månadsarkiv: mars 2023

Guds skor

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 13

Cornelis Vreeswijk — Somliga går med trasiga skor

I veckan blev jag påmind om denna Mäster Kees’ klassiker. I höstas drog jag för femtiotolfte, minst, gången av skosnöret i mina promenadskor, och noterade att den kvarvarande stumpen nu blivit i kortaste laget. I skohyllan stod ett par som inte såg alltför nedgångna ut, och hade skosnören i fullängd; vid en hastig inspektion såg de ut att vara helt funktionsdugliga. Detta förvånade mig storligen, eftersom jag använder skor ungefär som en nybörjare i schack använder sina pjäser — kör med en plutt tills den tar slut, innan hen börjar med nästa. Alltnog; både sula och bakkappa, de två ting som jag brukar slita ut först i ett par skor, såg oförskämt hela ut, så jag började använda dessa skor i stället.

Men nu i snöblasket i tisdags kom verkligheten ikapp drömmen — det visade sig att ovanlädret hade släppt från sulan på höger sko, och lämnade en glipa på ett par centimeter. I torrt väglag är skorna högst funktionabla, och de fungerar nog även i vått väglag, om man accepterar att foten ifråga delar utrymmet med en (o)försvarlig mängd vätska. Dags att börja leta skosnören, eller kanske skor, igen…

För att återvända till ovanstående låt så innehåller den en hel del tankar, förutom de skospecifika delarna, som man kan fundera en del omkring — resursfördelningen i världen, ålderdom och död, samt några snabba psykologiska analyser av religiösa förgrundsfigurer. Mycket nöje!

Stråkar?!?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 12

Townes Van Zandt — Kathleen

På förmiddagen den sista lördagen i september 1984[1] botaniserade jag i en 20-kronorsback i en skivbutik i centrala Sundsvall. Jag hade på den tiden, och har nog fortfarande, en ovana att köpa böcker och skivor om bara omslag eller något annat gjorde det sannolikt att innehållet möjligen skulle kunna tilltala mig, och om priset var överkomligt. I denna lågprisback hittade jag en skiva, »Flyin shoes», med en artist jag aldrig hört talas om, Townes Van Zandt. På framsidan såg jag artisten själv titta ut från ett fönster, så mycket i skuggan att det nästan såg ut som ett ansikte svävade omkring fritt i rummet. Efter en snabb titt på musikerlistan köpte jag skivan, men av någon anledning blev det inte mer än ett par lyssningar — vilket är märkligt så här i efterhand, eftersom skivan innehåller genomgående starka låtar, men kanske inte den där hitten som tvingar sig på lyssnaren.

Några år senare hade jag köpt min första CD-spelare, och hittade (på Åhléns i Stockholm, om jag minns rätt) en samlingsskiva med diverse jazz- och bluesartister, och där, som näst sista låt, återhörde jag Townes Van Zandt; och den här gången var det knockout vid första lyssningen. Det är den låten jag valt här ovan, i den version som fanns på den CD:n; och att jag valt just den, och inte en mer avskalad gitarr-upplaga, är för att det veterligen är det enda exempel jag kan ge där ett stråkarrangemang faktiskt tillför något till en låt.

Som vanligt med de låtar jag valt för den här serien är texten inte helt glasklar, och ger underlag för funderingar; i synnerhet raden »Soon I’m gonna see my sweet Kathleen», där det inte direkt låter som sångaren ser fram emot mötet, kan locka till olika tolkningar. Men för ovanlighetens skull tror jag att jag har en nyckel till texten. I slutet av nittio-talet var jag medlem i en mejlgrupp vid namn »About Townes» tills det blev sådär 98% »about» och 2% »Townes», och när någon i gruppen tog upp just den frågan hoppade en medlem in med ett femords-inlägg, som kändes autentiskt — inga »jag tror att…» eller »det kanske är…», utan bara pang på rödbetan. Men jag är inte särskilt förtjust i den tolkningen, så den håller jag för mig själv.

En annan metod jag använder för att hitta ny musik, och betydligt vanligare än 20-kronorsbotaniserandet ovan, är att använda reciprocitet — »x är bekant med y; jag gillar x:s musik, kanske jag gillar y:s musik också» — spotify och andra mediajättar lär använda algoritmer baserade på liknande idéer för att föreslå musik som kanske passar. TVZ är en av de mest användbara låtskrivarna för detta ändamål, och åtminstone fyra artister som kommer att dyka upp lite senare i den här samlingen har jag hittat på det sättet, och ytterligare en, Paul K, har ju redan presenterats. Paul K berättar för övrigt i något sammanhang att TVZ sagt ungefär »andra må intressera sig för om glaset är till hälften fullt eller till hälften tomt; jag undrar i stället om det är vatten eller vodka…»

Jag såg TVZ lajv en gång, eller rättare sagt två gånger vid ett och samma evenemang, Cambridge folk festival 1996. Han var då bara 52 år gammal, om jag räknar rätt, men såg betydligt äldre ut. I slutet av det året trillade han omkull, bröt benet och klarade inte operation och rehabilitering med sin av sprit och droger nedbrutna hälsa. Sic transit gloria mundi.

Fotnoter:

  1. Mitt minne är ganska grovmaskigt nuförtiden, så jag minns inte vilket datum det var; och jag är alldeles för lat för att ta reda på något som du i alla fall inte är intresserad av att veta, och som är helt irrelevant för sammanhanget. Hade det fotnotsystem jag använder klarat av att stoppa in en fotnot i en fotnot skulle jag med en sådan försökt förklara hur det kommer sig att jag, trots min oerhörda och välkända lättja, ändå skrivit en så lång och meningslös fotnot — men jag hade nog misslyckats. [↩]

Tiga är guld?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 11

The Tremeloes — Silence is golden

Jag återkommer till temat »tystnad» lite tidigare än planerat, och det beror naturligtvis på den märkliga historien där BBC dels visar sig från sin mest partiska sida, och dels från sin mest opartiska. Jag tänker naturligtvis på hanteringen av den forne fotbollshjälten Gary Lineker, som först blev avstängd från sin roll som presentatör för programmet »Match of the Day» för ett uttalande på Twitter, och sedan, efter att i stort sett hela sportvärlden sympatiserat med honom, åter blivit tagen till nåder efter en överenskommelse vars detaljer, mig veterligt, inte offentligtgjorts. Det var den partiska delen av BBC. Den opartiska stod de journalister på samma bolag för när de refererade hela historien på ett, såvitt jag kan bedöma, synnerligen opartiskt och korrekt sätt.

Min egen åsikt, om någon är intresserad, är att Gary Lineker är i sin fulla rätt att uttrycka vilka åsikter som helst inom lagens råmärken så länge han gör det privat; som representant för BBC i »Match of the Day» och liknande program måste han avstå från sådant, eller göra det mycket klart att det är hans privata åsikt.

Vad dagens text handlar om är den snarlika situationen där X anser något, berättarjaget anser det är fel men håller tyst med det eftersom X ändå inte kommer att tro henom; en situation inte helt obekant för den som stött på vaccinförnekare, klimatförvillare, plattjordare och andra vildhjärnor. Just här handlar det säkert om »den eviga triangeln», där det är omöjligt att avgöra om X eller sångaren har rätt; bara tiden kan avgöra det.

Tills jag började skriva den här texten trodde jag att det här var originalet, men det visar sig att gruppen i stort sett snott allt — text, melodi och arrangemang — från en singelbaksida med The Four Seasons. Det kanske jag skulle hållit tyst med…?

Den besjälade tystnaden

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 9

Olle Adolphson — Nu har jag fått den jag vill ha

»Tystnad» är, sett från en logisk synvinkel, ett av de märkligaste begreppen att väva sina tankar kring — strängt taget är det ju ingenting, eller, mer precist, avsaknad av ljud; och eftersom de allra flesta saker ger ifrån sig ljud så kan begreppet också användas i överförd bemärkelse — »Vad övrigt är, är tystnad» säger ju Hamlet innan han säckar ihop i ett av litteraturens mest kända verk.

En anledning till att begreppet »tystnad» fått en sådan utbredning är naturligtvis att det inte finns särskilt mycket av det, i synnerhet inte i större orter. Det har gått så långt att turister kommer till Sverige för att få åtnjuta någon veckas tystnad. Själv är jag visserligen uppväxt på landet, omkring en kilometer från närmaste ort, men eftersom både järnvägen och E4:an låg däremellan så fanns det ett ständigt mummel av ljud i bakgrunden.

Inom musiken är tystnaden ett ständigt återkommande tema, såväl i musiken som textmässigt, och jag kommer att återkomma till temat ett flertal gånger för att betona olika aspekter på tystnad. Det är förmodligen ingen slump att skivbolag valt att kalla sig »tystnad» i olika former; ta till exempel den skiva jag hämtade förra veckans tanke ifrån — »The big nowhere» gavs ut på det holländska skivbolaget SilenZ records, och här i Sverige har vi ju det legendariska proggbolaget Silence.

Den här gången har jag valt en ganska ovanlig synvinkel, eller kanske »hörvinkel», på tystnaden, nämligen en låt där jag tycker att man måste ge tystnaden nästan mänskliga egenskaper för att få texten begriplig. Jag såg för några år sedan, på Hexmasters fantastiska faktoidblogg, synpunkten att låten ifråga inte lämpade sig att framföras på bröllop, åtminstone om man lyssnade på texten, eftersom den innehöll rader som »slutet har redan börjat för oss två» och »när slutade vi älska varandra?». Men om man kombinerar de raderna med inledningens »nu har jag fått den jag vill ha, som jag ville ge min kärlek i alla mina dar» blir texten, åtminstone för mig, fullständigt obegriplig. Den föreslagna tolkningen är att sångjaget redan tröttnat på sällskapet, men i så fall borde texten gå »… den jag ville ha…» Okej, jag kanske övertolkar ett ord där, men jag föredrar ändå tolkningen att sångjaget talar till tystnaden, den tystnad som »smyger som en katt» i en annan del av texten, och som direkt åkallas innan frasen »varför slutade vi älska varandra.

Jag tänker inte hävda att jag har rätt och alla andra tolkningar är fel, men tycker att texten passar bra in i den här seriens tankerika tema; texten har onekligen sina oklara punkter och passar bra att fundera kring.