Den prometeanska tanken

Det har väl inte undgått någon att det råder en viss turbulens i/på[1] en av de två stockholmska lokaltidningarna, Svenska Dagbladet. I augusti meddelades det att en stor omorganisation skett och att en ny chef för kulturdelen (Martin Jönsson) tillsatts; någon månad senare tvingades han försvara sina tämligen radikala åtgärder, som kortfattat (och möjligen något hårddraget[2]) bestod i att sparka alla som kunde något; och nu, för bara några dagar sedan, meddelade man att han slutar på SvD för en ny befattning på Sveriges Radio. Det är inte utan att man ser vissa likheter med engelska fotbollsmanagers, vars öde ofta hänger på hur det gått i de 5-6 senaste matcherna.

Ungefär samtidigt som beskedet om Jönssons avsked från SvD kom, publicerades det en läsvärd artikel på Newsmill. Redan det faktum att något på Newsmill kan betraktas som läsbart är måhända tillräckligt anmärkningsvärt för att påtalas i en blog, men det intressanta i sammanhanget är att artikeln skrivits av en av de ratade SvD-medarbetarna, historikern Håkan Arvidsson. I artikeln tar han upp flera intressanta teman, som till exempel »de moderna mediernas journalistik» och »kultureliter kontra masskultur», och som jag just läst Alf Ahlbergs Tankelivets frigörelse för andra eller tredje gången så slår det mig hur lite som förändrats sig i kulturella frågor sedan 30-talet. Arvidsson skriver till exempel »Det moderna samhällets bildade eliter saknar alltför ofta förmågan att nå massan med sina appeller, eftersom deras insikt i de politiska, sociala och ekonomiska problemen hindrar dem från att förenkla lösningarna till den nivå som massan kräver och önskar. De populistiska eliterna upplever inte samma restriktioner.»; det skulle kunna varit hämtat direkt ur Tankelivets frigörelse. Visst har det hänt en del på teknikfronten sedan Ahlberg skrev sin bok, men kulturfrågorna tycks avhandla samma diskussioner om samma grundprinciper som då — eller möjligen som alltid…

För visst finns det något mer eller mindre evigt i de frågor som Arvidsson tar upp, och sällan har det uttrycks bättre än i Viktor Rydbergs dikt Prometeus och Ahasverus. Rydberg låter här två välbekanta[3] mytiska figurer, från två vitt skilda epoker, träffas för diskutera de mänskliga villkoren. Prometeus (eller Prometheus, som namnet ofta skrivs), var den titan som enligt myten gav, eller återgav, elden till människorna i trots mot Zeus’ vilja, och som straff för detta kedjades fast vid en klippa där en örn varje dag hackar ut och äter hans lever, varpå den växer ut igen under natten — grekerna gillade uppenbarligen den här typen av eviga bestraffningar; ännu mer känd är ju Sisufos och hans sten. Ahasverus, Jerusalems skomakare, nekade enligt en annan, och mycket senare, legend Jesus att vila utanför sitt hus på vägen mot Golgata, och ålades därför av den milde och förlåtande gudssonen[4] att ständigt vandra från plats till plats tills jordens undergång[5].

Rydberg blandar samman de båda myterna, och kryddar med ett par droppar kristen mystik; förutom huvudaktörerna ges ett par biroller till hedersmannen Noa, som får agera berättare i inledningen, och »vålnaden av Messias», som likt det grekiska dramats »Deus ex machina» dyker upp i slutet och ställer allt tillrätta. Han lägger också till en detalj i Prometheus-myten som jag tror är hans egen — att om Prometheus fogar sig i Zeus’ lag så kommer han att återuppstå som Antikrist, och jordens undergång står för dörren. Det är inte svårt att inse varför Rydberg förbättrade legenden en smula; på så sätt kan han förklara varför Ahasverus, trött på sin ultralånga maraton, försöker övertyga Prometheus om att »vad Zeus gör är alltid det rätta».

Det budskap Prometheus fått stå som symbol för alltsedan 1800-talets början då romantikerna slog klorna i honom sammanfattar Rydberg i två korta utrop i början av dikten: »Förakten tidens gud! Tillbedjen evighetens!» Tack vare sin sinnrika omdiktning av myten har Rydberg skapat två lager av gudomlighet; Zeus — son av Kronos, tidens gud — representerar det tidsbundna, förgängliga, medan Den Evige är en lätt retuscherad bild av den kristne guden. Den prometeanska tanken är alltså att strunta i de regler och begränsningar som samtiden ålägger människan i sin strävan att utföra något; agerandet behöver bara ta hänsyn till idealet, det perfekta, det eviga.

Ahasverus får representera den mer jordbundna, alltigenom pragmatiska, ståndpunkten att »Makt är rätt och gör vad hon behagar, / Gud giver lag, men lyder inga lagar»; enligt honom pågår det visserligen en strid, men det är om makten, inte mot makten man kämpar:

Väl förs en strid, men ej mot maktens gud —
han dyrkas överallt, var än jag vandre —
nej, fejden gäller: värna egen hud,
kan du ej taga huden av de andre.
Det är de byten, du, varom man strider.
Nu säger jag dig, galning, kort och kallt:
en kamp för liv och makt står överallt
och måste rasa genom alla tider.

Den här »symboliska idédebatten» mellan Prometheus och Ahasverus kan överföras på de flesta mänskliga verksamheter, med lite olika resultat; jag kommer nedan, som allra hastigast, att ta upp tre sådana fält och mina tankar och åsikter om dem.

Det första området, och det där det enligt min mening är enklast att sympatisera med Prometheus, är politiken; tanken att vi måste hitta ett sätt att skapa en bättre värld — utan svält, utan krig och med ett ansvarsfullt och rättvist resursutnyttjande — tror jag de flesta ställer upp på. När Rydberg låter Prometheus säga att han känner sin styrka växa dag för dag, så är det förmodligen just de tekniska framstegen han tänker på; de tre kategorierna människor som han menar kämpar för den prometeanska saken är skalder, konstnärer och »tänkare/forskare», och gissningsvis är det de sistnämnda som ska leda den kampen. Men som Ahasverus snabbt påpekar finns det svårigheter på vägen för en kämpade idealism:

När prometeiske svärmare förstått
att sätta svärd i hand på de förtryckta,
kan stundom sådan lek med seger lykta,
men då är segern sken och villa blott,
ty Maktens lag tar ut sin rätt igen,
om än i annan form med andre män;
och följden är, du dåre, att din lära,
som nyss så skön för skaldens öga stod,
för honom även mister glans och ära,
då hon besudlad är med smuts och blod.

Rydberg visste naturligtvis inget om 1900-talets alla hemska »ismer», men Europa var inte direkt något fredligt semesterparadis på 1800-talet heller, och den franska revolutionen med sin dissonans mellan teorins »frihet, jämlikhet, broderskap» och praktikens hårdhänta terror var långtifrån glömd. Rydberg låter också Ahasverus berätta om maskinålderns baksida, med eländiga arbetsförhållanden och miljöförstörelse, ett tema som Rydberg skulle återvända till i sin förmodligen näst mest kända dikt, »Den nya Grottesången», och som förvisso har aktualitet även i våra dagar.

Det andra området där den prometeanska metaforen är gångbar är »kulturen», i vilket begrepp jag för ögonblicket inbegriper konst, litteratur, dramatik, film, musik och andra »traditionella» kulturformer, men inte de delar som hör till den naturvetenskapliga och matematiska sfären[6]. Här är vi tillbaka till den artikel av Håkan Arvidsson som jag nämnde i början av den här bloggan; omskrivet i termer lånade från Rydbergs dikt menar Arvidsson, om jag förstått honom rätt, att SvD med sina nedskärningar och förändringar på kulturavdelningen gått helt på Ahasverus linje från att tidigare ha varit ett av Prometheus sista fästen i Sverige.

Det ligger naturligtvis något i tanken på en »god» kultur. Det finns väl ganska få som tycker att den så kallade »mello-dramatik» som TV bjuder på under några helgkvällar på våren på allvar skulle kunna ta upp konkurrensen med »riktig» musik och »riktig» dramatik; Beethovens musik och Shakespeares dramer kommer att överleva alla schlagerfestivaler. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt att skilja på »bra» och »dålig» underhållning eller kultur; låt mig ta två exempel.

I »Groucho och jag» citerar storebror Marx en kritiker, som om en (icke-marxistisk) pjäs skrev »Det här är egentligen ingen recension utan en bekännelse. Under större delen av föreställningen satt jag och skrattade åt en mycket dålig pjäs.»; och Groucho konstaterar syrligt att kritikern inte blivit lovad att se King Lear eller En handelsresandes död utan »bara» en komedi, men att det tydligen inte dög åt kritikern att han faktiskt skrattade hela kvällen.

Ett annat exempel — 1954 gav FiB Lyrikklubb ut en samling med Dan Anderssons lyrik, i urval av Nils Ferlin. I sitt förord berättar Ferlin gripande om sitt första möte med Dan Anderssons dikter, och avslutar med att beklaga att de höll på att glömmas bort: »Dan Anderssons visor, ja — oöverträffade i svensk lyrik — sjöngs ju en tid i folkparker, på läroverksaulor och från andra tribuner. Men hur är det nu? Håller de inte på att bli bortglömda? En tung violin tonar genom dem. Är det måhända den som skrämmer? Ack, svenska folk!». Boken gavs trots allt ut i en upplaga på 10000 exemplar, så helt bortglömd var han nog inte; och under visans renässans på 60-talet fick Dan Andersson en ny publik, främst genom Gunde Johansson och Thorstein Bergman, men också genom den osannolika framgång som Hootenanny Singers hade med ”Omkring tiggarn från Luossa” på Svensktoppen.

Groucho Marx, Dan Andersson, Nils Ferlin — tre kulturföreteelser som överlever tack vare den så kallade masskulturen, ofta till »finkulturens» ohöljda förtret[7]. Och det är knappast någon isolerad företeelse — i slutet av 1800-talet hette smakdomaren i Sverige Carl David af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska akademin under många år, numera mest känd för att ha avrått svenska folket från att läsa Strindberg, Heidenstam, Söderberg, Lagerlöf, dvs i stort sett alla som numera räknas som de betydande från den tidsperioden. Lite senare rönte dåförtiden ledande kritiker som Fredrik Böök och Sten Selander samma öde; i deras fall var det modernismen som de totalt saknade känsla för[8].

Det kanske verkar som jag är pessimist beträffande Prometheus’ möjligheter att skilja mellan »god» och »dålig» kultur, och som mina exempel ovan antyder tror jag att det är nästan omöjligt att »idag» bestämma vad som fortfarande kommer att vara gångbart »i morgon»; däremot är det lättare att rumstera om i kulturen från »igår» för att hitta det som fortfarande håller »idag». Det är emellertid inte hela sanningen — jag har en del idéer om hur en mer universell kritik, en prometeansk kulturbedömningsmekanism, skulle kunna se ut, men jag är inte redo att presentera dem än. Den otålige rekommenderas att läsa C.S. Lewis’ lilla bok »An Experiment in Criticism», där han för fram mycket intressanta tankar baserade på en invertering av den kritiska processen; dess tankar kommer att vara grunden i en sådan eventuell presentation, och för närvarande (jag har säkert inte bläddrat i boken i fråga de senaste tio åren) minns jag bara att jag hade en enda liten vag invändning, så det kommer förmodligen mer att bli en exposé över Lewis’ idéer än en framställning av ett eget teoribygge.

Det tredje området där metaforen om Prometheus kan användas är den tydligaste i Rydbergs dikt — religionen. Samtidigt är det för mig som »asupernaturell»[9] uppenbart att här måste Prometheus hållas med dubbla kedjor. Anledningen är naturligtvis att vi bara alltför väl vet vad som kan hända när en religiös fanatiker anser sig ha rätt att med Prometheus som ledstjärna bryta mot lagar och förordningar. Den senaste[10] store teologen här på jorden, Xenofanes, suckade, lätt omskrivet, att människorna skapar sina gudar till sina avbilder, och ställde upp den självklara tesen att om det existerade en gud så var det en och samma för alla, och han började också notera denne guds egenskaper[11]. Så länge som man inte fortsätter hans arbete, och lyckas visa på en gemensam religiös vision — så länge som varje religiös ledare som målar ut den fantastiska framtid som väntar motsägs av ett otal andra religiösa ledare som målar ut andra, lika fantastiska, framtider — måste den religiöse Prometheus hållas fängslad. Personligen är jag övertygad om att en sådan vison är fri från såväl tomtar som gudar, och jag tänker, som engelsmännen uttrycker saken, inte hålla andan tills den visionen är framförhandlad och färdig.

Prometheus är fortfarande fastkedjad vid sin klippa; örnen äter hans lever på dagarna, och hans sår läks under nätterna; och Ahasverus vandrar jorden kring tills domedagen. Det kanske måste vara så?


Fotnoter:

  1. Det verkar som jag lyckats skapa en perpetuum mobile här; när jag skriver »i» tycker jag någon sekund senare att »på» är bättre, men när jag omsider ändrar »i» till »på» tycker jag genast att »i» nog i alla fall ser mer logiskt ut, da capo ad infinitum(O själens vaggsång / sången om någonting annat!) []
  2. Jo, jag är medveten om att de flesta auktoriteter anser att man bör skriva »hårdraget»; efter grundliga studier i ämnet (läs: jag kollade upp vad det står på Wikipedia) beslöt jag mig dock för att ansluta mig till minoritetsuppfattningen. []
  3. Detta ord bör rimligen ge kraftiga utslag på alla ironidetektorer; skulle det inte göra det, har du förmodligen råkat införskaffa en ironidetektor av andra ordningen. []
  4. Fungerade den bättre den här gången? []
  5. Såvitt jag kan bedöma är bakgrunden till den här myten några ord som Jesus fällde i något evengelium som skulle kunna uttolkas som att han skulle återkomma innan alla vid korset närvarande hade lagts i jorden; ett antal århundraden senare insåg någon lärd person att det var osannolikt att en samtida med Jesus skulle vara vid livet utan ett gudomligt ingripande, så då uppfann hen ett sådant. []
  6. Frågan om »de två kulturerna» är förvisso intressant, och jag lär återkomma till den fler gånger på den här bloggen. För den poäng som jag försöker göra i den här avdelningen finns det trots allt en skillnad mellan de två kulturerna, vilket kanske kan vara en utgångspunkt för en senare blogga. []
  7. Att förtreten var ömsesidig är nog inte för mycket sagt; se till exempel Dan Anderssons Hos den äldste förläggaren, eller Nils Ferlins Faktum är nog []
  8. I Bööks fall handlade det dessutom om att han var tyskvän och inte genomskådade Hitler i tid, för att uttrycka det försiktigt. []
  9. Jag avskyr ordet »ateist», eftersom det tillmäter min icke-tro på ett obestämt, eller möjligen obestämbart, »väsen» benämnt Gud en central plats i mitt liv. Med ordet »asupernaturell», som jag just tycks ha uppfunnit (google hittar ingenting i alla fall), vill jag bara beskriva att jag försöker inrätta mitt liv utan påverkan från övernaturliga ting eller väsen överhuvudtaget. Med andra ord är det så att tomtar, gudar och andra övernaturliga väsen bara påverkar mig indirekt, genom dem som av olika anledningar tror på dylika övernaturligheter. []
  10. Det är frestande att skriva »siste», men eftersom det är svårt att sia om framtiden väljer jag det mer försiktiga adjektivet. []
  11. Han var visserligen så övertygad om att det verkligen existerade en gud att han inte skrev »om», men given lite mer kunskap om världen är jag övertygad om att han formulerat sig lite mer försiktigt. []

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *