månadsarkiv: mars 2023

Tiga är guld?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 11

The Tremeloes — Silence is golden

Jag återkommer till temat »tystnad» lite tidigare än planerat, och det beror naturligtvis på den märkliga historien där BBC dels visar sig från sin mest partiska sida, och dels från sin mest opartiska. Jag tänker naturligtvis på hanteringen av den forne fotbollshjälten Gary Lineker, som först blev avstängd från sin roll som presentatör för programmet »Match of the Day» för ett uttalande på Twitter, och sedan, efter att i stort sett hela sportvärlden sympatiserat med honom, åter blivit tagen till nåder efter en överenskommelse vars detaljer, mig veterligt, inte offentligtgjorts. Det var den partiska delen av BBC. Den opartiska stod de journalister på samma bolag för när de refererade hela historien på ett, såvitt jag kan bedöma, synnerligen opartiskt och korrekt sätt.

Min egen åsikt, om någon är intresserad, är att Gary Lineker är i sin fulla rätt att uttrycka vilka åsikter som helst inom lagens råmärken så länge han gör det privat; som representant för BBC i »Match of the Day» och liknande program måste han avstå från sådant, eller göra det mycket klart att det är hans privata åsikt.

Vad dagens text handlar om är den snarlika situationen där X anser något, berättarjaget anser det är fel men håller tyst med det eftersom X ändå inte kommer att tro henom; en situation inte helt obekant för den som stött på vaccinförnekare, klimatförvillare, plattjordare och andra vildhjärnor. Just här handlar det säkert om »den eviga triangeln», där det är omöjligt att avgöra om X eller sångaren har rätt; bara tiden kan avgöra det.

Tills jag började skriva den här texten trodde jag att det här var originalet, men det visar sig att gruppen i stort sett snott allt — text, melodi och arrangemang — från en singelbaksida med The Four Seasons. Det kanske jag skulle hållit tyst med…?

Den besjälade tystnaden

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 9

Olle Adolphson — Nu har jag fått den jag vill ha

»Tystnad» är, sett från en logisk synvinkel, ett av de märkligaste begreppen att väva sina tankar kring — strängt taget är det ju ingenting, eller, mer precist, avsaknad av ljud; och eftersom de allra flesta saker ger ifrån sig ljud så kan begreppet också användas i överförd bemärkelse — »Vad övrigt är, är tystnad» säger ju Hamlet innan han säckar ihop i ett av litteraturens mest kända verk.

En anledning till att begreppet »tystnad» fått en sådan utbredning är naturligtvis att det inte finns särskilt mycket av det, i synnerhet inte i större orter. Det har gått så långt att turister kommer till Sverige för att få åtnjuta någon veckas tystnad. Själv är jag visserligen uppväxt på landet, omkring en kilometer från närmaste ort, men eftersom både järnvägen och E4:an låg däremellan så fanns det ett ständigt mummel av ljud i bakgrunden.

Inom musiken är tystnaden ett ständigt återkommande tema, såväl i musiken som textmässigt, och jag kommer att återkomma till temat ett flertal gånger för att betona olika aspekter på tystnad. Det är förmodligen ingen slump att skivbolag valt att kalla sig »tystnad» i olika former; ta till exempel den skiva jag hämtade förra veckans tanke ifrån — »The big nowhere» gavs ut på det holländska skivbolaget SilenZ records, och här i Sverige har vi ju det legendariska proggbolaget Silence.

Den här gången har jag valt en ganska ovanlig synvinkel, eller kanske »hörvinkel», på tystnaden, nämligen en låt där jag tycker att man måste ge tystnaden nästan mänskliga egenskaper för att få texten begriplig. Jag såg för några år sedan, på Hexmasters fantastiska faktoidblogg, synpunkten att låten ifråga inte lämpade sig att framföras på bröllop, åtminstone om man lyssnade på texten, eftersom den innehöll rader som »slutet har redan börjat för oss två» och »när slutade vi älska varandra?». Men om man kombinerar de raderna med inledningens »nu har jag fått den jag vill ha, som jag ville ge min kärlek i alla mina dar» blir texten, åtminstone för mig, fullständigt obegriplig. Den föreslagna tolkningen är att sångjaget redan tröttnat på sällskapet, men i så fall borde texten gå »… den jag ville ha…» Okej, jag kanske övertolkar ett ord där, men jag föredrar ändå tolkningen att sångjaget talar till tystnaden, den tystnad som »smyger som en katt» i en annan del av texten, och som direkt åkallas innan frasen »varför slutade vi älska varandra.

Jag tänker inte hävda att jag har rätt och alla andra tolkningar är fel, men tycker att texten passar bra in i den här seriens tankerika tema; texten har onekligen sina oklara punkter och passar bra att fundera kring.