Kungligt stöd

Svårighetsgrad 1









Szaja Koslowski, 1931
Vit drar och gör remi

Författaren är kanske inte så känd, men flera av hans studier tillhör klassikerna, trots att bara 21 studier av honom finns bevarade. Vit ska på något sätt se till att de svarta bönderna inte går ner i dam. Det kanske ser ut som vit har många drag att välja mellan, men det krävs precision från första draget.

Vit måste naturligtvis schacka, och schacka bakifrån (eller uppifrån, då man tittar på diagrammet). Tornet kan inte gå ner till första raden förrän den svarta kungen kommit så långt bort att den inte hinner gardera b2-bonden. Och för att det ska fungera måste vits kung stå på…

Dråplig damduell

Svårighetsgrad 2









Leonid Kubbel, 1927
Vit drar och vinner

Ett mästerverk av en av studiekonstens stora, åtminstone ansåg han själv att detta var en av hans bästa studier. Det är inte så svårt att gissa vad som kommer att hända under de första dragen; vit får dam först, och det gäller att hitta något sätt att utnyttja det.

Det går inte att tvinga fram ett avgörande enbart med schackar, och något vunnet bondeslutspel verkar inte gå att hitta. Det behövs ett stilla drag för att få svarts fästning att rasa samman.

Det stilla draget jag pratade om i förra ledtråden kommer att tvinga den svarta damen att ställa sig på en ruta där vit kan vinna den med en enkel GABIÖ-kombination.

Om studier

Ett av de trevligaste, och mest poänggivande, sätten att träna schack är att lösa studier. I de enklaste slutspel finns dolda hot och möjligheter för den som har ögonen öppna, och att vara förtrogen med dem kan ge extrapoäng på alla nivåer. Se bara:









Vit vid draget

Här spelade vit 55. Kb2??, och svart svarade 55… Kb4?? (55… Txh5! är avsevärt bättre, eftersom svart efter 56. Ta5+ Kb4 57. Txh5 är patt!), och vit vann så småningom. Och det här hände inte på de lägre borden i Minior-SM; både Shirov (vit) och Morozevich tillhör som bekant den absoluta världseliten[1][2].

En före detta klubbkamrat i Linköpings ASS, Claes Eriksson, skrev i början av nittiotalet några uppskattade artiklar på detta tema i vår klubbtidning[3][4]. Några år senare använde jag hans koncept under min period som något slags kulturredaktör under Schacknytts sista år. Jag fick hans nådiga tillåtelse att »låna» inte bara koncept utan också material därifrån; såvitt jag kan se vid en hastig genomläsning knyckte jag dock relativt lite — några formuleringar i texten nedan är hans och och ett par av studierna — men jag stod i ganska hög grad på egna ben. Materialet hämtades ibland från det material, böcker och CD-skivor, jag recenserade i Schacknytt, men huvudsakligen från diverse studieböcker i den någorlunda sorterade delen av mitt bibliotek.

Jag har fått många bevis för att studiespalten var uppskattad[5], och därför har jag beslutat mig för att åter ta upp ämnet här på bloggen. Sammanlagt blev det 31 spalter i Schacknytt, plus några studier i en jultävling. Omkring 68 studier är alltså redan utvalda och klara, och min plan är att publicera dessa här på bloggen, plus ytterligare 32 så att det blir ett jämnt hundratal. Jag räknar därvid kallt med att de som prenumererade på Schacknytt vid den tiden har lika dåligt minne som jag, och alltså inte kommer ihåg lösningen, utan på sin höjd har lite vaga idéer om vad som ska hända. Med en utgivningstakt av en studie i veckan bör, om jag räknar rätt i hastigheten och inte tröttnar halvvägs, de hundra studierna räcka fram till årskiftet 2018-19[6].

Jag kommer också att försöka ange studiernas svårighetsgrad. Svårighetsgrad 1 är den enklaste typen, där det oftast räcker med att se en enstaka poäng och räkna 4-5 drag framåt; vid svårighetsgrad 3 behövs det ett par poänger för att knäcka ett hårdnackat och kanske svårfunnet svart försvar, och varianterna är längre eller mer förgrenade, alternativt kommer vits svårfunna poäng i slutet av en ganska forcerad variant[7]. Svårighetsgrad 2 hamnar någonstans emellan dessa. Någon enstaka gång skulle jag vilja sätta en ännu högre svårighetsgrad, men då kommer jag att ge lämpliga varningar i texten. Låt emellertid inte svårighetsgraden stoppa dig från att försöka lösa uppgiften — alla bedömningar är ju synnerligen subjektiva, och det jag tycker är knepigt och svårt kanske du tycker är elementärt, och vice versa. Inte heller ska du förringa din insats om du löser en studie med den lägsta svårighetsgraden; efter varje studie som du löser utan att flytta på pjäserna eller snegla på ledtråd eller lösning har du förtjänat en kraftig dunk i ryggen och ett uppskattande »Bravo!»[8].

Studierna kommer att ha samma tredelade upplägg som i Claes’ artiklar: en del som presenterar uppgiften, en som ger en ledtråd till den som kört fast, och en som presenterar lösningen. Dessa två senare finns i artikeln, men förblir, om din webb-läsare sköter sig, dolda tills du klickar på lämplig knapp för att få dem synliga — längre ner i den här artikeln ger jag ett exempel. En fördel med webb-mediet i förhållande till en papperstidning är att lösningen kan presenteras av en app som gör genomspelning av lösningen med bivarianter möjlig. Men för att få ut något av träningen bör du börja med att försöka lösa uppgiften från diagrammet, alternativt att sätta upp ställningen på ett bräde för att få bättre »partikänsla». Är du riktigt seriös kan du sätta en schackklocka på 18:45, försöka intala dig att det står 3½-3½ i en viktig lagmatch och att allt nu hänger på att du kan hitta vinsten/remin innan tiden går ut. Först när du tror du hittat lösningen, eller åtminstone rätt idé, bör du börja plocka med pjäserna.

Skulle det vara som förgjort, kan du ta en titt på ledtråden för att se om dimmorna lättar. Om de inte gör det, spela genom lösningen drag för drag och jämför med dina icke-fungerande idéer; kanske var det bara någon liten poäng någonstans som du missat.

Det är några saker som skiljer studier från kombinationsövningar, förutom att vit alltid börjar om inte annat anges. Det viktigaste är nog att det inte finns några överflödiga pjäser; står det en ensam och övergiven vit bonde på a2 är den där endera för att i ett kritiskt läge täcka fältet b3 eller så är det den bonden vit ska knalla ner till a8 med när krutröken lagt sig. Vidare finns det nästan alltid bara ett sätt att spela, och skulle det finnas två (eller, ännu värre, flera) drag som ger önskat resultat räknas det som en defekt i studien. Hur allvarlig defekten är beror på hur mycket lösningarna skiljer sig åt; att både a8D och a8T leder till målet är helt i sin ordning, medan två lösningar som bygger på helt olika idéer gör studien värdelös. Claes påpekar också att en studie oftast har poängen en bit in i lösningen, och att man ofta måste ana sig till en mattbild eller ett kombinationsmotiv, och sedan hitta ett sätt att tvinga svart till sådana medgivanden att den funna idén går att genomföra.

Om du kommit fram till en annan lösning än den som facit ger, måste du kontrollera varför din lösning inte fungerar; motsvarande gäller om du hittat ett svart försvar som inte står i lösningen. Det kan ju vara så att du hittat något som ingen annan har sett, men oftast är det naturligtvis en fälla du trillat i. Ofta är det förknippat med en aha-upplevelse när man upptäcker fällan; ta till exempel följande:









Birnov, 1928
Vit drar och gör remi

Lösningen går så här: 1. a6 Lxc4 2. e4+!! Kxe4 3. a7 Ld5 4. c4 La8 5. Kb8 Lc6 6. Kc7 och svart kommer inte ifrån dragupprepningen. I mitt första lösningsförsök hade jag kastat om de två första dragen, 1. e4+? Kxe4? 2. a6 Lxc4 etc. Det jag hade missat var 1… Ke5! 2. a6 Lh7! och svart tar sig in på rätt diagonal på ett effektivare sätt. Som baron Ramel skulle uttryckt det: Det är de små, små detaljerna som gör’et!

Som exempel på hur studierna kommer att se ut så har jag letat fram en av de allra första studierna; många studiekännare anser att studiekonsten föddes med boken Chess studies av Joseph Kling och Bernhard Horwitz, som publicerades 1851. Det, som det mesta annat, kan diskuteras, men att de gjort en viktig pionjärinsats kan knappast förnekas. Men när man löser nedanstående verk bör man tänka på att författarna inte ville komponera ställningar där en enda väg ledde till målet, utan att visa det fanns åtminstone en väg till vinst för vit oberoende av hur svart spelade; studierna var med andra ord mer praktiskt än estetiskt inriktade[9]. Det praktiska, eller didaktiska, syftar till att lösaren ska vara något klokare sedan hen löst studien, medan det estetiska vill ge lösaren en skönhetsupplevelse[10]. De studier jag valt ut försöker kombinera det praktiska med det estetiska, men proportionerna kommer naturligtvis att variera från fall till fall; exemplet nedan ligger närmare ett tekniskt slutspel än de allra flesta.

Svårighetsgraden på den här studien är 1. Normalt sett kommer jag förmodligen bara att ge en ledtråd, men för att testa tekniken stoppade jag dit två här, och som synes skulle jag utan vidare kunna stoppa dit ett par till — vi får väl se hur hjälpsam jag känner mig vartefter jag publicerar studierna.









Kling & Horwitz, 1851
Vit drar och vinner

Torn mot löpare är ju nästan alltid remi, men med den svagare partens kung instängd i ett hörn finns det undantagsställningar, och det här är en sådan. Det faktum att en lämplig tornschack på åttonde raden för tillfället skulle leda till omedelbar vinst, endera genom matt eller genom pjäsvinst, spelar stor roll i lösningen, men vit har ännu ett knep att ta till. Vilket detta är avslöjar jag dock inte förrän i den andra ledtråden.

Du bör vid det här laget ha insett att löparens diagonaler är kortare än de ser ut; i själva verket är de bara högst tre rutor långa — så fort löparen rör sig utanför f-linjen med dess närmaste grannar kommer tornet åt att hota sig ner till åttonde raden. Men å andra sidan har ju torn svårt att täcka mer än två rutor av en diagonal samtidigt, så det krävs ett litet trick för att gardera den tredje rutan. Om du inte inser hur det ska gå till får du lite hjälp i nästa ledtråd.

Det knep jag antydde att vit behövde använda sig av är avdragare — manövrera tornet till en lämplig ruta, och den svarta löparen blir berövad ett viktigt fält på grund av den hotande avdragaren.

Nedan ämnar jag lista studierna vartefter de publiceras, med ordningsnummer, svårighetsgrad, den titel jag gett uppgiften och studiens författare.

Nr Svår. Titel Kompositör
1 2 Dråplig damduell Leonid Kubbel
2 1 Kungligt stöd Szaja Koslowski

Fotnoter:

  1. Just den här biten, och stora delar av resten av texten också, skrevs och publicerades i Schacknytt för mer än 15 år sedan. Shirov och Morozevich tillhör väl inte längre den allra yppersta världseliten, men min välkända lättja gör det lätt för mig att avstå från att hitta ett nyare exempel — jag är dock övertygad om att de existerar []
  2. Några ord om translittereringen — i Schacknytt var jag inte särdeles konsekvent, vilket om man är mycket vänlig kan skyllas på tidspress och den kosmopolitiska samling källor jag använde. »Shirov och Morozevitj» som det stod i Schacknytt är dock en märklig blandning; en engelsk och en svensk translitterering i samma mening måste ha stört de rysktalande i läsekretsen; säkerligen har Lars Falk påpekat det vid något tillfälle. Jag ska försöka att vara noggrannare den här gången. Som synes har jag ovan valt den ortodoxa engelska translittereringen, med motiveringen att den svenska är för lokal och den tyska för ful, och jag ska försöka vara konsekvent; men lovar, som en gång Orsa kompani, ingenting bestämt. Påpeka gärna eventuella missar, eftersom det är lättare att ändra fel på nätet än vid papperspublicering. []
  3. Närmare bestämt i LASSmeddelande 3/1993, sidan 8, och LASSmeddelande 3/1994, sidan 26. []
  4. Som alla som läst något av Claes’ alster vet är han en gudabenådad skribent, med en personlig stil som är oefterhärmlig. För att ge er andra en känsla för hans formuleringskonst återger jag rubriken på ett av hans alster: Svajmastartister och positionella skördetröskor. Artikeln handlade om andralagets bedrifter, och om jag inte minns helt fel tillhörde Claes inte skördetröskorna… []
  5. Jag må här upplysa de i dylika ting obekanta att fysiker enligt George Gamow räknar »ett, två, tre, många» medan icke-fysiker räknar »ett, två, många». []
  6. Efter en stunds eftertanke beslöt jag mig för att fredagar kl. 18:00 borde vara en lämplig tidpunkt för publicering; för flertalet innebär det att veckändan just har börjat, och att vederbörande har oceaner av tid till sitt förfogande innan allvaret börjar igen på måndag morgon. []
  7. För den som är fixerad vid rankingtal är min uppskattning att problem med svårighetsgrad 1 kan lösas från diagrammet av spelare runt 1700 och uppåt, medan det för svårighetsgrad 3 förmodligen krävs runt 2200 eller mer — i båda fallen krävs det förmodligen att lösaren har en god dag och en stor portion envishet, samt gärna medvind och nerförsbacke. []
  8. Även om du löser uppgiften efter att ha flyttat på pjäserna eller efter att ha tittat på ledtråden förtjänar du beröm, ehuru inte lika översvallande. Hoppar du däremot omedelbart till lösningen utan att göra ett försök att hitta den på egen hand förtjänar du alla burop som kommer din väg. Försvarar du dig med argument i stil med att så skulle säkert den där slöfocken bosjo själv gjort, så är det visserligen till viss del korrekt, men att inte vilja vara bättre än undertecknad visar en lika avsevärd som motbjudande brist på ambition. []
  9. Det estetiska började inte dominera studiekonsten förrän i slutet av 1800-talet, med namn som Leonid Kubbel, Aleksey Troitsky och bröderna Platov i spetsen; alla dessa kommer att förekomma ganska ofta i den här samlingen. []
  10. Eller, med andra ord: Didaktiskt → »Aha!»; estetiskt → »Aaah!» []

Att leva på kanten

Living on the edge är ett uttryck som, om jag förstått det rätt, handlar om en livsstil för den som gillar att leva »farligt», att söka äventyr och spänning. Som alla som känner mig det allra minsta vet passar den beskrivningen inte särskilt bra in på mig[1], så jag tänker lägga ett par andra betydelser i rubricerade uttryck. En snabb googling tycks indikera att uttrycket mest används av diverse skumma och enkelspåriga individer — som exempelvis filmmakare, religiösa rörelser och Aerosmith — så att ge det en mer sofistikerad mening kan enbart vara av godo.

Det handlar om SL, förstås. Igår, fredagen den trettonde, prövade jag för första gången det nya zon-system som SL införde den 9:e och som jag kritiserat i ett par bloggor förra året, här och här. Eftersom den resan är ett utmärkt exempel på vad som väntar oss reskasseresenärer som lever på kanten — av Stor-Stockholm, alltså — så tänkte jag dra det här. Men jag lovar att detta är sista gången jag skriver om SL:s enfaldstaxa; möjligen kan jag tänka mig ett kort »hurra!», eller liknande, om/när man ändrar systemet till något bättre[2].

Bakgrunden är att jag och ett par kompisar bestämt oss för att äta en bit mat på en kinakrog på Mariatorget vid sjutiden. När jag studerade SL:s reseplanerare för den resa jag ville göra insåg jag att jag råkat ut för ett exempel som jag tog upp i mitt mejl till Susanne Nordling; att resan låg precis på gränsen, det vill säga den sista omstigningen sker efter precis 75 minuter, om tidtabellen hålls av alla parter — se bilden här till höger[3]. Nu visade det sig att 582:an gick redan 17:45, en minut »för tidigt», så jag valde i stället att åka via Centralen och tunnelbanan till stationen Mariatorget, som trots namnet inte ligger vid Mariatorget, för att inte riskera att betala dubbelt. Ett par hundra meters extra promenad är inget av bråka om för unga och friska resenärer, men jag kan knappast anses tillhöra någondera av de kategorierna längre. Därtill kommer att gången mellan Centralen och T-Centralen i semi-rusningstid inte tillhör mina favoritställen på jorden[4].

Man kan fundera på vad SL:s reseplanerare skulle säga om resan var någon minut längre. Resultatet syns här till höger — i stället för att ge priset för två zoner påstår den att »Priset kunde inte beräknas», vilket tyder på att SL fortfarande inte insett att man infört tidsflexibla zoner, utan tror att resor sådana som denna är sällsynta, eller »enstaka» som författaren till det märkliga appendix 6 i utredningen som låg till grund för förändringen uttryckte det.

När jag undersökte möjligheterna att ta mig tillbaka från Södermalm upptäckte jag att det fanns en tidsmässig »no-go-zon» som det gällde att se upp med, eller rättare sagt en extra stor zon — se bilden till höger. Det är nämligen så att den buss som fraktar hem mig den sista biten, 582, gör ett extra långt uppehåll — 45 minuter i stället för de vanliga 30 — för att anpassa sig till att pendeltågstrafiken går över till halvtimmastrafik. Som man kan se på bilden betyder det att om vi som vill ta buss 582 i Märsta kliver in genom spärrarna på Stockholms Södra mellan 20:55 och 21:17, på ett ungefär[5], så kommer vi att debiteras dubbel avgift. Som man lätt kan övertyga sig om existerar en liknande situation under de tider på dygnet då 582:an går i halvtimmestrafik, vilket är de allra flesta; då är dock tidsperioden med dubbla avgifter »bara» omkring sju minuter lång.

Om man inte börjar sin resa på Stockholms Södra ändras inte läget nämnvärt, det är ändå den sista omstigningen i Märsta som styr. Som ett belysande exempel har jag klippt ut tiderna för 55:an på hållplatsen Mariatorget, riktning Tanto, dvs en av de busslinjer som passerar förbi Stockholm Södra. Som framgår av föregående paragraf får jag inte ta bussen som avgår 21:01, eftersom den sista omstigningen då sker 22:32, efter 91 minuter, vilket betyder dubbel avgift. På samma sätt tvingas jag utvärdera varje buss för sig; till exempel bör avgången 19:06 ge en sista omstigning efter 71 minuter, och alltså medföra enkel avgift, medan avgången 19:29 ger en omstigningstid på 78 minuter och följdaktligen genererar dubbel avgift — om jag räknar rätt i hastigheten; jag har inte kollat med reseplaneraren.

Ett intressant fall är de sista avgångarna, som ligger precis utanför gränsen med 76 minuters omstigningstid. Nu är kanske inte detta så illa som det kanske verkar; är bara tåget i tid, och bussen kommer till hållplatsen i Märsta några minuter före avgångstiden, kan man eventuellt hinna registrera omstigningen tidigt och därmed klara sig med enkel avgift. SL drar verkligen sitt strå till stacken för att vi som lever på kanten ska få lite »danger and excitement».

Till slut ett par korta kommentarer till de tidigare bloggorna; jag har inte fått några från SL trots att jag frågat hur de egentligen räknat i appendix 6, så de påpekanden som följer är ur egen fatabur.

I mitt andra inlägg gjorde jag ett logiskt felslut som ingen ännu påpekat, så jag tvingas göra det själv. När jag påstår att den andra paragrafen i det citerade stycket om flexibla zoner inte är tillämpligt på de tidsflexibla zoner som SL nu infört så tänkte jag enbart på oss reskasseresenärer. För de personer som vill köpa en enstaka resa och betala i förväg är det intressant att veta om resan går över en eller två zoner, och där kan de tidsflexibla zonerna naturligtvis ställa till problem.

Den andra kommentaren gäller reseplaneraren, där jag tycker mig se vissa förändringar till det bättre, trots plumpen som jag redovisar i en bild här ovan. Ett exempel som jag hittade vid skrivandet av min första artikel, en resa till Slottsbacken där reseplaneraren förslog en resa där sista omstigning skedde efter 78 minuter trots att det gick att finna omstigningar innan 75 minuter, har såvitt jag förstår ändrats så att planeraren redovisar en resa där sista omstigningen sker inom 75 minuter — helt säker på att detta beror på programmering är jag inte, eftersom det var nästan en månad mellan de två sökningarna, och tidtabellerna därför kunnat förändrats under tiden. Jag tycker mig också kunna se att ibland visas två förslag: ett där restiden minimerats, men man inte bryr sig om när sista omstigningen sker; och ett där restiden är längre, men sista omstigningen sker inom 75 minuter. Inte heller här är jag helt säker, eftersom jag bara gjort några stickprov på resor som skulle kunna ställa till det för reseplaneraren, och jag har dessutom inga tidigare sökningar att jämföra med. Jag är dock försiktigt opmistisk att reseplaneraren fått en översyn för att fungera bättre med det nya systemet; någon grundlig undersökning har jag dock inte gjort, och mycket tyder på att ytterligare förbättringar vore önskvärda — jag tänker till exempel på prisangivelsen vid resor med en sista omstigning efter 75 minuter, och en tydlig varningsmarkering på sådana resor.

Låt mig som avslutning summera mina erfarenheter av min första »långresa» i det nya systemet. På plussidan finns de 40 kronor som sparades gentemot det gamla systemet; på minussidan finns tvånget att åka en mer ologisk väg samt de komplicerade beräkningarna för att se till att resan höll sig inom de stipulerade 75 minuterna. Jag har ägnat ett liv åt matematisk-fysiska beräkningar, och ett annat åt komplicerade kommunikationstekniska regelsystem, så jag räknar med att jag ska klara mig relativt väl vid resor med SL även i framtiden. Men hur kan SL tycka att detta system är enkelt?


Fotnoter:

  1. Nytt år, nytt understatement of the year att kämpa om. Jag planerar att göra ännu ett försök senare i denna blogga. []
  2. I den heliga symmetrins namn borde jag naturligtvis även påtala vad jag skulle göra om SL ändrar systemet till något sämre, men eftersom jag inte kan föreställa mig hur det skulle kunna se ut avstår jag från det. []
  3. De flesta bilder i den här bloggan kan göras läsbara för den som vill studera dem noggrannare genom att klicka på dem. []
  4. De flesta ställen i universum är säkerligen ännu mer ogästvänliga, så därför avstår jag från att utsträcka jämförelsen till galaxen eller ens solsystemet. []
  5. Här räknar jag med att man inte kan avverka sträckan från spärrarna till tåget på mindre än en minut; »your mileage may vary», som engländare plägar uttrycka saken. []

Några julsånger

Jag har ju tidigare år bjudit på några musikaliska favoriter med julankytning så här på julaftonens morgon, dels Dan Fogelbergs fantastiska berättelse Same old lang syne, och dels den makalöse gitarristen Martin Tallströms tolkning av Auld Lang Syne. Den här gången tänkte jag bjuda på en handfull låtar — det tömmer ut mitt nuvarande förråd av julfavoriter så jag tvingas hitta på något annat att skriva om till kommande år.

Först, naturligtvis, den självklara julsången, the julsång to end all julsångs, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker givetvis på Det är inte snön som faller, Anders F. Rönnbloms ikoniska anti-julhysterilåt från 1980. Jag har hört många versioner av den vid det här laget, från den långsamma moll-versionen med avskalat arrangemang till de fullt-ös-versioner med blåsare som brukar bjudas på de numera traditionella julspelningarna på Akkurat. Många har hamnat på youtube, och jag kan särskilt rekommendera denna version från 2010, som visserligen saknar blåsare, men som har desto mer av Jesper Lindbergs banjospel. På youtube finns också den klassiska kortfilmen som gjordes 1984, men här tänkte jag i stället visa en inspelning som gjordes för TV-programmet Bälinge byfest hösten 1980, som enligt uppgift i F-biografin är det allra första framförandet av låten ifråga.

I F-biografin hittar man också ett par berättelser om den kulturkrock det innebar att arbeta med den i vissa avseenden oerhört tröga kolossen SvT. Danne Argenius, basisten i Anders’ dåvarande kompgrupp (O.K. Brothers band) berättar[1]:

Hela produktionsapparaten var alert som en snigelfarm. Under soundcheck inträffar följande — Teknikern talar i lurarna: Bastrumma… Pelle spelar bonk, bonk, bonk, osv… Teknikern: Tack, virvel… Pelle spelar lydigt smack, smack, smack… Teknikern: Tack, lilla pukan… Pelle spelar… Och spelar… Inget svar… Till slut böjer han sig fram till virvelmicken och ropar: Ska jag ta nästa? Inget svar. Då beger vi oss till kontrollrummet. Det är tomt… Det visar sig att klockan blivit kaffe och sålunda har dom fackanslutna institutionsteknikerna tagit rast och gått till matsalen utan att vi fått veta.

Anders F själv var tvungen att ta tag i snötillverkningen:

Nån hade kommit på den fantastiska idén att det skulle falla snö från taket, i form av konfetti, papperslappar… När vi kom till studion satt en pryoelev och hade rivit papper som knappt fyllde en tredjedels papperskorg. Här är lite snö, sa han och såg stolt ut. Jag förstod att det där skulle inte räcka till mer än någon sekunds snöfall. Jag påpekade det för producenterna men ingen verkade intresserad eller hade tid att ägna sig åt snöproblemet, så jag fick sätta igång att riva själv… Fick väl ihop så att det räckte till åtminstone en refräng…

Till slut blev det i alla fall en inspelning, med både trummor och snö. Jag vill minnas att jag sett någon mindre positiv kommentar från de personer som röjde efter snöfallet någonstans, men den hittar jag inte i hastigheten…:

Nu är naturligtvis Anders F vare sig den förste eller ende som påpekat att julen blivit i högsta grad kommersialiserad. Loudon Wainwright III spelade i början av 90-talet in en magnifik lajv-skiva, Career moves[2], och där finns bland annat en betraktelse över julen, Suddenly it’s Christmas:

Vem som var först att spela in en antijulsång vet jag inte, men den första jag känner till är med Tom Lehrer, som någon gång på 50-talet skrev A Christmas Carol:

Till slut några mer allvarliga julsånger. De flesta har väl insett att det stora landet i väst, det med 50 delstater, står inför en av sina allvarligaste prövningar 2017[3]. När jag började jobba här uppe i Stockholm i februari 1997 var en av de första sakerna jag gjorde på min fritid att uppsöka Cirkus för att se Steve Earle, som då var ute på soloturné. Om jag inte minns helt fel öppnade han med Christmas in Washington, som då var nyskriven — han åkallar där ett antal personer som han hoppas kunna få USA på fötter igen, och så här tjugo år senare är låten fortfarande brännande aktuell[4]:

Allra sist har jag placerat en »riktig» jullåt. Som kanske framgått har jag inte särskilt många traditionella jullåtar på min topplista, och att denna fått komma med beror helt på artisterna, den inte helt okända duon Simon & Garfunkel. För snart femtio år sedan spelade de in två julsånger, som efter ett försvarligt antal år i Columbias arkiv hamnade på trippel-CD-samlingen Old Friends i slutet av 90-talet. Comfort and joy kallade de den här inspelningen, som väl måste vara det närmaste sångmässig perfektion det är möjligt att komma för en populärmusikalisk duo. Jag tänker särskilt på den första delen då de båda sjunger samma stämma; trots att jag lyssnat ett antal gånger har jag ännu inte hittat ett ställe där jag kan säga »Ah, där hör man att det är två röster!», inte ens vid andhämtningen[5]:


Fotnoter:

  1. »Pelle» är trummisen i sagda band, Pelle Holm. []
  2. LW3, som vi före detta värnpliktiga från Norrtälje gärna kallar honom, är visserligen en prima artist oavsett framförandetyp, men som lajv-artist är han i absolut toppklass; hans förmåga att blanda humor, ofta spontant improviserad, med allvar är snudd på oöverträffad. []
  3. Egentligen borde jag väl skriva »de närmaste fyra åren», men jag har svårt att tänka så långt fram för närvarande. []
  4. Den »Cisco» som omnämns torde vara Cisco Houston, som ofta nämns i samma andetag som Woody Guthrie och Pete Seeger; Emma Goldman var en känd feminist, anarkist och monopolspelare. []
  5. Den uppmärksammæ lyssnaren känner naturligtvis igen visan från ett av mina tidigare exempel, även om Lehrer anpassat texten något för sitt ändamål. []