En oförutsedd händelse

Det har hänt förr, och kommer naturligtvis att hända igen — ett evenemang, i det här fallet anordnat av fotbollsklubben Mansfield Town FC, tvingas ställa in med kort varsel på grund av oförutsedda händelser. Det som gör just detta fall så speciellt att den engelska pressen rapporterar om det är evenemangets natur:

mansfield

Enligt tidningsartikeln jag länkade till kommer Trisha att göra ett nytt försök i början av oktober. Det behövde man knappast vara klärvojant för att gissa.

Addendum 2016-10-19: I min enfald trodde jag att ovanstående notis skulle vara ohotad i klassen Årets roligaste misslyckande vid annonsering av ett evenemang, men då hade jag inte räknat med kulturvetarna vid Göteborgs universitet. För några minuter sedan dök det upp ett meddelande i mitt facebookflöde som berättade att de tvingats skjuta på ett föredrag från den andra till den sjunde november — föredragets titel är Sluta skjuta upp!

ASPRI?

Som framgår av länken »Om kommentarer» på bloggens hemsida för jag ett ständigt krig mot spamrobotar. Just nu (peppar, peppar, bonk i skallen) är det jag som har övertaget; förra natten fick jag över 50 spamkommentarer, men behövde inte manuellt förpassa en enda till skräpkorgen.

Men det är inte utan att jag fruktar den dag då spamrobotarna börjar visa lite ASPRI, det vill säga Artificial SPam Robot Intelligence; en singularitet i de regionerna av mänsklighetens domäner skulle förmodligen kunna överträffa de mänskliga kommentatorer som huserar på tidningars och andra stormediala hemsidor i volym, ehuru knappast i dumhet.

Döm om min förskräckelse då jag vid en snabb titt på dagens skräppostskörd fann ett meddelande från »rgohqvxow», som i sin helhet (med länkar och länkförsök bortplockade) löd »U8Jwnx lcqtrrdisxnm, swcfwhterrcb feourfzyxxqu, geznqrmfhjpf». Som lätt inses var det inte kommentarens språkliga elegans eller dess övertygande argumentation som fick mig att haja till, men valet av blogga att göra denna kommentar till visar endera på spår av intelligens eller en oförtjänt portion tur — I’m sorry I’ll read that again

design_01

Addendum 2015-01-29: Under natten som var fick jag ännu en mystisk påhälsning av den ASPRI-aspirerande spamroboten. Denna gång lämnade den (under ett nytt alias, »gwwuoqiioz») sin kommentar (»ftvpkcmph, mafmbdfxdr») till min blogga Ombyte förnöjer

Addendum 2015-02-08: Den semiidiotiska[1] roboten ger sig inte; under nattens lopp försökte signaturen »opbujepza» att lämna meddelandet »KoMqFw tkksxwsjmzuo, nszrsxjxohag, wgfawexzsanp, okbdboytpvhi» till min blogga »Lite religionskritikkritikkritik». Det kan väl inte vara…? Skulle Douglas Adams kunna ha misstagit sig?


Fotnoter:

  1. Detta nyord avser att kombinera begreppet »semiotik» med »semi-» och »idiotisk». []

Hofstadter-graffiti

Förra veckan avhandlade jag en företeelse som jag kallade »dubbeltänk» med vissa drag lånade från Orwells 1984; detta sätt att tänka ger den som utnyttjar det möjlighet att hålla två till synes motstridiga påståenden för sanna samtidigt. Den här gången tänkte jag ge några exempel på ett sätt att med ett påstående (eller, som vi kommer att se lite senare, en fråga) uttrycka två till synes motstridiga tankar samtidigt; eftersom detta förmodligen[1] endast kan åstadkommas med hjälp av självreferens, och dessutom ger en humoristisk effekt så kallar jag detta uttryckssätt för Hofstadter-humor[2].

Ett prima exempel på Hofstadter-humor levereras av Python-gänget i sin numera klassiska film Life of Brian[3]. Redan i mästerverket Monty Python and the holy grail några år tidigare hade de lekt lite med självreferens på »verksnivå»[4], men i den scen där Brian försöker förklara för sina »lärjungar» att de är individer och att de måste tänka själva får de in en klockren Hofstadter-poäng[5]:

Men det här inlägget triggades av en bild som min kamrat från Linköpingstiden Robert Ericsson la ut på facebook för någon månad sedan, och när jag såg den kom jag omedelbart att tänka på en liknande poäng, och jag beslöt att försöka hitta den för att eventuellt göra en blogga av de två bilderna, som båda visade prov på synnerligen intelligent graffiti. Så här såg Roberts bild ut, en trippel Hofstadter med skruv, om ni frågar mig (bilderna är klickbara, och leder till en version med högre upplösning):

hofstadtergraffiti_1

På jakt efter den andra bilden snubblade jag över denna; inte riktigt lika effektfull som de andra två, men klart sevärd:

hofstadtergraffiti_2

Och till slut den bild jag mindes från några år tillbaka — Hofstadter-humor när den är som vassast…:

hofstadtergraffiti_3

Om någon läsare har fler exempel tar jag gärna emot dem!


Fotnoter:

  1. Kanske en smula defensivt uttryckt, men jag känner inte till något annat sätt att nå den avsedda effekten; läsare får mycket gärna försöka visa att jag har fel. []
  2. Douglas Hofstadter och hans arbete inom kognitionsforskningen borde vara bekant för den kultiverade läsekrets som den här bloggen håller sig med; jag skulle nästan kunna gå så långt att jag påstår att om man inte har läst »GEB» så har man en allvarlig lucka i sin kulturella utbildning. []
  3. Jag är egentligen för ett mer restriktivt användande av ordet »klassiskt», men i en värld där, till exempel, MTV utnämner förra veckans hitlåtar till klassiker torde 35 år räcka långt. []
  4. Jag tänker på den nedstuckna historikern och den polisinsats som den händelsen leder till, och »den gamle mannen i scen 24». []
  5. Det har tagit sin tid, men nu, lagom till 35-årsjubileet, tycks äntligen polleten ha trillat ned hos företrädare för den anglikanska kyrkan. []

Nästa skapelse

Det fanns en gång en tidskrift som hette Datateknik, sedermera omdöpt till Industriell Datateknik, som gick ett dystert öde till mötes någon gång i slutet av 1990-talet. Ofta var det mest läsvärda i denna tidning spalten »Sista sidan», där databranchen skärskådades från en inte fullt lika seriös vinkel som på de övriga sidorna, och nedanstående skapelse, som tyvärr inte är skriven av mig, utan av Björn Sundström, återfanns på sidan 90 i Datateknik 1989:8. Varje gång jag träffat Lennart Bonnevier, under många år chefredaktör för Datateknik, de senaste åren har jag försökt övertyga honom om att den måste räddas från glömskan, och hotat med att om han inte lägger upp den på internet kommer jag att göra det själv. Here goes.

Kort rekapitulation: 1989 hade en av dramats huvudaktörer just gjort comeback; efter att några år tidigare blivit utmanövrerad från sitt företag hade han startat ett nytt och just lanserat sin nya dator, NeXT; och hans fortsatta karriär tillhör världshistorien. En PDP-8 var redan 1989 en förhistorisk best; den kom ut på marknaden i mitten av 60-talet. De händelser som beskrivs nedan är dock lika aktuella 2013 som 1989…

– Jag tror jag har vad du behöver. Nä, jag VET att jag har vad du behöver!

– Kan det vara möjligt? Har du gjort en burk man kan programmera den här gången? Är programvaran inte riktigt klar än…? Inga vanliga disketter…? Hur ska man då kunna köpa nya program utan att det kostar särken?

– Inga problem! Den här maskinen är bäst. Allt jag gör är bäst. Jag kan inte göra saker som inte är bäst, hur jag än bär mig åt!

– Åkej, messerschmitt… Du ska få en lämplig uppgift. Hört talas om mitt första system? Gör om det! Jag går och fikar under tiden.

– Ah! Äntligen ett jobb värdigt mej, skrockade Steve och satte igång…

Det var en mörk och stormig natt. Nere vid havet låg några små fiskebåtar förtöjda, men redan hade det gula gräset på savannen torkat ut nästan helt. Lejonet reste sig upp och såg sig omkring. Ganska långt bort betade en hjord gaseller, på tillräckligt avstånd för att bara svagt oroas av känslan av att ett rovdjur var närvarande …

Han ruskade på manen, och slog till bromsarna. Tåget stannade i ett regn av gnistor.

– Vad gör du? skrek eldaren och stack upp huvudet ur kolvagnen där han legat och sovit. Varför stannar vi?

– Ja, svarade drottning Ulrika Eleonora och nickade. Norrmännen har vunnit vid Waterloo, och deras ledare Napoleon kommer på visit i morgon. Han tar med sig sin nya uppfinning också, fonografen. Det är en maskin som man kan spela schack mot, ni vet det där spelet med en boll och två lag.

– Å nej! utbrast Steve Jobs och kastade sig över tangentbordet. Hela systemet har spårat ur! Alla pekarna är åt helvete!

– Vad är det som händer? undrade Gud oroligt, som just kom in genom dörren till datorrummet med kaffemuggen i näven. Har du kvaddat Skapelsen?
Steve Jobs hoppade frenetiskt mellan breakfönstren.

– Jag vet inte, mumlade han och torkade svetten ur pannan. Det verkar ha kommit in nån bugg nånstans. Men jag ska patcha ihop det hela så får vi se…

Plötsligt försvann Ulrika Eleonora, och stormen tilltog. De små knuttimrade husen i byn verkade krypa ihop under den iskalla vinden som ylade runt gathörnen. ERROR.

– Vad var det där? frågade Gud, som stod och hängde över axeln på Steve Jobs och pekade på felutskriften. Vad är det som gått snett?

– Äsch, lätt fixat, mumlade Steve och knappade vildsint på tangentbordet. Sådär ja, nu funkar det igen.

Inne i ett av husen satt Ulrika Eleonora och spelade schack, tillsammans med ett tjugotal andra kungligheter och adelsmän. Ulrikas lag hade just gjort mål, och …

– Titta, sa Gud och satte ett pekfinger på ordet »mål». Nu har det spårat ur igen, med Ulrika Eleonora i fiskebyn. Och fotbollsschack. Ditt system funkar inte!

– Jajaja, lugn, det fixar sig, svarade Steve snabbt samtidigt som hela Skapelsen stannade och tolv olika breakfönster poppade upp på skärmen.

– Ska det va så där? frågade Gud. Vad betyder »Stack Overflow»? Nåt sånt har inte jag skapat!

– Ingenting att bry sig om. Vänta lite …

– Och varför händer ingenting när du trycker på knapparna? Och den lilla pilen rör sig ju inte när man flyttar på den här grejen med den långa sladden. Och titta! Nu blev hela skärmen svart!

– Det ska vara så! skrek Steve Jobs och körde ut Gud, som emellertid genast kom in igen och pekade på skärmen.

– Vad betyder »Interlisp»? Var är min Skapelse?

Jorden var öde och tom.

– Ha! skrattade Gud. Nu får du börja om från början. Fast inte på den maskinen, den ska jag ha! Du får ta den där.

– Vad menar du? svarade Steve Jobs och stirrade på PDP-8:an som Gud pekat på. Det där är ju ingen Universum-Workstation med oändligt minne och mikrovågsklockad total parallellism.

– Nej, svarade Gud. Nu ska JAG göra en ny skapelse!

Och så satte han sig ner, ställde in stolen, klickade i ett lämpligt fönster och började skriva:

;login: gud 
Password: 
Välkommen till Universum, Gud Fader Allsmäktig! 
# skapa

Jorden var öde och tom, och Guds ande svävade över djupet. Snabbt som sjutton skapade Gud himmel och jord och allt det andra, för den här gången visste han ju redan från början hur han skulle göra.

– Klart! ropade Gud triumferande och vände sig om mot Steve Jobs. Tolv sekunder, förra gången tog det en vecka!

– Grmpf, muttrade Steve till svar.

Gud tittade över axeln på honom och läste med illa dold skadeglädje högt från Teletype-terminalens pappersremsa:

> create empty UNIVERSE
> create ELECTRON#l
> create PROTON#l
> create ATOM#l using PROTON#l and ELECTRON#l
> create ELECTRON#2
. . . . . .