Etikettarkiv: Raymund Allen

Det vinnande draget

Postat av
Svara

Till julnumret av Schacknytt 2003 översatte jag en detektivnovell med ett schackligt (och »juligt») tema av en Raymund Allen, och för några år sedan la jag upp den här på bloggen. Redan då hade jag planer på att översätta ännu en av Allens noveller med schackligt tema, och det är denna jag nu presenterar nedan, trots att den saknar varje anknytning till julhelgen. Liksom för den trevliga lösningen gäller om denna historia att varken dess deckarhistoria eller dess schackliga innehåll är enastående, men att den i viss mån är ursäktad av att detektivnoveller inte var särdeles vanliga vid denna tidpunkt (den publicerades i The Strand, december 1913) — för övrigt kan nämnas att i samma nummer infördes »Den döende detektiven», som väl allmänt räknas som en av de allra sämsta Sherlock Holmes-berättelserna.

Som jag säkert påpekat någon gång är jag en tämligen orutinerad översättare och ber därför om ursäkt för eventuella grodor jag tillverkat under arbetet. Jag har också tagit mig friheten att ändra lite i historien — den ställning som är den centrala i berättelsen visade sig vara felaktig, och jag passade därför på att inte bara korrigera den, utan också ändra lite så att en av personerna upptäcker problemet och rättar till den; som berättelsen är uppbyggd tycker jag att det gör den delen av historien lite mer trolig. Jag hoppas att Mr. Allen skulle tyckt detsamma om han sett resultatet.

När Grant passerade genom lobbyn på Bull Hotel i den lilla stad dit hans advokatverksamhet fört honom, reste sig en ung kvinna från sin plats i ett hörn och gick fram mot honom med snabba steg.

»Jag ber om ursäkt, men jag tror att ni är Mr. Grant.» Hon talade med en vårdad, tydlig röst och hennes sätt avslöjade en kamp mellan blyghet och en viss ivrig oro. Hennes ansikte, noterade Grant, var vackert, och det fanns en bekymrad vädjan i hennes ögon.

»Ja, mitt namn är Grant. Kan jag hjälpa er med något?»

»Mr. Marlin säger att ni kommer att försvara min bror inför rätten. Han är vår advokat.»

»Mr. Marlin ska träffa mig i kväll angående er brors fall, men jag vet inte ens er brors namn.»

»Min bror heter Robert Smaley,» svarade hon. »Mr. Marlin kan berätta allting om fallet, men jag vill att ni ska veta redan från början att min bror är oskyldig, fullständigt oskyldig.»

Hennes röst ljöd passionerat uppriktig, och hennes ögon var stadigt riktade på hans ansikte som om hon ville tvinga honom att inse att hon talade sanning.

»Vad är er bror anklagad för, miss Smaley?» frågade Grant.

»Förskingring av ett belopp på sextiotre pund,» svarade hon. En djup rodnad av indignerad skam spred sig över hennes ansikte, och han kunde se att hon fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när hon vände sig bort efter att ha tackat honom för att han lyssnat på henne.

Grant hade väntat några minuter på sitt rum när Jimmy Marlin steg in. Han var en skolkamrat till Grant, och hans trognaste klient bland advokater.

»Jag har förstått att du kommer för att förbereda mig för försvaret av en Robert Smaley som är anklagad för förskingring?» anmärkte Grant. »Hans syster hejdade mig så fort jag kom in på hotellet. Jag hoppas vi kommer att kalla henne som vittne, för om hon bara gör hälften så gott intryck på juryn som hon gjorde på mig så borde hon få brodern frikänd.»

»Ja, vi måste kalla henne. Faktum är att jag misstänker att utgången kommer att bero på huruvida juryn accepterar eller förkastar hennes vittnesmål.

Hon och hennes bror lever tillsammans i ett ganska litet hus, och har inga vänner som jag känner till. De har alltid betraktats som ytterst respektabla, och hon är honom väldigt hängiven.

Smaley är anklagad för att ha förskingrat sextitre pund, ungefär, från The Radical Institute, där han är både sekreterare och skattmästare. Smaley har en liten lön, utför allt pappersarbete, håller i räkenskaperna, och samlar in medlemsavgifterna, som han sedan med jämna mellanrum lämnar till en man vid namn Johnston, som är hederssekreterare och kassör. Där finns också en vaktmästare, en tysk vid namn Fritz Rosenau, som är vad man kallar ›lite speciell›. Han fungerar som allmän hantverkare på stället, är ingen dålig gymnastikinstruktör, hjälper till i köket, och är intelligent och synbarligen välutbildad.

Nu var det så att Johnston kom överens med Smaley att mötas på institutet, på morgonen den 27:e juni, förra månaden, för att kontrollera räkenskaperna och ta emot de pengar som samlats sedan sist. Smaley hade nämnt någon dag tidigare att han hade omkring sextio pund i kassan. Johnston och Smaley anlände samtidigt till institutet och släpptes in av Fritz Rosenau, som är den ende som tillbringar natten i lokalerna. Smaley hade sina papper och utförde sina sekreteraruppgifter vid en sekretär i vad som kallades spelrummet, vilket, när det inte användes, vanligen hölls låst.

Den här speciella morgonen fann Johnston och Smaley dörren till spelrummet olåst, den nedre halvan av ett av fönstren var öppet, det var ett oavslutat parti schack på ett av borden, två stolar var framdragna till bordet, cigarettstumpar låg på golvet vid stolarna, sekretären var öppen och kassaskrinet var borta. Fritz tillkallades, och han deklarerade att han inte varit inne i rummet sedan Smaley lämnat över nyckeln efter att ha låst det några minuter över nio på gårdagskvällen. Smaley höll med om att han låst rummet vid ungefär den tiden och hade gett nyckeln till rummet till Fritz, men han var säker på att när han lämnade rummet var alla fönstren stängda, alla stolarna var prydligt uppställda i rader längs väggarna, och att varken schackbräde eller pjäser var framplockade. Han var lika säker på att han lämnade kassaskrinet ovanpå sekretären.»

»Så här långt,» inflikade Grant, »ser det mer ut som ett fall mot Fritz Rosenau.»

»Johnston tycks ha misstänkt dem båda. Han skickade omedelbart efter polisen, och med hans tillåtelse ringde Smaley mig för att jag skulle följa undersökningen för hans räkning. Jag kom dit före detektiven, och det slog mig att jag möjligen skulle behöva nyttja dina tjänster senare, så, eftersom jag känner till din förkärlek för alla smådetaljer i ett fall, gjorde jag en skiss av spelrummet som visade var alla möbler stod och allt jag kunde tänka på, även cigarettstumparna, och jag noterade i ett diagram schackpjäsernas ställning. Rummet ligger på bottenvåningen, men fönstren är gallerförsedda. Jag borde förresten ha nämnt att sekretären befann sig omkring tre meter från det öppna fönstret. När detektiven kom letade han genom rummet, men fann inte något som kunde kasta ljus över fallet. Därefter föreslog han en husundersökning hos Smaley. Smaley verkade förvånad, men det hade sett misstänkt ut om han nekade, och han och jag följde med Johnston och detektiven. I ett skåp i vardagsrummet fann man ett kassaskrin av precis samma utseende som det Smaley använde på institutet, och i det fanns en påse med femtio pund i guldmynt, samt några enstaka shillingmynt. Det är för övrigt ett faktum att Smaley hade ont om kontanter, och åklagaren har ett brev som han skrivit till sin hyresvärd där han ber om mer tid att betala hyran. Så ser åklagarens argumentation ut.»

»Och ett otrevligt, besvärligt fall att försvara sig mot,» muttrade Grant. »Men vad har Smaley själv att säga om saken?»

»Han säger att kassaskrinet man fann i hans hus är ett av två som han köpte samtidigt, ett för sitt eget bruk och ett för arbetet på institutet. Vad beträffar de femtio punden, så är historien denna. Miss Smalley hade varit anställd på det lokala biblioteket som en hjälpande hand tills helt nyligen, och under den tiden hade hon trakasserats av en man som tycktes ha drabbats av något slags galen passion för henne. Hon hade alltid vägrat att prata med honom, och hon vet inte ens hans namn, men kort tid efter att hon slutat på biblioteket hade ett paket med femtio pund i guldmynt lämnats hos Smaleys hus. Det fanns ingenting inuti som indikerade från vem det kom, utom ett kort med den tryckta texten ›Från en tillgiven beundrare.› Miss Smaley kommer att vittna under ed på den här delen av historien, och hon säger att pengarna placerades i säkerhet i kassaskrinet tills det skulle bjudas en möjlighet att returnera dem. Smalleys förslag, som han lämnade vid polisförhöret, var att två medlemmar vid institutet måste kommit in för att spela ett parti schack mellan den tidpunkt då han lämnade institutet och klockan elva, när lokalerna normalt stängdes, och att en av dem eller båda måste ha begått stölden.»

»Åklagaren kommer naturligtvis att hävda,» observerade Grant, »att Smaley själv flyttat omkring möblerna, ordnat schackpjäserna och så vidare, för att ha en trolig historia färdig om han skulle bli anklagad.»

»Ja, det sa man rakt ut vid förhöret.»

När Marlin hade gått plockade Grant upp de anteckningar som Marlin nämnt, och läste genom dem noggrant. Bilden av Miss Smaleys allvarliga, tårfyllda ögon hade försatt hans samvete i ett högre stadium än normalt av förståelse för den plikt som en advokat har gentemot den fånge han försvarar. Han stoppade tobak i två pipor och, med Marlins skiss av utseendet i spelrummet framför sig, satte sig ned att begrunda de olika möjligheterna i fallet.

Grant var en ivrig schackspelare, och det slog honom att den aktuella ställningen på brädet, som Marlin noterat, möjligen skulle kunna kasta något ljus över problemet. Den chansen var tämligen minimal, men gjorde det i alla fall värt att plocka fram det lilla vikbara schackbräde som var hans ständiga kompanjon på resor.









Ställning enligt Marlins diagram

Han hade den dåliga vanan, inte helt ovanlig bland schackspelare, att prata för sig själv när han analyserade en ställning, och en dold observatör, om det hade funnits en, kunde fått höra något i stil med följande monolog, med tankfulla rökpuffar som interpunktion: »Vit har torn och löpare mer, och har en överväldigande attack. Svart borde ha gett upp här, vare sig han gjorde det eller ej. Om det är vits drag tar han helt enkelt bonden och svart kan bara fördröja matt ett par drag med några meningslösa schackar. Men stopp där; vänta ett slag. Om vit tar bonden kommer svart undan med patt — med patt eller evig schack, med samma resultat. Åkej då, vit måste inte ta bonden. Han har två hela pjäser mer, och behöver inte ha någon brådska.» Han hade blivit intresserad i ställningen för dess egen skull, och för ögonblicket nästan glömde bort att den var en del av försvaret av en man anklagad för ett allvarligt brott. Det såg ut som vit måste kunna vinna utan större svårigheter, men vilket drag han än försökte verkade det alltid leda till de förvånande alternativen av patt eller evig schack. Han försökte drag på drag, bara för att finna sig tvingad till samma remi. Plötsligt hoppade han upp från sin stol och gick fram och tillbaka i rummet, i spänning över den idé som plötsligt slagit honom.

»Det kan vara det som räddar oss! Tacka Gud för en domare som spelar schack och har sinne för logik! Det är bara en sak — kan ställningen ge mig ett fundament för mitt argument?»

Han satte sig ner igen, och med huvudet stött i sina händer koncentrerade han sina krafter på ställningen på schackbrädet. Ju svårare det var att finna ett drag som skulle vinna partiet för vit, desto säkrare kände han att det fanns ett sådant drag, och desto mer besluten blev han att finna det.

Klockan var tjugo minuter över två när han till slut lutade sig tillbaka i stolen med ett triumfrop.

»Mycket snyggt, mycket subtilt,» sa han högt, där han stod på mattan framför eldstaden och sträckte sina stela lemmar. »Det synbarligen värsta draget i ställningen, men det enda som vinner, följt av tre olika damoffer. Hanterat på rätt sätt borde det vinna också för Smaley, och hans syster med de vackra ögonen.»

»Så ser fallet ut enligt kronan, mylord,» och med dessa ord satte sig Meggitt-Harley ned.

»Jag kallar den anklagade,» sa Grant, och en fångvaktare öppnade dörren till bänken där Smaley satt för att låta honom ta plats i vittnesbåset. Han gjorde inget övertygande vittnesmål. Han vred på händerna, drog nervöst i sin mustasch, och blev flera gånger tillsagd att tala högre så att juryn skulle kunna höra vad han sa. Han såg ännu mer osäker ut när Meggitt-Hartley började korsförhöret med en högljudd och aggressiv röst.

»Jag tänker inte linda in det här på något sätt, utan gå rakt på sak. Var det inte så att det var du som plockade fram möblerna och schackbrädet och det andra; och var det inte i den avsikten att få det att se ut som om någon annan varit inne i rummet efter att du gått? Du medger inte det? Låt gå för det. Vill du då i stället vara vänlig att berätta för mylord och juryn vem du tror har gjort allt detta?»

»Jag föreslår att det mest troliga är att två av institutets medlemmar kom in för att spela schack, och att en av dem begick det brott ni försöker sätta fast mig för.»

Grant log medan han snabbt noterade det sista svaret i sin anteckningsbok innan han reste sig för att fortsätta förhöret. Han avslutade det snabbt, och kallade sedan Dorothea Smaley. Hennes hand darrade när hon tog emot boken hon svor eden på, men hon besvarade alla frågor utan minsta tvekan eller oklarhet, och om det hördes en lätt darrning i hennes röst så ökade den bara effekten av total uppriktighet.

Korsförhöret var ytligt och närmast beklagande i sitt tonfall. Meggitt-Hartley visste att det inte var någon god idé att visa sig burdus mot en värdig och vacker kvinna när halva juryn lutade sig framåt i sina säten för att kunna se henne bättre.

Domaren sneglade på klockan.

»Har ni många fler vittnen, Mr. Grant? Jag skulle vilja avsluta det här fallet idag om möjligt, men om det inte går föreslår jag att vi bryter strax efter klockan fem.»

»Jag har bara två vittnesmål till, båda mycket korta, mylord. James Marlin!»

»Befann ni er i spelrummet på The Radical Institute omkring tjugo minuter över nio, morgonen den 27:e juni?»

»Ja.»

»Stod det ett schackbräde med pjäser uppställda på ett av borden?»

»Ja.»

»Gjorde ni vid detta tillfälle en anteckning av den exakta positionen av pjäserna på brädet?»

»Ja.»

Grant skickade upp ett handskrivet diagram till vittnet.

»Är detta den anteckning ni gjorde?»

»Ja.»

»Jag lägger den till handlingarna i fallet, mylord.»

Meggitt-Hartley hade varit mycket för upptagen med att försöka lista ut vad Grant hade i kikaren för att protestera mot hans ledande frågor. Domaren betraktade frågande Grant, och tilltalade honom med sitt allra silkeslenaste tonfall.

»Jag är säker på, Mr. Grant, att ni inte skulle inkluderat detta vittnesmål om ni inte hade ett adekvat syfte i åtanke med det, men jag måste erkänna att för ögonblicket kan jag inte inse hur detta skulle kunna ha någon inverkan på fallet.»

»Jag tror, mylord, att mitt nästa vittne kommer att göra saken helt klar för ers nåd. Mr. Whiterill!»

»Jag tror det skulle vara till hjälp för ers nåd,» fortsatte han medan vittnet intog sin plats, »om jag får skicka upp detta schackbräde, på vilket pjäserna placerats i enlighet med det diagram det senaste vittnet producerade.»

Spänningen steg medan Grant reste sig för att förhöra sitt vittne.

»Är ert namn James Whiterill? Är ni engelsk mästare i schack, och har vunnit pris i ett stort antal internationella turneringar?»

»Jag är säker på,» inflikade domaren, »att vi alla accepterar Mr. Whiterills namn som en tillräcklig garanti för kompetens i den speciella form av kunskap där han har uppnått ett sådant mästerskap.»

»Nu, Mr. Whiterill, i er position som en av de största nu levande auktoriteterna på spelet schack, kan ni säga oss huruvida ställningen på brädet här kunde ha uppstått ur ett faktiskt spelat parti?»

»Nej, det kan den säkerligen inte ha gjort.»

»Kan ni förklara hur ni kan säga detta med så stor säkerhet?»

»Därför att ställningen helt klart är en intrikat konstruerad schackgåta. Det finns bara ett inledande drag av vit som vinner, och i det kommande spelet måste vit offra damen på tre olika sätt, beroende på hur svart spelar. Ställningen är utan tvekan artificiell och kunde inte ha förekommit i ett faktiskt parti.

Domaren avbröt igen.

»Jag skulle vilja att ni visar mig dragen på brädet, Mr. Whiterill.»

Ill. av Philip Baines, (The Strand, dec. 1913)

Han reste sig, och stod bredvid vittnesbåset, med schackbrädet vilande på kanten.

Efter ett lågmält samtal med den store schackspelaren återtog han sin plats i högsätet.

»Jag förstår den tekniska aspekten av detta bevis nu, Mr. Grant, och jag tror jag kan ana den poäng ni kommer att göra inför juryn.»

När Grant reste sig för att rikta sig till juryn för försvarets slutplädering såg han att juryn lyssnade med största uppmärksamhet.

»Åklagarens hypotes är denna, att schackbrädet och de två stolarna som dragits fram till bordet och cigarettstumparna på golvet var alla delar av en invecklad bluff, arrangerad av den anklagade för att vända misstankarna bort från honom, och göra det möjligt att ta pengarna utan att åka fast. Men nu menar jag att denna åklagarens hypotes bryter samman totalt, och här är orsaken — därför att den anklagade inte satte upp schackpjäserna på brädet. Jag påstår att Smaley kan inte vara den person som ställde upp de pjäserna, på grund av att hans egen hypotes om hur de hamnat där är helt klart byggd på ett misstag. Jag gissar att en del av er gentlemän spelar schack och kan se det själva, men, hur som helst, vi har ett vittnesmål från Mr. Whiterill, den engelske mästaren i schack, att ställningen på brädet är en intrikat konstruerad schackgåta, och med stor säkerhet inte en del av ett parti spelat mellan två verkliga spelare. Vad säger Smaley? Låt mig repetera hans svar för oss alla: ›Jag föreslår att det mest troliga är att två av institutets medlemmar kom in för att spela schack, och att en av dem begick det brott ni försöker sätta fast mig för.›

Det förslaget av den anklagade är baserat på vad vi nu vet är ett helt felaktigt antagande. Om åklagarens hypotes vore korrekt, har Smaley högst medvetet grävt en grop framför sina fötter, och sedan klivit rakt ner i den med öppna ögon. Jag ber er att följa med noga, gentlemän, för jag tror ni kommer att se (och jag misstänker att mylord kommer att säga er) att detta helt raserar åklagarens resonemang. Enligt den teorin var hela poängen med Smaleys plan redan från början att ifall han skulle bli anklagad att han då skulle kunna säga, ›Det här brottet måste ha begåtts av en av de två personer som hade spelat schack. Här är deras två stolar och deras cigarettstumpar, och här är deras parti som de lämnade det.› Och med den planen för sitt försvar som han, enligt åklagaren, måste ha, så att säga, haft i rockärmen hela tiden, så ställer han upp, inte ett schackparti, utan ett komplicerat problem. Endera skulle han ställt upp ett problem och föreslagit att någon varit inne i spelrummet för att lösa problemet, eller skulle han ha satt upp en partiställning och föreslagit att det varit två spelare; men att sätta upp ett problem som stöd för att det hade spelats ett schackparti vore en dårskap, något som helt enkelt vore otänkbart hos en man som varit begåvad nog att skapa den plan som åklagaren påstår att min klient utfört. Nej, gentlemän, jag påstår att åklagaren har farit vilse, att den anklagade inte uppfann någon plan alls, att den hand som stal kassaskrinet var densamma som ställde upp schackpjäserna, och att, vems hand det än må ha varit, det inte var en tillhörig den anklagade.»

Grant fortsatte med en genomgång av övriga fakta, och arbetade sig genom saken med de femtio punden och systerns vittnesmål fram emot sina avslutande ord. När han för ett kort ögonblick vände sin blick mot den del av rätten där Miss Smaley satt såg han hennes veka ansikte, blekt och spänt, där hon följde hans tal till juryn med sina glänsande, bekymrade ögon riktade mot hans ansikte. Sporrad av detta vände han sig åter mot juryn och släppte lös allt vad han hade av talekonst. Under några minuter höll han hela auditoriet i ett oratoriskt järngrepp, innan han kunde sjunka tillbaka till sin plats på bänken.

Det krävdes ett kraftigt ryck i hans kappa för göra honom uppmärksam på att en not hade skickats till honom från pressläktaren. En ögonblick senare var han på fötter igen.

»Mylord, jag har just nu fått ett meddelande som jag tror jag bör omedelbart lämna vidare till ers nåd.»

Den lilla papperslappen skickades upp till domaren, som vände sig till pressläktaren när han läst den.

»Jag skulle vilja be den gentleman som skrev den här noten att stiga fram. Var vänlig kom till vittnesbåset, sir.

Mr. Grant, jag ska förhöra detta vittne själv, och jag kommer därefter att tillåta båda sidor att korsförhöra honom om nödvändigt.»

En skarpögd liten man klev med snabba steg fram till vittnesbåset. Han visade sig vara journalist på Daily Dispatch, den största lokala dagstidningen, och han visade ett avtryck av den schackspalt som skulle publiceras kommande lördag. Överst i spalten fanns ett tryckt schackdiagram som visade identiskt samma ställning som Marlin hade skrivit ned. Ovanför diagrammet stod »Studie av Vaterland» och under det »Vit drar och vinner.»

»Kan ni ge oss namnet på den person som använder denna pseudonym?» frågade domaren.

»Nej, mylord, men jag kan ta reda på det genom att skicka bud till kontoret.»

»Var snäll och skaffa den informationen så snabbt som möjligt. Och nu skulle jag vilja att vittnet Rosenau åter tar plats i vittnesbåset.»

Men vittnet var inte i rätten. Hans namn gick från konstapel till konstapel tills korridorerna ekade av rop på »Fritz Rosenau».

»Mylord», rapporterade polismästaren, »jag har fått reda på att vittnet sågs lämna rätten i stor hast för omkring en timme sedan. Polisen har telefonerat till the Radical Institute, men han har inte kommit tillbaka dit.

Domaren vände sig till juryn.

»Jag är rädd, gentlemän, att fallet måste ajourneras till imorgon, för att vi ska kunna göra ytterligare frågor och, om möjligt, fortsätta i närvaro av Fritz Rosenau. Naturligtvis, gentlemän, om ni redan dragit den slutsatsen baserat på den evidens ni tagit del av att det inte vore rätt att fälla den anklagade, har ni er fulla rätt att konstera den anklagade vara icke skyldig. Det är en sak helt upp till er.

Juryn höll ett kort möte, och sedan reste sig ordföranden, med ett anlete utan varje spår av intelligens, och sa, »Mylord, vi är alla överens om att den skyldige är tysken, Rosenau.»

Domaren log ett lite sarkastiskt leende.

»Jag är rädd, gentlemän, att det inte är er befogenhet att fälla en person som så här långt inte ens blivit anklagad för något. Er utsaga är emellertid för den som anklagats i det här fallet liktydigt med ett ›Icke skyldig›. Den anklagade kan släppas.»

Det uppskattande mummel som steg i rättssalen bröts av ett lättat rop följt av ett hysteriskt skratt när Miss Smaley med en duns föll avsvimmad till golvet.

Fyra månader senare befann sig Grant återigen i samma rättssal, när en fångvaktare lutade sig över bänkens kant för att överlämna ett litet kuvert. Från dess tyngd och metalliska klink förstod Grant genast att det innehöll en guinea från en anklagad som ville ha hans tjänster som försvarare. Han tittade på namnet på kuvertet, »R. v. Fritz Rosenau.»[1]

»Milda makter!» utropade han, och begav sig till en av cellerna nedanför rätten. Här höll han sin intervju med fången, medan en fångvaktare stod orörlig men uppmärksam utanför den öppna dörren. »Jag förstår att ni vill att jag sköter ert försvar?»

»Ja, jag vill att ni försvarar mig,» svarade mannen med en sträv tysk brytning. »Jag bad att få er eftersom jag visste från det förra fallet att ni spelar schack, och kunde förstå varför jag gjorde det.»

»Varför ni gjorde det?» utropade Grant. »Menar ni att ni kommer att erkänna er skyldig och vill att jag ska anföra några förmildrande omständigheter inför domen?»

»Ach, nej! Jag är inte skyldig. Jag menar varför jag satte upp schackbrädet.»

»Mmm, om ni har ett försvar är det bäst om ni så kortfattat ni kan berättar vad det är.»

»Jag ska berätta för er vad som hände. Jag har kunnat schacket hela mitt liv. Jag bryr mig inte så mycket om att spela mot en annan; jag gillar mer att göra problem. En dag jag tror jag skickar ett problem till tidningen här, Weekly Dispatch, och jag lägger det på brevlådan. Den natten ligger jag i min säng i mörkret, och jag ser schackpjäserna röra sig i mitt huvud. Plötsligt tror jag att jag ser att jag gjort ett misstag, att mitt problem är felaktigt. Jag kan inte sova. Till slut kan jag inte hålla mig. Klockan tre på morgonen går jag upp och går till spelrummet för att se ställningen på ett bräde. Rummet är stängt, kvavt. Jag öppnar fönstret. Jag stirrar länge på brädet. Jag röker cigaretter.»

»Varför var det två stolar framdragna till bordet?» frågade Grant skarpt.

»Ach, ja! det är ganska enkelt. Jag sitter på en sida av bordet. Jag tycker ljuset inte bra. Jag är i min egen skugga. Jag byter till den andra sidan av bordet, och jag tar en ny stol för att det är enklare än att bära runt den andra. Jag prövar att korrigera problemet med en bonde. Jag får slut på cigaretter, men jag måste röka. Jag går till mitt sovrum för att hämta några till. Jag är borta tre, fem minuter. När jag kommer tillbaka den verdammte kassaskrin är väck, borta. Jag hade sett det när jag gick in i rummet, men bara med halv uppmärksamhet. Jag var för upptagen med mitt problem. Jag rusar till fönstret för att titta ut över gatan. Det är dagsljus, men ingen där. Jag går genom hela byggnaden. Det är ingen där. Då tänker jag, ›Fritz, du är bara en dumskalle, men polisen kommer att säga att du är en tjuv, och du kommer att hamna i fängelse.› Sedan undrar jag vem som kan ha tagit lådan, och hur han kan kommit in. Sedan säger jag för mig själv, ›Det är den där Smaley; han har något sätt att komma in som jag känner inte, och han tänker putta skulden på mig, vakthunden, men hur kan jag bevisa det?› Sedan tänker jag att jag borde lämna rummet som det är, och polisen kommer att tro att det varit någon annan där. Jag aldrig tänkte att någon skulle bry sig om pjäsernas ställning; den tanken gick aldrig upp för mig. Jag kommer bara att tala om för polisen att jag var aldrig i rummet alls. Jag stänger bara dörren igen, och jag går till sängs igen. Och det visade sig att bonden räddade problemet, så jag skickade ett nytt brev till tidningen,» avslutade han.

»Jag är rädd det kommer att tala väldigt mycket emot er att ni inte talade sanning om att ni varit i rummet den natten, och naturligtvis också att ni sprang iväg, förstås. Varför gjorde ni det?»

»Jag sprang min väg när jag hörde att Mr. Marlin hade noterat ställningen på mitt problem, och jag visste att det skulle komma in i Weekly Dispatch.»

»Åkej, jag ska försöka få er fri, men jag måste tillbaka till rättssalen nu.»

När Grant gick uppför trappan från cellerna fick han en plötslig ingivelse.

»Jösses Amalia, vilken trögskalle jag är! Sherlock Holmes hade löst det på fem minuter. Sherlock Holmes! Jag tror inte ens Watson själv kunde ha missat det. Hur som helst, bättre fyra månader sent än aldrig.»

Han skyndade tillbaka till rätten, och vid första lämpliga paus reste han sig för att göra en anhållan.

»Tillåter ers nåd mig att nämna fallet mot Fritz Rosenau? Det är nummer tio på ers nåds lista. Jag har just blivit insatt som försvarare för den anklagade, och jag tror att det är viktigt för hans fall att polisen gör ytterligare några undersökningar. Jag anhåller om att fallet inte tas upp idag.»

»Det går bra, Mr. Grant, jag tar upp fallet som det första i morgon bitti, under förutsättning att vi inte har något ajournerat fall.»

Nästa morgon återvände Grant till rätten, med Meggitt-Hartley, som åter var åklagare, sittande bredvid sig.

»Jag tror vi fått tag på rätt man den här gången,» konstaterade Meggitt-Hartley.

»Det egendomliga är att ni anklagar fel person igen,» svarade Grant. »Jag sätter min klients guinea mot ett trepencemynt att ni inte lyckas få en fällande dom den här gången heller.»

»Då måste du hittat på en ännu större överraskning än du gjorde vid Smaleys rättegång.»

»Det har jag,» svarade Grant. »Vänta bara.»

Meggitt-Hartley började tro att Grant bara pratade smörja när vittne efter vittne lämnade vittnesbåset utan något korsförhör från Grant, och när den anklagade lämnade sitt vittnesmål kände han sig säker på att juryn inte trodde ett ord på hans försvar.

»Mary Sullivan!» En liten, hoptorkad irländsk kvinna, i svarta kläder, steg in i vittnesbåset som en följd av Grants uppmaning. Hon såg ut som en deprimerad, rädd liten figur, men hon lämnade sitt vittnesmål med den pratsamhet och accent som hennes ursprung indikerade. Hon bodde på 97, Potter Street, och var änka efter Timothy Sullivan, som hade dött endast ett fåtal veckor tidigare.

»Vill ni titta på detta kassaskrin, Mrs Sullivan?» sa Grant då en konstapel på ett tecken från honom placerade det på vittnesbåsets kant.

»Hade det kassaskrinet varit i er mans ägo under någon tid innan hans död?»

»Ja, meelorrd.»

»Talade er man någon gång om för er hur kassaskrinet kommit i hans ägo?»

»Jag protesterar, mylord,» ropade Meggitt-Hartley, innan vittnet haft möjlighet att svara. »Hur kan ett påstående från den värderade damens make användas som evidens?»

»Vad säger ni om det, Mr. Grant? frågade domaren. »Är det inte enbart skvaller, och därför oaccepterbart?»

»Påståendet av den avlidne maken, mylord, kan indikera att han inte var den rättmätige ägaren till detta föremål, och, i så fall vore det en deklaration mot eget intresse, och då den person som gjort detta påstående har avlidit, blir hans påstående accepterbart enligt prejudikat från Higham v. Ridgway.»

Domaren begrundade detta några sekunder.

»Ja, Mr. Grant, jag tror att ni har rätt att få ett svar från vittnet, men det beror på innehållet av det svarade huruvida det ska bedömas vara acceptabelt eller inte, och det kan hända att jag måste tala om för juryn att bortse från det.»

»Om ers nåd så önskar. Nu, Mrs Sullivan, kan ni berätta för mylord och juryn vad er make berättade för er om på vilket sätt han blev ägare till detta kassaskrin?»

»Meelorrd, mi make var en lykttändare, och han stal den från institutet med en lång stake som han använde för å släcka lyktorna på margnarna, och, meelorrd, han söp ihjäl sig på nåra veckor mä pengarna.»

Nedan följer den lösning som författaren angav i The Strand; de tre olika damoffren som är nämnda i texten är markerade med en asterisk (*). Jag har också angett den bilösning som fanns i originalet, och som jag låter Rosenau fixa genom att stoppa dit en vit bonde på d5 — om jag ska vara ärlig tycker jag den är snyggare än den avsedda lösningen, men det behövs nog en del arbete för att få den att vara ensam på täppan. Men därmed sagt kan det vara idé att plocka bort d5-bonden och leta rätt på bilösningen[2].

Om ni, som jag, gillar att leta fel finns det ytterligare ett par egendomligheter som jag emellertid låtit stå kvar; en, därför att det inte är klart huruvida författaren eller en av personerna i historien misstagit sig, och en därför att en viss angivelse är så pass luddig att den skulle kunna vara korrekt, trots att den verkar felaktig vid en första anblick.

Fotnoter:

  1. Vilket betyder ungefär »Staten mot Fritz Rosenau». Förkortningen »R» står här för det latinska namnet för kung eller drottning (Rex/Regina). [↩]
  2. Eller bilösningarna, eftersom man kan kasta om de två nyckeldragen. [↩]

En trevlig lösning

Postat av
Svara

En trevlig lösning skrevs redan 1916 av den för mig helt obekante Raymund Allen; jag översatte den till svenska 2003 för Schacknytts julnummer. Några år senare la jag ut den på min förra blogg, och det är därifrån jag nu »räddar» den till min nuvarande.

Den här lilla julhistorien har väl egentligen bara kuriosaintresse, oavsett om man betraktar den från deckarkonnässörens eller schackspelarens synvinkel. Men faktum kvarstår att den skrevs redan 1916, då varken detektivnoveller eller retrograd schackanalys var särskilt vanliga. Att ingen mindre än Dorothy Sayers fann den tillräckligt intressant för att inkludera den i sin antologi Great short stories of detection, mystery and horror tyder ju trots allt på att den har ett visst historiskt intresse.

Kappsäcken, som för Kenneth Dales starka arm knappt varit mer än en fjäder då han lämnade stationen, tycktes på något magiskt sätt växt sig allt tyngre under den kilometers promenad som förde honom till Lord Churts lantliga residens. Det var med lättnad han ställde kappsäcken på verandan, och ringde på klockan.

Han var tvungen att vänta några minuter, och sedan öppnade Lord Churt dörren i egen hög person. Hans runda, rödlätta ansikte, som knappt skulle behövt någon make-up alls för att bli en perfekt »Mr Pickwick», strålade välkomnande. »Kom in, käre vän, kom in! Utomordentligt trevligt att se dig. Jag önskar dig en God Jul!»

Det var julafton, och hans sätt formligen bubblade av den vänlighet som tillhör helgen. Han tog kappsäcken och bar in den i hallen.

»Jag är min egen dörrvakt och uppassare och allting annat för ögonblicket. Skickade alla tjänare till en julteaterföreställning i skolan här på orten och låste efter dem. Min fru följde med och moster Blaxter.»

»Och Norah?» frågade Kenneth.

»Ah! Norah!» svarade Churt med en vänlig klapp på Kenneths axel. »Norah är den enda person som räknas, visst är hon, och naturligtvis ska hon vara det. Norah stannade inne för att skriva julkort, och jag skulle tro att hon fortfarande är på sitt rum, men korten måste vara skrivna nu för jag såg dem i brevsäcken. Hon skulle naturligtvis ha mött dig, men ditt brev sa att du inte kunde komma.»

»Ja, jag vet. Jag trodde inte jag skulle komma loss, men idag mjuknade min chefs hjärta, och han sa att han skulle klara sig utan mig tills övermorgon. Så jag rusade iväg för att ta två-och-femton-tåget, och hann precis med.»

»Och här är du, som en glad överraskning för din stackars besvikna Norah — och för oss alla,» la han till, godmodigt.

»Jag hoppas min fästmö gjort ett gott intryck,» anmärkte Kenneth, med ett leende som visade att han kände sig säker på hur svaret skulle lyda.

»Käre vän,» svarade Churt, »jag kan uppriktigt säga att jag tycker att hon är både vacker och charmerande. Vi var mycket glada åt att bjuda hit henne och hennes sångröst har berett oss ett stort nöje.» Han tvekade ett ögonblick innan han fortsatte. »Du måste förlåta oss försiktiga gamla människor om vi tycker att förlovningen kom en smula hastigt. Som moster Blaxter sa idag, du kan inte känna henne väl efter en så kort bekantskap, och hennes släkt känner du ju inte alls.»

För sin egen del ansåg Kenneth att moster Blaxter var en ättiksblodad gammal glädjedödare, men han undvek att uttala någon del av den bedömningen högt.

»Låt oss ha en pratstund om din stora affär senare,» fortsatte Churt. »Följ med mig till biblioteket. Jag håller just på att avsluta ett parti schack mot Sir James Winslade, och sedan ska vi ta reda på var fröken Norah håller sig gömd.»

Han stannade vid ett bord i den gång som ledde från hallen till biblioteket, och tog fram en nyckelknippa ur fickan. »Hon hade skrivit ett brev till dig, så det är väl lika bra att rädda det från säcken.» Han låste upp låset till brevsäcken, la innehållet i en hög på bordet, och medan han la tillbaka breven i säcken mumlade han en kommentar då och då. »Faster Emma — oj, jag borde också ha skrivit till henne; måste göra det till hennes födelsedag i stället. Mrs Dunn — samma sak där, är jag rädd. Röda korset — hoppas det inte kommer bort; grandiost arbete de gör, Röda korset. Ah, här har vi det: ’Kenneth Dale, Esq., 31 Valpy Street, London S.W.’» Han välte tillbaka resten av högen i säcken och låste den. »Stoppa brevet i fickan och kom med, annars tror Winslade att jag aldrig kommer tillbaka.»

Han fördröjdes emellertid ytterligare några ögonblick av att släppa in tjänarna, som just kom tillbaka från byn. Han lämnade brevsäcken till en av dem för vidare transport till postkontoret.

I biblioteket satt Sir James Winslade vid schackbrädet, och Churts privatsekreterare, Gornay, en lång, smal figur med blek hy och mörka, klipska ögon, betraktade ställningen.

Sekreteraren hälsade på Kenneth utan någon större hjärtlighet, och vände sig till Churt. »Har breven skickats iväg ännu?»

»Ja; ville du också skicka något?»

»Bara ett kort som jag borde skrivit,» svarade Gornay, »men det är inte särskilt viktigt»; och han satte sig ned igen bredvid schackspelarna.

Churt anförde de svarta pjäserna, svarta dock endast till namnet, eftersom de var de små röda pjäserna från ett reseschack. Han tycktes ha råkat i svårigheter, och, till Kenneths stora tillfredsställelse — han var mer intresserad av att börja sökandet efter Norah — tog partiet slut efter bara ett fåtal drag.

»Jag ser inte hur jag ska klara mig ur det här,» anmärkte Churt, efter en sista konfunderad överblick över ställningens möjligheter. »Du attackerar mig i nästa drag med en häst eller damen, och vilket du än väljer är jag färdig. Partiet är över, jag ger upp.»

»En turlig vinst för er, Sir James,» observerade Gornay.

»Turlig?» frågade Winslade. »Du har redan talat om för oss att vi har brutit mot alla sunda principer i öppningen, men kunde svart spelat bättre under de senaste dragen?»

»Han kan fortfarande vinna partiet i slutställningen,» svarade Gornay.









Winslade – Churt
Svart drar och vinner

Han bevisade sitt påstående genom att göra några drag, och återställde sedan pjäserna till sina ursprungliga platser.

»Nåja, det spelar igen roll, du vann,» sa Churt godmodigt, »jag skulle aldrig ha hittat rätt drag på egen hand.»

Gornay fortsatte att studera brädet uppmärksamt, och hans ansikte fick ett ivrigt uttryck, som om han upptäckt något nytt och intressant i ställningen. Just då var Kenneth bara irriterad över dröjsmålet. Det var först någon timma senare som sekreterarens kommentarer om partiet fick en så viktig betydelse för honom att han drog sig till minnes den exakta ordalydelsen.

»Även om spelet var tämligen excentriskt ibland, så måste jag säga att det var djärvt och spektakulärt på båda sidor,» kommenterade Gornay. »Till exempel, när Lord Churt offrade sin springare utan att få någonting för den, och när ni, Sir James, gav honom valet att slå er dam med a- eller c-bonden på b6.» Han vände sig mot Churt. »Det hade kanske varit bättre att slå med c-bonden än med a-bonden.»

»Jaja, det var det säkert,» svarade Churt, »men jag skulle säkert gjort pannkaka av alltihop i alla fall. Men kom med nu, allesamman, så ska vi se om vi kan få oss en kopp te.»

Kenneth lyckades, innan teet serverades i stora rummet, hitta Norah och utbyta hälsningar på tu man hand, och hennes ansikte strålade fortfarande av glädjen från det oväntade mötet då de steg in i rummet.

Efter teet drog sig Sir James tillbaka till herrummet för att, tillsammans med sekreteraren, njuta en cigarr, och Churt vände sig till Norah. »Du måste sjunga en av de julsånger du lovade oss, och sedan kan ni ungdomar gå till biblioteket för att diskutera era privata affärer. Jag vet att ni längtar efter att komma bort från oss gamla stötar.»

»Tack så mycket, Lord Churt, för ’gamla stötar’, å din frus och mina vägnar,» sa moster Blaxter med en mild sarkasm som på något sätt misslyckades att förmedla den avsedda spefulla effekten. Men Norah hade redan satt sig ned vid pianot, och hon stämde upp en glad julsång innan han kunde formulera ett passande svar.

Hon spelade ännu en julsång, en där alla kunde sjunga med, och under denna råkade Kenneths hand träffa på brevet i fickan. Han öppnade kuvertet just som Norah reste sig från pianot. Hon kände igen sin egen handstil och blev blossande röd. »Var försiktig, Ken! Låt ingenting ramla ut!» varnade hon.

Han drog försiktigt ut brevet, och såg noggrant till att en liten lock brunt hår, ett ömhetsbevis som hon skulle varit för blyg för att låta alla se, stannade kvar i kuvertet. Medan han var upptagen med detta, lösgjorde sig en tunn pappersbit från det vikta brevet, och fladdrade långsamt ner mot mattan, och instinktivt riktades alla ögon mot det. Det var en sedel från Bank of England, på ett belopp av ett tusen pund.

Kenneth tittade undrande på Norah, men blev inte klokare av det. Därefter på Lord Churt, då möjligheten slog honom att han, i ett julanfall av sin karakteristiska givmildhet, på något sätt lyckats smuggla ner sedeln i brevet. Men Lord Churts förstummade ansiktsuttryck var utan tvekan äkta. Hans händer darrade när han tog upp sin fickkalender och jämförde en anteckning mot sedelns nummer. Han var den förste att bryta tystnaden. »Detta är utomordentligt märkligt. Det här är just precis den sedel som jag skickade till Röda korset i eftermiddags som min julgåva, precis den som jag skaffade för att skicka anonymt till dem, och som ni damer var så intresserade av vid frukostbordet.»

Alla tittade på varandra för att få en förklaring, tills alla ögon var riktade mot Norah, eftersom hon var den person som skulle kunna förväntas lämna en.

Churt var upprörd och bekymrad. Moster Blaxter såg misstänksamt på Norah, när hon såg flickan förbli tyst, med ett ansikte som förlorat all färg. »Eftersom sedeln hittades i ett brev avsänt av Norah, bör hon vara den som kan förklara hur den kom dit,» anmärkte hon.

»Jag har inte den avlägsnaste aning om hur den kom dit,» svarade Norah, »Jag kan bara säga att jag inte stoppade dit den, och att jag över huvud inte sett den sedan frukosten, tills den föll ur mitt brev för några ögonblick sedan.»

»Mycket märkligt,» kommenterade moster Blaxter torrt. Kenneth hade svårt att hålla sig lugn. »Jag hoppas du inte insinuerar att Norah stal sedeln!»

»Mina kära vänner,» sa Churt i ett försök att lugna ner samtalstonen, »låt oss hålla våra huvuden kalla, och inte ställa till med några scener.»

Kenneth hade ännu inte lugnat ner sig. »Om Norah hade stoppat ner sedeln i kuvertet, skulle hon ha påpekat det i sitt brev. Jag hoppas ni accepterar mitt ord när jag säger att hon inte gör det.»

»Läs upp mitt PS, Ken,» krävde Norah. »Fröken Blaxter kan mycket väl påstå att det syftar på sedeln.» Flickan tittade på henne med ett ansikte som nu blixtrade av ilska, och Kenneth läste högt: »PS. Låt ingen se vad jag skickar till dig!» Det hade inte slagit honom att det kunde tas som något annat än en skämtsam anspelning på hårlocken, med utropstecknet tolkat ungefär »som om jag ens skulle tänka tanken att du skulle göra det,» eller något liknande. Det hela började bli för allvarligt för att ta någon hänsyn till blygsel, och han visade upp hårlocken som förklaring till Norahs PS. Det var en grym ödets nyck, tänkte han, att efterskriften skulle kunna misstolkas. Han hade räknat med att Norahs charm skulle ta det Churtska hemmet med storm, och därför var det extra retfullt att i stället se henne utsatt för en så avskyvärd misstanke. Moster Blaxters uppträdande blev ännu mer irriterande av att han inte hade något sätt att motbevisa henne. Han var därför tacksam när Lady Churts mjuka röst gav diskussionen en annan riktning. »Hur länge har herr Gornay varit här?» frågade hon sin man.

Churt såg chockerad ut. »Älskling, vi får inte göra några förhastade anklagelser i en sak som denna. Vilket motiv skulle Gornay haft för att placera sedeln i Norahs brev om han tänkte stjäla den? Och dessutom, mitt vittnesmål kommer att visa att han är oskyldig.»

»Skulle du ha något emot att tala om exakt vad du gjorde med sedeln efter att du visat den vid frukosten i morse?» frågade Kenneth.

»Jag ska berätta precis vad som hände,» svarade Churt. »När alla tittat på den vid frukostbordet, la jag tillbaka den i kalendern, som jag hade i min ficka tills i eftermiddags. Medan vi spelade schack kom jag på att brevsäcken skulle skickas till postkontoret tidigare än vanligt idag, så jag la sedeln i ett kuvert med Röda korsets adress förtryckt, klistrade ihop kuvertet och la det i säcken. Jag gick direkt tillbaka till biblioteket, och jag kommer ihåg att jag blev förvånad över det drag som Winslade hade spelat, eftersom han offrade damen för ingenting. Just i det ögonblicket kom jag på att Norah förmodligen redan hade lagt sina brev i säcken, och att jag, i så fall, lika gärna kunde låsa den med en gång så slapp jag vara orolig för att glömma det senare. Jag tittade på schackbrädet några minuter, fortfarande stående, sedan gick jag och låste säcken, efter att ha kontrollerat att Norahs brev verkligen var där. Jag gick direkt tillbaka och slog Winslows dam.»

»Men jag förstår inte vad det här har med herr Gornay att göra, och hur det bevisar hans oskuld,» anmärkte Lady Churt.

»Älskling, vem som än tog sedeln från ett kuvert och stoppade den i ett annat måste ha gjort det under det fåtal minuter som gick mellan mina två besök vid säcken. Det var den enda tid som brevet var i säcken utan att den var låst. Och under de där minuterna tittade Gorney på vårat parti, så det kan inte ha varit han.»

»Var han i biblioteket under hela partiet?» undrade Kenneth.

»Jag kan inte svära på det,» svarade Churt. »Jag tror knappast det. Jag la inte märke till det i varje fall. Men jag är säker på att han varken kom eller gick medan jag stod och stirrade på Winslades drag, och han måste varit där när Winslade offrade sin dam och när jag tog den, eftersom han kommenterade just precis de dragen efter partiets slut, och föreslog att jag borde slagit med den andra bonden. Du hörde ju honom själv.»

»Ja,» svarade Kenneth. »Så långt är jag med. Men det finns något som heter dyrkar, som bekant.»

»Tillverkarna av det här låset garanterar att inga dyrkar biter på det,» svarade Churt, »och nyckeln har inte varit ur mina händer, så han har inte kunnat tillverka en kopia, även om han skulle haft tid till det.»

Norah bröt in med en röst som darrade av indignation. »Med andra ord, Lord Churt, anser ni att alla indicier pekar på den enda person, förutom Gornay och Sir James Winslade, som befann sig i huset. Och mot det kan jag bara sätta mitt ord.»

»Och det är värt alla indicier i världen,» utbrast Kenneth, och hon tackade sin förkämpe med ett snabbt leende.

»Lady Churt har alldeles rätt,» fortsatte han. »Jag sätter mitt huvud på att det var den där lurifaxen Gornay. Kalla omedelbart hit honom, och se efter om inte hans ansikte visar hans skuld när jag beskyller honom för att vara en tjuv.»

»Det gör du inte alls!» utropade Churt bestört. »Det skulle leda till pinsamheter. Det finns ingen anledning att göra något så överilat.» Han antog den juridiska värdighet som han använde i den lokala rätten då han dömde någon buse till fem shillings böter i stället för de sex månader vederbörande borde haft. »Jag vägrar absolut att hysa någon form av misstanke mot någon under detta tak; gäster, tjänare eller någon annan. Det kommer förmodligen att visa sig att det inträffat någon egendomlig olyckshändelse, som ser självklar ut när den förklarats. Å andra sidan, det är också möjligt att någon person med onda avsikter lyckats ta sig in i huset utifrån, även om jag måste erkänna att jag inte förstår motivet för dennes handlingar om det skulle visa sig vara så. Hur som helst så ser jag som min plikt, för allas vårt anseende, att den här historien reds ut av lämplig myndighet.»

»Vad menar du med lämplig myndighet?» frågade Lady Churt. »Jag tyckte inte polisen här i byn skötte sig särskilt bra när stackars Kelpie blev stulen.»

Aberdeenterriern vid hennes fötter tittade upp ner han hörde sitt namn, och Churt fortsatte: »Jag ska telefonera Scotland Yard. Om Shapland är där, är jag säker på att han skulle kunna komma ner med en gång i sin bil. Han borde kunna vara här inom två timmar. Tills han, eller någon annan, anländer ber jag er att inte yttra ett ord om den här affären till någon som inte befinner sig här i rummet.»

»Absolut rätt sätt att hantera detta,» anmärkte moster Blaxter. »Det är inte mer än rätt att skulden läggs på rätt person, vem denna person än råkar vara.»

Med en taktfullhet som Kenneth inte hade tilltrott honom, vände sig Churt till Norah: »Jag tvekar inte ett ögonblick på att Shapland kommer att reda ut det här på ett tillfredsställande sätt. Tills dess, kära flicka, befinner vi oss i samma båt, för det är bara mitt ord som säger att jag la sedeln i röda-kors-kuvertet över huvud taget.»

Hans vänliga sätt gjorde att hon fick tårar i ögonen, och Kenneth ledde iväg henne till biblioteket.

»Att tänka sig att de tror att jag är en tjuv — en tjuv, Ken — en vanlig simpel tjuv!»

»Nonsens, min älskling,» sa han. »Ingen kan tro på sådana dumheter.»

»Den där avskyvärda moster Blaxter gör det i varje fall. Hon så gott som sa det rakt ut.» Hon satte sig in en fåtölj och började lugna ner sig, medan han vankade av och an i rummet, på samma gång arg och tankfull.

»Jag är så glad att jag hade dig på min sida, Ken, och Lord Churt, han är en riktig gammal raring.»

»Han är en dum gammal raring, hur som helst,» svarade han. »Han har mer pengar än han vet vad han ska ha dem till, men att bara tänka tanken på att skicka en tusenlapp med julposten, för att bli borttappad bland alla rödhakar och julhälsningar!»

Här avbröts de av att Gornay kom in i rummet.

»Jag tänkte inte stanna länge,» sa han som ett svar på deras inte särskilt välkomnande miner. »Jag har bara kommit för att be om en liten tjänst. Jag har en dispyt med Sir James om konsten att avläsa en persons karaktär från hans handstil, och nu skulle jag vilja ha exempel från personer vi båda känner. Vilken liten papperlapp som helst duger.»

Kenneth tog upp en sida anteckningspapper från ett bord, och skrev »Allt är inte guld som glimmar,» och Norah la till »Lika barn leka bäst.» Det verkade vara det snabbaste sättet att bli av med honom.

Gornay såg på pappret med en min som antydde att han inte var helt nöjd. »Jag hade hellre sett något som inte var skrivet specifikt för detta. Ingen skriver helt obesvärat när han vet vad det ska användas till. Ni har inget gammalt kuvert eller något i den stilen?»

Ingen av dem kunde hjälpa honom, och han gick sin väg, synbarligen en smula besviken.

»Jag undrar om det verkligen var därför han ville ha våra handstilar,» anmärkte Kenneth misstänksamt. »Han är en snabbtänkt kanalje. Tänk bara på hur snabbt han hittade rätt drag i det där schackpartiet. Det var inte helt uppenbart.»

Schackspelet låg öppet på bordet där Churt hade lämnat det före teet. Han tittade på det, först helt flyktigt, sedan med ett ökande intresse. Han tog upp en av pjäserna för att undersöka den närmare, ställde tillbaka den, och upprepade sedan proceduren med andra pjäser, alltmedan hans sätt visade en hela tiden ökande upphetsning.

»Vad är det, Ken?» frågade Norah.

»Bara en skymt av någonting.» Han satte sig ner. »Jag måste tänka — tänka hårdare än jag gjort i hela mitt liv.»

Han lutade sig framåt, och lät huvudet vila i händerna. Hon väntade under tystnad, tills han, efter några minuter, såg upp igen.

»Ja, jag börjar att se ljuset — mer än en skymt. Han är en listig rackare, herr Gornay, så väldigt listig!» Han log, dels av glädjen att finna en tråd i ett tilltrasslat nät, dels av beundran för det intellekt som vävt det. »Skulle du vilja veta vad det var han verkligen var ute efter när han kom in här?»

»Hemskt gärna,» svarade hon. »Men menar du att han inte hade haft någon dispyt med Sir James?»

»Jodå, det hade han säkert — han startade den för att den passade hans planer; men det han verkligen ville ha var det här.» Han tog upp kuvertet där sedeln hittats ur fickan. »Den där smörjan om karaktärsbedömning var ingen dum idé, och förmodligen hans enda chans. Men nej, käre Gornay, det kuvertet får du inte — inte ens för de tusen pund du stoppade ned i det.»

»Snälla Ken, förklara,» bad Norah.

»Jag ska, snart,» svarade Kenneth, »men jag skulle vilja få alla pusselbitar att passa först. Det andra problemet har vi inte löst än.»

Han sänkte åter blicken mot mattan framför eldstaden, och började tänka högt, för Norahs skull. »Churt resonerar som så att Gornay måste ha varit härinne och tittat på partiet under den enda tid som någon kunde ha mixtrat med breven, eftersom han efteråt nämnde det drag som spelades precis i början av den perioden och det som spelades precis i slutet. Men Winslade kunde ha berättat om de dragen medan Churt öppnade för mig. Det skulle lösa gåtan. Jag skulle i och för sig ha trott att Winslade var för principfast för att prata om partiet medan hans motståndare var ute ur rummet, men jag ska fråga honom. Jag behöver ju inte berätta av vilken anledning jag vill veta det.»

Han kom tillbaka nästan omedelbart. »Nej, de samtalade inte om partiet medan Churt var borta. Så var det med den saken. Låt oss försöka från andra hållet. Antag — och jag tror jag kan bevisa det — att Gornay verkligen mixtrade med breven. Frågan är då hur han kunde veta hur de två dragen spelats.

Han tog upp schackspelet igen, och tittade på det så målmedvetet och länge att Norah till slut tappade tålamodet.

»Älskling, vad kan du hoppas uträtta genom att stirra så länge på schackbrädet?»

»Jag har en egendomlig typ av schackproblem att lösa innan den där Sherlock Holmes-mannen från Scotland Yard dyker upp. Häng med här nu. Om det fanns något annat sätt som Gornay kunde fått reda på att de två viktiga dragen spelats, utan att vara närvarande när det hände, och utan att någon berättat det för honom, då skulle Churts argument falla, eller hur?»

»Det är klart, men vad finns det för annat sätt? Kan han ha tittat in genom fönstret?»

»Jag tror vi kommer att upptäcka att det något klyftigare än så. Jag tror att jag ska kunna bevisa att han kunde räkna ut att de två dragen spelats, utan någon annan hjälp, från pjäsernas ställning vid slutet av partiet, som de står nu.» Åter böjde han sig ner över brädet. »Vit spelar damen till b6 utan att slå något, och svart tar damen med a-bonden; det är de två dragen.»

I ytterligare nästan en halvtimma väntade Norah under lojal tystnad, medan hon betraktade växlingarna i hans ansikte allteftersom det lystes upp då någon detalj förklarats, eller mulnade då han åter upptäckte någon dold komplikation.

När han till slut stängde spelet, och ställde ned det, var hans ansiktsuttryck fortfarande mystifierat.

»Kan man inte bevisa att damen måste ha blivit slagen på den där speciella rutan?» frågade Norah.

»Nej,» svarade han. »Det kan lika gärna ha varit ett torn. Jag förstår det inte. Så många av pusselbitarna passar att jag är säker på att jag har rätt, men det är en liten bit som jag inte kan hitta. Vid Jupiter!» la han till, då en ny tanke slog honom, »jag undrar om Churt skulle kunna ge mig den?»

Han var just på väg att ta reda på det då en tjänare kom in i rummet med ett meddelande att Lord Churt väntade på dem på sitt arbetsrum.

Den skara som samlats i arbetsrummet var densamma som bevittnat upptäckten av tusenpundssedeln i stora rummet, med tillägg av Shapland, detektiven från Scotland Yard. Lord Churt satt vid sitt skrivbord, och Shapland satt vid hans sida, med ett ansikte som kunnat tas för ointelligent på grund av sin uttryckslöshet om det inte varit för de spejande ögonen, som skärskådade de övriga ansiktena i tur och ordning.

Norah och Kenneth tog de två stolar som var lediga, och, så snart dörrens stängts, ställde Kenneth en fråga till Churt.

»När du spelade ditt parti mot Sir James Winslade i eftermiddags, gav han dig då tornet på a1 i förgåva?»

Alla, utom Norah och den sfinxliknande detektiven, vars ansikte inte lämnade några ledtrådar om hans tankar, såg förvånade ut.

»Jag skulle knappast tro att det här är ett lämpligt tillfälle att diskutera en sådan lättsinnig sak som ett schackparti», anmärkte moster Blaxter syrligt.

»Jag måste bekänna att jag inte förstår vad det har med saken att göra,» svarade Churt. »Men faktum är, att han gav mig just den förgåvan.»

»Tacka Gud för det!» utbrast Kenneth, med en innerlighet som framkallade en antydan till intresse hos Shapland.

»Jag skulle vilja höra vad herr Dale har att anföra i den här saken,» sa han. »Lord Churt har satt mig in i fallet.»

»Jag vill rikta en anklagelse mot Lord Churts privatsekreterare, herr Gornay. Det vore kanske bäst om han är närvarande så han kan höra den.»

»Alldeles onödigt, alldeles onödigt,» avbröt Churt. »Vi ska inte ha några otrevliga scener om det kan undvikas.»

»Då så,» fortsatte Kenneth, »jag bara tyckte att det vore renhårigare. Jag anklagar Gornay för att ha stulit tusenpundssedeln ur kuvertet adresserat till Röda korset, och för att ha placerat det i ett kuvert adresserat till mig. Jag anklagar honom för att ha använt osynligt bläck, av en typ som blir synlig efter några timmar, för att stryka över min adress och skriva dit en annan, en medbrottslings adress, utan tvekan.»

»Ni måste vara medveten om,» påpekade Shapland, »att det är en mycket allvarlig anklagelse ni gör i vittnens närvaro. Jag antar att ni har något bevis som styrker den?»

Kenneth öppnade schackspelet. »Titta på märkena på de här schackpjäserna. De fanns inte där när partiet slutade. De fanns där, även om de inte var lika tydliga som nu, för en timme sedan. Precis de pjäser, och endast de, som Gornay rörde då han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit, har bläckmärken. Om det inte var osynligt bläck, varför skulle de bli allt tydligare? Om det är osynligt bläck, hur kom det dit utom från Gornays skyldiga fingrar?»

Han tog upp kuvertet från Norahs brev, och en hastig blick på det räckte för att hans ansikte skulle få en triumferande min. Han lämnade över kuvertet till Shapland. »Bläcket börjar synas här också. Det verkar som processen är långsammare på papper än på schackpjäsernas yta.»

»Det är en fråga om hur mycket luft det utsatts för,» rättade Shapland honom. »Kuvertet har varit i er ficka. Om vi låter det ligga här på bordet, ska vi snart se om er slutsats är korrekt. Under tiden, om herr Gornay är skyldig, hur kan ni förklara hans närvaro i biblioteket vid den enda tid då brottet han kan begåtts?»

»Genom att förneka den,» svarade Kenneth. »Vad har vi för bevis för att han var där under den kritiska tiden?»

»Hur kunde han annars veta de drag som spelades då?» frågade Shapland.

Åter pekade Kenneth på schackspelet. »Från pjäsernas ställning vid slutet av partiet. Här är den. Jag kan bevisa, enbart med hjälp av den ställningen, under förutsättning att vit lämnat tornet på a1 i förgåva, att vit under partiets gång måste ha spelat sin dam till b6 utan att slå någon pjäs, och att svart måste ha slagit den med a-bonden. Om jag kan dra de slutsatserna från ställningen, så kunde Gornay det. Vi såg ju hur kvicktänkt han var när han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit partiet när det såg så hopplöst ut att han gav upp.»

Detektiven hade som tur var tillräckliga kunskaper i schack för att följa med när Kenneth demonstrerade sitt bevis.

»Jag påstår inte,» fortsatte Kenneth när detektiven konstaterat att resonemanget var korrekt, »att han planerade detta alibi på förhand. Det var en idé han fick då han såg att slutställningen gjorde det möjligt att förutsäga de dragen. Han förlitade sig på tricket med det osynliga bläcket, och det hade lyckats om inte jag dykt upp så oväntat just i tid för att fånga upp Norahs brev.»

Medan Kenneth avslutade sin redogörelse, hade Shapland åter tagit upp kuvertet. Som han hade förutsagt hade kontakten med luften gjort att den osynliga texten nu var läsbar, även om den fortfarande var svag. Bara den mittersta raden i adressen var ändrad; numret och namnet på gatan hade blivit överstruket med ett streck, och ersatts med en annan gata och ett annat nummer. Detektiven lämnade det till Churt. »Känner ni igen den andra handstilen, mylord?»

Churt tog på sig sina glasögon och undersökte det. »Det kan jag inte påstå att jag gör,» svarade han, »men det är i alla fall inte herr Gornays.» Han tog ett annat kuvert ur sin kalender, adresserat till honom själv med sekreterarens handstil, och pekade ut olikheterna i de två handstilarna. Norah kastade en orolig blick på Kenneth, och moster Blaxter en av sina suraste på flickan. Detektiven såg inte förvånad ut.

»Trots allt, mylord, tror jag att det skulle föra vår utredning framåt om ni ville kalla herr Gornay till det här rummet. Jag tror inte ni behöver vara rädd för att det ska uppstå någon obehaglig scen,» la han till, och för ett ögonblick skymtade skuggan av ett leende på hans läppar.

Churt ringde i klockan, och sa åt tjänaren att be sekreteraren att komma till honom.

»Herr Gornay for sin väg för en timme sedan, mylord. Han fick ett plötsligt bud, och räknar inte med att återse sin mormor i livet.»

»Stackars sate! På julafton också!» mumlade Churt deltagande, och nu tillät sig Shapland ett aningen bredare leende.

»Jag gissade det,» påpekade han, »när jag kände igen den handstil som skrivit den nya adressen på kuvertet, annars hade jag som försiktighetåtgärd gått för att hämta den man ni känner som herr Gornay själv. Han är en herre som vi på Yarden känner under mer än ett namn, och mer än en handstil, och nu när vi så oväntat fått reda på var han håller hus lovar jag att vi snart ska ha honom inom lås och bom. Kanske Lord Churt vill vara vänlig att se till att min bil blir framkörd, och tillåta mig att använda hans telefon.»

»Men du stannar över middagen?» frågade Churt. »Den är klar om några minuter, och ingen av oss kommer att ha tid att byta om.»

»Jag är mycket tacksam, men herr Dale här har skött mitt arbete här på ett sätt som varje medlem i Yarden skulle vara stolt över, och jag måste följa spåret medan det är varmt. Det kommer kanske inte att vara nödvändigt att besvära er mer i detta ärende, men jag skulle tro att ni kommer att finna att det stora förfalskningsfallet i Ashfield, som tidningarna har skrivit så mycket om, snart kommer att ta en avgörande vändning.»

»Jag tycker vi kan gratulera oss själva till att ha fått den här historien ur världen utan otrevligheter,» sa Churt. »Nu kan vi fira jul i lugn och ro. Det skulle vilja säga att det var en trevlig upplösning, och en mycket trevlig lösning.»

Hans ansikte strålade av lättnad och gott humör när han än en gång tog fram sin kalender. »Norah, min vän, du måste ta emot en gammal mans ursäkt för att ha orsakat dig en mycket otrevlig eftermiddag; och du måste också ta emot den här. Nej, jag accepterar inga avslag, och det kommer att vara mycket säkrare att skicka en check till Röda korset.»

Hur slutställningen kunde vinnas:

1…e3 2.Dh6 Dh4+ 3.Dxh4 (eller Lxh4) Lc4 4.Sb3 Lxb3 och matt genom Ta1.
Om 2.Sg4 Dxg4 3.Dxg4/hxg4 (3.Dh6 Dh4+) Lc4 som ovan.
Om 2.g4 Lb3 3.Sxb3 Dxb3 och vinner.

Beviset för att vit spelat »Db6» och svart »axb6»:

Alla svarta pjäser utom två är fortfarande kvar på brädet; därför kan vit bara ha slagit två pjäser. Dessa slag måste ha gjorts av bönderna på c3 och e5, eftersom de har lämnat sina ursprungliga linjer. Vit kan därför inte ha slagit något med sin a-bonde, den kan därför inte kommit över till b-linjen, och därför var det en huvudpjäs, inte en bonde, som slogs på b6. Partiet spelades med tornet på a1 i förgåva, och det andra tornet slogs på h1 eller någon av de angränsande rutorna eftersom det inte kan ta tagit sig ut från hörnet.

Eftersom svart slog en huvudpjäs på b6, och alla vita huvudpjäser (utom tornen, som vi sett ovan) fortfarande finns kvar på brädet, betyder det att den pjäs som slogs på b6 måste ha ersatts av a-bonden då den promoverats på åttonde raden. Det var inte ett torn som slogs på b6, eftersom de två tornen redan blivit avförda ur räkningen. Bonden kan inte ha promoverats till en löpare, därför att i så fall skulle den fortfarande vara kvar på a8 eftersom det inte finns någon väg ut, och detsamma gäller en springare (slaget på b6 måste ju ha inträffat innan bonden nådde åttonde raden).

Därför måste bonden promoverats till en dam, och därför var det en dam som slogs på b6, och när den gick dit kunde den inte slagit något, eftersom vits båda slag gjordes av bönder. Q.E.D.