Om våld

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 127

Tracy Chapman — Behind the wall

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Så här dagen efter att två multimiljardärer i USA:s översta politiska skikt ännu en gång visat att de besitter intelligens, verbal förmåga och temperament som ouppforstrade femåringar borde jag kanske valt något lämpligt från den genren, men den enda låt jag kan tänka mig är Paul K:s Rerun, men eftersom han redan varit med i den här serien fick det bli en annan låt om våld och med en ironisk kommentar till den dåvarande situationen i det amerikanska samhället.

Jag vill minnas att jag blev tipsad om Tracy Chapman av en kamrat som kände till min, redan på den tiden, uttalade smak för bra och engagerande texter; om jag inte minns helt fel var det Peder B., en innebandyspelare med förmåga att prickskjuta bollar i mål hur man än försökte stå i vägen. Jag har dock inte hängt med i hennes utgivning efter de två första skivorna (som kom i slutet av 80-talet), men noterade med viss överraskning att någon nyligen gjort en cover på hennes »Fast car», vilket kanske kan förebåda tal om en revolution, åtminstone i USA.

Om motstånd

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 126

16 horsepower — The partisan

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Att jag inte har något emot artister med ett starkt och personligt utspel torde stå klart för de flesta som följt den här serien, eller överhuvudtaget min blog. David Eugene Edwards[1], frontmannen i 16 horsepower, och senare också i Wovenhand, tillhör de allra mest speciella i det avseendet. Och återigen är det säkrast att påpeka att Edwards’ frekventa användande av religiösa symboler i sina texter på intet sätt förändrat min syn vare sig på kristendomen eller på religion i stort.

Själva låten förknippar väl de flesta med Leonard Cohen, men det är ingalunda han som skrivit den; däremot kan man nog hävda med viss möjlighet att bli trodd att hans version skapat en andra blomstring för låten ifråga. Ursprungligen skrevs den i en fransk version under andra världskriget; wikipedia har, som nästan alltid, en grundlig genomgång av låtens öden och äventyr, även om just den här versionen inte nämns.

Fotnoter:

  1. Eugene har antagligen lagts till för att undvika sammanblanding med andra personer med samma eller liknande namn [↩]

Om en bokhylla

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 124

Gyllene tider — Billy

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den senaste veckan har det rapporterats att en del av Gyllene tider kommer att ge sig ut på en utrikes »turné». Innan eventuella desperata hallänningar och andra Gessle-fans kastar sig över tidningshögen för att se vad de missat så kan jag lugna dem med att den del av Gyllene tider det handlat om är trummisen, Micke »Syd» Andersson, som tillsammans med namnen Janne, en fotbollstränare som antagligen är mest känd som IFK Norrköpings bäste tränare på senare år, ämnar ratta en ambulans till Ukraina, ett mycket vällovligt företag.

Jag har inte sett Gyllene tider spela, men har ett oförglömligt minne från den period då jag vikarierade som nattportier på Esso motorhotell i Linköping sommaren -81. Nattportier är för övrigt mitt drömjobb — tänka sig, förutom några lättare och snabbt avklarade detaljer, som att låsa dörrarna vid ett visst klockslag, sätta på spisen åt frukostkockarna vid ett annat klockslag, samt liknande enkla uppgifter hade man gott om tid för läsning, och fick dessutom betalt för det!

Alltnog, en natt, klockan var ungefär tre, tyckte jag mig höra ett ljud utifrån lobbyn — jag var i ett rum innanför själva receptionen — och tittade ut för att se om det var någon som ville mig något. Den syn som mötte mig var visserligen inte ovanlig som sådan, men passade bättre på Centralen i rusningtrafik än på ett stillsamt motorhotell i Linköpings förorter[1]. Det visade sig vara Gyllene tider, med tillhörande svans av ungdomar, som tittade in för att lämna av sin manager, som hade bokat rum; själva skulle de bo på ett annat hotell. Vart svansen tog vägen, och hur den lyckats hänga på turnébussen, har jag ingen aning om. Men jag minns att jag sålde en macka till en person som jag sedan listat ut måste varit just Micke »Syd»[2], och bytte några ord med honom om livet, universum och svansar. När de gyllene tiderna rullat vidare lyckades jag så småningom övertyga kvarvarande medlemmar i svansen att hotellet nu var fullbokat och att de lämpligen torde förflytta sig till någon annan plats för sin nattvila, och efter ett antal diskussioner av den arten återvände lugnet till lobbyn, nästan precis vid den tidpunkt då spisen skulle slås på.

Låttiteln kan också ses som en »hommage», en bokhyllning skulle man kunna säga om man vill leka göteborgare, till den typ av möbel som dominerar min lägenhet, och som i tidernas fullbordan möjligen eventuellt kan förvandla den bokhög jag kallar mitt bibliotek till något mer ordnat. Jag hoppas dock du för säkerhets skull tar ett och annat andetag under tiden…

Fotnoter:

  1. Här kan det vara på sin plats med en förklaring. Som jag påpekat ovan var huvudingången låst under natten, bland annat för att undvika den typ av invasion som här inträffade. Tyvärr var dörren alldeles för kärv, och om någon gick ut, gick dörren oftast inte i lås igen. Jag brukade därför kolla dörren lite då och då, men hade uppenbarligen slarvat den här natten. [↩]
  2. Eller om han möjligen nämnde vem han var — minnet är lite osäkert på den punkten… [↩]

Äkta House music

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 123

Tom House — Jesus didn’t die

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det har varit svårt att undgå att notera att det i dagarna har valts en ny påve. Enligt vanligtvis välunderrättad källa, som det heter när man varit för lat för att kolla upp saker och ting själv, är den nye potentaten synnerligen avogt inställd till den form av brödrakärlek som annars tycks praktiseras utan alltför allvarliga påföljder av somliga katolska präster — du vet vad jag menar[1]! Dagens låt är en berättelse på ett liknande tema.

Tom House är ytterligare en artist som jag upptäckt via Townes Van Zandt, men av andra ordningen, så att säga — via TVZ upptäckte jag David Olney, och via Olney House. Tom House är kanske mer att betrakta som poet än sångare, och en av hans böcker, »The world according to whiskey», har hittat vägen till den bokhög jag kallar mitt bibliotek.

Fotnoter:

  1. Denna senare kommentar är naturligtvis ett lån från Anders F Rönnblom, som just idag fyller år. Grattis! [↩]