En oförutsedd händelse

Det har hänt förr, och kommer naturligtvis att hända igen — ett evenemang, i det här fallet anordnat av fotbollsklubben Mansfield Town FC, tvingas ställa in med kort varsel på grund av oförutsedda händelser. Det som gör just detta fall så speciellt att den engelska pressen rapporterar om det är evenemangets natur:

mansfield

Enligt tidningsartikeln jag länkade till kommer Trisha att göra ett nytt försök i början av oktober. Det behövde man knappast vara klärvojant för att gissa.

Korning kommenterar

Peter Korning i aktion (Foto: Johan Sigeman. Bilden beskuren; klicka för att se hela bilden.)

Peter Korning i aktion (Foto: Johan Sigeman. Bilden beskuren; klicka för att se hela bilden.)

För några dagar sedan fick jag ett trevligt mejl från Peter Korning[1], min före detta klubbkamrat i LASS i början av 80-talet. Han hade en del upplysningar om varianten som Göran Forslund spelade mot Kjell Pettersson, och som jag återgav i min minnesartikel. Jag har fått tillåtelse att dela med mig till bloggens läsare av de korningska visdomsorden, och jag kommer att återge dem lite längre ned.

Men först måste jag få berätta om de, i mitt tycke, mest lysande partikommentarer som presterats på det svenska språket; inte på så sätt att de skänker läsaren djupa insikter i schackspelets teori och/eller praktik, utan därför att de åskådliggör det psykologiska trauma en förlust i ett viktigt parti kan få, samtidigt som de antyder en humoristisk distans till det tragiska förloppet. »Man måste lära sig att ta en förlust; de som inte kan det blir bridgespelare!»[2] Bakgrunden till kommentarerna är att LASS inför sista ronden i allsvenskan säsongen 1981-82 delade ledningen med Västerås; båda lagen stod på 11 matchpoäng och 32 partipoäng, och allt skulle alltså avgöras i den sista ronden; men sista matchen, mot Passanten, blev en stor besvikelse, en storförlust, och Västerås gick upp i högsta divisionen.

Dåförtiden, på den tiden vi var fyllda av ungdomlig energi, gjorde Pavel Lacko och jag maskinskrivna bulletiner över våra lagmatcher och delade ut till lagmedlemmarna, ganska ofta försedda med kommentarer av spelarna själva. Peters kommentarer till förlustpartiet i den ödesdigra matchen mot Passanten blev snabbt en del av legendfloran i klubben, och därför återgav vi dem i LASSmeddelande 1/90, sidan 33. Om du har samma typ av humor som jag, och vill undvika att få ditt fina tangentbord nedfrustat, föreslår jag att du avstår från att inmundiga något som helst slag av dryck under läsningen[3] — you have been warned…

För er som inte orkar läsa ett helt parti med kommentarer så har jag valt ut min favoritkommentar nedan:









Peter Korning – Rune Ljungberg
Ställning efter 25.Sf5

När två så fega typer möts blir det konstigt spel. Vad är det här för drag till exempel? Bättre är 1. d4 d5.

Men nog av det, här följer Peters kommentarer till varianten som spelades i Kjell Pettersson – Göran Forslund:

Jag spelade själv varianten under min tid i Linköping, med skaplig framgång, som jag minns det. Konikowski skrev ett litet häfte om varianten, det är sant, men jag tror rötterna finns i England. Åtminstone parallella rotskott. Jag stötte på den en kväll på klubben i Linköping, när Christian Hansson från Norrköping var på besök. Rimligen var det i slutet av 70-talet. Nåväl, han hade en bleknad artikel från ett gammalt nummer av Chess[4], där en del av de fantastiska vindlingarna beskrevs av en man vid namn Hardy. Jag tog en fotokopia av artikeln och började fördjupa mig och spelade sedan varianten så fort jag kom åt. (Konikowskis bok kom långt senare.)

Någon gång i början av 80-talet spelade jag i den legendariska Hastingsturneringen[5] och noterade att det vid ett av de lägre borden satt en äldre herre vid namn Hardy. När tillfälle bjöds, närmade jag mig honom och började konversera lite och undrade om han var mannen som skrivit den gamla artikeln i Chess. Jodå, det var han! Jag visade honom en av de varianter jag just då tyckte var kritisk och undrade om han mindes något av sina analyser. Han hummade mest. Innan han gick från lokalen kläckte jag ur mig att han var »rather famous in Sweden» för sin upptäckt, vilket kanske var en liten överdrift.

Någon månad senare kom ett brev till Backen, Mantorp, där jag bodde på den tiden. Hardy skrev att han förstod att jag måste vara den unge mannen från Sverige, som talat med honom om »hans» variant. Hur han fått tag på adressen vete tusan, men det gick tydligen även utan internet. Sedan kom sida efter sida med handskrivna analyser, givetvis i deskriptiv form (du vet, PxP, KB-N3, etc), som svar på den fråga jag ställt i Hastings. Vi fortsatte konversera på detta sätt under det kommande året, eller så.

1988-89, eller så, deltog jag i korr-SM och spelade varianten i ett par partier, bl a mot Kim Beijar. (Jag ska inte tråka ut dig med alltför många utvikningar, men jag borde vunnit turneringen. Men så tycker väl alla schackdårar — om inte om hade varit, så…)

Nåväl, livet i form av arbete och familj tog över under en kortare paus i schackkarriären, sisådär 30 år. Under en semester med de små liven damp ett tjockt brev ner i lådan, från sagde Kjell Pettersson. Han ursäktade sig och menade att han trodde vi hade »ett gemensamt särintresse», nämligen just den variant som spelades i blog-partiet. Numer var han, som du mycket riktigt påpekar, mest intresserad av att spela varianten från svarts sida. Han refererade till mitt parti mot Beijar och ställde frågor om vad som hade skett om, osv. Jag svarade efter bästa förmåga och ur minnet (vi var på landet) och lovade rota fram mina anteckningar när jag kom tillbaka till sta’n.

Så blev det aldrig — annat kom väl emellan. Dessutom var det nog så, att han hittat en vederläggning på varianten, en som jag inte kunde knäcka. Ett antal år senare såg jag att han publicerat ett förlustparti i korrbulletinen, där han refererade helt kort till mina analyser och på ett fint sätt påpekade att jag hade fel.

Så var det. Kul va?

Visst var det det! Jag gjorde en snabb googling, och hittade bland annat några minnesord om Otto Hardy, som förmodligen får anses vara variantens upphovsman tills någon hävdar något annat. Det första parti med 4…d5 i min databas är nämligen med Otto Hardy bakom de svarta pjäserna; partiet spelades i Brittiska mästerskapen 1963, och vit, A.R.B. Thomas, vann efter en komplicerad duell där svart tycks ligga ett halvt steg efter genom hela partiet.

En inte fullt lika snabb pappersgoogling avslöjade att det parti med Pettersson som Peter nämner i sista stycket publicerades i Korrschack 1/2002, sidan 44. Där avslöjar Pettersson också att det mycket riktigt var förlusten mot Göran som fick honom intresserad av varianten, och att Göran i sin tur hittat varianten genom att köpa Konikowskis bok som Peter skriver om ovan vid ett besök i USA.

Samma pappersgoogling, fast i andra änden av tidskriftshögen, hittade i SSKK-bulletinen 1/1991, sidan 34, en artikel där Peter berättar om sin SM-start — den intresserade kan där finna fler partier med 4…d5, underlag för en bedömning huruvida han borde vunnit korr-SM 1989 eller ej och, inte minst, fler exempel på hans underhållande prosa.


Fotnoter:

  1. Bilden som pryder inledningen är årsfärsk. Jag frågade Peter, per epost, hur han kunde se så oförskämt ung ut. Han svarade: »Ung? Jag är ju ledig på heltid, så jag ägnar mycket tid åt att smörja in mig i avocadosmör och recitera tibetanska böner baklänges.» []
  2. Citatet är plockat ur minnet, och återfinns i en artikel om Nyköpings ASKs 75-årsjubileum, om jag inte tar fel på jubileum. Det framgår inte vem som yttrade dessa ord, men jag skulle bli mycket förvånad om det inte var Gunnar Johansson. (Eftersom Nyköpings ASK genom åren har haft åtminstone tre spelare vid namn Gunnar Johansson kanske det är bäst att påpeka att det är GJ den mellerste jag syftar på [Den äldre slutade spela redan på 50-talet och den yngre kan beskådas på den fullskaliga versionen av bilden i inledningen].) []
  3. Jag är föga bekant med vätsketåligheten hos paddor och andra elektroniska surfhjälpmedel, men för säkerhets skull rekommenderar jag avhållsamhet även om du använder en sådan. []
  4. Från år 1964, enligt Peter K, modell -91; se nedan. []
  5. Red anm: Peter skrev två reserapporter från Hastings; den censurerade återfinns i Schacknytt 2/1982, och den ocensurerade i LASSmeddelande 2/1982. []

Vass tonfiskröra

Mina recept, del 2

Medan det fortfarande går att, utan alltför stora överdrifter, kalla årstiden »sommar» kan det vara läge att presentera ett recept ur min inte särskilt omfångsrika repertoar som jag förknippar med varma, lata sommardagar. Denna tonfiskröra passar utmärkt som fyllning i en baguette eller ciabatta, särskilt tillsammans med några ägg- och/eller tomatklyftor, vilket gör den perfekt som ett snabbmål de dagar då det är alldeles för varmt för att laga någon »riktig» mat.

Liksom i de flesta av mina kulinariska övningar blir sällan två laddningar gjorda enligt exakt samma recept, och det är särskilt sant i det här fallet. Nedanstående recept är mitt senaste försök, och ett av de vassaste — i dubbel bemärkelse:

Vass tonfiskröra

2 burkar tonfisk
200 g crème fraiche
50 g majonäs
50 g chilisås
150 g majs
75 g paprika
1 tsk curry
1 tsk torkad vitlök (eller en pressad vitlöksklyfta)
cayennepeppar efter behag

Tillagning: Blanda alla ingredienser, utom cayennepepparn, i ett lämpligt kärl, och rör samman. Avsluta med att röra ner cayennepeppar tills röran blivit lagom »vass».

Nedan ska jag försöka redogöra för några av mina erfarenheter; som amatörkock lär jag ta upp mycket som är självklarheter för alla som pysslar med matlagning på en mer regelbunden basis än vad jag gör, och göra en hel del bakvänt dessutom. Det bjussar jag på.

Jag har inte angett någon vikt för tonfisken, och det beror på att den är högst osäker. På burken stod det 185 g, och »avrunnen vikt» 140 g; till det skulle jag vilja tillägga »urpressad vikt cirka 115 g», eftersom jag försöker övertyga så mycket vatten (eller olja, om man valt den varianten) som möjligt att överge fisken. Hur väl man lyckats med detta märker man om man låter den färdigblandade röran stå i kylen ett tag — ju mer vätska man inte lyckats få bort, desto mer lägger sig på botten av bunken, i synnerhet om man köpt den magrare varianten. Detta är nu inget stort problem; det löses enklast med några sekunders extrarörande.

Vanligen brukar jag ta en lättversion av crème fraiche, en som dessutom är smaksatt (oftast chili/paprika), men just denna gång råkade det bli en icke smaksatt »tjock-version», dels på grund av extrapris och dels på grund av ouppmärksamhet. Resultatet blev inte alls dumt, och kommer antagligen att leda till fler experiment åt det hållet.

Majonäsen och chilisåsen har jag varierat ganska kraftigt genom åren, till exempel har jag oftast använt hamburgerdressing i stället för majonäs. Fritt fram för egna experiment — Cajsa Warg visste vad hon pratade om.

De fyra första ingredienserna utgör, om jag minns rätt, det originalrecept som jag hittade någonstans på nätet; resten är egna påfund. Majsen gör röran lite mer »matig», tycker jag, och detsamma gäller paprikan, som jag stoppade dit som ersättare för den smaksatta crème fraichen[1]. Curry är det nog första gången jag testar, och den gav röran en ny, spännande smaknyans. Exakt vilken typ av curry jag använde vill jag inte gissa; det står visserligen »Orientalisk Curry» på burken, men den har sett åtskilliga påfyllningar av oklara härstamningar, så det är säkrast att lämna arten ospecificerad.

Beträffande cayennepepparn gäller ungefär samma typ av råd som Piet Hein odödliggjort i sin Gruk om hur man gör det perfekta rostade brödet:

There’s an art of knowing when.
Never try to guess.
Toast until it smokes and then
twenty seconds less.

Nu är ju olyckan inte så stor om röran råkar bli lite väl kryddad — man kan ju alltid »spä ut» med mer crème fraiche och annat — men det är ändå värt att vara försiktig med pepparn. De övriga ingredienserna är det inte så noga med — av egen erfarenhet vet jag, till exempel, att den så kallade ketchupeffekten även är populär bland chilisåser; det ser jag inte som något problem, utan mer som ett spännande experiment. Hittills har jag inte lyckats blanda till något som kan klassas som oätligt, så det är fritt fram för egna varianter.


Fotnoter:

  1. Jag var naturligtvis för lat för att använda färsk paprika, och använde i stället en »salladsversion» från Willys konservhylla. []

Huvud på spjutstång

Den här bloggan är nog den som väntat på sin tur längst; jag började redan för omkring 30 år sedan att skissa på dess innehåll. Den gången strandade projektet på att internet ännu inte var uppfunnet, men den ursäkten kan jag ju inte använda längre.

Jag diskuterade en gång, omkring 1993[1], innehållet med dåvarande kurskamraten Johan Flemberg, antik- och Ekelöf-expert, och han bidrog, både under den diskussionen och senare, med värdefulla synpunkter. Det bör dock påpekas att han ställde sig tvivlande till mina preliminära slutsatser, men att han ville avvakta min slutliga version innan han lämnade ett mer definitivt omdöme. Jag vill också minnas att han diskuterade ämnet med sin kollega i Ekelöf-sällskapets styrelse Reidar Ekner, som väl räknas som den störste Ekelöf-expert som överhuvudtaget funnits, och att även denne hörde till tvivlarna. Jag har dock ännu inte frågat någon Ferlin-expert om hen får samma »vibbar» som jag, men jag hoppas kunna göra det i samband med att jag publicerar detta.

Någon gång i slutet av 80-talet bläddrade jag i mitt exemplar av Gunnar Ekelöfs dikter, den upplaga som gavs ut i MånPocket, och hittade plötsligt en dikt som fick mig att instinktivt tänka »den här dikten måste ju handla om Ferlin!» Jag tar mig friheten att citera den i sin helhet här, i den version som står i »Dikter»:

Huvud på spjutstång

Lägg din kopparslant i min mun och gå din väg
Jag ska inte svälja den
Jag ska inte spotta ut den
Gå din väg och låt mig vara ensam med min mask
Det som jag svalde var bara dessa två ögon
men de är inte värda två öre styck
och för övrigt kan jag inte växla din femöring
Jag kan inte ha den, tag tillbaka den
och tag dessa döda pärlor på köpet
eller denna kedja, »detta stycke strand med palmer»
denna korg av revben, denna relik av en stad —
Huvud på stadsmuren, stirrande, ögonlösa huvud
Huvud på ditt pipskaft, turkhuvud, negerhuvud
sannerligen ryker du inte ensamt på jorden!

Om du inte förstår någonting av den här dikten behöver du inte vara orolig; det gör inte jag heller, och såvitt jag vet gäller detsamma för alla — proffs, amatörer och vi andra. I sin biografi över poeten berättar Carl Olov Sommar att Ekelöf vid den här tiden ville göra ett slags »antipoesi»:

Ekelöf ville från sina dikter rensa bort allt som kunde verka i konventionell mening litterärt. Han ville åstadkomma texter, som var nära livet, som gav uttryck för en livshållning. Därför ville han blanda högt och lågt, inte väja för det banala och samtidigt söka det naivas friskhet och det primitivas magi. Han ville skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten — gärna en dubbel botten — och han hade inget emot att oroa, överraska och chockera. Vad han ville åstadkomma var, som han senare skulle uttrycka det, en antipoesi och en antiestetik.

Sommar ger också några exempel på tekniker som Ekelöf använde för att skapa sin antipoesi; två av dem kan eventuellt ha ett visst intresse i samband med den här dikten, dels återgivande av drömmar, och dels att leka med ords dubbeltydighet, som i den kända dikten om spjället som både kan vara rutigt och randigt[2]. Att dikten skulle vara ett återgivande av en dröm verkar visserligen inte troligt — den är alldeles för normal (!) för det — men det finns onekligen ett osammanhängande drag, ett hoppande från en bildsekvens till en helt annorlunda, som har vissa likheter med en dröm.

Så, om ovanstående dikt har något samband med Nils Ferlin, hur ser min argumentation för den tesen ut? En första iakttagelse är diktens form, som är ett slags samtal med en osynlig person. Min ursprungliga tanke var att denne var Ferlin, men jag är inte lika säker på det nu — jag återkommer till det ämnet lite längre ner; håll utkik efter »Byzantium».

Jag har försökt ordna mina tankar i tre grupper; en där jag tycker mig finna ett klart samband, en där sambandet är svagt, kanske illusoriskt, och slutligen en grupp där jag inte kan finna något samband alls. Det är naturligtvis den första gruppen som jag stödjer mig på, och det är därför naturligt att börja med den.

0. Publikationen. Innan jag går in på diktens innehåll, några ord om diktens publiceringshistoria. Den publicerades första gången i BLM, Bonniers Litterära Magasin, i aprilnumret 1954[3], och togs sedan in, i lätt omarbetat skick, i Ekelöfs nästa diktsamling, »Strountes»[4] som kom året därpå. I mitten av december 1953 flyttade Ekelöf till Råbylund, strax utanför Rimbo, och kontakten med Ferlin, som bodde omkring tre mil därifrån, återupptogs[5]. Exakt när de träffades första gången efter flytten, och hur lång pressläggningstid BLM hade vid denna tid, vet jag inte, men jag finner det inte otroligt att de referenser som jag tycker mig finna i dikten är, direkt eller indirekt, ett resultat av den återupptagna vänskapen.

1. Titeln. När dikten publicerades i BLM hade den en titel; när den publicerades i »Strountes» hade titeln försvunnit[6]; men i den upplaga av »Dikter» som jag hämtat dikttexten ovan ur så har den fått titeln Huvud på spjutstång. Såvitt jag kan se är det den enda ändring som Ekelöf gjort i dikten sedan publiceringen av »Strountes», förmodligen till den utgåva som publicerades i Bonniers serie »Den svenska lyriken» 1965. Den försvunna BLM-titeln återkommer jag till, men den sista titeln får mig att tänka på några rader som Ferlin skrev i en dedikation till Carl-Emil Englund 1930[7][8], »Ett ankhuvud sätt på en gärdsgårdsstör / och du har mitt porträtt». Att titeln inte infördes förrän 1965 kan förklaras med att de rader där ankhuvudet förekommer publicerades i den postuma diktsamlingen »En gammal cylinderhatt» 1962, och alltså inte var allmänt bekanta 1955.

2. Kopparslanten. I en av Ferlins mest bekanta tonsatta dikter, GårdstangoGoggles», 1938[9]) finns en kopparslant:

Tittut, madam, och var galant
emot en fattig musikant
som griper i ett cirkushopp
er kopp-
arslant.

En snabb googling avslöjar att en av de mest kända insjungningarna, av Anders Börje, gavs ut i slutet av 1952, så Ekelöf kunde mycket väl haft den inspelningen aktuell.

Den yttre ramen ansluter annars till den gamla grekiska seden att förse en död person med en obol som betalning till Charon för att han ska föra vederbörande över Styx till Hades[10], något som kan vara svårt att sätta i samband med Ferlins diktning, om man undantar det självklara att döden i olika skepnader är en ofta sedd gäst hos Ferlin. Men eftersom en obol, enligt Wikipedia, kunde vara gjord av ett flertal olika material — förutom koppar nämns också guld, silver, brons och även järn — så ger kopparslanten inte bara en koppling till Ferlin, utan också till nutida myntenheter som återkommer lite senare i dikten.

3. Masken. Här ett exempel på Ekelöfs förkärlek för dubbeltydigheter — »mask» kan ju vara mask som i daggmask, eller mask som på maskerad. Faktiskt är detta den största enskilda ändring som Ekelöf gjorde inför publiceringen i »Strountes»; i BLM åtföljdes masken av raden »som etsar mina ögon blinda.», vilket jag tycker tyder på något slags dödsmask, även om jag aldrig stött på uttrycket tidigare.

Genom att avlägsna etsningen framhäver Ekelöf dubbeltydigheten, och det är daggmasken som Ferlin använt tämligen flitigt — från den första samlingen känner väl de flesta igen raden »och snart i min grop skola maskarna finna» från En valsmelodi, men där finns också raden »Se på mig, maskarnas like» i den märkliga dikten Ett minne. Men den form som Ekelöf valt för sin mask får mig mer att tänka på fiske, närmare bestämt de två dikter där Ferlin använder »metmasken» som symbol, En sommardag och Evolution; båda återfinns i »Barfotabarn», och har av Ferlin placerats i direkt följd:

En sommardag

Jag ser på en man som metar.
Han fingrar en ivrig mask,
som han långsamt på kroken smetar.
Och så kastar han ut med ett plask.

[…]

att man finner det skönt för stunden
och minns vad de goda lär:
att människobarnet i grunden
vill inte en mask förnär.

Evolution

Stenen,
elden
och metmasken.

Tre trappsteg
till
Rockefeller.

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin bodde under sin tid i Roslagen invid en sjö, och han finns avfotograferad både i och vid en eka. Emellertid är det väl tveksamt om han kan räknas som inbiten fiskare; Henny Ferlin skriver i sin bok »Nils — Ett försök till porträtt», efter att ha citerat En sommardag i sin helhet: »Måste småle när jag tänker på ovanstående vers och på våra sommardagar. Ro drag ville Nils — och meta ville han, men sätta mask eller gli på kroken — nej, — det blev den allestädes närvarande hustruns göra!» Det tyder ju i alla fall inte på att personen som ville vara ensam med sin mask skulle vara Ferlin.

4. Två öre per öga. Det här partiet, de tre rader som handlar om köpslåendet med ögonen och femöringen, tillhör de mer bisarra delarna av den här dikten, och då räknar jag ändå bort frågetecknen kring vem som bör betala vem för vad. Men det finns likheter med en ferlindikt som heter En dollar jämnt?, vars titel förklaras i en introduktion: »Skalden ser hurusom en amerikansk vetenskapsman räknat ut, att den kemiska substansen i en människas kropp gör henne värd 2:50. Emellertid tycker han detta verkar en aning knalt eller småfuttigt. Skulle vi inte kunna säja en dollar jämnt? Tre kronor och sjuttiofem öre, alltså, i svenskt mynt.» Den här tanken sitter tydligen djupt hos Ferlin; han återanvänder temat i en dikt i »Från mitt ekorrhjul», och antyder det i en dikt i »Kejsarens papegoja».

5. Döda pärlor. I en dikt med titeln Meny föreslår Ferlin »Näktergalstunga, påfågelshjärna och krossade pärlor» till sin 50-årsdag; men konstaterar att han inte är någon Cleopatra, och ber slutligen om »en annan kokbok».

6. Relik av en stad. Vid läsningen av denna och de omgivande raderna kommer jag omedelbart att tänka på följande dikt:

Vid Visby murar

Några rader till åminnelse av den gotländska
bondehär som tillintetgjordes av Valdemar
Atterdag 27 juli 1361.

Gubbar — förtäljer skeletten,
sönderbrutna och skraltiga.
Som militärer följaktligen
skrattretande underhaltiga.

Uruselt beväpnade även,
inte en chans på hundra.
Och vad stridde de för? — Den frågan
må dagens cesarer begrunda.

Men det är inte det enda stället där skelett förekommer i Ferlins diktning — bara i »Kejsarens papegoja» hittar man, förutom ovanstående dikt, Postum insats, som lätt ironiskt berättar om den värdefulla insats ett benrangel kan göra, och Uppriktigt, där han låter en person ur en namnlös mobb förklara att hen slängde Voltaires benknotor på soptippen därför att det var »så helvetes roligt».

Men skelett har också en annan koppling till Ferlin som jag inte varit medveten om förrän jag tog mig för att börja skriva ner mina tankar kring den här dikten. I sin ferlinbiografi citerar Jenny Westerström Ekelöf, som dels i ett brev till Ferlin skrev om »din suveränt enkla, inpå bara skelettet avklädda vers», och dels i ett annat sammanhang porträtterade Ferlin så här:

Hans ansikte, slätrakat, var i sin ytterliga magerhet renbränt, genombränt — vilket visserligen inte betyder att han gjorde ett utbränt intryck. Man hade den känslan att hans benighet och knotighet och senighet var ren. Där fanns ingenting överflödigt, inte ens ärren, de illa läkta benbrotten, söndervärktheten efter otaliga armbrytningar och andra betydligt farligare sportprestationer.

På det sättet var han, mer än någon annan diktare jag känt, en bild av sin egen diktning, ja, rentav av sin egen rimteknik och sin versbyggnad. Han illustrerade den, högst personligen.

Hur utbredda dessa tankar var vet jag inte, men i Jenny Westerströms första storverk om Ferlin, »Barfotapoeten — Nils Ferlin» citerar hon Artur Lundkvist, som skriver »[Ferlin] var förbränd och högspänd, hårt stiliserad redan till sin yttre typ, en dödsdansfigur, vars skelett tycktes knarra och skallra under det magra höljet.» Om någon påstår att kopplingen mellan ett skelett och Ferlins lekamen var vanlig under hans livstid kommer jag därför inte att bli förvånad.

7. Ryker du inte ensamt. Ett av de bärande temana, kanske rent av det bärande temat, i »Kejsarens papegoja» är livets meningslöshet; där finns till exempel dikten Ärende, som jag skrivit en blogga om tidigare, och där finns också Fiasko, som jag uppfattar som ett slags centraldikt för »Kejsarens papegoja», och möjligen också för den »mogne» Ferlin, den Ferlin som lämnat bohemlivet bakom sig.

När jag läser den sista raden påminns jag om detta genom två dikter, som visserligen inte placerats efter varandra, men i varandras absoluta närhet: dels den redan omtalade Postum insats, som inleds med orden »Det var en gång en person / som föreföll alldeles onödig / här på jorden.», och dels Till Magnus Jungblom[11], som innehåller strofen

Så reste du, Magnus Jungblom, stillsamt till okänd ort.
Närmare röster har talat och tolkat det stora du gjort
som såningsman och som herde. — Själv tvivlade du ibland
och tyckte din gärning tecknad som ett kryss i rykande sand.

Meningslösheten var, som jag redan antytt, närmast en programförklaring hos Ekelöf vid den här tiden, och skulle inte denna diskreta vink räcka kan man till exempel anföra Ekelöfs egna ord från inledningen på en dikt ur »Strountes»: »När man kommit så långt som jag i meningslöshet […]». Jag kan till viss del hålla med den som tycker att de två uttrycken »ryker» och »på jorden» är så allmänna att de kan referera till nästan vad som helst, men kopplingen till Ferlins dikter gjorde jag intuitivt, redan vid första genomläsningen; och när jag nu väl är medveten om länken kan jag inte tänka bort den. De två diktfragmenten binds samman av det fåfänga i mänsklig strävan, som ju för övrigt även kan skönjas i Vid Visby murar. Dessutom kan man argumentera för att just det »rykande krysset» är en av de mest slående bilderna i Ferlins diktproduktion som annars är tämligen fri från bilder och metaforer, och att detta borde tilltalat en modernist som Ekelöf.

De tre symboler som jag ursprungligen kopplade till Ferlin, men som jag vid närmare eftertanke inte riktigt tycker håller måttet är »ögon», »pipskaft» och »negerhuvud». »Ögon» kopplade jag initialt samman med den fina lilla dikten Om ögon, men dels publicerades den inte förrän i »En gammal cylinderhatt», och dels har Gunnar Ekelöf själv skrivit ofantlig mycket mer om ögon, till exempel i dikten Ögon döda, som inte bara återfinns i »Strountes», utan också publicerades i samma aprilnummer av BLM som Huvud på spjutstång, ehuru då med titeln Sten.

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Om ögonen utan större saknad kan avfärdas som alltför allmänna gäller motsatsen för pipskaftet. »Huvud på ditt pipskaft» antyder ju ett visst släktskap med titeln, och eftersom min hypotes är att den syftar på Ferlins »självporträtt med ankhuvud» borde pipskaftet också syfta på honom[12]. Men det finns ett stort problem här — trots flitigt, ehuru icke systematiskt, bläddrande i böcker och Poste Restante, Ferlin-sällskapets tidskrift, har jag inte funnit någon bild där Ferlin nyttjar en pipa; däremot finns det gott om bilder där han röker cigarett, med eller utan munstycke. Inte heller i sin genomgång av de cigarettmärken som Ferlin möjligen kan ha nyttjat, på sidan 164 i »Nils Ferlin — Ett diktarliv», nämner Jenny Westerström att Ferlin under någon tid av sitt liv skulle varit piprökare. Nu är det inte något avgörande bevis; piprökning är en mer privat sysselsättning, och det finns flera exempel på personer som röker pipa hemma, men cigarett i andra sammanhang. Skulle det visa sig att Ferlin inte var piprökare, och man inte vill uppge hypotesen om att pipskaftet syftar på honom, tvingas man anta att Ekelöf utnyttjat sin licentia poetica, och helt frankt bytt ut det tämligen opoetiska cigarettmunstycket mot ett mer kärnfullt pipskaft. Det är inte någon helt tillfredställande lösning, men tills pipfrågan fått en slutlig lösning, om det finns någon, ser jag ingen annan möjlighet.

Det finns också ett annat problem att ta hänsyn till — om pipskaftet ska anses alludera på bilden med ankhuvudet måste Ekelöf känt till Ferlins dedikation innan den publicerades 1962, endera genom Carl-Emil Englund eller Ferlin själv. Jag vet inte exakt när Ferlin och Ekelöf träffades första gången, men håller det för otroligt att det skett före 1930[13]; självporträttet är dock så beskrivande att Ferlin mycket väl kan ha använt det i andra sammanhang, till exempel i gästböcker och vid dedikationer, och Ekelöf kan alltså ha kommit i kontakt med det den vägen.

»Negerhuvud», slutligen, skulle möjligen kunna syfta på dikten Niggern skriker —, som innehåller en strof som borde tilltalat Elelöfs programförklaring om att »blanda högt och lågt», och att »skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten»:

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro, är han fin i
Nästan som Mussolini.

Att jag inte riktigt köper den idén beror på att jag tycker det är lite för stort språkligt avstånd mellan Ferlins »nigger» och Ekelöfs »negerhuvud», men erkänner gärna att det är på gränsen och en smakfråga. Hade jag haft färre referenser i den första avdelningen hade jag nog kunnat se denna på ett annat sätt.

Till slut de mysterier i texten som jag inte ens kan försöka lösa med en referens till Ferlin. Den första, och kanske största, är den ursprungliga titeln vid publiceringen i BLM, Byzantium; den andra är raden med kedjan och citatet »detta stycke strand med palmer»; och den tredje det i den näst sista raden uppdykande turkhuvudet. Såvitt jag känner till har inget av dessa ting något som helst samband med Nils Ferlin, eller något han skrev. Dessutom tillkommer ju problemet med att försöka förklara diktens drömlika »handling»; varför ska, för att ta ett exempel, diktjagets motpart först lägga kopparslanten i hens mun, och sedan ta tillbaka den? Jag känner dock att den typen av frågor överstiger mina eventuella tolkningsförmågor, och får vänta tills de tre spörsmålen ovan fått en tillfredsställande lösning.

Under tiden jag skrivit den här texten har jag fått en del vilda hugskott, som i fotbollstermer kan ses som försök att överlista målvakten med ett skott från mittlinjen. Jag har inte haft tid att vare sig undersöka dem närmare eller leta efter konsekvenser, så jag nämner dem bara som uppslag för eventuella hugade dikttolkare. Den första idén fick jag då bläddrade i Carl Olov Sommars biografi över Ekelöf, då han berättar att »[Ekelöf] arbetade denna vinter på Råbylund med att iordningställa en liten Stagneliusvolym åt FiB:s lyrikklubb, där han gjorde dikturvalet, skrev inledning och noter.» Sommar refererar lite senare innehållet i inledningen, med några insprängda citat:

Att Stagnelius var en olycklig människa, fortsätter Ekelöf, kan man förstå av hans poesi, men vill man skaffa sig en mer ingående kännedom om hans tankevärld, måste man läsa tjocka vetenskapliga avhandlingar. I den svenska litteraturen är Stagnelius en främmande bysantisk uppenbarelse, »hans bästa dikter har mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet. Och ändå är han samtidigt så provinsiell, så folkligt svensk: hans egenartade ikonmåleri har något av pietistiskt skillingtryck, något trohjärtat och en smula utkrusat bondskt, något av ›Till Österland ville jag fara.›»

Ekelöf såg i Stagnelius en besläktad ande. Även om deras idévärld inte var densamma, så kunde Ekelöfs ord om den »svåra» poesin, som ändå inte är svår att läsa, att njuta av, i stora stycken också ha gällt hans egna dikter. Detsamma kan sägas om den paradoxala föreningen av bysantiskt och genuint svenskt.

Att Ekelöf även i Ferlin såg en »besläktad ande» hoppas jag ovanstående text gjort troligt, och därför skulle man kunna tänka sig att Ekelöf i sin dikt fört något slags drömlik diskussion med en gestalt sammansatt av de båda diktare som vintern 1954 upptog hans tid, Ferlin och Stagnelius. Det skulle kunna förklara de bysantiska inslag som jag inte kan ge en ferlinsk tolkning. Men mina insikter i Stagnelius diktvärld är varken omfattande eller aktuella, och osystematiska bläddringar i den Stagnelius-samling jag hittade i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek har inte lyckats kasta något ljus över dikten, varken de speciella »problem» jag identifierat ovan eller dikten i sin helhet. Det vore intressant att höra vad en Stagnelius-expert har att säga i frågan.

Den andra idén är om möjligt ännu vildare, och skulle möjligen kunna binda samman Visby, Byzantium och ögon. Vid en googling upptäckte jag nämligen de så kallade Visby-linserna, som enligt en källa troddes vara slipade i Byzantium, dvs dagens Istanbul, omkring 1000-talet. Ska jag vara riktigt ärligt tror jag inte att Ekelöf tänkte på dem när han skrev sin dikt, men eftersom det är ett intressant fynd, och alla retoriskt väl uttänkta uppräkningar bör innehålla exakt tre ting, beslöt jag mig för att ta med dem.

Den tredje idén, slutligen, fick jag då jag läste det ovan nämnda stycket om cigarettmärken — ett av förslagen klassades nämligen som en turkisk cigarett[14]. Skulle man kanske kunna tänka sig att Ferlin och/eller Ekelöf använde tobak eller cigaretter med ett »turkhuvud» och/eller »negerhuvud» på förpackningarna? Det skulle i så fall bilda en naturlig förbindelse mellan pipskaftet och sista radens »ryker».

Allt detta är som sagt veritabla långskott, och jag vill inte ens kalla dem hypoteser, möjligen hugskott. Men för den som tycker att jag är lite väl uppfinningsrik vid mina associationer, och inte känner till Ekelöfs egna försök i den vägen, kan det kanske vara på plats att visa hur barockt det kan gå till i hans dikter; så här avslutar han Det 1001-åriga riket, fabel i »Strountes»[15]:

Ett vet jag dock med visshet:
Att alla strumpor stoppas
t.o.m. gamla hästrumpor
stoppas fermt av mej!

Jag anser mig naturligtvis inte ha funnit en heltäckande förklaring av Huvud på spjutspets, och jag tvivlar på att en sådan går att uppbringa, knappast ens om Gunnar Ekelöfs ande skulle kunna åkallas av ett litterärt syftande medium[16]. Jag har bara, så gott det nu går, försökt förklara min instinktiva känsla av ferlinnärvaro när jag första gången läste dikten, och dessutom försökt backa upp denna läsning med uppgifter som jag letat rätt på vid senare tidpunkter. En huvudanledning till att jag äntligen skrivit ihop denna drapa är för att kunna få synpunkter från andra; det är så lätt att man fastnar i sina egna tankebanor, och missar uppenbara saker som ligger precis framför ögonen.

Det finns en uppenbar risk att jag i ovanstående epos gjort vad jag just anklagat ett par humanister för att göra, nämligen att läsa in saker och ting i en text som inte finns där. I så fall vill jag till mitt försvar anföra att poesi är ett av de fall där detta är fullt tillåtet; poesi skapas i mötet mellan text och läsare, och jag har försökt ge en bild av hur min läsning av Ekelöfs poem ser ut. Att den läsningen inte har lett till någon högre grad av förståelse, och förmodligen skapat fler frågetecken än den rätat ut, är en helt annan femma.


Fotnoter:

  1. Platsen var, om jag minns rätt, ett tåg på väg mellan Laxå och Hallsberg. []
  2. Det rutiga spjället står för ventilationen i huset, medan det randiga består av revben. []
  3. Detta är en av många uppgifter som jag har Johan Flemberg att tacka för. []
  4. Namnet lånat från Carl Jonas Love Almqvist; det lär uttalas »strunt». []
  5. Ferlin och Ekelöf hade rört sig i samma kretsar under 30-talet, och även om kontakten var mer sporadisk under 40-talet så var Ekelöf med vid några av de ferlinska högtiderna (bland annat vid svensexan 1945 och 50-årsdagen 1948), och de skickade under denna tid de utgivna diktsamlingarna till varandra. I »Nils Ferlin — Ett diktarliv» av Jenny Westerström återges Ekelöfs dedikation »till Nisse» på titelsidan av »Non serviam»; denna kan snarast betraktas som ett konstverk i sig. []
  6. I innehållsregistret i slutet av boken anges den dock med några ord ur första raden, Lägg din kopparslant i min mun. []
  7. Huruvida namnet bör skrivas med eller utan bindestreck är en fråga som jag inte fått klarhet i, och det tycks råda en viss osäkerhet på de flesta håll; i »Poste Restante» hittade jag vid en snabb genombläddring tre artiklar om honom — en som konsekvent använde bindestreck, en som konsekvent var utan, och slutligen en som som använde båda formerna till synes stokastiskt. Jag valde till slut att låta valet bestämmas av de verk av honom jag fann i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, och då visade det sig att Carl-Emil besegrade Carl Emil med siffrorna 4-1. []
  8. Vid publiceringen i »En gammal cylinderhatt» anges årtalet till 1931; i Poste Restante 2/2003 korrigerar Tor Englund, Carl-Emils son, detta till 1930. []
  9. Just de citerade raderna återfinns dock redan i radiospelen »Spelkosackerna» och »Staden» från mitten av 30-talet. []
  10. Även här förde Johan Flemberg in mig på rätt spår — jag var mer bekant med idén att man försåg ögonen med mynt, men den hypotesen tycks ha förlorat sin trovärdighet (om den någonsin haft någon) på senare tid, åtminstone i en grekisk kontext. []
  11. Magnus Jungblom var Ferlins kristendomslärare under realskoletiden i Filipstad. []
  12. Här förutsätter jag alltså något slags »poetisk logik», vilket med tanke på resten av dikten kanske är optimistiskt. []
  13. Sommar anger mitten av 30-talet, Westerström har inte heller någon exaktare uppgift. []
  14. Vid en googling hittar jag ingen cigarett med det angivna namnet, »de Rezske»; däremot en »de Reszke», som anges komma från Virginia. Som notorisk icke-rökare känner jag mig inte tillräckligt kompetent att bedöma huruvida »turkisk tobak» är mer varumärke än nationalitetsangivelse, men namnet de Reszke tyder onekligen på ett nordeuropeiskt ursprung snarare än orientaliskt. []
  15. För en yngre publik som aldrig använt ett par stoppade strumpor, eller ens vet vad det är, må omtalas att det är en metod att laga hål i strumpor så att strumpans form bibehålls. Metoden fungerar dock bäst på hemstickade strumpor; de maskinkonstruerade strumpor som vanligen utbjuds till försäljning i herrekiperingsaffärer bör oftast stoppas redan där. []
  16. Det vore annars en intressant övning, ungefär som att be ett medium att låta Kortjnoj reda ut om svart bör spela 8…g6 eller 8…Kf8 i huvudvarianten av McCutcheon. []

Mörkrets tidevarv, del 2½

Den här bloggan skrevs egentligen redan förra våren, men blev aldrig riktigt färdig — jag har svårt att sätta fingret på varför det blev som det blev. Det vore lätt, och naturligtvis inte helt utan orsak, att skylla på min kopiösa lättja; men jag har ju faktiskt åstadkommit ett eller annat stycke text sedan dess, så den förklaringen räcker inte helt ut. Det faktum att jag inte lyckades få till en avslutning kan nog klassificeras mer som »verkan» än som »orsak», och jag har en smygande misstanke att icke-publiceringen berodde på att jag innerst inne inte var nöjd med det stilistiska utförandet, min argumentation, eller bådadera.

De senaste månadernas, och i synnerhet de senaste dagarnas, händelser har dock försett mig med ett lämpligt ämne att avsluta den här bloggan med. Dessutom torde det vara ett lämpligt tillfälle att övervinna alla tvivel på textens kvaliteter när det är 30 grader i skuggan och hjärnan därför, trots riklig kylning med citrondricka, är lite lagom uppmjukad. Jag ämnar därför putsa upp texten lite, lägga till någon länk till sådant jag skrivit under det senaste året, skriva en avslutning, och sedan trycka på »Publicera»-knappen utan allför mycket självcensur.

När jag utökade den här lilla serien från att gälla två böcker till fyra[1] insåg jag att jag redan tidigare skrivit om en bok som passar in på det ganska lösa tema som binder samman de fyra verken i serien, nämligen Tankelivets frigörelse. Nu slumpade det sig så lyckligt att just den bloggan blev föremål för ett par ovanliga tilldragelser: dels hittades den av en googlande ahlbergfantast, José L. Ramirez, som lämnade flera mycket läsvärda kommentarer, och dels, något som jag också erkände i en av mina kommentarer, råkade jag av misstag trycka på »Publicera-knappen» för tidigt. Med andra ord så hade jag något bokmärke kvar i boken som jag inte tagit upp, samtidigt som Ramirez’ sista inlägg på bloggan gav mig anledning att diskutera de till synes olika synsätt som vi anlägger på boken och dess innehåll. Som tentativ anhängare till Hans Larssons konvergensfilosofi hoppas jag dock att vi ska kunna enas om att våra respektive läsarter har fler likheter än skillnader.

Låt mig börja med det ställe i boken som jag märkt ut, och som inte kom till användning i den förra bloggan. I kapitel 5, som handlar om »propaganda, agitation och reklam», refererar Ahlberg det stycke i det sjätte kapitlet av Mein Kampf där Hitler berättar hur man bedriver propaganda på det »rätta» sättet; han sammanfattar Hitlers »regler» i fyra punkter:

  1. Var aldrig objektiv, säg aldrig något gott om motståndare, aldrig något ont om egna meningsfränder, måla i svart och vitt. […]
  2. Propagandan skall vända sig till de minst omdömesgilla, emedan dessa alltid äro i majoritet.
  3. Den skall alltid vädja till primitiva känslor och instinkter, aldrig till förnuftet.
  4. Man skall begränsa sig till några få punkter och slagord, som upprepas i det oändliga.

Jag är inte helt säker på exakt hur jag tänkt kommentera ovanstående teser, men då jag nu läser stycket igen är det två reflektioner som omedelbart slår mig: den uppenbara att det i politiken idag, både i den svenska riksdagen och internationellt, finns ett flertal aktörer som agiterar enligt Hitlers propagandaprinciper, men också den inte fullt lika uppenbara »elefanten i rummet» som Ahlberg underlåter att prata om. Han kommenterar teserna med orden »[h]är liksom i många andra stycken torde Hitler i den ryska kommunismen och den italienska fascismen ha haft sina främsta läromästare, ehuru han möjligen överträffat dem», men hoppar över den tredje källan, Martin Luther. Luther var ju som bekant inte särskilt förtjust i förnuft, hade en ytterligt svartvit syn på världen som bereder teologer problem än idag, och var övertygad antisemit; alla tre egenskaperna mer lämpade för Hitlers propagandamaskineri än för en religiös sökare av Ahlbergs typ. Jag tror dock inte att Ahlberg medvetet försökte föra sina läsare bakom ljuset, utan snarare att hans lutheranska grundsyn gjorde honom blind för Luthers mindre tilltalande sidor.

flour1_1

För att övergå till José L Ramirez’ senaste kommentar[2] så är jag inte alls lika övertygad som han om att vår entusiasm bygger på olika grunder. Snarare skulle jag vilja säga att vi är intresserade av olika aspekter av Ahlbergs framställning — min inriktning är på de praktiska resultaten, hur man skiljer relevanta påståenden från irrelevanta, medan JLR verkar mer intresserad av de verktyg Ahlberg presenterar. Som lätt inses (?), hänger de tätt samman — utan verktyg, inga resultat; och utan resultat är ett verktyg inte mycket värt — och Ahlberg gör ett bra jobb av presentera båda.

Att jag använde termen »det vetenskapliga sättet att tänka» beror för övrigt på att Ahlberg själv använder den i boken; på sidan 38 i den tredje upplagan skriver han till exempel:

Hela mänsklighetens intellektuella utveckling kan sägas ha bestått däri, att det vid sidan av det tänkande, som dirigeras av önskningarna efter hand växt fram ett tänkande, som tar hänsyn till fakta. Detta är det vetenskapliga tänkandet. Det lägger icke världen tillrätta för oss så, som vi önska att den skall vara, utan vill obevekligt, skoningslöst säga oss, hurudan den är beskaffad och vilka lagar, som bestämma den. Ty endast på så sätt får man makt över verkligheten, kan behärska den. Vetenskapens, särskilt naturvetenskapens utvecklingshistoria vittnar på varje punkt härom.[3]

Beträffande fysiken och dess uttrycksmedel så är naturligtvis JLRs observation att fysiken »måste utvecklas och förklaras med språket som instrument» korrekt, åtminstone om man i begreppet språk inkluderar matematik, samt inser att fysiken, och för all del andra vetenskaper, kan finna aspekter på verkligheten som saknar motsvarighet i språket, och därför berikar det; jag tänker till exempel på begreppet »komplementaritet». JLR använder också uttryck som närmar sig sådant som jag inte håller med om; ett sådant är »det visar sig att vi aldrig kan exakt förstå den andres ord utan att tolka dem i vår personliga erfarenhet», som ligger farligt nära en relativism som jag inte kan köpa. En relativism som gått för långt har jag ju skrivit om nyligen; för en mer allsidig, ehuru ibland ganska snårig, beskrivning av olika former av relativism, se denna artikel.

Jag måste också erkänna att jag är lite förbryllad av JLRs definition av »retorik», som har ganska få likheter med det ämne greker och romare sysselsatte sig med för några millenier sedan — jag tycker hans beskrivning passar utmärkt in på vad jag skulle kalla lingvistik, eller möjligen kognitiv lingvistik. Jag ser inte riktigt poängen i att ta en beteckning som använts för ett visst ändamål i åtminstone en kvarts dekamillenium, och klistra det på en relativt modern forskningsgren, även om vissa delar, som till exempel begreppsanalys, tillhört filosofins domäner sedan Sokrates’ dagar. Eller för att låna en drastisk bild från förordet till Grallimatik: »Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.»

flour1_1

Till slut några korta ord om den senaste tidens händelser som övertygat mig om att trots allt publicera texten ovan — jag tänker naturligtvis på Trumps kandidatur till president-jobbet i USA och den så kallade »Brexit-omröstningen. Om du inte redan gjort det, jämför den trumpska retoriken och de argument som framfördes under Brexit-debatten[4], med de »hitlerska propaganda-teserna» som Ahlberg sammanfattade i början av den här texten. Visst känns metoden igen?

Låt mig först som sist påpeka att jag inte har den ringaste koll på hur resultatet av Storbritanniens omröstning kommer att påverka någonting; någon kommer otvivelaktig att tjäna pengar på det, någon annan kommer att förlora pengar, och de allra flesta kommer inte att märka någon större skillnad, ungefär som när Sverige gick med i EU. Det som oroar mig är inte bara den slagordsmentalitet som tycks sprida sig enligt känd förebild, utan också att mänskligheten har ett antal områden som måste behandlas i ett globalt perspektiv — några exempel är kärnvapenkontroll, klimathantering och resurser till globala forskningsanläggningar (LHC, exempelvis), men det behövs också en internationell samordning av ekonomiska spörsmål, och en global syn på hanteringen av vår planets ändliga resurser — och jag ser därför varje steg mot en minskad samordning som ett misslyckande i dessa bemödanden.

En annan intressant synvinkel är att ett beslut av en sådan dignitet kan fattas på så skakiga grunder. Jämför, till exempel, Brexit-omröstningen med den procedur som måste till om Sverige skulle besluta sig för religionsfrihet för alla rikets medborgare; en, enligt min mening, fullt rimlig åtgärd. I grundlagen står det dock att den kungliga familjen måste bekänna sig till den »rena evangeliska, protestantiska läran» såsom den definieras av den svenska kyrkan. För att avlägsna denna relik från en svunnen tid måste, eftersom detta står inskrivet i grundlagen, riksdagen två gånger besluta om detta, och det måste vara (minst) ett allmänt val mellan besluten. Just i det här exemplet kan det väl anses vara »overkill», men principen att vissa saker bör vara svårare, och ta längre tid, att ändra på är det, såvitt jag kan bedöma, inget fel på. Ett alternativ för att minska inflytandet av statistiska fluktuationer kan vara att bestämma att vissa beslut måste tas med någon form av »kvalificerad majoritet», men det kan vara ett alltför stort hinder för förändringar.

Just nu, något/några dygn efter omröstningen, pågår en ny form av pajkastning, där man försöker bestämma vems skuld det är att det blev som det blev; den ena sidan skyller på nationalistiska högerkrafter, och den andra på att »makteliten» inte lyssnar på »verklighetens folk». För en i de brittiska maktstrukturerna oinsatt person tycks Storbritannien just ha imploderat, med politiska ledare som avgår, eller uppmanas avgå, till höger och vänster (och de flesta andra håll också), samtidigt som till exempel skotska politiker hävdar att de i så fall hellre stannar i EU än i UK. Den här härvan verkar inte helt enkel att reda ut, och de »enkla lösningar» som Brexit-kampanjen fört fram kommer förmodligen att visa sig mer komplicerade än de tycktes då de presenterades. Tacka vet jag då en sådan sak som den svenska skolans förfall, som naturligtvis är Olof Palmes fel. Pure and simple.


Fotnoter:

  1. Skäl som jag inte kan avslöja här (av den enkla anledningen att jag inte längre kommer ihåg dem) har gjort att de två delar jag redan publicerat består av en av de ursprungliga två och en av de nytillkomna. []
  2. Jag kommer nedan att referera till honom med förkortningen JLR, eftersom jag inte anser mig tillräckligt bekant med honom för att tilltala honom med förnamn, men inte heller så obekant att ett opersonligt »Ramirez» eller »Dr Ramirez» skulle passa in i sammanhanget. Vem sa att mänsklig kommunikation är enkel? []
  3. Emfas enligt Ahlberg. []
  4. Ett typiskt exempel från en av mina facebook-vänner: »The EU is a dictatorship. Pure and simple.» []