig låt, med en sorgsen text. Enligt wikipedia hade sångaren en relation till en modell, Patty D’Arbanville, och skrev låten då hon var på ett uppdrag i New York. Hur allvarlig denna relation var förtäljer inte wikipedia-artikeln, men den tog uppenbarligen slut där; jag förstår inte riktigt varför, för det är en vacker sång som borde kunnat leda åt andra hållet. Men vad vet jag — jag har varken skrivit vackra låtar till supermodeller eller varit en modell själv, så jag har nog ganska svårt att bedöma deras förhållande.

Om höstlöv

Tankar om och kring musik, del 100

Eva CassidyAutumn leaves

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För några få dagar sedan började jag den här serien med förhoppningen att få ihop en svit om hundra tänkvärda låtttexter; och nu är jag redan vid slutet av den serien. Men eftersom min lista på låtar och/eller artister som måste med på listan fortfarande upptar fler än 30 låtar (eller artister, då vederbörande har gjort ett flertal tänkvärda låtar), så är min plan nu att utvidga serien till att gälla 150 alster med olika artister. Ett knappt år till, alltså — sedan får vi se…

Dagens låtval är lite annorlunda av två anledningar — dels är det här inte den bästa inspelning av låten ifråga jag har i min samling, den har gjorts av Paul K, men eftersom han redan förekommit i serien får det bli nummer två[1], och dels därför att det är framförandet lika mycket som texten som etsat sig fast. Och texten måste nog tänkas med några grabbnävar symbolik för att bli riktigt tänkvärd, men jag närmar mig den åldern med hisnande fart.


Fotnoter:

  1. Nummer tre är också av högsta klass; den står Jan Johansson för, men eftersom texten vanligen är styvmoderligt behandlad i hans repertoar så var Ms Cassidy det själklara valet. []

Vägval

Tankar om och kring musik, del 99

Hoola bandoolaHerkules

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från högstadiet. Jag minns att matematiken var en gäspning, då vi tillhörde den epok som påtvingades »den nya matematiken», eller »Hej då, matematik!», som en skämtare döpte om den efter de läromedel från Hermods som nyttjades. En episod som fastnat var när en kamrat som annars inte utmärkte sig å huvudets vägar särskilt ofta fick till en lyckad kommentar — en ny lärare, jag tror hon bara var vikarie, sa att hon hette Klint[1], vilket var lätt att komma ihåg på grund av blomman, blåklint. Då vi blev satta att utföra något eget arbete, räckte hjälten i den här historien upp handen för att påkalla lärarinnans uppmärksamhet, samtidigt som han med skrovlig målbrottsröst förtydligade »Öööhhh, hörrö, Klocka eller vad du nu heter…»

Ett annat minne från högstadiet med avsevärt mer relevans var när rektorn i ett av sina terminsavslutningtal valde att prata om texten till dagens låt. LP:n som den finns på kom, enligt Wikipedia, i november 1972, så gissningsvis var det i åttan rektorn baserade sitt tal på några ord i texten. Men förstasidan på den skivan innehåller ytterligare åtminstone två klassiker, »Keops pyramid» och titellåten, »Vem kan man lita på?»[2] Alla tre dessa behandlar mer eller mindre universella och tidlösa problem, och kan vara väl ägnade att ägna några minuters meditation; källkritik och kommunikation mellan grupper är ju fortfarande högaktuella problem, och den verklighet som beskrivs i låten har knappast blivit enklare sedan början av 70-talet[3]:

För Herkules var valet trots allt ganska lätt.
Det fanns två vägar att välja på, och en var fel och en var rätt.
Men vi står i varsin urskog utan varken vägar eller mål,
och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.


Fotnoter:

  1. Det här var alltså på 70-talet, när lärare titulerades ”fröken (eller magister, naturligtvis) Efternamn”. []
  2. Den senare gavs för övrigt en intressant Hofstadter-vinkling när Magnus Uggla i en coverversion försökte byta ut ett namn mot ett som bars av en av Hoola Bandoolas medlemmar. []
  3. Jag litar på att bloggens kulturellt bevandrade läsare är bekanta med Stiernhielms epos på hexameter, som åtminstone under min skoltid räknades som det första poemet på svenska; som det mesta annat kan det diskuteras utifrån olika aspekter (Biskop Thomas och hans lovsång till friheten kan ha synpunkter på det valet, om man nu hävdar att det språk han skrev på var svenska…), men det viktiga i sammanhanget är att känna till valet mellan fruarna Lusta och Dygd, och inte blanda in några antika hjältedåd i historien. []

Undvik OKQ8s hyrbilar!

Rubriken säger väl egentligen allt som behöver sägas, men låt mig förklara vad det är som orsakar denna min uppmaning. Ni som är helt ointresserade av ännu en kverulant som blivit illa behandlad av ett företag kan lugnt rulla över på andra sidan och somna om; ni kommer inte att missa något väsentligt.

Låt mig börja från något slags början.

Jag gillar böcker. Den som hängt med i diverse inlägg på min blog torde ha uppmärksammat detta faktum, så det kommer förmodligen inte som någon överraskning. Det uttryck jag vanligen använder om min samling borde också vara bekant, »den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek», vilket uttryck avslöjar att inte alla böcker fått sin plats i en bokhylla, utan har fått nöja sig med en plats på golvet, i någon av ett otal högar, med företrädesvis böcker[1]. Härom veckan fick jag emellertid korn på en annons på Blocket, som skulle kunna om inte slutgiltigt lösa bokhögsproblemet, så i alla fall avsevärt minska det — sju stycken bokhyllor av det klassiska märket Billy, och till på köpet från 80-talet, vilket betyder att de är av samma typ som de Billyar, om pluralformen av hyllan ifråga skrivs så, som jag redan har.

Problemet var bara detta — hyllorna befann sig på åttonde våningen i ett hus i Solna, och jag befinner mig, som eventuellt bekant, i ett radhus i Märsta. Efter att ha gjort några fruktlösa försök att hitta en flyttfirma som ville åta sig ett sådant relativt sett litet uppdrag för en rimlig penning, beslöt jag mig att kalla på min bror som är en van bilförare och har ett körkort med halva alfabetet på[2] för att hjälpa mig med flytten med hjälp av en hyrbil. Det är här OKQ8 kommer in i bilden.

Jag gick in på deras hemsida, och såg denna trevliga vy:

Erbjudande, snippat från OKQ8:s hemsida

Det är inte helt klart vad som avses — om det är själva bokningstillfället eller tiden då hyrbilen utnyttjas som måste ligga mellan måndag och torsdag — men eftersom jag bokade på en tisdag och utförde själva körningen på en onsdag tyckte jag inte det spelade så stor roll.

Jag knappade mig fram till deras bokningssida, matade in diverse var-när-hur-uppgifter, och upptäckte då att OKQ8 i Märsta bara hade tre bilar tillgängliga för den tid jag valt — en bamsebil med lyft, en mindre bil (6 kubikmeter) som förmodligen skulle räcka om inte oturen var framme, samt en bil med en lastvolym om 11 kubikmeter, men en elbil, vars räckvidd angavs till 80-150 km. Eftersom mina undersökningar på Eniro indikerade att en enkel resa skulle bli ungefär 37-38 km lång kändes detta senare alternativ lite osäkert; mina erfarenheter av bedömningar av batterikapacitet är inte de allra bästa, så jag gjorde som websidan föreslog — tog kontakt med stationen där hyrbilen fanns för att ställa en fråga. Resultatet av det samtalet var en kompromiss — personen i andra änden bokade elbilen, men tipsade mig om att jag kunde prata med personalen på morgonen därpå[3] Efter lite dividerande beslöt jag och personalen att det nog var bättre att jag hyrde en vanlig diesel i stället, för säkerhets skull. Så långt inga direkta konstigheter, även om min förfrågan om rabatten vid bokning mellan måndag och torsdag besvarades med beskedet att man måste vara medlem (vilket jag, såsom varande icke-bilägare, av naturliga skäl inte är).

Låt mig hoppa över själva transporten; jag hoppas träningsvärken släpper om några dagar. Vi tog oss till Solna, lastade bokhyllorna (det fanns hiss, tack och lov) åkte hem till Märsta, lastade ur dem, och återvände till OKQ8 med en dryg kvart tillgodo på den beräknade tiden, fyra timmar. Så här ser en lite del av mina nyförvärv ut innan de fått en slutgiltig placering:

Lite nyförvärv; för den fullständiga bilden måste du tänka dig ytterligare tre-fyra hyllskelett, ytterligare fem överhyllor och en attans massa hyllplan.

Men tillbaka till OKQ8 — när de läst av mätare och kollat bensinen hävdade de att vi kört omkring 14 mil, och gjort av med 13 liter diesel, vilket är helt omöjligt[4]. Dumt nog kollade vi inte mätarställningen innan vi körde iväg, men jag är väl lite för blåögd och tror folk om det bästa. Trots mina protester gjordes inga försök att förklara hur en resa, genaste vägen (tur och retur) mellan Skytteholm i Solna och Östra Steninge i Märsta, plötsligt kunde bli 14 mil lång och dra 13 liter diesel.

Detta gjorde att jag till slut betalade tre-fyrahundra kronor mer än planerat. Låt mig dock påpeka att jag blev vänligt bemött, och enligt min mening ligger de fel som gjort att den här situationen uppstått högre upp i organisationen, eller beror på brister i rutinerna. För det första bör meddelandet om 15% rabatt på hemsidan förklaras lite bättre — som jag förstått det nu gäller det enbart om man bokar bilen via okq8.se[5]. Varken den person som tog emot min bokning eller den som jag förde diskussionen om elbilens räckvidd i morse tycks ha varit medveten om hur den kampanjen fungerade, vilket i mina öron tyder på viss inkompetent från deras respektive chefer[6]. För det andra är jag inte van vid att inte bli trodd på mitt ord, och när personalen kategoriskt hävdar att de alltid kollar mätarställningen och att bilen var fulltankad, så kan jag lika kategoriskt hävda att det är helt fel i det här fallet. För mig är det självklart vad som har hänt; någon med tillgång till bilnycklarna, förmodligen någon anställd, har lånat bilen för ett kortare jobb (circa sex mils körning), och inte sett till att mätarställningen noterats eller bilen tankats. Om detta skett med avsikt eller av slarv är från min sida sett sekundärt, men det är uppenbart att de rutiner som skulle förhindra att sådant sker inte är tillräckliga.

Så mitt råd till presumtiva hyrbilsanvändare — undvik OKQ8, och tvingas ni trots allt använda deras »tjänster», lita inte på deras uppgifter. Själv lär det dröja ett bra tag innan jag tar hjälp av OKQ8 för att frakta bokhyllor igen.


Fotnoter:

  1. Där finns också ett antal tidskrifter som väntar på sin slutförvaring; därför det något luddiga begreppet »företrädesvis». []
  2. Åkej; det är en lätt överdrift, men ni vet vad jag menar. []
  3. Detta hände sig idag, och själva bokningen gjordes alltså igår. []
  4. Då använder jag deras uppgift att hyrbilen ifråga drar cirka en liter per mil. []
  5. Den informationen såg jag, bisarrt nog, målat(!) på den bil vi lånade; varken på webben eller från personalen fick jag denna information. []
  6. Detsamma gäller naturligtvis den missvisande reklamblaffa på webben som jag snippade här ovan []

Slutet på festen

Tankar om och kring musik, del 98

Jenny BohmanThe party is over

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I veckan blev jag påmind om att det är 14 år sedan Sveriges okrönta bluesdrottning, Jenny Bohman, la ifrån sig munspelet för gott; alldeles för ung för att drabbas av cancer, men den sjukdomen frågar inte om lov. Första gången jag hörde henne var samma kalla vinterdag som jag hörde Jay Shogren första gången; om jag minns rätt tittade hon in och spelade några låtar på väg till ett annat gig. Jag hann se henne ytterligare en gång innan hon tvingades kliva av scenen.

De rader som fastnat i den här låten, och som skapar en klump halsen varje gång jag hör dem, eller ens tänker på henne och hennes oblida öde, är de nedanstående som inleder sångtexten. De kan också fungera som en kärv sammanfattning av de senaste åren:

The party is over
Did you have fun?