Vass tonfiskröra

Mina recept, del 2

Medan det fortfarande går att, utan alltför stora överdrifter, kalla årstiden »sommar» kan det vara läge att presentera ett recept ur min inte särskilt omfångsrika repertoar som jag förknippar med varma, lata sommardagar. Denna tonfiskröra passar utmärkt som fyllning i en baguette eller ciabatta, särskilt tillsammans med några ägg- och/eller tomatklyftor, vilket gör den perfekt som ett snabbmål de dagar då det är alldeles för varmt för att laga någon »riktig» mat.

Liksom i de flesta av mina kulinariska övningar blir sällan två laddningar gjorda enligt exakt samma recept, och det är särskilt sant i det här fallet. Nedanstående recept är mitt senaste försök, och ett av de vassaste — i dubbel bemärkelse:

Vass tonfiskröra

2 burkar tonfisk
200 g crème fraiche
50 g majonäs
50 g chilisås
150 g majs
75 g paprika
1 tsk curry
1 tsk torkad vitlök (eller en pressad vitlöksklyfta)
cayennepeppar efter behag

Tillagning: Blanda alla ingredienser, utom cayennepepparn, i ett lämpligt kärl, och rör samman. Avsluta med att röra ner cayennepeppar tills röran blivit lagom »vass».

Nedan ska jag försöka redogöra för några av mina erfarenheter; som amatörkock lär jag ta upp mycket som är självklarheter för alla som pysslar med matlagning på en mer regelbunden basis än vad jag gör, och göra en hel del bakvänt dessutom. Det bjussar jag på.

Jag har inte angett någon vikt för tonfisken, och det beror på att den är högst osäker. På burken stod det 185 g, och »avrunnen vikt» 140 g; till det skulle jag vilja tillägga »urpressad vikt cirka 115 g», eftersom jag försöker övertyga så mycket vatten (eller olja, om man valt den varianten) som möjligt att överge fisken. Hur väl man lyckats med detta märker man om man låter den färdigblandade röran stå i kylen ett tag — ju mer vätska man inte lyckats få bort, desto mer lägger sig på botten av bunken, i synnerhet om man köpt den magrare varianten. Detta är nu inget stort problem; det löses enklast med några sekunders extrarörande.

Vanligen brukar jag ta en lättversion av crème fraiche, en som dessutom är smaksatt (oftast chili/paprika), men just denna gång råkade det bli en icke smaksatt »tjock-version», dels på grund av extrapris och dels på grund av ouppmärksamhet. Resultatet blev inte alls dumt, och kommer antagligen att leda till fler experiment åt det hållet.

Majonäsen och chilisåsen har jag varierat ganska kraftigt genom åren, till exempel har jag oftast använt hamburgerdressing i stället för majonäs. Fritt fram för egna experiment — Cajsa Warg visste vad hon pratade om.

De fyra första ingredienserna utgör, om jag minns rätt, det originalrecept som jag hittade någonstans på nätet; resten är egna påfund. Majsen gör röran lite mer »matig», tycker jag, och detsamma gäller paprikan, som jag stoppade dit som ersättare för den smaksatta crème fraichen[1]. Curry är det nog första gången jag testar, och den gav röran en ny, spännande smaknyans. Exakt vilken typ av curry jag använde vill jag inte gissa; det står visserligen »Orientalisk Curry» på burken, men den har sett åtskilliga påfyllningar av oklara härstamningar, så det är säkrast att lämna arten ospecificerad.

Beträffande cayennepepparn gäller ungefär samma typ av råd som Piet Hein odödliggjort i sin Gruk om hur man gör det perfekta rostade brödet:

There’s an art of knowing when.
Never try to guess.
Toast until it smokes and then
twenty seconds less.

Nu är ju olyckan inte så stor om röran råkar bli lite väl kryddad — man kan ju alltid »spä ut» med mer crème fraiche och annat — men det är ändå värt att vara försiktig med pepparn. De övriga ingredienserna är det inte så noga med — av egen erfarenhet vet jag, till exempel, att den så kallade ketchupeffekten även är populär bland chilisåser; det ser jag inte som något problem, utan mer som ett spännande experiment. Hittills har jag inte lyckats blanda till något som kan klassas som oätligt, så det är fritt fram för egna varianter.


Fotnoter:

  1. Jag var naturligtvis för lat för att använda färsk paprika, och använde i stället en »salladsversion» från Willys konservhylla. []

Huvud på spjutstång

Den här bloggan är nog den som väntat på sin tur längst; jag började redan för omkring 30 år sedan att skissa på dess innehåll. Den gången strandade projektet på att internet ännu inte var uppfunnet, men den ursäkten kan jag ju inte använda längre.

Jag diskuterade en gång, omkring 1993[1], innehållet med dåvarande kurskamraten Johan Flemberg, antik- och Ekelöf-expert, och han bidrog, både under den diskussionen och senare, med värdefulla synpunkter. Det bör dock påpekas att han ställde sig tvivlande till mina preliminära slutsatser, men att han ville avvakta min slutliga version innan han lämnade ett mer definitivt omdöme. Jag vill också minnas att han diskuterade ämnet med sin kollega i Ekelöf-sällskapets styrelse Reidar Ekner, som väl räknas som den störste Ekelöf-expert som överhuvudtaget funnits, och att även denne hörde till tvivlarna. Jag har dock ännu inte frågat någon Ferlin-expert om hen får samma »vibbar» som jag, men jag hoppas kunna göra det i samband med att jag publicerar detta.

Någon gång i slutet av 80-talet bläddrade jag i mitt exemplar av Gunnar Ekelöfs dikter, den upplaga som gavs ut i MånPocket, och hittade plötsligt en dikt som fick mig att instinktivt tänka »den här dikten måste ju handla om Ferlin!» Jag tar mig friheten att citera den i sin helhet här, i den version som står i »Dikter»:

Huvud på spjutstång

Lägg din kopparslant i min mun och gå din väg
Jag ska inte svälja den
Jag ska inte spotta ut den
Gå din väg och låt mig vara ensam med min mask
Det som jag svalde var bara dessa två ögon
men de är inte värda två öre styck
och för övrigt kan jag inte växla din femöring
Jag kan inte ha den, tag tillbaka den
och tag dessa döda pärlor på köpet
eller denna kedja, »detta stycke strand med palmer»
denna korg av revben, denna relik av en stad —
Huvud på stadsmuren, stirrande, ögonlösa huvud
Huvud på ditt pipskaft, turkhuvud, negerhuvud
sannerligen ryker du inte ensamt på jorden!

Om du inte förstår någonting av den här dikten behöver du inte vara orolig; det gör inte jag heller, och såvitt jag vet gäller detsamma för alla — proffs, amatörer och vi andra. I sin biografi över poeten berättar Carl Olov Sommar att Ekelöf vid den här tiden ville göra ett slags »antipoesi»:

Ekelöf ville från sina dikter rensa bort allt som kunde verka i konventionell mening litterärt. Han ville åstadkomma texter, som var nära livet, som gav uttryck för en livshållning. Därför ville han blanda högt och lågt, inte väja för det banala och samtidigt söka det naivas friskhet och det primitivas magi. Han ville skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten — gärna en dubbel botten — och han hade inget emot att oroa, överraska och chockera. Vad han ville åstadkomma var, som han senare skulle uttrycka det, en antipoesi och en antiestetik.

Sommar ger också några exempel på tekniker som Ekelöf använde för att skapa sin antipoesi; två av dem kan eventuellt ha ett visst intresse i samband med den här dikten, dels återgivande av drömmar, och dels att leka med ords dubbeltydighet, som i den kända dikten om spjället som både kan vara rutigt och randigt[2]. Att dikten skulle vara ett återgivande av en dröm verkar visserligen inte troligt — den är alldeles för normal (!) för det — men det finns onekligen ett osammanhängande drag, ett hoppande från en bildsekvens till en helt annorlunda, som har vissa likheter med en dröm.

Så, om ovanstående dikt har något samband med Nils Ferlin, hur ser min argumentation för den tesen ut? En första iakttagelse är diktens form, som är ett slags samtal med en osynlig person. Min ursprungliga tanke var att denne var Ferlin, men jag är inte lika säker på det nu — jag återkommer till det ämnet lite längre ner; håll utkik efter »Byzantium».

Jag har försökt ordna mina tankar i tre grupper; en där jag tycker mig finna ett klart samband, en där sambandet är svagt, kanske illusoriskt, och slutligen en grupp där jag inte kan finna något samband alls. Det är naturligtvis den första gruppen som jag stödjer mig på, och det är därför naturligt att börja med den.

0. Publikationen. Innan jag går in på diktens innehåll, några ord om diktens publiceringshistoria. Den publicerades första gången i BLM, Bonniers Litterära Magasin, i aprilnumret 1954[3], och togs sedan in, i lätt omarbetat skick, i Ekelöfs nästa diktsamling, »Strountes»[4] som kom året därpå. I mitten av december 1953 flyttade Ekelöf till Råbylund, strax utanför Rimbo, och kontakten med Ferlin, som bodde omkring tre mil därifrån, återupptogs[5]. Exakt när de träffades första gången efter flytten, och hur lång pressläggningstid BLM hade vid denna tid, vet jag inte, men jag finner det inte otroligt att de referenser som jag tycker mig finna i dikten är, direkt eller indirekt, ett resultat av den återupptagna vänskapen.

1. Titeln. När dikten publicerades i BLM hade den en titel; när den publicerades i »Strountes» hade titeln försvunnit[6]; men i den upplaga av »Dikter» som jag hämtat dikttexten ovan ur så har den fått titeln Huvud på spjutstång. Såvitt jag kan se är det den enda ändring som Ekelöf gjort i dikten sedan publiceringen av »Strountes», förmodligen till den utgåva som publicerades i Bonniers serie »Den svenska lyriken» 1965. Den försvunna BLM-titeln återkommer jag till, men den sista titeln får mig att tänka på några rader som Ferlin skrev i en dedikation till Carl-Emil Englund 1930[7][8], »Ett ankhuvud sätt på en gärdsgårdsstör / och du har mitt porträtt». Att titeln inte infördes förrän 1965 kan förklaras med att de rader där ankhuvudet förekommer publicerades i den postuma diktsamlingen »En gammal cylinderhatt» 1962, och alltså inte var allmänt bekanta 1955.

2. Kopparslanten. I en av Ferlins mest bekanta tonsatta dikter, GårdstangoGoggles», 1938[9]) finns en kopparslant:

Tittut, madam, och var galant
emot en fattig musikant
som griper i ett cirkushopp
er kopp-
arslant.

En snabb googling avslöjar att en av de mest kända insjungningarna, av Anders Börje, gavs ut i slutet av 1952, så Ekelöf kunde mycket väl haft den inspelningen aktuell.

Den yttre ramen ansluter annars till den gamla grekiska seden att förse en död person med en obol som betalning till Charon för att han ska föra vederbörande över Styx till Hades[10], något som kan vara svårt att sätta i samband med Ferlins diktning, om man undantar det självklara att döden i olika skepnader är en ofta sedd gäst hos Ferlin. Men eftersom en obol, enligt Wikipedia, kunde vara gjord av ett flertal olika material — förutom koppar nämns också guld, silver, brons och även järn — så ger kopparslanten inte bara en koppling till Ferlin, utan också till nutida myntenheter som återkommer lite senare i dikten.

3. Masken. Här ett exempel på Ekelöfs förkärlek för dubbeltydigheter — »mask» kan ju vara mask som i daggmask, eller mask som på maskerad. Faktiskt är detta den största enskilda ändring som Ekelöf gjorde inför publiceringen i »Strountes»; i BLM åtföljdes masken av raden »som etsar mina ögon blinda.», vilket jag tycker tyder på något slags dödsmask, även om jag aldrig stött på uttrycket tidigare.

Genom att avlägsna etsningen framhäver Ekelöf dubbeltydigheten, och det är daggmasken som Ferlin använt tämligen flitigt — från den första samlingen känner väl de flesta igen raden »och snart i min grop skola maskarna finna» från En valsmelodi, men där finns också raden »Se på mig, maskarnas like» i den märkliga dikten Ett minne. Men den form som Ekelöf valt för sin mask får mig mer att tänka på fiske, närmare bestämt de två dikter där Ferlin använder »metmasken» som symbol, En sommardag och Evolution; båda återfinns i »Barfotabarn», och har av Ferlin placerats i direkt följd:

En sommardag

Jag ser på en man som metar.
Han fingrar en ivrig mask,
som han långsamt på kroken smetar.
Och så kastar han ut med ett plask.

[…]

att man finner det skönt för stunden
och minns vad de goda lär:
att människobarnet i grunden
vill inte en mask förnär.

Evolution

Stenen,
elden
och metmasken.

Tre trappsteg
till
Rockefeller.

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin bodde under sin tid i Roslagen invid en sjö, och han finns avfotograferad både i och vid en eka. Emellertid är det väl tveksamt om han kan räknas som inbiten fiskare; Henny Ferlin skriver i sin bok »Nils — Ett försök till porträtt», efter att ha citerat En sommardag i sin helhet: »Måste småle när jag tänker på ovanstående vers och på våra sommardagar. Ro drag ville Nils — och meta ville han, men sätta mask eller gli på kroken — nej, — det blev den allestädes närvarande hustruns göra!» Det tyder ju i alla fall inte på att personen som ville vara ensam med sin mask skulle vara Ferlin.

4. Två öre per öga. Det här partiet, de tre rader som handlar om köpslåendet med ögonen och femöringen, tillhör de mer bisarra delarna av den här dikten, och då räknar jag ändå bort frågetecknen kring vem som bör betala vem för vad. Men det finns likheter med en ferlindikt som heter En dollar jämnt?, vars titel förklaras i en introduktion: »Skalden ser hurusom en amerikansk vetenskapsman räknat ut, att den kemiska substansen i en människas kropp gör henne värd 2:50. Emellertid tycker han detta verkar en aning knalt eller småfuttigt. Skulle vi inte kunna säja en dollar jämnt? Tre kronor och sjuttiofem öre, alltså, i svenskt mynt.» Den här tanken sitter tydligen djupt hos Ferlin; han återanvänder temat i en dikt i »Från mitt ekorrhjul», och antyder det i en dikt i »Kejsarens papegoja».

5. Döda pärlor. I en dikt med titeln Meny föreslår Ferlin »Näktergalstunga, påfågelshjärna och krossade pärlor» till sin 50-årsdag; men konstaterar att han inte är någon Cleopatra, och ber slutligen om »en annan kokbok».

6. Relik av en stad. Vid läsningen av denna och de omgivande raderna kommer jag omedelbart att tänka på följande dikt:

Vid Visby murar

Några rader till åminnelse av den gotländska
bondehär som tillintetgjordes av Valdemar
Atterdag 27 juli 1361.

Gubbar — förtäljer skeletten,
sönderbrutna och skraltiga.
Som militärer följaktligen
skrattretande underhaltiga.

Uruselt beväpnade även,
inte en chans på hundra.
Och vad stridde de för? — Den frågan
må dagens cesarer begrunda.

Men det är inte det enda stället där skelett förekommer i Ferlins diktning — bara i »Kejsarens papegoja» hittar man, förutom ovanstående dikt, Postum insats, som lätt ironiskt berättar om den värdefulla insats ett benrangel kan göra, och Uppriktigt, där han låter en person ur en namnlös mobb förklara att hen slängde Voltaires benknotor på soptippen därför att det var »så helvetes roligt».

Men skelett har också en annan koppling till Ferlin som jag inte varit medveten om förrän jag tog mig för att börja skriva ner mina tankar kring den här dikten. I sin ferlinbiografi citerar Jenny Westerström Ekelöf, som dels i ett brev till Ferlin skrev om »din suveränt enkla, inpå bara skelettet avklädda vers», och dels i ett annat sammanhang porträtterade Ferlin så här:

Hans ansikte, slätrakat, var i sin ytterliga magerhet renbränt, genombränt — vilket visserligen inte betyder att han gjorde ett utbränt intryck. Man hade den känslan att hans benighet och knotighet och senighet var ren. Där fanns ingenting överflödigt, inte ens ärren, de illa läkta benbrotten, söndervärktheten efter otaliga armbrytningar och andra betydligt farligare sportprestationer.

På det sättet var han, mer än någon annan diktare jag känt, en bild av sin egen diktning, ja, rentav av sin egen rimteknik och sin versbyggnad. Han illustrerade den, högst personligen.

Hur utbredda dessa tankar var vet jag inte, men i Jenny Westerströms första storverk om Ferlin, »Barfotapoeten — Nils Ferlin» citerar hon Artur Lundkvist, som skriver »[Ferlin] var förbränd och högspänd, hårt stiliserad redan till sin yttre typ, en dödsdansfigur, vars skelett tycktes knarra och skallra under det magra höljet.» Om någon påstår att kopplingen mellan ett skelett och Ferlins lekamen var vanlig under hans livstid kommer jag därför inte att bli förvånad.

7. Ryker du inte ensamt. Ett av de bärande temana, kanske rent av det bärande temat, i »Kejsarens papegoja» är livets meningslöshet; där finns till exempel dikten Ärende, som jag skrivit en blogga om tidigare, och där finns också Fiasko, som jag uppfattar som ett slags centraldikt för »Kejsarens papegoja», och möjligen också för den »mogne» Ferlin, den Ferlin som lämnat bohemlivet bakom sig.

När jag läser den sista raden påminns jag om detta genom två dikter, som visserligen inte placerats efter varandra, men i varandras absoluta närhet: dels den redan omtalade Postum insats, som inleds med orden »Det var en gång en person / som föreföll alldeles onödig / här på jorden.», och dels Till Magnus Jungblom[11], som innehåller strofen

Så reste du, Magnus Jungblom, stillsamt till okänd ort.
Närmare röster har talat och tolkat det stora du gjort
som såningsman och som herde. — Själv tvivlade du ibland
och tyckte din gärning tecknad som ett kryss i rykande sand.

Meningslösheten var, som jag redan antytt, närmast en programförklaring hos Ekelöf vid den här tiden, och skulle inte denna diskreta vink räcka kan man till exempel anföra Ekelöfs egna ord från inledningen på en dikt ur »Strountes»: »När man kommit så långt som jag i meningslöshet […]». Jag kan till viss del hålla med den som tycker att de två uttrycken »ryker» och »på jorden» är så allmänna att de kan referera till nästan vad som helst, men kopplingen till Ferlins dikter gjorde jag intuitivt, redan vid första genomläsningen; och när jag nu väl är medveten om länken kan jag inte tänka bort den. De två diktfragmenten binds samman av det fåfänga i mänsklig strävan, som ju för övrigt även kan skönjas i Vid Visby murar. Dessutom kan man argumentera för att just det »rykande krysset» är en av de mest slående bilderna i Ferlins diktproduktion som annars är tämligen fri från bilder och metaforer, och att detta borde tilltalat en modernist som Ekelöf.

De tre symboler som jag ursprungligen kopplade till Ferlin, men som jag vid närmare eftertanke inte riktigt tycker håller måttet är »ögon», »pipskaft» och »negerhuvud». »Ögon» kopplade jag initialt samman med den fina lilla dikten Om ögon, men dels publicerades den inte förrän i »En gammal cylinderhatt», och dels har Gunnar Ekelöf själv skrivit ofantlig mycket mer om ögon, till exempel i dikten Ögon döda, som inte bara återfinns i »Strountes», utan också publicerades i samma aprilnummer av BLM som Huvud på spjutstång, ehuru då med titeln Sten.

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Om ögonen utan större saknad kan avfärdas som alltför allmänna gäller motsatsen för pipskaftet. »Huvud på ditt pipskaft» antyder ju ett visst släktskap med titeln, och eftersom min hypotes är att den syftar på Ferlins »självporträtt med ankhuvud» borde pipskaftet också syfta på honom[12]. Men det finns ett stort problem här — trots flitigt, ehuru icke systematiskt, bläddrande i böcker och Poste Restante, Ferlin-sällskapets tidskrift, har jag inte funnit någon bild där Ferlin nyttjar en pipa; däremot finns det gott om bilder där han röker cigarett, med eller utan munstycke. Inte heller i sin genomgång av de cigarettmärken som Ferlin möjligen kan ha nyttjat, på sidan 164 i »Nils Ferlin — Ett diktarliv», nämner Jenny Westerström att Ferlin under någon tid av sitt liv skulle varit piprökare. Nu är det inte något avgörande bevis; piprökning är en mer privat sysselsättning, och det finns flera exempel på personer som röker pipa hemma, men cigarett i andra sammanhang. Skulle det visa sig att Ferlin inte var piprökare, och man inte vill uppge hypotesen om att pipskaftet syftar på honom, tvingas man anta att Ekelöf utnyttjat sin licentia poetica, och helt frankt bytt ut det tämligen opoetiska cigarettmunstycket mot ett mer kärnfullt pipskaft. Det är inte någon helt tillfredställande lösning, men tills pipfrågan fått en slutlig lösning, om det finns någon, ser jag ingen annan möjlighet.

Det finns också ett annat problem att ta hänsyn till — om pipskaftet ska anses alludera på bilden med ankhuvudet måste Ekelöf känt till Ferlins dedikation innan den publicerades 1962, endera genom Carl-Emil Englund eller Ferlin själv. Jag vet inte exakt när Ferlin och Ekelöf träffades första gången, men håller det för otroligt att det skett före 1930[13]; självporträttet är dock så beskrivande att Ferlin mycket väl kan ha använt det i andra sammanhang, till exempel i gästböcker och vid dedikationer, och Ekelöf kan alltså ha kommit i kontakt med det den vägen.

»Negerhuvud», slutligen, skulle möjligen kunna syfta på dikten Niggern skriker —, som innehåller en strof som borde tilltalat Elelöfs programförklaring om att »blanda högt och lågt», och att »skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten»:

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro, är han fin i
Nästan som Mussolini.

Att jag inte riktigt köper den idén beror på att jag tycker det är lite för stort språkligt avstånd mellan Ferlins »nigger» och Ekelöfs »negerhuvud», men erkänner gärna att det är på gränsen och en smakfråga. Hade jag haft färre referenser i den första avdelningen hade jag nog kunnat se denna på ett annat sätt.

Till slut de mysterier i texten som jag inte ens kan försöka lösa med en referens till Ferlin. Den första, och kanske största, är den ursprungliga titeln vid publiceringen i BLM, Byzantium; den andra är raden med kedjan och citatet »detta stycke strand med palmer»; och den tredje det i den näst sista raden uppdykande turkhuvudet. Såvitt jag känner till har inget av dessa ting något som helst samband med Nils Ferlin, eller något han skrev. Dessutom tillkommer ju problemet med att försöka förklara diktens drömlika »handling»; varför ska, för att ta ett exempel, diktjagets motpart först lägga kopparslanten i hens mun, och sedan ta tillbaka den? Jag känner dock att den typen av frågor överstiger mina eventuella tolkningsförmågor, och får vänta tills de tre spörsmålen ovan fått en tillfredsställande lösning.

Under tiden jag skrivit den här texten har jag fått en del vilda hugskott, som i fotbollstermer kan ses som försök att överlista målvakten med ett skott från mittlinjen. Jag har inte haft tid att vare sig undersöka dem närmare eller leta efter konsekvenser, så jag nämner dem bara som uppslag för eventuella hugade dikttolkare. Den första idén fick jag då bläddrade i Carl Olov Sommars biografi över Ekelöf, då han berättar att »[Ekelöf] arbetade denna vinter på Råbylund med att iordningställa en liten Stagneliusvolym åt FiB:s lyrikklubb, där han gjorde dikturvalet, skrev inledning och noter.» Sommar refererar lite senare innehållet i inledningen, med några insprängda citat:

Att Stagnelius var en olycklig människa, fortsätter Ekelöf, kan man förstå av hans poesi, men vill man skaffa sig en mer ingående kännedom om hans tankevärld, måste man läsa tjocka vetenskapliga avhandlingar. I den svenska litteraturen är Stagnelius en främmande bysantisk uppenbarelse, »hans bästa dikter har mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet. Och ändå är han samtidigt så provinsiell, så folkligt svensk: hans egenartade ikonmåleri har något av pietistiskt skillingtryck, något trohjärtat och en smula utkrusat bondskt, något av ›Till Österland ville jag fara.›»

Ekelöf såg i Stagnelius en besläktad ande. Även om deras idévärld inte var densamma, så kunde Ekelöfs ord om den »svåra» poesin, som ändå inte är svår att läsa, att njuta av, i stora stycken också ha gällt hans egna dikter. Detsamma kan sägas om den paradoxala föreningen av bysantiskt och genuint svenskt.

Att Ekelöf även i Ferlin såg en »besläktad ande» hoppas jag ovanstående text gjort troligt, och därför skulle man kunna tänka sig att Ekelöf i sin dikt fört något slags drömlik diskussion med en gestalt sammansatt av de båda diktare som vintern 1954 upptog hans tid, Ferlin och Stagnelius. Det skulle kunna förklara de bysantiska inslag som jag inte kan ge en ferlinsk tolkning. Men mina insikter i Stagnelius diktvärld är varken omfattande eller aktuella, och osystematiska bläddringar i den Stagnelius-samling jag hittade i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek har inte lyckats kasta något ljus över dikten, varken de speciella »problem» jag identifierat ovan eller dikten i sin helhet. Det vore intressant att höra vad en Stagnelius-expert har att säga i frågan.

Den andra idén är om möjligt ännu vildare, och skulle möjligen kunna binda samman Visby, Byzantium och ögon. Vid en googling upptäckte jag nämligen de så kallade Visby-linserna, som enligt en källa troddes vara slipade i Byzantium, dvs dagens Istanbul, omkring 1000-talet. Ska jag vara riktigt ärligt tror jag inte att Ekelöf tänkte på dem när han skrev sin dikt, men eftersom det är ett intressant fynd, och alla retoriskt väl uttänkta uppräkningar bör innehålla exakt tre ting, beslöt jag mig för att ta med dem.

Den tredje idén, slutligen, fick jag då jag läste det ovan nämnda stycket om cigarettmärken — ett av förslagen klassades nämligen som en turkisk cigarett[14]. Skulle man kanske kunna tänka sig att Ferlin och/eller Ekelöf använde tobak eller cigaretter med ett »turkhuvud» och/eller »negerhuvud» på förpackningarna? Det skulle i så fall bilda en naturlig förbindelse mellan pipskaftet och sista radens »ryker».

Allt detta är som sagt veritabla långskott, och jag vill inte ens kalla dem hypoteser, möjligen hugskott. Men för den som tycker att jag är lite väl uppfinningsrik vid mina associationer, och inte känner till Ekelöfs egna försök i den vägen, kan det kanske vara på plats att visa hur barockt det kan gå till i hans dikter; så här avslutar han Det 1001-åriga riket, fabel i »Strountes»[15]:

Ett vet jag dock med visshet:
Att alla strumpor stoppas
t.o.m. gamla hästrumpor
stoppas fermt av mej!

Jag anser mig naturligtvis inte ha funnit en heltäckande förklaring av Huvud på spjutspets, och jag tvivlar på att en sådan går att uppbringa, knappast ens om Gunnar Ekelöfs ande skulle kunna åkallas av ett litterärt syftande medium[16]. Jag har bara, så gott det nu går, försökt förklara min instinktiva känsla av ferlinnärvaro när jag första gången läste dikten, och dessutom försökt backa upp denna läsning med uppgifter som jag letat rätt på vid senare tidpunkter. En huvudanledning till att jag äntligen skrivit ihop denna drapa är för att kunna få synpunkter från andra; det är så lätt att man fastnar i sina egna tankebanor, och missar uppenbara saker som ligger precis framför ögonen.

Det finns en uppenbar risk att jag i ovanstående epos gjort vad jag just anklagat ett par humanister för att göra, nämligen att läsa in saker och ting i en text som inte finns där. I så fall vill jag till mitt försvar anföra att poesi är ett av de fall där detta är fullt tillåtet; poesi skapas i mötet mellan text och läsare, och jag har försökt ge en bild av hur min läsning av Ekelöfs poem ser ut. Att den läsningen inte har lett till någon högre grad av förståelse, och förmodligen skapat fler frågetecken än den rätat ut, är en helt annan femma.


Fotnoter:

  1. Platsen var, om jag minns rätt, ett tåg på väg mellan Laxå och Hallsberg. []
  2. Det rutiga spjället står för ventilationen i huset, medan det randiga består av revben. []
  3. Detta är en av många uppgifter som jag har Johan Flemberg att tacka för. []
  4. Namnet lånat från Carl Jonas Love Almqvist; det lär uttalas »strunt». []
  5. Ferlin och Ekelöf hade rört sig i samma kretsar under 30-talet, och även om kontakten var mer sporadisk under 40-talet så var Ekelöf med vid några av de ferlinska högtiderna (bland annat vid svensexan 1945 och 50-årsdagen 1948), och de skickade under denna tid de utgivna diktsamlingarna till varandra. I »Nils Ferlin — Ett diktarliv» av Jenny Westerström återges Ekelöfs dedikation »till Nisse» på titelsidan av »Non serviam»; denna kan snarast betraktas som ett konstverk i sig. []
  6. I innehållsregistret i slutet av boken anges den dock med några ord ur första raden, Lägg din kopparslant i min mun. []
  7. Huruvida namnet bör skrivas med eller utan bindestreck är en fråga som jag inte fått klarhet i, och det tycks råda en viss osäkerhet på de flesta håll; i »Poste Restante» hittade jag vid en snabb genombläddring tre artiklar om honom — en som konsekvent använde bindestreck, en som konsekvent var utan, och slutligen en som som använde båda formerna till synes stokastiskt. Jag valde till slut att låta valet bestämmas av de verk av honom jag fann i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, och då visade det sig att Carl-Emil besegrade Carl Emil med siffrorna 4-1. []
  8. Vid publiceringen i »En gammal cylinderhatt» anges årtalet till 1931; i Poste Restante 2/2003 korrigerar Tor Englund, Carl-Emils son, detta till 1930. []
  9. Just de citerade raderna återfinns dock redan i radiospelen »Spelkosackerna» och »Staden» från mitten av 30-talet. []
  10. Även här förde Johan Flemberg in mig på rätt spår — jag var mer bekant med idén att man försåg ögonen med mynt, men den hypotesen tycks ha förlorat sin trovärdighet (om den någonsin haft någon) på senare tid, åtminstone i en grekisk kontext. []
  11. Magnus Jungblom var Ferlins kristendomslärare under realskoletiden i Filipstad. []
  12. Här förutsätter jag alltså något slags »poetisk logik», vilket med tanke på resten av dikten kanske är optimistiskt. []
  13. Sommar anger mitten av 30-talet, Westerström har inte heller någon exaktare uppgift. []
  14. Vid en googling hittar jag ingen cigarett med det angivna namnet, »de Rezske»; däremot en »de Reszke», som anges komma från Virginia. Som notorisk icke-rökare känner jag mig inte tillräckligt kompetent att bedöma huruvida »turkisk tobak» är mer varumärke än nationalitetsangivelse, men namnet de Reszke tyder onekligen på ett nordeuropeiskt ursprung snarare än orientaliskt. []
  15. För en yngre publik som aldrig använt ett par stoppade strumpor, eller ens vet vad det är, må omtalas att det är en metod att laga hål i strumpor så att strumpans form bibehålls. Metoden fungerar dock bäst på hemstickade strumpor; de maskinkonstruerade strumpor som vanligen utbjuds till försäljning i herrekiperingsaffärer bör oftast stoppas redan där. []
  16. Det vore annars en intressant övning, ungefär som att be ett medium att låta Kortjnoj reda ut om svart bör spela 8…g6 eller 8…Kf8 i huvudvarianten av McCutcheon. []

Mörkrets tidevarv, del 2½

Den här bloggan skrevs egentligen redan förra våren, men blev aldrig riktigt färdig — jag har svårt att sätta fingret på varför det blev som det blev. Det vore lätt, och naturligtvis inte helt utan orsak, att skylla på min kopiösa lättja; men jag har ju faktiskt åstadkommit ett eller annat stycke text sedan dess, så den förklaringen räcker inte helt ut. Det faktum att jag inte lyckades få till en avslutning kan nog klassificeras mer som »verkan» än som »orsak», och jag har en smygande misstanke att icke-publiceringen berodde på att jag innerst inne inte var nöjd med det stilistiska utförandet, min argumentation, eller bådadera.

De senaste månadernas, och i synnerhet de senaste dagarnas, händelser har dock försett mig med ett lämpligt ämne att avsluta den här bloggan med. Dessutom torde det vara ett lämpligt tillfälle att övervinna alla tvivel på textens kvaliteter när det är 30 grader i skuggan och hjärnan därför, trots riklig kylning med citrondricka, är lite lagom uppmjukad. Jag ämnar därför putsa upp texten lite, lägga till någon länk till sådant jag skrivit under det senaste året, skriva en avslutning, och sedan trycka på »Publicera»-knappen utan allför mycket självcensur.

När jag utökade den här lilla serien från att gälla två böcker till fyra[1] insåg jag att jag redan tidigare skrivit om en bok som passar in på det ganska lösa tema som binder samman de fyra verken i serien, nämligen Tankelivets frigörelse. Nu slumpade det sig så lyckligt att just den bloggan blev föremål för ett par ovanliga tilldragelser: dels hittades den av en googlande ahlbergfantast, José L. Ramirez, som lämnade flera mycket läsvärda kommentarer, och dels, något som jag också erkände i en av mina kommentarer, råkade jag av misstag trycka på »Publicera-knappen» för tidigt. Med andra ord så hade jag något bokmärke kvar i boken som jag inte tagit upp, samtidigt som Ramirez’ sista inlägg på bloggan gav mig anledning att diskutera de till synes olika synsätt som vi anlägger på boken och dess innehåll. Som tentativ anhängare till Hans Larssons konvergensfilosofi hoppas jag dock att vi ska kunna enas om att våra respektive läsarter har fler likheter än skillnader.

Låt mig börja med det ställe i boken som jag märkt ut, och som inte kom till användning i den förra bloggan. I kapitel 5, som handlar om »propaganda, agitation och reklam», refererar Ahlberg det stycke i det sjätte kapitlet av Mein Kampf där Hitler berättar hur man bedriver propaganda på det »rätta» sättet; han sammanfattar Hitlers »regler» i fyra punkter:

  1. Var aldrig objektiv, säg aldrig något gott om motståndare, aldrig något ont om egna meningsfränder, måla i svart och vitt. […]
  2. Propagandan skall vända sig till de minst omdömesgilla, emedan dessa alltid äro i majoritet.
  3. Den skall alltid vädja till primitiva känslor och instinkter, aldrig till förnuftet.
  4. Man skall begränsa sig till några få punkter och slagord, som upprepas i det oändliga.

Jag är inte helt säker på exakt hur jag tänkt kommentera ovanstående teser, men då jag nu läser stycket igen är det två reflektioner som omedelbart slår mig: den uppenbara att det i politiken idag, både i den svenska riksdagen och internationellt, finns ett flertal aktörer som agiterar enligt Hitlers propagandaprinciper, men också den inte fullt lika uppenbara »elefanten i rummet» som Ahlberg underlåter att prata om. Han kommenterar teserna med orden »[h]är liksom i många andra stycken torde Hitler i den ryska kommunismen och den italienska fascismen ha haft sina främsta läromästare, ehuru han möjligen överträffat dem», men hoppar över den tredje källan, Martin Luther. Luther var ju som bekant inte särskilt förtjust i förnuft, hade en ytterligt svartvit syn på världen som bereder teologer problem än idag, och var övertygad antisemit; alla tre egenskaperna mer lämpade för Hitlers propagandamaskineri än för en religiös sökare av Ahlbergs typ. Jag tror dock inte att Ahlberg medvetet försökte föra sina läsare bakom ljuset, utan snarare att hans lutheranska grundsyn gjorde honom blind för Luthers mindre tilltalande sidor.

flour1_1

För att övergå till José L Ramirez’ senaste kommentar[2] så är jag inte alls lika övertygad som han om att vår entusiasm bygger på olika grunder. Snarare skulle jag vilja säga att vi är intresserade av olika aspekter av Ahlbergs framställning — min inriktning är på de praktiska resultaten, hur man skiljer relevanta påståenden från irrelevanta, medan JLR verkar mer intresserad av de verktyg Ahlberg presenterar. Som lätt inses (?), hänger de tätt samman — utan verktyg, inga resultat; och utan resultat är ett verktyg inte mycket värt — och Ahlberg gör ett bra jobb av presentera båda.

Att jag använde termen »det vetenskapliga sättet att tänka» beror för övrigt på att Ahlberg själv använder den i boken; på sidan 38 i den tredje upplagan skriver han till exempel:

Hela mänsklighetens intellektuella utveckling kan sägas ha bestått däri, att det vid sidan av det tänkande, som dirigeras av önskningarna efter hand växt fram ett tänkande, som tar hänsyn till fakta. Detta är det vetenskapliga tänkandet. Det lägger icke världen tillrätta för oss så, som vi önska att den skall vara, utan vill obevekligt, skoningslöst säga oss, hurudan den är beskaffad och vilka lagar, som bestämma den. Ty endast på så sätt får man makt över verkligheten, kan behärska den. Vetenskapens, särskilt naturvetenskapens utvecklingshistoria vittnar på varje punkt härom.[3]

Beträffande fysiken och dess uttrycksmedel så är naturligtvis JLRs observation att fysiken »måste utvecklas och förklaras med språket som instrument» korrekt, åtminstone om man i begreppet språk inkluderar matematik, samt inser att fysiken, och för all del andra vetenskaper, kan finna aspekter på verkligheten som saknar motsvarighet i språket, och därför berikar det; jag tänker till exempel på begreppet »komplementaritet». JLR använder också uttryck som närmar sig sådant som jag inte håller med om; ett sådant är »det visar sig att vi aldrig kan exakt förstå den andres ord utan att tolka dem i vår personliga erfarenhet», som ligger farligt nära en relativism som jag inte kan köpa. En relativism som gått för långt har jag ju skrivit om nyligen; för en mer allsidig, ehuru ibland ganska snårig, beskrivning av olika former av relativism, se denna artikel.

Jag måste också erkänna att jag är lite förbryllad av JLRs definition av »retorik», som har ganska få likheter med det ämne greker och romare sysselsatte sig med för några millenier sedan — jag tycker hans beskrivning passar utmärkt in på vad jag skulle kalla lingvistik, eller möjligen kognitiv lingvistik. Jag ser inte riktigt poängen i att ta en beteckning som använts för ett visst ändamål i åtminstone en kvarts dekamillenium, och klistra det på en relativt modern forskningsgren, även om vissa delar, som till exempel begreppsanalys, tillhört filosofins domäner sedan Sokrates’ dagar. Eller för att låna en drastisk bild från förordet till Grallimatik: »Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.»

flour1_1

Till slut några korta ord om den senaste tidens händelser som övertygat mig om att trots allt publicera texten ovan — jag tänker naturligtvis på Trumps kandidatur till president-jobbet i USA och den så kallade »Brexit-omröstningen. Om du inte redan gjort det, jämför den trumpska retoriken och de argument som framfördes under Brexit-debatten[4], med de »hitlerska propaganda-teserna» som Ahlberg sammanfattade i början av den här texten. Visst känns metoden igen?

Låt mig först som sist påpeka att jag inte har den ringaste koll på hur resultatet av Storbritanniens omröstning kommer att påverka någonting; någon kommer otvivelaktig att tjäna pengar på det, någon annan kommer att förlora pengar, och de allra flesta kommer inte att märka någon större skillnad, ungefär som när Sverige gick med i EU. Det som oroar mig är inte bara den slagordsmentalitet som tycks sprida sig enligt känd förebild, utan också att mänskligheten har ett antal områden som måste behandlas i ett globalt perspektiv — några exempel är kärnvapenkontroll, klimathantering och resurser till globala forskningsanläggningar (LHC, exempelvis), men det behövs också en internationell samordning av ekonomiska spörsmål, och en global syn på hanteringen av vår planets ändliga resurser — och jag ser därför varje steg mot en minskad samordning som ett misslyckande i dessa bemödanden.

En annan intressant synvinkel är att ett beslut av en sådan dignitet kan fattas på så skakiga grunder. Jämför, till exempel, Brexit-omröstningen med den procedur som måste till om Sverige skulle besluta sig för religionsfrihet för alla rikets medborgare; en, enligt min mening, fullt rimlig åtgärd. I grundlagen står det dock att den kungliga familjen måste bekänna sig till den »rena evangeliska, protestantiska läran» såsom den definieras av den svenska kyrkan. För att avlägsna denna relik från en svunnen tid måste, eftersom detta står inskrivet i grundlagen, riksdagen två gånger besluta om detta, och det måste vara (minst) ett allmänt val mellan besluten. Just i det här exemplet kan det väl anses vara »overkill», men principen att vissa saker bör vara svårare, och ta längre tid, att ändra på är det, såvitt jag kan bedöma, inget fel på. Ett alternativ för att minska inflytandet av statistiska fluktuationer kan vara att bestämma att vissa beslut måste tas med någon form av »kvalificerad majoritet», men det kan vara ett alltför stort hinder för förändringar.

Just nu, något/några dygn efter omröstningen, pågår en ny form av pajkastning, där man försöker bestämma vems skuld det är att det blev som det blev; den ena sidan skyller på nationalistiska högerkrafter, och den andra på att »makteliten» inte lyssnar på »verklighetens folk». För en i de brittiska maktstrukturerna oinsatt person tycks Storbritannien just ha imploderat, med politiska ledare som avgår, eller uppmanas avgå, till höger och vänster (och de flesta andra håll också), samtidigt som till exempel skotska politiker hävdar att de i så fall hellre stannar i EU än i UK. Den här härvan verkar inte helt enkel att reda ut, och de »enkla lösningar» som Brexit-kampanjen fört fram kommer förmodligen att visa sig mer komplicerade än de tycktes då de presenterades. Tacka vet jag då en sådan sak som den svenska skolans förfall, som naturligtvis är Olof Palmes fel. Pure and simple.


Fotnoter:

  1. Skäl som jag inte kan avslöja här (av den enkla anledningen att jag inte längre kommer ihåg dem) har gjort att de två delar jag redan publicerat består av en av de ursprungliga två och en av de nytillkomna. []
  2. Jag kommer nedan att referera till honom med förkortningen JLR, eftersom jag inte anser mig tillräckligt bekant med honom för att tilltala honom med förnamn, men inte heller så obekant att ett opersonligt »Ramirez» eller »Dr Ramirez» skulle passa in i sammanhanget. Vem sa att mänsklig kommunikation är enkel? []
  3. Emfas enligt Ahlberg. []
  4. Ett typiskt exempel från en av mina facebook-vänner: »The EU is a dictatorship. Pure and simple.» []

Några uppgifter om bolagsupplysningen

Min far berättade en gång en sedelärande historia från sin ungdom som jag i alla detaljer utom en helt glömt bort; jag kommer ännu ihåg poängen. För att återberätta den måste jag därför fylla på med vaga minnesbilder och rena påhitt, varför dess sanningshalt i detaljer inte bara kan betvivlas, utan också bör betvivlas. Men om nu farsgubben berättade om en av sina erfarenheter, och inte något han i sin tur hört, bör detta inträffat någon gång i slutet av 30-talet eller i början av 40-talet. Så här kunde han eventuellt ha berättat den:

I min ungdom var jag en tid lärling på ett trädgårdsmästeri, och där grundlade jag mitt stora intresse för trädgårdar och trädgårdsarbete[1]. Trädgårdsmästaren var en jovialisk gammal gubbe, som var allmänt omtyckt, och skötte sin anläggning med stor omsorg. Eftersom jag var sifferkunnig fick jag ibland hjälpa till med bokföringen, en avdelning som inte var gubbens styrka. Men det var en återkommande post som jag inte förstod, och till slut kunde jag inte hålla mig längre utan frågade honom:

— Vad är den där posten »GDSGD» som återkommer så ofta på dina fakturor, egentligen?

Gubben plirade klurigt mot mig, och svarade:

— Går Det, Så Går Det…

Nu ska man inte tro att den här typen av bondfångeri tillhörde den tidsperioden, och nu har upphört — snarare tvärtom. Spammare är mest irriterande, och de skojare som uppger sig komma från Microsoft, som jag tidigare tagit upp här, här och här, är mer skurkaktiga än bondfångaraktiga[2], men bilden här bredvid visar en mer renodlad bondfångeriverksamhet[3].

Bolagsupplysningen.se[4] är tydligen ett estniskt bolag, som sitter ganska säkert i sadeln — på en sajt som varnar för skumma bolag får man veta både att »Svensk åklagare har valt att inte väcka åtal då verksamheten enligt bedömningen inte begår brottslig handling», och att »Estnisk polis har skriftligen meddelat att ärendet inte utreds utan hänvisar anmälningar rörande Bolagsupplysningen till civilrättslig prövning, vilket förenklat betyder stämning i domstol

Grunden till åklagarens bedömning är gissningsvis att det på flera ställen står i klartext, ehuru väl inlindat i stora sjok av omgivande text, att detta är ett kontrakt där man förväntas betala 4795 kr för en fullständigt värdelös tjänst[5]. Men eftersom läskunnigheten, som jag nyss påpekat, även i akademiska kretsar tycks kunna ifrågasättas så är det kanske inte så konstigt att gemene företagsrepresentant då och då åker dit; den långa listan av kommentarer på varningssajten jag länkade till ovan tyder i alla fall på att »affärsmodellen» fungerar.

Det kanske låter som jag tycker att de som låtit sig lura av dylika bondfångare får skylla sig själv, men det är inte sant; jag kan däremot förstå åklagarens ovilja att göra en stor sak av det. Visserligen är det ju tämligen uppenbart att blanketten är formulerad på ett bedrägligt sätt, men skulle bolagsupplysningen hamna inför skranket kan de med rätta hävda att informationen faktiskt finns där, och därmed blir målet en fråga om layout och typografi, och det kan förmodligen vara svårt att hitta stöd i paragraferna för »bedräglig typografi». Att hitta lämpliga lagformuleringar som kan klämma åt den här typen av bedrägerier överlämnar jag därför åt eventuella juridiskt lagda läsare att grubbla på.

Sådär; nu kan jag arkivera detta kontrakt på lämpligt ställe.

Addendum 2016-07-12: Just nu har »Bolagsupplysningen» och deras affärsmetoder blivit hemsidesstoff på DN.se. Det framkommer inte så mycket nytt, förutom att man lyckats få några uttalanden från en svensk representant för bolaget; ett av dessa är »[…] vi jobbar hela tiden på att vara så tydliga som möjligt.» Trump och diverse engelska brexitomröstningspolitiker torde därmed ha fått en fullgod medtävlare i årets tävling om »Overstatement of the Year».


Fotnoter:

  1. Som alla som känner mig någorlunda kan intyga har detta intresse inte på något sätt ärvts av hans äldste son; sorry, Lamarck! []
  2. De tycks för övrigt ha högsäsong för tillfället; jag har blivit uppringd inte mindre än tre gånger den senaste veckan. []
  3. Om du klickar på bilden får du en högupplöst bild, där alla detaljer, förutom de av mina uppgifter som jag inte ansåg mig vilja dela med mig av till allmänheten. Vad företaget heter och vad det sysslar med är väl snarast att betrakta som reklam för mig, och har därför fått stå kvar (även om jag numera skriver namnet »AirM consulting», och har en huvudsakligen annan inrikting, men annars är det rätt). []
  4. Det bär mig emot att länka till skummisar, så vill du se hur deras sajt ser ut får du faktiskt knappa in adressen själv. []
  5. Okej; de skriver naturligtvis inte att tjänsten är fullständigt värdelös — det inses dock lätt, som matematik- och fysiklärare brukar uttrycka saken. []

Mot postmodernismens försvar

För någon dag sedan blev jag anvisad en text, rubricerad »Till postmodernismens försvar», som enligt uppgift skulle vara ett svar, och ett bra svar, på en debattartikel publicerad i DN som av en inkompetent och/eller stressad redaktör rubricerats »Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund», med citattecken kring rubriken, trots att »citatet» inte återfinns i artikeln[1][2]. Men artikeln ifråga är inget svar på debattartikeln, och därför är det inte förvånande att jag vid en snabb googling[3] inte fann något svar på »svaret». Jag tänker därför åstadkomma ett sådant, men först tänkte jag ta ett par omvägar för att relatera den till en blogga som jag skrev för någon månad sedan och en som jag borde ha skrivit för något år sedan. Är du nyfiken på mina åsikter om just sagda artikel, men inte på vad jag skrivit respektive inte skrivit som möjligen kan relatera till den, kan du utan fysiska och psykiska men skrolla ner till min vackra styckesavskiljare några paragrafer ned, och fortsätta läsningen där.

Det första som slog mig när jag läste artikeln var likheten med Alf Ahlbergs tillvägagångssätt i boken De båda fronterna, som jag funderade kring för ett tag sedan här på bloggen. Jag tänker på det sätt som han jämförde kommunism och kristendom — när han beskrev kommunismen la han all kraft på de hemskheter kommunister både gjort och sagt, men förbigick helt den utopiska framtidsvision som den bygger på; när han beskrev kristendomen gjorde han tvärtom, poängterade dess vackra men utopiska teoribyggnad medan han avfärdade de vidrigheter som utförts i kristendomens namn med några korta, och i mina ögon överslätande, fraser. Lat och obekant med litteraturen på området som jag är har jag inte letat rätt på någon kommunistisk skribent som utfört samma typ av »analys», fast med omvänd emfas; jag skulle bli mycket förvånad om det inte finns gott om exempel.

Lundberg följer Ahlbergs exempel till punkt och pricka — efter att ha viftat bort debattartikelns invändningar mot vissa extrema tolkningar av postmoderna begrepp i en halv mening övergår han till att mångordigt lovprisa de acceptabla delarna av postmodernismen; det kanske inte är helt korrekt att kalla den en »utopisk vision», utan snarare en beskrivning av verkligheten som mycket få har några problem med. Det här är också en vanlig strategi inom religion och kommunism som komplicerar kritik av enskilda extrema företeelser — att definiera en »riktig» eller »äkta» kommunism, kristendom eller i det här fallet postmodernism, som inte innehåller de förargelseväckande beteendena. Det Lenin och Stalin pysslade med var inte »riktig» kommunism; ungjordskreationism är inte »riktig» kristendom; och sanningsrelativism är inte »riktig» postmodernism — simsalabim, problemet löst!

I samma blogga som jag diskuterade Ahlbergs två fronter nämnde jag också sanningsrelativismen, och lovade att förklara varför jag ansåg den abderitisk i en senare text. Tyvärr har denna text ännu inte blivit skriven, så jag klämmer tills vidare in den biten här i stället.

Den bokstavliga versionen går tillbaka till Protagoras, som brukar räknas som den förste relativisten, delvis på grund av den kända tesen att människan är alltings mått[4]; Protagoras kom nämligen från Abdera, det gamla Greklands motsvarighet till Grönköping — ergo, sanningsrelativism är ett abderitiskt påfund.

Men det finns ett allvarligare problem med Protagoras’ lära, och detta påpekades redan av Platon[5] — det finns många sätt att uttrycka det, men själva grunden är svårigheten att hävda att »det existerar inga absolut sanna påståenden»; om detta påstående är sant så bevisar det ju samtidigt att det är falskt, en paradox som senare tiders tänkare, som till exempel Bertrand Russell, Kurt Gödel och Douglas Hofstadter, har grubblat en hel del över.

Dessa två argument tycker jag räcker för att man ska kunna sätta etiketten »abderitisk» på begreppet sanningsrelativism. Om du vill ha fler exempel så rekommenderar jag Olle Häggströms blogg, och mer specifikt ett mejl från en relativist, Bosse Holmqvist, med några kommentarer av Häggström[6]. Där kan man finna ett flertal märkliga läsarter och resonemang; jag ska försöka peka ut några av dem senare i texten, om inte orken och innehållet i temuggen tar slut alltför tidigt.

Innan jag övergår till en kort diskussion av Lundbergs »svar» vill jag göra ett försök till äreräddning av Protagoras. Han, kanske mer än någon annan, fick klä skott för Platons avoghet mot sofister, en grupp som specialiserat sig på att lära ut retorik och statskunskap (ett slags skola för lobbyister, kanske man skulle kunna säga med dagens språkbruk), och som dessutom hade fräckheten att ta betalt för detta. Platon och hans lärjunge Aristoteles var båda aristokrater, och hade föga förståelse för monetära behov hos mindre bemedlade samtida; eftersom deras skrifter fått ett så stort genomslag är det inte konstigt att de tämligen vinklade beskrivningar man finner där har lett till att »sofist» närmast blivit ett skällsord.

Det finns också andra källor som dels påstår att Protagoras varit lärjunge till Demokritos, enligt mångas åsikt den mest betydande av alla de gamla grekiska filosoferna, och dels att Protagoras mot slutet av sitt liv jagades bort från Aten på grund av sin bok »Om gudarna», där Protagoras’ relativism ledde honom till en agnostisk, eller möjligen ateistisk, världsbild[7]. Denna sistnämnda hypotes stöds till viss del också av »människan är alltings mått», om man tänker sig en fortsättning i stil med »och inte några osynliga gudar»; om Platon fått innebörden av »Protagoras’ sats» om bakfoten är det förvisso varken första eller enda gången han »grenslar velocipeden», som det hette i min ungdom.

Om man tar Platons berättelser med en stor nypa salt och väger in även andra källors vittnesbörd så blir bilden av Protagoras inte direkt tydlig, men betydligt positivare och intressantare; och om man tar de bästa bitarna av hans umgänge med Demokritos, hans relativism och hans agnosticism så framträder en person med en ganska balanserad syn på sin omvärld. Jag misstänker att ju mer man lyckas pussla ihop sofisternas världsbild, ju mer man frigör sig från Platons nidbilder, desto rumsrenare blir den; och Protagoras kommer med all sannolikhet att fortsätta tillhöra rörelsens mest intressanta figurer.

Åter till Lundbergs artikel, och den debattartikel som orsakade den. Jag har läst båda, och har inget att invända mot innehållet i någondera — förutom en bisats i Lundbergs artikel som jag strax återkommer till — med det förbehållet att jag inte känner mig tillräckligt insatt i postmodernismens historia för att kunna kommentera Lundbergs framställning. Jag har ännu inte fördjupat mig i Hans Larssons konvergensfilosofi, men detta tycks vara ett av de fall där divergenserna mellan de två artiklarnas åsikter är så små att de nästan är osynliga. Pudelns kärna är den sista meningen i Lundbergs första paragraf:

Till att börja med vill jag påpeka att jag inte invänder mot problematiken i de exempel författarna anger, utan att de får bilda utgångspunkt för postmodernismen som begrepp.

Den första delen utsäger ju klart att han inte invänder mot debattartikelns argumentation; den andra anger den problemställning som artikeln kommer att polemisera mot. Men det är just denna bisats som jag finner tveksam — om man försöker utröna hur detta uttrycks i DN-artikeln så finner man i stället följande:

Den socialkonstruktivistiska analysens perspektiv är förvisso värdefull och befogad i vissa fall. Vi omges faktiskt av sociala konstruktioner hela tiden; exempelvis när vi handlar med mynt i mataffären använder vi en sådan konstruktion. Myntet är ju bara en liten präglad metallbit; dess värde och funktion som verktyg i vardagliga transaktioner är helt och hållet socialt konstruerade. En kung eller en präst är också socialt konstruerade, och det är intressant att också ställa frågan i vilken utsträckning genus är en social konstruktion.

Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en »berättelse» likvärdig med varje annan berättelse.[8]

Med andra ord, DN-debattörerna har inga problem så länge socialkonstruktivistiska idéer används i rätt sammanhang, men invänder mot »extrema versioner av postmodernismen» (min emfas), och specificerar också tydligt vad det är hos dessa extrema versioner man vänder sig emot. Jag har, minst sagt, väldigt svårt att få detta att gå ihop med Lundbergs »utgångspunkt för postmodernismen som begrepp».

Ett kort exempel till — lite senare i artikeln skriver Lundberg: »Lika märkligt är påståendet att postmodernismen skulle leda till förnekelse av Förintelsen.» Detta är förvisso ett märkligt påstående, så därför har jag inget att anföra i sak mot det. Men placerad i sitt sammanhang kan man lätt få intrycket att det härstammar från DN-artikeln, och det gör det inte. Det textstycke som följer exemplet med förintelseförnekaren handlar inte om förnekelsen i sig, utan om hur händelsen i klassrummet hanterades:

Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: »Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta» (vår kursivering).

Handlade det här om en enskild tjänsteman som inte tänkte? Vi önskar att det hade varit så. »Anything goes» är det som gäller. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Frågan är vad som händer med statsmaktens legitimitet på sikt om ingenting är sant eller falskt. Den antiintellektuella avgrunden är nära när den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer, inklusive den akademiska världen.

Med andra ord: Postmodernismens sanningsrelativism (min emfas) leder till en situation där påståenden med god evidens likställs med rena påhitt. Det är alltså inte postmodernismen i sin helhet, bara dess sanningsrelativism, som anklagas; och anklagelsen är att den förnekar evidensens betydelse, inte att den förnekar förintelsen[9].

För att sammanfatta »debatten» mellan Lundberg å ena sidan och Ingvar, Sturmark och Wikforss å den andra så kan den bara betraktas som ett misslyckande; de båda parterna talar helt förbi varandra. Värst råkar naturligtvis Lundberg ut, eftersom han i misshugg har bemött påståenden som inte gjorts, men detta är såvitt jag kan förstå helt hans eget fel. Men även vi läsare drabbas — Ingvar, Sturmark och Wikforss påstår i exemplet ovan, utan att ange någon motivering, att detta handlingssätt är norm idag, och det är ett påstående som jag gärna skulle se problematiserat: Är det verkligen så utbrett? Om det är så utbrett som artikelförfattarna tycks anse, hur försvarar man det? Om det inte finns något sätt att försvara det och det är så utbrett som artikelförfattarna tycks anse, hur gör vi för att motverka problemet? Dessa och liknande frågor tycker jag ett svar värt namnet bör ställa och försöka besvara.

Som ett litet, men välment, försvar för Lundbergs försvar för begreppet postmodernism kan man påpeka att det inte är ovanligt att postmodernismen reduceras till sina mer tvivelaktiga former när dess kritiker behandlar begreppet. Men då görs det ofta i form av en definition, som till exempel denna, ur Alan Sokals Beyond the hoax[10]:

The term »postmodernism» is even more diffuse: it has been used to cover an ill-defined galaxy of ideas in fields ranging from art and architechture to the social sciences and philosophy. I propose here to use the term postmodernism much more narrowly, to denote

an intellectual current characterized by the more-or-less explicit rejection of the rationalist tradition of the Enlightenment, by theoretical discourses disconnected from any empirical test, and by a cognitive and cultural relativism that regards science as nothing more than a »narration», a »myth» or a social construction among many others.

Även här påpekar alltså kritikern att det är ett litet, utvalt segment av begreppet postmodernism han kommenterar. Min hypotes är, att om Lundberg dissekerar alla de artiklar som kritiserar postmodernismen från en »vetenskaplig» utgångspunkt så kommer han att i de allra flesta fall finna en liknande definition som Sokals eller en avgränsning som den Ingvar/Sturmark/Wikforss gör; i de övriga kommer en skamsen författare att på en direkt fråga erkänna att det var så hen menade, men att hen slarvade vid nedskrivandet av sina tankar.

Jag hotade visst med att återkomma med några exempel på hur en person som kallar sig relativist, Bosse Holmqvist, argumenterar; som redan påpekat är de hämtade från ett mejl som Olle Häggström publicerade på sin blogg för nästan exakt fyra år sedan. I citaten nedan har jag dels märkt de olika styckena med BH respektive OH för att ange vem det är som argumenterar för tillfället, och dels kursiverat Häggströms text, såsom i originalet. Om jag ansett det befogat att klippa mitt i ett inlägg har jag på övligt sätt markerat detta med en ellips inom fyrkantiga parenteser.

För att om möjligt förbereda er på vad ni kommer att få se nedan citerar jag några kommentarer från Häggströms inledande text. Han skriver bland annat »Tecknen på att Holmqvist och jag talar förbi varandra duggar tätt […]», vilket uttalande torde nått en hög placering i tävlingen om »Understatement of the Year» för år 2012. Han citerar också några ord av Holmqvist från dennes ursprungliga artikel i tidskriften Arena om att »[han] kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill». Lägg särskilt märke till den andra delen, som kommer att visa sig ganska ironisk; mitt mål de närmaste citaten är att visa att (även?) Holmqvist har problem med läskonsten.

BH: […] Kunskapen är alltid inbäddad i sitt sociala och historiska sammanhang? Men då gäller det väl även vår kunskap, en produkt av vår tid, och att kunskapen i framtiden inte nödvändigtvis eller ens sannolikt överensstämmer med dagens kunskap. Och det gäller även naturvetenskapen? Då torde det vara svårt att hävda någon absolut sanning, någon helt fast grund att stå på, någon ren oförmedlad och opåverkad kunskap – vilket du ändå tycks vilja göra.

OH: Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som [sic]), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi — mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen.

BH: Jag undrar var du fått det här från. Visserligen är det ett vanligt sätt att framställa relativister som galenpannor. Men jag undrar var du har någon som helst täckning för att jag förnekar en verklighet, att det finns något där ute. […]

Holmqvist påstår här alltså att Häggström påstår att Holmqvist »förnekar en verklighet»; den som läser vad OH skriver noterar att denne påstår att Holmqvist förnekar existensen av en objektiv verklighet. Detta är naturligtvis något helt annat, och den kommentar som Holmqvist gjort i början av citatet är ett prima exempel på hur hans relativa sanningsbegrepp leder honom till ett relativt verklighetsbegrepp.

OH: […] Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen — att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat — men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsättet [sic] att »sant» och »falskt» definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa — varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.

BH: Så var du tillbaka i den fasta måttstock enligt vilken verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel. Hur det nu går till. Bush hade sina utgångspunkter, sina antaganden enligt vilka hans agerande säkert var riktigt, men de är helt andra än mina. Det är möjligt att Bush ljög hela tiden, men är inte det ett lite stöddigt och förmätet uttalande? Kan det inte vara så att han utifrån sina intressen, sina förkunskaper, sina sammanhang verkligen trodde att hans uppfattningar var lika sanna som din tro på dina sanningar? Och hur avgör vi då vad som är att föredra? […]

Här har vi ett av de mer skrämmande exemplen på hur en relativist resonerar. Låt mig bara i förbigående notera att Holmqvist i hastigheten begår ännu en märklig läsning — påståendet »verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel» kräver ett ovanligt mått av fantasi; i synnerhet som Häggström överhuvudtaget inte nämner Bush, lägger in ett »eller vice versa», samt även blandar in »den akademiska flumvänstern» i sitt påstående.

Svaret på Holmqvists frågor är, i tur och ordning, »nej, självklart inte»[11], »jo, men det är fullständigt ointressant» och »genom att granska och värdera evidensen»[12]. De två sista svaren kan behöva ett förtydligande så låt mig ta ett exempel. Personen A är slagrutegångare och utifrån sina intressen, förkunskaper och sammanhang tror hen att hen enbart med hjälp av sin slagruta på någon decimeter när kan peka ut var en vattenledning på upp till fem meters djup befinner sig; personen B förklarar för sin del att hens intressen, förkunskaper och sammanhang gör att hen inte tror på A:s påstående. Här har vi alltså ett exempel på Holmqvists andra fråga; både A och B tror benhårt på sin egen världsbild. Men det betyder inte att deras »berättelser» är på något sätt likvärdiga; ett flertal tester har gjorts av påståenden liknande A:s, och såvitt jag känner till är det inget som har kunnat ge support för hens världsbild — och om det inte skulle räcka kan man ju alltid testa A:s påståenden; B gräver ner en vattenledning i sin trädgård, lägger på några kubikmeter nyinskaffad matjord för att sopa igen spåren och ber A peka ut var ledningen går. Om B varit tillräckligt noggrann vid skapandet av testet, bör det ge god evidens för om A:s eller B:s världsbild är korrekt.

Ett sista exempel:

OH: Vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad. Det må vara att vi knappast kommer att nå fram till någon fulländad och slutgiltig sanning, men vi kan förhoppningsvis närma oss den.

BH: ”så gott vi kan”, ”förhoppningsvis”? Det är alltså en fråga om tro?! Vart tog nu vissheten vägen? Visst, tron kan vara en stark drivkraft, men så mycket övertygande kraft har den inte för den som inte delar tron.

Det här måste vara ett svårslaget svenskt rekord i att, i en så kort text, tolka in saker och ting som inte finns där; var pharao hittar han »tron» någonstans? Och var kom »vissheten» ifrån? Om Holmqvist inte tror på den beskrivning av vetenskapen som Häggström ger uttryck för i raderna ovan skulle det vara mycket intressant att höra hur han tror att den dator som han antagligen satt framför då han skrev sin kommentar kommit till utan en stor mängd vetenskapliga insikter i hur verkligheten är beskaffad.

Det finns flera anledningar till att jag lagt den här »diskussionen», och särskilt de här återgivna exemplen, på minnet, men det som gör det hela så skrämmande är att detta inte är vilket nättroll som helst som skriver konstigheter; Bosse Holmqvist var, och är såvitt jag vet fortfarande, professor i idéhistoria vid Stockholms Universitet.

När jag gick på gymnasiet en gång för mycket länge sedan fick vi en grundlig skolning i konsten att referera en faktatext, att sammanfatta den så att författarens faktabas och argumentation presenterades med minsta möjliga distorsion; att göra något annat i en diskussion ansågs vara ett fult retoriskt knep som bara skumma typer (som sofister, till exempel) ägnade sig åt. I den här relativt korta bloggan har jag gett ett antal exempel på hur akademiker som utger sig för att försvara postmodernism och/eller relativism misslyckas med att ens referera de texter de ska kritisera på ett korrekt sätt. Som jag tidigare påpekat gör det diskussionen meningslös både för deltagarna och läsarna/åhörarna, och redan det att tid och energi slösas utan minsta framsteg är allvarligt nog.

Jag har två hypoteser till detta.[13] Den första är tid. Allting ska göras så förtvivlat fort nuförtiden, och det innebär att tiden för att läsa andras argument och sätta sig in i dem minimeras för att i stället användas för att vässa de egna tankarna och formuleringarna. Som jag visat är det dock ett riskabelt företag, eftersom man kan råka slösa tid på att svara på frågor som inte ställts.

Den andra hypotesen är att de båda använt en teknik som tycks populär inom humaniora, och som innebär att man läser »mellan raderna» och försöker hitta dolda tecken och meningar; den bästa definitionen som jag sett av detta gavs av Magnus Eriksson en gång då jag för omväxlings skull lyckats övertyga honom om att det han trodde sig se i en text egentligen inte fanns där: »Dock medger jag att min läsning följer en misstankens hermeneutik, kanske också i någon del en dekonstruktivistisk logik.»

Om man kombinerar dessa två, »misstankens hermeneutik» och snabbhetskravet, blir resultatet ofta misslyckat; för att använda bilden med den hermeneutiska spiralen så leder den i stället utåt, bort från det centrum av förståelse man hoppades närma sig, eftersom förståelse kräver tid och arbete. Jag tror att det är detta som drabbat de skribenter som jag granskat, med lite olika tyngdpunkt; Lundberg har varit alldeles för snabb på avtryckaren och inte hunnit kontrollera sina hermeneutiska misstankar, medan Holmqvist låtit de hermeneutiska misstankarna få fritt utlopp och inte haft tid eller kraft att hålla dem i schack.

Huvudsyftet med den här texten har varit att visa att Till postmodernismens försvar inte är ett svar på Ingvar, Sturmark och Wikforss’ artikel; därtill har, under resans gång, det tillkommit några funderingar kring problemet att läsa, tolka och förstå text. Jag ber om ursäkt för alla utvikningar jag gjort på vägen; mitt försvar är att detta icke är en akademisk avhandling, utan skrivet enbart i syfte att roa mig själv…

Addendum 2016-06-13: Ytterligare ett par källor för den som vill fördjupa sig i relativismen — först ett program i serien »In Our Time» som handlar just om relativism, och sedan dagens »Existential Comics», som innehåller ett slående argument mot relativismen.


Fotnoter:

  1. Att sätta citattecken i rubriker brukar överhuvud skys av typografiskt medvetna personer, och att använda dem för något som inte är ett bokstavligt citat är, enligt mig, ett obefogat ofog; åtminstone TT tycks hålla med mig. []
  2. Alternativet med en stressad men i normala fall kompetent redaktör är applicerbart i det fall då den i rubriken citerade texten fanns i ett stycke som av redaktionella skäl strukits i ett mycket sent skede. []
  3. För exakthetens skull må här omtalas att jag faktiskt använde bing, och inte Google. []
  4. Det fullständiga fragment som läggs i Protagoras mun är i svensk översättning »Människan är alltings mått, för de ting som är att de är och för de ting som inte är att de inte är»; jag vill inte påstå att det är mer lättolkat i sin längre version. []
  5. Eller Sokrates, om man tror att Platons dialog Theaitetos troget återger dennes argument. []
  6. Av någon outgrundlig anledning publicerar OH sina kommentarer först och i punktform, och först därefter den text som orsakat hans kommentarer, vilket gör att man måste läsa om inte baklänges så i alla fall med många »goto-hopp» inlagda. Detta är sannolikt Bill Gates’ fel, men den här fotnoten är för kort för att jag ska kunna förklara varför. []
  7. Religionsförföljelse är ingalunda något som katoliker eller islamister hittat på, om nu någon trodde det; fenomenet är gissningsvis ungefär lika gammalt som religionen själv. []
  8. Emfas återgiven enligt webb-artikeln. []
  9. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att även relativister understundom kan ta hänsyn till evidens, men att det inte görs av »utbildningssamordnaren» i exemplet ovan. []
  10. Än en gång: Tack, Olle Häggström! []
  11. Här förutsätter jag det Holmqvist antar i sin första del av frågan, nämligen att Bush ljög hela tiden; om han gjorde det ser jag inget stöddigt eller förmätet i att påpeka det. []
  12. För att inte verka alltför snorkig är det kanske säkrast att påpeka att mina svar enbart handlar om frågor som kan hänföras till den objektiva verklighet vars existens Holmqvist inte är övertygad om, till exempel »hur många bomber med en sprängverkan motsvarande 10 kiloton TNT eller mer förfogade Saddam Hussein över då USA tog beslutet att anfalla Irak?», inte frågor av typen »gjorde Bush rätt som anföll Irak?» []
  13. Jag har dessutom förkastat två andra tankar. Den första är att Lundberg och Holmqvist lider av ordblindhet eller allmän dumhet; deras förmåga att uttrycka sig tyder dock på att så inte är fallet. Den andra är att de använder något slags »härskarteknik», men för att göra en sådan analys måste man förmodligen vara certifierad postnånting, och eftersom jag inte har den kompetensen går jag på min magkänsla, som i det här fallet säger att det inte är det de pysslar med. []