Samlade studier

Notering

Jag har upplevt att bloggens »själ» förändrats av mina studie-bloggor; från att ha varit en plats där jag i maklig takt presenterade mina tankar och åsikter om allt möjligt, och en del omöjligt, så blev bloggen ett forum där jag i rasande tempo — allt är som bekant relativt — publicerade en enda sak, nämligen schackstudier.

I ett försök att återfå bloggens flegmatiska utseende tänker jag från och med nu inte visa studierna på hemsidan, utan de är hänvisade till sin egen sida. Jag försäkrar eventuella studiefantaster att jag ännu inte tröttnat på att publicera dem, och att jag fortfarande har ambitionen att publicera åtminstone 100 verk i den här serien, en per vecka (fredagar kl 18:00).

En frisk fläkt (och Wilson)

Det händer alltmer sällan att jag hittar nya favoritmusikanter. Ännu mer sällsynt är det att jag blir knockad i första ronden; på rak arm kan jag bara påminna mig tre artister — Anders F Rönnblom, Suzanne Vega och Yonder — som tvingat mig att omedelbart kapitulera.

Men nu har det alltså hänt igen — strax före jul råkade jag besöka en blogg vars innehåll jag skummar igenom då och då[1], klickade på några länkar i denna artikel, och plötsligt satt jag fast.

Som en service till eventuella tillfälliga läsare som inte är bekanta med mitt musikaliska universum, och för övriga som behöver en repetitionskurs, följer några punkter som sammanfattar några av de element som ger höga pluspoäng när jag bedömer musik[2]:

  • Bra texter, eller åtminstone icke-banala sådana. I inbillska stunder[3] tänker jag mig att det är rester av mina litteraturstudier för en halv evighet sedan som gör sig påminda.
  • Gott instrumentval, vilket normalt betyder »hjälpligt stämd gitarr och skrovlig mansröst». Här finns det dock plats för variationer; andra instrument kan tillföra väsentligheter till klangbilden, och vissa gitarrer klarar jag mig gott utan[4].
  • En svårdefinierad kvalitet som till exempel finns i det mesta Jan Johansson spelat in[5]; låt oss kalla det för musikalisk känsla. Exakt vad det betyder tänker jag inte ens försöka beskriva, men om jag skulle göra ett försök skulle jag börja med de två saker som som är nästan övertydliga hos Jan Johansson; dels en förmåga att leka med tempon, och dels att väva in tystnad i melodislingan[6].

Den engelska duon Breeze & Wilson, med förnamnen Graham respektive Toby, uppfyller med råge de allra högsta krav man kan ha på de tre punkterna ovan. Jag har botaniserat i Youtubes vildvuxna flora av B&W-videor och tänker nu presentera några av mina favoriter. Låt oss börja med den video som satte snöbollen i rullning; den är visserligen inte särskilt representativ för deras normala stil, men vem kan motstå en sådan text-pärla som »And when you told me that bluegrass sucked / then I knew that you and me were f-piiiiip»…:

Jag bifogade, som sagt, en länk till den här videon i en tidigare blogga, och jag hänvisar till den om du inte känner till den sång den parodierar. Men vad jag inte insåg omedelbart var att den var ett intelligent montage — frågan »hur många personer ses i videon» visade sig ha ett icke-trivialt svar, nämligen »tre, plus en hand». Med bara en gnutta mer uppmärksamhet än jag hade då jag tittade på videon första gången inser man att personerna längst till vänster och näst längst till höger är så lika att de kunde vara enäggstvillingar; med misstänksamheten väckt bör man också upptäcka att de två sittande personerna har klara likheter med varandra. Det visar sig vid en närmare undersökning att videon är ett hopklipp av två tagningar, där klippet gjorts strax höger om växten i bakgrunden. Det förklarar också nödvändigheten av en extra hand, eftersom den hamnat på fel sida av klipp-linjen. Denna video förklarar hur inspelningen gick till, och denna ger en musikalisk bakgrund till det triangeldrama (man, kvinna och banjo) vars slut relateras i videon ovan.

I slutet av videon hänvisar de oss till sin hemsida, och där får man mängder av länkar till deras mer »allvarliga» sånger. Jag har valt ut tre nedan som jag tycker illustrerar deras stil väl; du hittar många fler på hemsidan eller via en sökning på Youtube.

Quiet knife är kanske min favorit för tillfället; kärleksballader är inte det mest originella texttemat, men jag har svårt att tänka mig att det kan göras så mycket bättre än så här.

Don’t care about Fellini är en låt av en annorlunda typ — lite jazzigare, en lite mer problematisk kärleksrelation och en liten dos humor. Dessa två låtar inleder deras tredje CD, Infidelity.

Till slut en lite äldre låt för bloggens alla hundälskare, Oh Zoey. Zoey pryder också framsidan på CD:n Oh Nova Scotia, där låten kan höras i en studioversion.

Alla som älskar gitarrbaserade ballader med intelligenta, lätt melankoliska texter, och inte har något emot att de blandas upp med inslag av jazz, blues, country och rock bör snarast skaffa Breeze & Wilsons samlade verk, vilket för tillfället är fyra CD-skivor; de har gått på »random repeat» de senaste dagarna, och kommer förmodligen att göra det ett bra tag framöver.


Fotnoter:

  1. Som jag påpekat någon gång är det inte bara nackdelar med att ha ett uruselt minne. []
  2. För säkerhets skull är det kanske bäst att påpeka att det finns mängder av musik som är högst förträfflig utan att plocka ett enda poäng i nedanstående kategorier, till exempel nästan all klassisk musik. Att jag sätter extra plus för vissa typer av klassisk musik som till exempel är skriven för gitarr, luta eller liknande, eller Debussys pianomusik (piano kan ju, enligt Tom Lehrer, betraktas som en 88-strängad gitarr) torde vara uppenbart. []
  3. Den timliga utsträckningen av dessa betecknas numera, har jag förstått, med bråket 24 sjundedelar. []
  4. Det gemensamma för denna senare kategori är att de gnisslar; jag har till exempel sedan barnsben svårt för de ljud som steel guitars och ylande elgitarrer presterar. []
  5. Mästerverket är naturligtvis Visa från Utanmyra. []
  6. Gunnar Ekelöf är inne på samma spår i flera av sina dikter, framför allt Poetik, som avslutas med konstaterandet »Vad jag har skrivit / är skrivet mellan raderna». Jan Johansson, och många andra musikanter, kan konsten att spela musik mellan tonerna. Om detta låter obegripligt, lyssna till »Visa från Utanmyra» en gång till, under maximal avslappning; hjälper inte det är du förmodligen ett hopplöst fall. []

EU-röra

Mina recept, del 4

Det finns många sätt att skapa nya matrecept. En facebookvän, Mats Westerberg, som tycks dela sin tid mellan trenne huvudsysselsättningar — öring- och rödingfiske, champagnedrickande och musiklyssnande — använder ofta restiden mellan sina olika aktiviteter till att skissa på nya och oprövade sätt att tillaga rödingburgare och liknande kulinariska specialiteter[1]. Ett mer ovanligt sätt att komponera en ny maträtt är att först hitta på ett namn på rätten ifråga, för att sedan börja fundera på hur en sådan rätt möjligen skulle kunna se ut, respektive smaka. Detta senare sätt är tillräckligt absurt och bakvänt för att en amatör som jag skulle kunna tänka mig att använda det.

Så här gick det till, på ett ungefär:

Ur Willys’ reklamblad for denna vecka

Medan jag bläddrade genom nätversionen av den lokala matbutikens aktuella reklamblad för att se om de hade något intressant att erbjuda, stötte jag på den lite udda kombination som jag snippat och visar här till höger. Min spontana reaktion, eventuellt triggad av de lördagsgåtor Peter Olausson bjuder på där det gäller att hitta samband mellan olika bilder, var »Ja, ja — de där EU-pamparna gör säkert inte annat än springer på cocktailpartyn!» Jag vet att det är elakt tänkt om en säkerligen hedervärd yrkeskår, men innan frukost är min tankeförmåga någonstans runt Kahnemanns system 0.9, om ens det.

Men kombinationen brysselkål och cocktailtomater fick mig att börja fundera på vilka ytterligare ingredienser som skulle kunna ingå i en röra med europeiska förtecken. Bacon var det första som föll mig in; det har dessutom den fördelen att det senare blir lätt att komponera en vegetarisk version, EU-röra efter Brexit — det är bara att ta bort baconet och lägga till något annat fett att steka rasket i. Vitlök, för att få något sydeuropeiskt, och chili, för att få lite amerikanskt inflytande, hamnade också på inköpslistan; och till slut plockade jag in lök enligt mottot »ingen maträtt har någonsin blivit sämre av att man lagt till stekt lök»[2]. Så här blev det till slut:

EU-röra

500 g brysselkål
250 g cocktailtomater
280 g (tärnad) bacon
2 medelstora lökar
3 klyftor vitlök
2 chili
salt & peppar

Tillagning: Fräs bacon-tärningarna i en stor stekpanna[3] eller traktörpanna på medelvärme. Trimma och skär kålen i halvor eller mindre bitar, och lägg i pannan när den börjar bli infettad. Finhacka lök, vitlök och chili (kärna ur chilin om du inte vill ha blandningen så stark) och lägg i pannan. Till slut, dela cocktailtomaterna på mitten, och lägg i pannan. Låt alltsammans puttra tills brysselkålen blivit lagom mjuk, 5-10 minuter, och krydda efter behag.

Några iakttagelser från den hittills enda gång jag testat detta kan vara på sin plats. »Lagom mjuk» är inte så enkelt att bestämma som det låter; dels tycks inte brysselkål lika välvilligt inställd till mina valhänta teststick som potatis, och dels visade sig mina försök att dela ett huvud på mitten vara tämligen suboptimala — de större delarna hade kunnat stekas några minuter till, minst. Till nästa experiment ska jag försöka med kvartar i stället för halvor.

En annan detalj som kan diskuteras är hur länge tomaterna ska tillåtas puttra. Själv har jag inga problem med att de disintegrerar och skänker tomatsmak åt övriga ingredienser, men om man vill ha urskiljbara tomathalvor bör man nog vänta med att lägga i dem tills röran är nästan färdig, kanske 3-4 minuter innan man planerar att servera den.

Till slut några ingredienser som jag kan tänka mig skulle passa bra in i röran, men som jag av förklarliga skäl inte hunnit testa än:

  • Paprika: En gul paprika borde öka färgprakten, medan röd och/eller grön torde ytterligare förstärka den röd-gröna röran. Smaken borde också förstärkas en smula.
  • Champinjoner: För champinjoner gäller ungefär samma regel som för lök, så det borde gå bra att komplettera röran med några färska exemplar. Gör dock ingenting för rättens färgprakt, åtminstone inte i positiv riktning.
  • Soya: Några droppar soya skulle kunna ersätta en del av saltet, och förhöja smaken en smula. Inte heller soya är någon färgsprakande ingrediens.
  • Halloumi: Ett annat, och mer spännande, sätt att ersätta en del av saltet vore att plocka med en bit cypriotisk, stekbar halloumi-ost.
  • Surkål: Nja, jag vet inte… Ett desperat försök att få in något tyskt i den europeiska röran. En dag då jag är på ett sprudlande experimentellt humör kanske jag testar detta. »Kanske» var ordet, sa Bull.

Fotnoter:

  1. Eftersom min sammanlagda fiskefångst är en yttepyttestor abborre för ca 50 år sedan, och mitt totala champagneintag är ytterst nära noll, torde det inte vara svårt att gissa i vilket sammanhang vi gjort vår bekantskap. []
  2. Det skulle eventuellt vara gräddtårta, men då måste man först övertyga mig om att gräddtårta bör räknas som »mat». []
  3. Vid närmare eftertanke så tror jag inte ens en riktigt stor stekpanna skulle räcka till, så du får endera halvera receptet eller ta till större doningar. []

Schack i England, del 3

Inspirerad av Lars Grahns krönikor från turneringen i Menton beslöt jag mig för att äntligen slutföra min serie om mina schackliga äventyr i England under våren 1982 genom att berätta historien om hur jag rufflade en världsmästare. Det är särskilt detta epos, där han berättar om sitt möte med en engelsk representant i fjolårets kadett-VM, som gav mig den avgörande knuffen, men de tidigare krönikornas i serien återkommande reflektioner över hantverkares modus operanti påminde mig om att också jag har en anekdot om dylika att berätta från min Englandsvistelse. De tidigare delarna i serien, om hur jag »hjälpte» Ulf Andersson att vinna Phillips & Drew 1982 och hur jag med tur och ännu mera tur lyckades vinna flera suspekta ställningar återfinns här respektive här.

I våras träffade jag några kamrater från min tid vid universitetet i Linköping och fick det tråkiga beskedet att min vän Lars Wilzén, som var min rumskamrat i Brighton[1], hade avlidit för några år sedan. Även om vi inte hade så mycket kontakt efter brighton-tiden (vi jobbade på olika avdelningar inom IFM, fysikinstitutionen, och han bodde dessutom, med fru, barn och hundar, långt från civiliserade trakter, i vildmarkerna kring Rimforsa), så är det ju svårt att undvika att man blir närmare bekanta med varandra då man delar rum under nästan ett halvår. Jag hoppas ingen misstycker att jag smugglar in några minnen av Lasse i texten, och att jag dedicerar den här bloggan till hans minne.

När man som jag har ständiga problem med att få vågen att visa siffror som inte skulle få körkortet att ryka om polisen såg dem vid en hastighetskontroll,
så finns det vissa typer av händelser som man fruktar mer än andra. Den kanske vanligaste är något som i denna artikel kallas »tekniskt garderobfel», och som Povel Ramel utförligt undersökt i en av sina visor; även om jag gjort mitt bästa att förtränga det, så har jag naturligtvis råkat ut för detta vid ett flertal tillfällen. En annan företeelse som jag betraktar med stor misstänksamhet efter en incident på Micke Carlssons balkong är stolar av plast; den historia jag står i begrepp att berätta har ett visst släktskap med den händelsen.

En morgon i början av vår vistelse i Brighton, då vi som vanligt argumenterade om vem av oss som skulle hoppa ur sängen, stoppa ett 10p-mynt i gasmätaren, tända gaselementet och raskt hoppa tillbaka i sängen innan den djärve äventyraren fått köldskador, så måste jag ha gjort en alltför häftig rörelse, och plötsligt upptäckte jag att jag låg i en säng med enbart tre ben. När vi utfört morgonbestyren, och Lasse skrattat färdigt, gick vi ned till frukostrummet och berättade för studenthemmets allt-i-allo, Mrs Mack, om olyckan; hon lovade att ta kontakt med de hantverkare som studenthemmet hade i sin tjänst.

Den bild Lars Grahn tog av sina hantverkare påminde mig om hur jag föreställde mig slutfasen i hantverkarnas beslutsprocess, även om jag bara tänkt mig dem som två: de gick in i rummet, konstaterade olyckans omfattning, kliade sig i huvudet, utarbetade en lösning på problemet, skred beslutsamt till verket, och gick sedan belåtna till närmsta pub för att fira ett väl utfört arbete. När Lasse och jag kom tillbaka till rummet senare på dagen upptäckte vi att sagda hantverkare hade viss matematisk färdighet — de hade, helt korrekt, insett att en säng normalt har »noll modulo fyra» ben, och att det var enklare att ta bort tre fungerande ben än att sätta dit ett felande…

Att dela en »bostad» om ett rum på cirka 25-30 kvadratmeter med en vilt främmande person gick annars över förväntan. I många avseenden var Lasse och jag ganska lika; förutom den självklara detaljen att vi båda läste fysik så var vi båda icke-rökare och icke-drickare, även om Lasse då och då drack shandy vid våra pubbesök. Den största skillnaden mellan oss var nog att Lasse var morgonmänniska och jag kvällsmänniska, vilket ställde till vissa problem, men också hade sina fördelar — under de sista veckornas stressiga ex-jobbsskrivande använde jag vår gemensamma skrivmaskin på natten, och han på morgonen[2]. Lasse hade också lätt baptistiska böjelser, och smet då och då iväg till en likasinnad församling han hittat i närheten.

Det mest spännande med Lasse var att han pratade i sömnen. Det mesta han sa var endera otydligt eller obetydligt, något i stil med »Ja, just det!», som ju kan betyda lite vad som helst. En gång viskade han »Jag har två, tre, två!» och fnissade lite förtjust som om han just avslöjat en stor hemlighet; när jag frågade honom om det på morgonen hade han ingen aning om vad 232 skulle kunnat handla om.

Men den episod som etsat sig fast hårdast i minnet var den gången han plötsligt satte sig upp i sängen, stödd på högerarmen, och stirrade stint på mig med ögon som inte tycktes se något, ungefär som Gustaf Fröding i det berömda porträttet av Richard Bergh. Efter vad som tycktes vara en evighet, men säkert inte var mer än fem, tio sekunder, frågade jag, mycket tyst eftersom jag fått för mig att man inte ska väcka sömngångare och liknande: »Är du vaken?» Ytterligare en evighet om kanske fem, sex sekunder passerade utan minsta tecken på att han hört min fråga; så sa han »Näe!», och la sig ner igen. Inte heller det meningsutbytet hade han något som helst minne av morgonen därpå.

Lasse spelade inte schack mer än till husbehov, men det hände att vi då och då tittade på schackproblem — bland de första böckerna jag köpte i England fanns ett litet häfte med två-dragare, Pick of the best chess problems; det kostade 85 pence om jag minns rätt. Ofta avslutade vi dagen, på Lasses förslag, med ett problem ur boken, och han tränade efterhand både upp en icke föraktlig lösarförmåga och en förståelse för den speciella »matematisk-logiska skönheten» hos schackproblem.

För eftervärlden kommer kanske Lars Wilzén att bli ihågkommen som fysiker eller som politiker, men för mig kommer alltid minnet av människan LW att stå i centrum, hans förmåga att uppfatta det humoristiska i allt — jag kan när som helst se framför mig den gången jag påpekade att jag tyckte att hans göteborgska dialekt var härlig att lyssna på, och han låtsades mulna till: »Jag pratar väl inte götebosska — jag kommer från Alingsåååås…», varpå hans ansikte sprack upp i ett synnerligen smittande storgarv. Jag räknar tiden i Brighton till de (hittills) bästa i mitt liv, och vänskapen med Lasse var en av de allra största anledningarna till det.

Men åter till den här bloggans huvudämne. På väg till en bortamatch i Seaford fick vi reda på att vi var favoriter i matchen och borde vinna ganska lätt, eftersom motståndarna bara vara skolpojkar i sina tidiga tonår[3]. Vi hittade så småningom fram till puben där vi skulle spela och tog oss upp till andra våningen som fungerade som spellokal; när jag hittat förstabordet såg jag att min motståndare inte bara skrivit sitt namn på protokollet, utan också ett rankingtal — namnet, »S. Conquest» betydde ingenting för mig då, men siffrorna »2315» sa mig att jag förmodligen inte skulle få ett så enkelt parti som vår lagledare hade trott. Så småningom fick jag naturligtvis reda på att Conquest hösten innan vunnit kadett-VM, det vill säga världsmästerskapet i schack för ungdomar upp till 16 år, och det trots att han bara var 14 år. (Partiet kan, förhoppningsvis, spelas igenom i en app nedanför partitexten.)

Bo Sjögren

Stuart Conquest

Seaford, 1982

1.d4 Sf6 2.c4 g6 3.Sc3 d5 4.Sf3 Lg7 5.Db3

Detta drag startar den så kallade ryska varianten av Grünfeld-indiskt, ibland även benämnd efter Botvinnik, som spelade varianten vid ett flertal tillfällen i sina matcher mot Smyslov i slutet av 50-talet. Jag hade då relativt nyligen köpt Botvinniks och Estrins bok om Grünfeld, och det här var ett av mina allra första partier med varianten, kanske rentav det allra första.

5…dxc4 6.Dxc4 0-0 7.e4

Variantens utgångsställning, och förmodligen sträckte sig inte mina spelöppningsstudier längre än så, åtminstone inte vid det tillfället. Jag hade väl uppfattat att vit ska försöka hålla svart nedtryckt så gott det går, utveckla resten av pjäserna bakom det imposanta bondemassivet i centrum och sedan fullborda nedpressningen. Mina erfarenheter kan kort sammanfattas med orden »ibland går det ganska bra; ibland går det inte alls»; det här partiet borde hamnat i den senare kategorin.

7…a6!?

Den ungerska varianten, som jag tror härstammar från Adorjan; han spelade i alla fall draget med viss framgång i början av 70-talet. För mig var det säkerligen första gången jag råkade på det, det kan man se av mitt taffliga försök att bemöta draget. Jag skyller på att 7…a6 stod längst ner på sidan i Botvinniks bok, och att jag därför inte kommit så långt i studierna.

8.Le2 b5 9.Dd3?!

Damen ska naturligtvis gå tillbaka till b3, men av någon anledning tyckte jag den hade en uppgift att fylla i centrum, förmodligen att ge extra support åt e4-bonden. Eventuellt hade jag redan här planerat mitt nästa drag, men då detta implicerar ett förutseende som jag sällan visat prov under min »schackkarriär» ställer jag mig tvivlande.

9…Lb7 10.b4!?

E4-bonden var hotad, och detta är det mest radikala sättet att stoppa hotet 10…b4. Min databas innehåller tre sätt att förhålla sig till hotet mot e-bonden: att förhindra 10…b4 (10. a3; det vanligaste), att flytta bonden (10. e5; det bästa, enligt alla rimliga kriterier), och att ignorera hotet (10. 0-0; det obegripligaste).

10…a5 11.La3?

Det här draget är så krystat att frågetecknet är högst befogat, enligt min mening. Dess enda berättigande skulle vara att det håller nere svarts patenterade framstöt i Grünfeld, …c5, men det finns flera problem med draget som jag inte insåg när jag gjorde det…









Sjögren – Conquest
Svart vid draget

11…c5!?

…ett av dem är att jag ingalunda hade förhindrat …c5. Houdini föredrar visserligen 11…axb4 12.Lxb4 Sa6 13.Tb1 c5, men jag klandrar inte Conquest att han inte valde den varianten; att kunna spela …c5 trots allt jag gjort för att stoppa det måste ha känts oemotståndligt lockande.

12.Dxb5 axb4 13.Lxb4 cxb4 14.Dxb7 Da5 15.Sb1









Sjögren – Conquest
Svart vid draget

Även här har Houdini synpunkter på vårt spel; hen föredrar 15.Sd1 Ta7 16.Db5. Jag är inte riktigt säker på varför, men misstänker att det har något med punkten c3 att göra — som jag spelar får svart total kontroll över det fältet, och den springare han posterar där förlamar helt mitt spel. Efter 15.Sd1 behöver jag inte flytta hästen en gång till för att släppa ut tornet, och genom ett vältajmat Tb1 kan vit förmodligen nullifiera trycket mot a2 genom hota b-bonden. Men jag var säkerligen alltför orolig för att det skulle inträffa någon olycka på diagonalen a5-e1 för att göra några sådana överväganden; Houdini konstaterar dock kallt att vit efter [15.Sd1] b3+ 16.Kf1 bxa2 17.Lc4 har läget, dvs a-bonden, någorlunda under kontroll.

15…Ta7 16.Db5 Dxb5 17.Lxb5 Sxe4 18.Sbd2 Sc3 19.Lc4 Sc6 20.Sb3 e5!?

Svart strävar återigen att öppna linjerna för sina pjäser, denna gången löparen. Här hade kanske 20…Tc8 varit ett aningen bättre sätt att aktivera pjäserna.

21.d5 Sd4

Och här undviker svart fler avbyten med 21…Se7! Förmodligen överskattade svart, här liksom i ett senare skede, betydelsen av den fribonde som uppkommer som ett resultat av draget.

22.Sbxd4 exd4 23.0-0

Äntligen!

23…Tc8 24.Lb3 d3

Som genom något slags mirakel har jag så här långt lyckats undgå materiella förluster, men positionellt är läget inte fullt lika ljust; alla svarts pjäser står aggressivt, och d-bonden (svarts, alltså; inte vits) står redo att ställa till allsköns ofog. Till att börja med hotar en avdragare på e2, och jag beslöt mig därför för ett desperat motoffer.









Sjögren – Conquest
Vit vid draget

25.Tad1!?

Under och efter partiet kändes det här som min enda chans att »sprida lite dimridåer», det vill säga det som i dagligt tal kallas för att ruffla; när jag publicerade partiet i LASSmeddelande (1982/2) gav jag draget ett utropstecken och kommenterade att »Jag tycker om det draget. Det känns rätt». Houdini bryr sig emellertid inte om mina 35 år gamla känslor, och föreslår i stället manövern 25.Tae1 Sxa2 26.Te4 Lf8, men ger svart ett klart övertag. Att jag fortfarande gillar textdraget med sitt kvalitetsoffer beror på rent psykologiska egenheter i ställningen — det är lätt att svart koncentrerar sig på d-bonden, och ger vit motspel bara för att kunna behålla bonden. Håll med om att den ser ut att nästan på egen hand kunna vinna partiet åt svart.

25…Sxd1 26.Txd1 Lh6?

Redan där kom misstaget, enligt Houdini, som menar att en stor del av svarts fördel nu försvunnit. I stället borde han spelat 26…Tac7!, med idén att byta bort det vita tornet.

27.Se5!

Äntligen lite aktivitet! Hästen inte bara hotar att ta d-bonden och i förbigående trycker lite på f7; dess huvudsakliga mål är c6, där den pluggar igen c-linjen, hotar ytterligare en bonde, och står allmänt aktivt. Naturligtvis är 27.Txd3? Tc1+ 28.Ld1 Ta3! en katastrof, och 28.Td1 Txd1 29.Lxd1 Txa2 är inte mycket bättre.

27…d2 28.Sc6 Tac7









Sjögren – Conquest
Vit vid draget

29.g3!

Denna enkla manöver måste svart helt ha missat, eller möjligen grovt underskattat, när han spelade 26…Lh6? Svart har ingen möjlighet att rädda d-bonden, och med den försvinner större delen av svarts vinstmöjligheter.

29…Te8 30.Kf1 Kg7 31.f4 Te1+ 32.Txe1 dxe1D+ 33.Kxe1 Kf6 34.Sxb4

Simsalabim; den materiella jämvikten är återställd. Svart har fortfarande en liten fördel tack vare att min löpare är passivt posterad, men vit bör kunna hålla ihop ställningen vid korrekt försvar.

34…Tc1+ 35.Ke2 Lf8 36.Sd3 Th1 37.h4 Ld6 38.Sf2 Tg1 39.Se4+ Ke7 40.Kf2









Sjögren – Conquest
Svart vid draget

Ett taktiskt drag! Jag hade fått reda på att partiet skulle avbrytas efter 40 drag för att avdömas. Eftersom jag inte var säker på om bytet på d6 var önskvärt eller ej lade jag in detta lilla mellanhot så att avdömningsjuryn, eller hur det nu gick till, hade möjlighet att själv välja vilket som var bäst, att byta eller inte byta. Hur som helst så kom man fram till att ställningen var remi, vilket jag naturligtvis håller med om, men vits ställning är ganska ömtålig; vid efteranalyserna lyckades svart vinna gång på gång, men det berodde gissningsvis på att svart var en mycket bättre spelare än jag, och dessutom på att jag kände mig belåten med att ha »baxat min ställning ända hit», som förre finansminister Feldt kanske skulle uttryckt det, och inte lade ner min själ i analysen.

remi (efter avdömning)

Beträffande avdömningen så hittade jag i somras en hemsida om den serie jag deltog i, Mid-Sussex Chess League[4]. Där hittade jag några mejl-adresser till ligans funktionärer, och namnet på den person som hade hand om avdömningar kändes bekant; mycket riktigt, det var en av mina motståndare från våren 1982! Jag skickade ett mejl, dels för att fråga om det verkligen var han, vilket han bekräftade, och dels för att fråga om någon mindes något om avdömningen i ovanstående parti. Tyvärr var hans besked nekande i denna andra fråga; ligans arkiv hade förstörts av misstag för några år sedan, men han trodde att sådana saker som avdömningar bara sparades något eller några år i alla fall. Exakt hur den som avdömde ställningen resonerade kommer alltså med största sannolikhet att förbli en hemlighet.

Medan vi samlade ihop oss för resan hem till Brighton, hörde jag plötsligt vår chaufför och tredjebordsspelare, Dr Roger Fenn, utropa »Was THAT Stuart Conquest?», för att direkt därpå vända sig mot mig och säga, med eftertryck, »Bo, you played a VERY strong opponent tonight!» Jag mumlade något till svar, nu minns jag inte vad; idag hade jag nog svarat något i stil med »I noticed that, thank you very much!», men den gången hindrades jag endera av min trögflytande engelska, eller av min blida natur och resterna av en dygderik uppfostran.


Fotnoter:

  1. Well, Hove actually… []
  2. För att nu ingen ska tro att vi sov och skrev på maskin i samma rum så hade studenthemmet en relativt avsides liggande »lounge» där man kunde jobba utan att störa andra. []
  3. För att gå händelserna i förväg så blev detta en av våra tuffaste matcher; så småningom vann vi, men med knappast möjliga marginal, 3½-2½. []
  4. Där fick jag också reda på att jag varit ovarsam med sanningen om den tävling i vilken det första partiet i min mini-serie av bloggor spelades; det var ingen Cup, det var en Shield. Se här! []

Pizzasallad för ungkarlar

Mina recept, del 3

Just nu våras det för vitkålen, om uttrycket tillåts; utan större ansträngning hittar man butiker där färska vitkålshuvuden kan inköpas för runt fem kronor per kg, och även om just vitkål sällan hör till de dyraste objekten i grönsaksdiskarna så är detta skäl nog att hamstra ett extra huvud eller två. Vitkål är ju särdeles lämpligt att snaska på för oss vars vikt andra har problem med; jag läste någonstans för länge sedan att vitkål var ett av få födoämnen vars förtärande resulterar i ett negativt energiintag — processen att konsumera ett vitkålsblad förbrukar mer energi än vad kroppen upptar från bladet. Om den uppgiften är korrekt eller ej vet jag inte, men så länge jag inte hört något annat fortsätter jag att tro på den.

Nu behöver man ju inte äta vitkålen rå; Schweinebraten mit Sauerkraut und Knödel är en favorit som jag lärde mig uppskatta under min period i södra Tyskland, och pizza utan pizzasallad kan knappast räknas som en maträtt. För några år sedan försökte jag mig på att göra egen pizzasallad; det tog några försök innan jag på nätet hittade ett recept som motsvarade mina förväntningar, och efter lite modifikationer så har det blivit följande:

Pizzasallad à la bosjo

ca 1 kg vitkål (ett halvt vitkålshuvud)
1 dl rapsolja
1 dl ättika (12%)
2 tsk salt
1 tsk svartpeppar
1 tsk oregano
1 tsk italiensk salladskrydda
1 tsk mald vitlök
½ burk inlagda paprikastrimlor (ca 85 g)

Tillagning: Strimla vitkålen i ett lämpligt kärl, förslagsvis den största plastbunke du kan hitta, helst ännu större (ett kilo strimlad vitkål kräver attans mycket utrymme, nämligen). Blanda ner alla de övriga ingredienserna, och blanda en gång till. Ställ in bunken i kylskåpet[1], och låt stå åtminstone ett halvt dygn.

Som jag antydde ovan så är min version bara en lätt modifierad version av ett recept jag hittade på nätet; kortfattat kan man väl säga att gentemot originalreceptet har jag, relativt sett, tagit lite mer av alla »tillsatser», utom sockret, som jag skippat helt. Några erfarenheter har jag dock gjort som eventuellt kan vara av intresse för andra som liksom jag inte tillbringar mer tid i köket än absolut nödvändigt.

Den första, och viktigaste, erfarenheten är att det enkla kommandot »strimla vitkålen» är mycket enklare sagt än gjort. Jag rekommenderar verkligen inte den här metoden till nybörjare i matlagningskonsten, och försiktig av mig som jag är har jag inte ens försökt den; jag gillar mina tio fingrar, allesammans, thank you very much. Den första av de tre metoder jag prövat på är att använda osthyvel, men jag lyckades aldrig få in den där riktiga snitsen, och strimlorna hade en tendens att hamna på alla tänkbara ställen utom i burken. Sedan jag avslutat mina försök som vitkålshyvlare har jag dock läst ett intressant tips, nämligen att stoppa ner det halva vitkålshuvudet i en plastkasse av den standardtyp som matvarubutikerna prackar på icke miljömedvetna kunder, och hyvla där; tanken är naturligtvis att det skulle allvarligt begränsa strimlornas flyktmöjligheter. Jag har inte testat detta, men metoden verkar onekligen lovande.

Den andra metoden var att använda min matberedare med ett skiv-verktyg. Det fungerade hyfsat, men dels är röret på beredaren så smalt att man måste hacka sönder vitkålen i mycket små delar för att de ska kunna matas genom röret, dels är uppsamlingskärlet så litet att det måste tömmas ideligen, och dels ger hackningen, tömningen och skivningen frikostiga tillfällen för vitkålsstrimlorna att ge sig ut på upptäcktfärd i köket, något de vid mina försök var mycket snabba att utnyttja.

Den metod jag använder nu, den tredje, är strimling med hjälp av en mandolin[2]. Fördelarna med denna variant är dels att strimlorna oftast hamnar där de ska, utom möjligen mot slutet av hyvlingen, och att strimlorna blir längre och matigare än med de andra metoderna. Det finns naturligtvis mindre tilltalande detaljer också: vill man behålla sina fingertoppar gäller det att avbryta hyvlingen i rätt tid, vilket jag hittills lyckats med alla gånger utom en, och den billiga mandolin jag införhandlade från Clas Ohlson är bara inställbar för tjocklekarna 1, 3 och 5 mm, och jag skulle nog föredragit någonstans runt 2 mm.

Nåväl; låt oss anta att du nu har en bunke full med strimlad vitkål framför dig. Om man googlar på recept för pizzasallad hittar man ett flertal försök att göra kålmassan mjukare — knådning, stötning i mortel och spolning i varmt vatten är nog de vanligaste — och här kommer mitt epokgörande råd till den late pizzasalladsmakaren: strunta i dem! Några timmar i kylen i närkontakt med ättika gör den envisaste vitkål mjuk; jag stoppar bara ner alla de ingredienser som jag råkar ha hemma, blandar relativt noga och ställer in rasket i kylen. De viktigaste ingredienserna är givetvis oljan och ättikan, och den gången jag glömde saltet tyckte jag det smakade mystiskt, men de övriga ingredienserna ser jag mest som dekorationer — skulle du råka sakna någon av dem är skadan minimal.

Jag brukar dessutom upprepa blandningen ett par gånger allteftersom salladsmassan sjunker ihop under ättikans inverkan. Inom rimliga gränser blir salladen godare ju längre den får »safta till sig», och min rekommendation att vänta åtminstone 12 timmar ska bara ses som en tumregel; det är möjligt att de mjukgörande åtgärder jag nämnt ovan är försök att korta ner tiden i kylskåpet, men jag ser väntetiden som ett test av karaktären — när jag lyckats hålla mig från provsmakning så länge som 13 timmar känner jag mig som en försöksperson som inte ätit upp sin marshmallow. Men detta är utan tvekan den svåraste delen av tillverkningsprocessen, till och med knepigare än att strimla vitkålen.


Fotnoter:

  1. Skulle det inte finnas plats får du ta ut citrondrickan; nöden har ingen lag. []
  2. Av den icke-musikaliska typen är det kanske bäst att tillägga. []