McCutcheon överraskad?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 115

John McCutcheon — Surprise, surprise, surprise

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Dagens låt skrevs av sångaren med viss hjälp av Tom Paxton, en låtskrivare som av någon outgrundlig anledning inte förekommit i den här serien än, redan i början av 90-talet, och inkluderades som ett bonusspår då hans och Si Kahns[1] LP »Signs of the times» gavs ut på CD i mitten av 90-talet. Texten handlar alltså inte om den nuvarande innehavaren av presidentposten, även om det finns avsevärda likheter, men kan tas som ett tecken på att tiderna inte förändrats så dramatiskt under de senaste trettio år, åtminstone inte till det bättre.

Vissa rader ur texten känns synnerligen aktuella:

Their brand new world order they sing to the skies
But to the same old world questions it’s the same old replies
All the lessons so hard won so quickly forgot
The bombs may be smart, but the leaders are not

Fotnoter:

  1. McCutcheon och Kahn har, som alla schackspelare kan intyga, åtminstone draget e6 gemensamt, även om det normalt utförs vid olika tillfällen i öppningen. [↩]

En nattlig fundering

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 114

Thorstein Bergman — Vaknatt

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ursprungligen var planen att ha med Bergmans magnifika »Om du nånsin kommer fram till Samarkand», men jag har den bara i en studioversion som jag inte alls gillar — där finns stråkar och trummor som inte tillför melodin ett skvatt, och då hjälper det inte att två gitarrer gör sitt bästa att väva en vacker bakgrund till visans ord som både uttrycker sorg och en stilla glädje. Det får i stället bli en av hans makalösa Dan Andersson-tolkningar.

Jag hörde Thorstein Bergman en gång, i en av Lollo Asplunds författarkvällar i Gamla Linköping i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Inte bara hans visor imponerade; Thorstein Bergman var utan tvekan en av Sveriges förnämsta recitatörer — här läste han bland annat »Gillet på vinden» så att publiken fick gåshud, men tyvärr har jag ingen inspelning av hans poesitolkningar.

En vinterjacka

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 113

Paul Kelly — Wintercoat

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Vintern håller tack och lov på att ta slut, så det är hög tid att avverka låtat som har ett vintertema innan värmen kommer på allvar. Paul Kelly har visserligen skrivit en hel del andra tänkvärda texter där orden får en symbolisk betydelse, men detta är en klar favorit. Här tycker jag mig finna en antydan till den retoriska figuren »synekdoke», även om wikipedia påstår att man inte får använda ordet i den mening jag lärt mig, »det hela genom delen»[1]. Exakt vad vinterjackan skulle representera är fritt för tolkning, men att den på något sätt representerar det spruckna förhållandet i någon form borde väl vara klart.

Jag har valt en ganska avskalad lajv-version i stället för den studioinspelning som finns på CD:n Comedy; hans studioversioner är ofta belamrade med trummor, stråkar och annat tingel-tangel som inte passar in i sammanhanget, i mitt tycke. Jag föredrar helt klart att Mr Kelly sjunger blues…

Fotnoter:

  1. Det klassiska exemplet är väl den gamla schlagerraden »Kors vad det vimlar av segel idag; är det kappsegling? Nej, det är lördag!», där seglen får representera hela bilden av båtar på en solblank vattenyta. [↩]

En sjömansvisa

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 112

Breeze & Wilson — Sailor’s song

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För några dagar sedan såg jag en notis om en person som nästan blivit valmat, och jag tänkte naturligtvis omedelbart på diverse rövarhistorier, som Jona i valfiskens buk, men kanske främst på dramatiseringar eller syftningar på denna händelse; Povel Ramels version låter som bekant huvudpersonen hoppa och guppa och skaka och halka[1] lite grann »ty valen var hal», men den version som först slog mig var Breeze & Wilsons »Swallowed by a whale», som visserligen inte handlar om Jona men lånar lite färg från den historien.

Dagens låt kommer från samma CD, »Heartbreaker», men även om B & W står för musiken så är såvitt jag förstår låten skriven av, och sjungs av, en av deras vänner, Stan Carew. Martin Ljung undrade ju i sin sketch Rock-Fnykis varför det inte skrevs någon visa om »havets folk», om sjömän, och detta tog tydligen Carew fasta på.

Fotnoter:

  1. I okänd ordning… [↩]

Valentindagen

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 111

Steve Earle — Valentine’s day

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag är det enligt säkra uppgifter Valentindagen, en dag som vi importerat från amerikat, och som alla sådana dagar, åtminstone de jag känner till, så är poängen att vi ska gynna någon affärsman i närheten. Om man inte gör som Steve Earle i dagens låt vill säga, dvs glömmer bort den — eller låtsas glömma bort den — och försöker urskulda sig med en liten sång. Hur allvarlig Mr Earle var med sina ömhetsbetygelser är naturligtvis svårt att bedöma, men senast jag kollade hade han varit gift sju gånger, och det är väl också ett sorts svar.

Steve Earle är ytterligare en av de artister som jag stött på via Townes Van Zandt, och att TVZ betytt mycket för Earle märks genomgående; det är inte bara att han spelat in en CD med Townes’ musik eller hans bekanta omdöme »Townes Van Zandt is the best songwriter in the world, and I’ll stand on Bob Dylan’s coffee table in my cowboy boots and say that»[1]; hans förstfödde son fick förnamnen Justin Townes. Han var med vid ett av de tillfällen jag såg Earle på Cirkus i Stockholm, om jag minns rätt var det konserten med The Dukes som kompband; unge herr Earle fick spela trummor i ett av extranumren. Han gick i sin fars musikaliska fotspår, och ärvde tyvärr också hans, och Townes’, missbruksvanor — han dog alldeles för tidigt, inte ens 40 år fyllda.

Fotnoter:

  1. På vilket TVZ lär ha svarat »I’ve seen Bob Dylan’s bodyguards, and if Steve Earle thinks he can stand on Bob Dylan’s coffee table, he’s sadly mistaken» [↩]