Kategoriarkiv: Tankar

En tuff domare

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 133

Björn Skifs — The arbiter

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I veckan kom beskedet att Björn Skifs tvingas sluta sin artistkarriär på grund av begynnande demens. Redan tidigare har han ju drabbats av tillfälliga minnesluckor, som när han i melodischlagerfestivalen råkade glömma bort några ord ur texten. Det kan fungera som en liten tröst för oss vars ordförråd lider av lika obehagliga som tillfälliga lakuner.

Vad beträffar dagens text är den väl knappast den allra mest berörande i den här serien, men kan just därför ge upphov till en annan sorts tankar. Tänk er, till exempel, Gideon Ståhlberg, domare i ett flertal VM-matcher på 50-talet, utföra de danssteg som Skifs och hans kollegor i den här rollen utför; den tankeoperationen kräver en icke föraktlig mental vighet, i min mening…

Omodern glädje

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 132

Wennman — Omodern och glad

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den här berättelsen har jag publicerat tidigare, men eftersom varken LASSmeddelande eller SSKK-bulletinen torde tillhört gemene mans lektyr under 1993 och 1994, så upprepar jag den här.

Någon gång under sensommaren eller hösten 1991 satt jag på mitt studentrum i Uppsala; jag hade just lagt ifrån mig skrivdonen för kvällen, den kväll de svage kalla natt, och avslutade dagen med att titta lite på det enda korrparti jag hade kvar i lag-SM, mot Kent Vänman från Umeå. Jag hade radion påslagen i bakgrunden, och plötsligt sa en röst där något i stil med »I ›Mitt i natten› inatt ska vi få höra uppsalapoeten Kent Vänman»… Det lät inte så dumt, så så småningom införhandlade jag den aktuella skivan, och sedermera även ytterligare två CD-skivor med sagde poet/sångare; det visade sig då att han stavade sitt efternamn Wennman. På listan över ovanliga anledningar att köpa CD-skivor kommer gissningsvis den att jag spelat schack mot en person med (nästan) samma namn ganska högt upp.

Förutom detta soloprojekt har Wennman varit inblandad i ett flertal kulturella begivenheter i Uppsala med omnejd, och här ska bara nämnas en: »Kulturoasen». Jag tyckte mig se för något år sedan att några byråkrater i staden ville stänga ner oasen, men som synes har man fortfarande aktiviteter, så jag hoppas att en massiv protestaktion räddat denna kulturens fristad i Uppsala ifrån klåfingriga politiker. Kulturhjältar som Kent Wennman växer inte på träd, och förhoppningsvis kommer Kulturoasen att vara kvar i många år till.

Titeln på den låt jag valt passar väl in på mig, hoppas jag — »omodern» har jag alltid varit, ehuru inte alltid på samma sätt som i texten, och »glad» försöker jag vara efter bästa förmåga.

Det ovala rummet

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 131

Blaze Foley — Oval room

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Med tanke på dagens datum borde dagens låt vara något med USAmerikanska rötter, och eftersom jag dels inte kan påminna mig ha någon låt som handlar just om 4th of July, och dels ännu inte spelat något med Blaze Foley så får det bli dennes »hyllning» till USA:s president. Eftersom Foley blev mördad i slutet av 80-talet handlar låten inte om Trump, utan gissningsvis om Reagan — skillnaden tycks inte vara så stor, om man ska döma av texten.

Gröna lyktor

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 130

Magnus & Basse — Brooklandsvägen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I min introduktionsartikel till den här serien nämnde jag inte en fjärde typ av låtar som jag eventuellt tänkte ta upp, nämligen de med mer eller mindre obegriplig text — om jag gjort det skulle utan tvekan dagens låtval kommit högt upp på listan. Jag är förmodligen inte den ende som undrat vad i hela friden det är för lyktor som går ut och in, och var någonstans de gör det. Lugn, allt ska avslöjas inom sinom tid. Magus Lindberg och Basse Wickman kallar sig inte »Magnus & Basse»; det var mitt påhitt för att korta av artistnamnet något.

Men först bör en detalj påpekas som kanske inte är allom bekant — Dan Andersson har inte gjort översättningen till svenska av Rudyard Kiplings poem; det har en Olavus Wold gjort. Eftersom denne enligt uppgift dog i en tågolycka i Iowa 7:e mars 1910, och boken »Rewards and Fairies», där Kipling original återfinns, inte utkom förrän just 1910 borde det finnas en historia att berätta om översättningen, och hur det kom sig att Dan Andersson gjorde musik till dikten; den historien har jag dock inte hittat[1].

Under den här tiden bodde Kipling i Englands vackraste och trevligaste grevskap, Sussex, och Brookland ligger inte långt från Sussex, i Kent. I dikten nämns ett par detaljer med tydlig anknytning till södra England. Fairfields kyrka, till exempel, ligger mitt ute på en slätt, eller snarare ett träsk som är vattenfyllt större delen av året (Romney Marsh):

Fairfields kyrka

Den Goodman som texten åkallar, två gånger till och med, är enligt vederhäftiga källor lika med en Goodwin, som legenden vill placera på en numera försvunnen ö utanför Dover, och denna legendomspunna ö skulle vara upphov till de farliga farvatten som kallas »Goodwin Sands». Goodwin var, fortfarande enligt legenden, far till den Harold som blev besegrad av Vilhelm erövraren vid Hastings 1066, så det där med »flera tusen år» får gå på Wolds Licensa Poetica.

Och hur var det nu med de där lyktorna? Jo, i originalet står »liddle green lanterns»[2], och enligt vederhäftiga uppgifter (se denna artikel från Kipling-sällskapet) så är det den belysning älvorna använder i diken och, får man förmoda, underjorden. Kipling, eller sångarjaget, har alltså mött en älva, eller åtminstone en så underskön flicka att hon liknade en älva.

Hoppas det blev lite klarare nu…

Fotnoter:

  1. Inom parentes kan nämnas att jag för ett antal år sedan hörde en person skryta med att han gett Dan Andersson fiollektioner; med tanke på att Dan Andersson dog redan 1920 kan det verka omöjligt, men icke så. Det var vissångaren Gunnar Turesson, vars äldre syster Olga var gift med Dan Andersson. [↩]
  2. »Liddle» är sussexdialekt för »little». [↩]