von Gooms gambit

Någon gång i min ungdom läste jag en SF-historia som hette »von Gooms gambit»[1]. För den som inte har de tre minuter det tar att läsa historien i länken ovan må här omtalas att von Gooms gambit består av ett antal drag som skapar så obehagliga mönster på brädet att en normal schackspelare blir häftigt illamående och i värsta fall fall avlider.

Känsliga läsare är härmed varnade — läs vidare på egen risk; jag tar inget ansvar för eventuella skador som nedanstående text kan komma att orsaka!

Jag kom att tänka på »von Gooms gambit» igår när jag efter en dryg halvtimmas spel i Aljechins minnesturnering zappade genom de aktuella ställningarna, och plötsligt upptäckte följande vidunder:









Vachier-Lagrave – Ding
Vit vid draget

Inte nog med att svart snarare har invecklat än utvecklat sina pjäser (när det börjar dyka upp kandidatdrag som »…Lg8» redan i spelöppningen så har det nästan undantagslöst gått snett någonstans), vit har, trots att han spelat e4, inte fått ut vare sig löpare eller dam[2], utan i stället blockerat sagda pjäsers väg till fronten med en springare och kungen(!). En dubbel von Goom med skruv, om ni frågar mig.

Några drag senare var den svarta ställningen ännu mer tragikomisk:









Vachier-Lagrave – Ding
Svart vid draget

En ställning endast en dator kan älska; Houdini, ett mycket starkt datorprogram, anser på ChessBomb att svart står bättre här. Även i den ställning där svart gav upp tjugotalet drag senare ansåg Houdini att svart har lika spel. Jag har inte undersökt saken närmare, men jag tvivlar på att ens Houdini kan krångla sig ur detta…


Fotnoter:

  1. Jag är tämligen säker på att det var i någon av Sam J Lundvalls samlingar med namnet »Det hände i morgon» (som i sin tur var kondenserade från Jules Verne-magasinet), men dels har jag inte alla 18 i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, och dels är jag för lat för att försöka leta fram dem just nu. []
  2. Som alla som såg på TV på 70-talet vet, öppnar 1. e4 diagonalen för löparen (bling, bling, bling, bling) och för damen (bling, bling, bling, bling)… []

Den prometeanska tanken

Det har väl inte undgått någon att det råder en viss turbulens i/på[1] en av de två stockholmska lokaltidningarna, Svenska Dagbladet. I augusti meddelades det att en stor omorganisation skett och att en ny chef för kulturdelen (Martin Jönsson) tillsatts; någon månad senare tvingades han försvara sina tämligen radikala åtgärder, som kortfattat (och möjligen något hårddraget[2]) bestod i att sparka alla som kunde något; och nu, för bara några dagar sedan, meddelade man att han slutar på SvD för en ny befattning på Sveriges Radio. Det är inte utan att man ser vissa likheter med engelska fotbollsmanagers, vars öde ofta hänger på hur det gått i de 5-6 senaste matcherna.

Ungefär samtidigt som beskedet om Jönssons avsked från SvD kom, publicerades det en läsvärd artikel på Newsmill. Redan det faktum att något på Newsmill kan betraktas som läsbart är måhända tillräckligt anmärkningsvärt för att påtalas i en blog, men det intressanta i sammanhanget är att artikeln skrivits av en av de ratade SvD-medarbetarna, historikern Håkan Arvidsson. I artikeln tar han upp flera intressanta teman, som till exempel »de moderna mediernas journalistik» och »kultureliter kontra masskultur», och som jag just läst Alf Ahlbergs Tankelivets frigörelse för andra eller tredje gången så slår det mig hur lite som förändrats sig i kulturella frågor sedan 30-talet. Arvidsson skriver till exempel »Det moderna samhällets bildade eliter saknar alltför ofta förmågan att nå massan med sina appeller, eftersom deras insikt i de politiska, sociala och ekonomiska problemen hindrar dem från att förenkla lösningarna till den nivå som massan kräver och önskar. De populistiska eliterna upplever inte samma restriktioner.»; det skulle kunna varit hämtat direkt ur Tankelivets frigörelse. Visst har det hänt en del på teknikfronten sedan Ahlberg skrev sin bok, men kulturfrågorna tycks avhandla samma diskussioner om samma grundprinciper som då — eller möjligen som alltid…

För visst finns det något mer eller mindre evigt i de frågor som Arvidsson tar upp, och sällan har det uttrycks bättre än i Viktor Rydbergs dikt Prometeus och Ahasverus. Rydberg låter här två välbekanta[3] mytiska figurer, från två vitt skilda epoker, träffas för diskutera de mänskliga villkoren. Prometeus (eller Prometheus, som namnet ofta skrivs), var den titan som enligt myten gav, eller återgav, elden till människorna i trots mot Zeus’ vilja, och som straff för detta kedjades fast vid en klippa där en örn varje dag hackar ut och äter hans lever, varpå den växer ut igen under natten — grekerna gillade uppenbarligen den här typen av eviga bestraffningar; ännu mer känd är ju Sisufos och hans sten. Ahasverus, Jerusalems skomakare, nekade enligt en annan, och mycket senare, legend Jesus att vila utanför sitt hus på vägen mot Golgata, och ålades därför av den milde och förlåtande gudssonen[4] att ständigt vandra från plats till plats tills jordens undergång[5].

Rydberg blandar samman de båda myterna, och kryddar med ett par droppar kristen mystik; förutom huvudaktörerna ges ett par biroller till hedersmannen Noa, som får agera berättare i inledningen, och »vålnaden av Messias», som likt det grekiska dramats »Deus ex machina» dyker upp i slutet och ställer allt tillrätta. Han lägger också till en detalj i Prometheus-myten som jag tror är hans egen — att om Prometheus fogar sig i Zeus’ lag så kommer han att återuppstå som Antikrist, och jordens undergång står för dörren. Det är inte svårt att inse varför Rydberg förbättrade legenden en smula; på så sätt kan han förklara varför Ahasverus, trött på sin ultralånga maraton, försöker övertyga Prometheus om att »vad Zeus gör är alltid det rätta».

Det budskap Prometheus fått stå som symbol för alltsedan 1800-talets början då romantikerna slog klorna i honom sammanfattar Rydberg i två korta utrop i början av dikten: »Förakten tidens gud! Tillbedjen evighetens!» Tack vare sin sinnrika omdiktning av myten har Rydberg skapat två lager av gudomlighet; Zeus — son av Kronos, tidens gud — representerar det tidsbundna, förgängliga, medan Den Evige är en lätt retuscherad bild av den kristne guden. Den prometeanska tanken är alltså att strunta i de regler och begränsningar som samtiden ålägger människan i sin strävan att utföra något; agerandet behöver bara ta hänsyn till idealet, det perfekta, det eviga.

Ahasverus får representera den mer jordbundna, alltigenom pragmatiska, ståndpunkten att »Makt är rätt och gör vad hon behagar, / Gud giver lag, men lyder inga lagar»; enligt honom pågår det visserligen en strid, men det är om makten, inte mot makten man kämpar:

Väl förs en strid, men ej mot maktens gud —
han dyrkas överallt, var än jag vandre —
nej, fejden gäller: värna egen hud,
kan du ej taga huden av de andre.
Det är de byten, du, varom man strider.
Nu säger jag dig, galning, kort och kallt:
en kamp för liv och makt står överallt
och måste rasa genom alla tider.

Den här »symboliska idédebatten» mellan Prometheus och Ahasverus kan överföras på de flesta mänskliga verksamheter, med lite olika resultat; jag kommer nedan, som allra hastigast, att ta upp tre sådana fält och mina tankar och åsikter om dem.

Det första området, och det där det enligt min mening är enklast att sympatisera med Prometheus, är politiken; tanken att vi måste hitta ett sätt att skapa en bättre värld — utan svält, utan krig och med ett ansvarsfullt och rättvist resursutnyttjande — tror jag de flesta ställer upp på. När Rydberg låter Prometheus säga att han känner sin styrka växa dag för dag, så är det förmodligen just de tekniska framstegen han tänker på; de tre kategorierna människor som han menar kämpar för den prometeanska saken är skalder, konstnärer och »tänkare/forskare», och gissningsvis är det de sistnämnda som ska leda den kampen. Men som Ahasverus snabbt påpekar finns det svårigheter på vägen för en kämpade idealism:

När prometeiske svärmare förstått
att sätta svärd i hand på de förtryckta,
kan stundom sådan lek med seger lykta,
men då är segern sken och villa blott,
ty Maktens lag tar ut sin rätt igen,
om än i annan form med andre män;
och följden är, du dåre, att din lära,
som nyss så skön för skaldens öga stod,
för honom även mister glans och ära,
då hon besudlad är med smuts och blod.

Rydberg visste naturligtvis inget om 1900-talets alla hemska »ismer», men Europa var inte direkt något fredligt semesterparadis på 1800-talet heller, och den franska revolutionen med sin dissonans mellan teorins »frihet, jämlikhet, broderskap» och praktikens hårdhänta terror var långtifrån glömd. Rydberg låter också Ahasverus berätta om maskinålderns baksida, med eländiga arbetsförhållanden och miljöförstörelse, ett tema som Rydberg skulle återvända till i sin förmodligen näst mest kända dikt, »Den nya Grottesången», och som förvisso har aktualitet även i våra dagar.

Det andra området där den prometeanska metaforen är gångbar är »kulturen», i vilket begrepp jag för ögonblicket inbegriper konst, litteratur, dramatik, film, musik och andra »traditionella» kulturformer, men inte de delar som hör till den naturvetenskapliga och matematiska sfären[6]. Här är vi tillbaka till den artikel av Håkan Arvidsson som jag nämnde i början av den här bloggan; omskrivet i termer lånade från Rydbergs dikt menar Arvidsson, om jag förstått honom rätt, att SvD med sina nedskärningar och förändringar på kulturavdelningen gått helt på Ahasverus linje från att tidigare ha varit ett av Prometheus sista fästen i Sverige.

Det ligger naturligtvis något i tanken på en »god» kultur. Det finns väl ganska få som tycker att den så kallade »mello-dramatik» som TV bjuder på under några helgkvällar på våren på allvar skulle kunna ta upp konkurrensen med »riktig» musik och »riktig» dramatik; Beethovens musik och Shakespeares dramer kommer att överleva alla schlagerfestivaler. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt att skilja på »bra» och »dålig» underhållning eller kultur; låt mig ta två exempel.

I »Groucho och jag» citerar storebror Marx en kritiker, som om en (icke-marxistisk) pjäs skrev »Det här är egentligen ingen recension utan en bekännelse. Under större delen av föreställningen satt jag och skrattade åt en mycket dålig pjäs.»; och Groucho konstaterar syrligt att kritikern inte blivit lovad att se King Lear eller En handelsresandes död utan »bara» en komedi, men att det tydligen inte dög åt kritikern att han faktiskt skrattade hela kvällen.

Ett annat exempel — 1954 gav FiB Lyrikklubb ut en samling med Dan Anderssons lyrik, i urval av Nils Ferlin. I sitt förord berättar Ferlin gripande om sitt första möte med Dan Anderssons dikter, och avslutar med att beklaga att de höll på att glömmas bort: »Dan Anderssons visor, ja — oöverträffade i svensk lyrik — sjöngs ju en tid i folkparker, på läroverksaulor och från andra tribuner. Men hur är det nu? Håller de inte på att bli bortglömda? En tung violin tonar genom dem. Är det måhända den som skrämmer? Ack, svenska folk!». Boken gavs trots allt ut i en upplaga på 10000 exemplar, så helt bortglömd var han nog inte; och under visans renässans på 60-talet fick Dan Andersson en ny publik, främst genom Gunde Johansson och Thorstein Bergman, men också genom den osannolika framgång som Hootenanny Singers hade med ”Omkring tiggarn från Luossa” på Svensktoppen.

Groucho Marx, Dan Andersson, Nils Ferlin — tre kulturföreteelser som överlever tack vare den så kallade masskulturen, ofta till »finkulturens» ohöljda förtret[7]. Och det är knappast någon isolerad företeelse — i slutet av 1800-talet hette smakdomaren i Sverige Carl David af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska akademin under många år, numera mest känd för att ha avrått svenska folket från att läsa Strindberg, Heidenstam, Söderberg, Lagerlöf, dvs i stort sett alla som numera räknas som de betydande från den tidsperioden. Lite senare rönte dåförtiden ledande kritiker som Fredrik Böök och Sten Selander samma öde; i deras fall var det modernismen som de totalt saknade känsla för[8].

Det kanske verkar som jag är pessimist beträffande Prometheus’ möjligheter att skilja mellan »god» och »dålig» kultur, och som mina exempel ovan antyder tror jag att det är nästan omöjligt att »idag» bestämma vad som fortfarande kommer att vara gångbart »i morgon»; däremot är det lättare att rumstera om i kulturen från »igår» för att hitta det som fortfarande håller »idag». Det är emellertid inte hela sanningen — jag har en del idéer om hur en mer universell kritik, en prometeansk kulturbedömningsmekanism, skulle kunna se ut, men jag är inte redo att presentera dem än. Den otålige rekommenderas att läsa C.S. Lewis’ lilla bok »An Experiment in Criticism», där han för fram mycket intressanta tankar baserade på en invertering av den kritiska processen; dess tankar kommer att vara grunden i en sådan eventuell presentation, och för närvarande (jag har säkert inte bläddrat i boken i fråga de senaste tio åren) minns jag bara att jag hade en enda liten vag invändning, så det kommer förmodligen mer att bli en exposé över Lewis’ idéer än en framställning av ett eget teoribygge.

Det tredje området där metaforen om Prometheus kan användas är den tydligaste i Rydbergs dikt — religionen. Samtidigt är det för mig som »asupernaturell»[9] uppenbart att här måste Prometheus hållas med dubbla kedjor. Anledningen är naturligtvis att vi bara alltför väl vet vad som kan hända när en religiös fanatiker anser sig ha rätt att med Prometheus som ledstjärna bryta mot lagar och förordningar. Den senaste[10] store teologen här på jorden, Xenofanes, suckade, lätt omskrivet, att människorna skapar sina gudar till sina avbilder, och ställde upp den självklara tesen att om det existerade en gud så var det en och samma för alla, och han började också notera denne guds egenskaper[11]. Så länge som man inte fortsätter hans arbete, och lyckas visa på en gemensam religiös vision — så länge som varje religiös ledare som målar ut den fantastiska framtid som väntar motsägs av ett otal andra religiösa ledare som målar ut andra, lika fantastiska, framtider — måste den religiöse Prometheus hållas fängslad. Personligen är jag övertygad om att en sådan vison är fri från såväl tomtar som gudar, och jag tänker, som engelsmännen uttrycker saken, inte hålla andan tills den visionen är framförhandlad och färdig.

Prometheus är fortfarande fastkedjad vid sin klippa; örnen äter hans lever på dagarna, och hans sår läks under nätterna; och Ahasverus vandrar jorden kring tills domedagen. Det kanske måste vara så?


Fotnoter:

  1. Det verkar som jag lyckats skapa en perpetuum mobile här; när jag skriver »i» tycker jag någon sekund senare att »på» är bättre, men när jag omsider ändrar »i» till »på» tycker jag genast att »i» nog i alla fall ser mer logiskt ut, da capo ad infinitum(O själens vaggsång / sången om någonting annat!) []
  2. Jo, jag är medveten om att de flesta auktoriteter anser att man bör skriva »hårdraget»; efter grundliga studier i ämnet (läs: jag kollade upp vad det står på Wikipedia) beslöt jag mig dock för att ansluta mig till minoritetsuppfattningen. []
  3. Detta ord bör rimligen ge kraftiga utslag på alla ironidetektorer; skulle det inte göra det, har du förmodligen råkat införskaffa en ironidetektor av andra ordningen. []
  4. Fungerade den bättre den här gången? []
  5. Såvitt jag kan bedöma är bakgrunden till den här myten några ord som Jesus fällde i något evengelium som skulle kunna uttolkas som att han skulle återkomma innan alla vid korset närvarande hade lagts i jorden; ett antal århundraden senare insåg någon lärd person att det var osannolikt att en samtida med Jesus skulle vara vid livet utan ett gudomligt ingripande, så då uppfann hen ett sådant. []
  6. Frågan om »de två kulturerna» är förvisso intressant, och jag lär återkomma till den fler gånger på den här bloggen. För den poäng som jag försöker göra i den här avdelningen finns det trots allt en skillnad mellan de två kulturerna, vilket kanske kan vara en utgångspunkt för en senare blogga. []
  7. Att förtreten var ömsesidig är nog inte för mycket sagt; se till exempel Dan Anderssons Hos den äldste förläggaren, eller Nils Ferlins Faktum är nog []
  8. I Bööks fall handlade det dessutom om att han var tyskvän och inte genomskådade Hitler i tid, för att uttrycka det försiktigt. []
  9. Jag avskyr ordet »ateist», eftersom det tillmäter min icke-tro på ett obestämt, eller möjligen obestämbart, »väsen» benämnt Gud en central plats i mitt liv. Med ordet »asupernaturell», som jag just tycks ha uppfunnit (google hittar ingenting i alla fall), vill jag bara beskriva att jag försöker inrätta mitt liv utan påverkan från övernaturliga ting eller väsen överhuvudtaget. Med andra ord är det så att tomtar, gudar och andra övernaturliga väsen bara påverkar mig indirekt, genom dem som av olika anledningar tror på dylika övernaturligheter. []
  10. Det är frestande att skriva »siste», men eftersom det är svårt att sia om framtiden väljer jag det mer försiktiga adjektivet. []
  11. Han var visserligen så övertygad om att det verkligen existerade en gud att han inte skrev »om», men given lite mer kunskap om världen är jag övertygad om att han formulerat sig lite mer försiktigt. []

Tankelivets frigörelse

ahlberg_tankelivetI veckan har jag läst om »Tankelivets frigörelse» av Alf Ahlberg. Det finns vissa böcker som man önskar ett evigt liv, eller att kulturministeriet trycker upp den i några miljoner exemplar och gör till obligatorisk läsning för alla som vill kalla sig medborgare i staten Sverige; Tankelivets frigörelse är en sådan bok. Om jag berättar att boken skrevs 1934 och hämtade en del avskräckande exempel från länder som Tyskland, Italien och Sovjetunionen så är det förmodligen inte så svårt att inse att vissa grupper i dagens Sverige (och förvisso även annorstädes) skulle må gott av en påminnelse om hur grunderna för ett fungerande samhälle ser ut. De två kapitlen om »illusionerna kring gruppen» och »propaganda, agitation och reklam» kan kanske kännas lite omoderna i förstone, dels på grund av att diktaturerna i vår absoluta närhet är färre än på trettiotalet, och dels på grund av den genomgripande strukturförändring av massmedia som skett de senaste 80 åren, en process vars slut vi säkerligen inte sett än. I ett förord till en pocketutgåva 1972 skrev Ahlberg: »Bortsett från att det kanske inte skadar att hålla minnet av nazismen levande, kan ju läsaren utan svårighet komplettera exemplen med sådana från en senare tid. Nazismen nedkämpades visserligen för länge sedan militärt, men alltjämt kvarstår problemet hur den var möjlig, och det är uppenbart att demokratin, som fordrar ett fritt och självständigt tänkande även i den västliga världen är i fara.»

Norman Angell om åsikterMen Tankelivets frigörelse är inte i första hand en stridsskrift mot trettiotalets alla diktatoriska ismer; det är en stridsskrift för det »vetenskapliga» sättet att tänka, och Ahlberg hyser en stark övertygelse att en demokrati klarar sig inte utan medborgare som tillägnat sig denna konst; som motto för boken satte han några tankar av den brittiske filosofen Norman Angell, se bilden till vänster. Samtidigt insåg han klart det paradoxala som teknikens framsteg innebar, en paradox som ju ingalunda blivit mindre påträngande sedan dess: »Medan livet blivit alltmera komplicerat, allt mera nödsakat att anlita sakkunskap för varje speciell uppgift, har på samma gång makten alltmer blivit beroende av massor, för vilka denna sakkunskap icke kan vara tillgänglig. Inkompetensstyre eller despotism eller bådadera synas vara klippor mot vilka nutidslivet löper fara att krossas.» De fyra kapitlen om »rationaliseringens roll i tankelivet», »att konstatera fakta», »illusionerna kring jaget» och »några vanliga tankefel» ger en solid grund för sunt tänkande, och även om Ahlbergs behandling av ämnet varken är den första, den sista eller den mest kompletta så har hans uttryckssätt en beundransvärd klarhet; han liknar i det avseendet Bertrand Russell, en filosof som han gärna citerar och dessutom har översatt till svenska.

Boken avslutas med ett kapitel om diskussioner, och även om det är skrivet med samma skärpa som de övriga tycker jag inte det riktigt passar in; det hade varit bättre att avsluta boken med en kort sammanfattning av dess teser, och förpassa diskussionen av diskussioner till ett appendix. Men kapitlet innehåller ett par guldkorn, till exempel hänvisar han till en liten postum skrift av Schopenhauer, »Eristische Dialektik: Die Kunst, Recht zu Behalten», där filosofen samlat 38 strategier för att »vinna» en debatt. Och hans lista på personer som bör uteslutas från varje form av diskussion borde finnas anslagen på väl synlig plats på alla internetforum: »(a) Rena pratmakare; (b) personer som icke vilja ha frågan utredd; (c) historieberättare; (d) fanatiker och dogmatiker; (e) alla som blir förolämpade, när de höra en annan mening än sin egen; (f) ordryttare och sofister.»

Professor Mmaas föreläsning

Under 1986 och 1987 tillbringade jag ett antal månader i Västtyskland[1]. För att bättra på min tyska köpte jag på mig en del böcker på tyska, mestadels relativt lättuggade saker som deckare och science fiction, med mycket dialog och ett minimum av komplicerade bisatser. Men en bok hamnade på bokhyllan på grund av en i mina ögon superb inledning (i min knaggliga och synnerligen oprofessionella översättning):

»Utan att vackla har jag motstått försöket…» sade Professor Mmaa; och medan han ännu talade, insåg han plötsligt att världen var enkel och okomplicerad.

»Jag har plötsligt insett att världen är enkel och okomplicerad», fortsatte han. »Jag försäkrar er emellertid att detta inte på något sätt kommer att inverka på min föreläsning, vars ämne tvärtom är komplicerat och invecklat. Mina personliga känslor kunde säkert hamna i medelpunkten för en psykologisk undersökning, göras till tema i en dikt, eller utgöra grunden för något slags filosofiskt system. Dock står här, framför er, varken en psykolog eller en diktare eller en filosof. Här, framför er, har ni en naturvetare som inte intresserar sig för vad som kan härledas ur en uppenbarelse, inte heller för det som är omedelbart begripligt för tanken, utan för de insikter som kan empiriskt utvinnas ur naturen.»

Böcker som bara kostar runt en tia brukar kunna åka med på betydligt märkligare grunder[2] än så; och så hände det sig alltså att »Professor Mmaa’s Vorlesung» av Stefan Themerson hamnade i den bokhög jag kallar mitt bibliotek, tills jag för någon vecka sedan återfann, och beslöt att äntligen »läsa», den[3].

Innan jag berättar lite om boken, några framgooglade ord om författaren[4]. Themerson tycks ha varit en mångsysslare av rang, kanske inte ett »universalgeni», men inte långt ifrån; han studerade fysik och arkitektur på universitetet i Warsawa, men hade samtidigt en stor språklig begåvning, vilket relativitivt tidigt förde honom in på en mer artistisk bana. Bland de många titlar som man kan sätta på honom märks poet, romanförfattare, essäist, förläggare, fotograf, filmskapare, kompositör, och kanske också filosof. Men han släppte aldrig helt sin naturvetenskapliga bakgrund, vilket bland annat yttrade sig i hans uppfinning av den »semantiska poesin»[5], hans vänskap med Bertrand Russell[6], och kanske framför allt »Gaberbocchus[7] Common Room», där naturvetare, filosofer och artister/konstnärer av alla slag under några år i slutet av 50-talet kunde utbyta tankar och erfarenheter. Themerson hade kontakt med C.P. Snow, och det är väl inte helt otroligt att han, direkt eller indirekt, varit en av inspirationskällorna för »The two cultures».

Tillbaka till Professor Mmaa och hans föreläsning. Det citat som Professor Mmaa ämnade inleda sin föreläsning med är hämtat ur Maurice Maeterlincks »Myrornas liv»[8], och han drar från detta slutsatsen att även om bokens författare totalt missförstått allt om termiterna och deras liv, så finns där spår av intelligens, ja kanske till och med tecken på ett vetenskapligt tänkande. Professor Mmaa är nämligen termit[9]; han är närmare bestämt zoolog med arten »människa» som specialintresse. Därmed kan Themerson skriva ett slags »Gullivers resor» där vi inte bara får se vårt släkte belyst ur myrperspektiv, utan också får en inte alltid så positiv bild av det komplicerade och segregerade termitsamhället, där de agerande uppvisar påtagligt mänskliga drag[10].

Utan att avslöja alltför mycket av handlingen så kan man konstatera att den ovan citerade inledningen är tämligen profetisk — inte bara kommer insikten om att världen är enkel och okomplicerad att återkomma som ett slags tema, utan Professor Mmaa kommer också att ha ett ingående samtal med en Dr Sigismund Kraft-Durchfreud, en »Arthur Theolieb»[11] menar att meningen med en föreläsning är att den ska kunna användas som material till ett poem, och till slut, i en diskussion med sin mest uppmärksamme elev, Periclase Nonobody, formulerar Professor Mmaa något som skulle kunna vara början på ett filosofiskt system.

Även om vissa detaljer i boken kan tyckas lite 40-tal[12], så är det förfärande mycket som fortfarande känns aktuellt, särskilt i beskrivningen av samhällets olika maktmedel. Och vad beträffar debatten om arv eller miljö var Themerson långt före sin tid, eftersom termitsamhället reagerade på olika behov genom att »polymorft» utrusta vissa av sina invånare för att utföra en speciell uppgift; en bok, till exempel, är inget annat än en termit som har som sin livsuppgift att förvara och frambringa en viss mängd information. Samtidigt kunde framstående samhällsmedlemmar med den polymorfa tekniken utrustas med, till exempel, en extra antenn, eller två. Themersons visioner är inte så långt borta; med genteknik hoppas man inom en snar framtid kunna bygga små biologiska system med specifika uppgifter bättre än evolutionen klarat av, och att man med genteknik kan »förädla» Homo Sapiens, genom att till exempel manipulera gener för att eliminera vissa ärftliga sjukdomar, torde inte heller ligga så långt borta. Det är hög tid att börja fundera över de etiska frågor som den nya tekniken ger upphov till, och Themerson gjorde uppenbarligen detta redan för mer än ett halvt sekel sedan.

Slutomdömet blir dock underkänt — för mina tyskkunskaper; boken får, såvitt jag är kapabel att bedöma, ett högt betyg. Jag känner att jag missade lite för många detaljer för att jag skulle vara helt nöjd med min läsning av en bok som kräver en språklig vighet som jag saknar, åtminstone på tyska[13]. Tyvärr verkar inte boken särskilt lätt att hitta på biblioteken; enligt Libris finns bara två exemplar på engelska att uppbringa i Sverige, båda i Svenska Akademins bibliotek, tillsammans med i stort sett allt som Themerson satt på pränt. Man får väl förmoda att han blivit föreslagen för ett eller annat pris en gång i tiden.


Fotnoter:

  1. Och, för att vara exakt, även några timmar och minuter i Östtyskland; några skakiga timmar på den sydligaste av de tre transitlederna från Västtyskland till Berlin, och några minuter under Östberlin med en tunnelbanelinje som inte stannade vid två stationer. Särskilt turen under Östberlin fick mig att inse det absurda i Tysklands och Berlins delning; tänk själv hur det skulle kännas om Vasastan i Stockholm plötsligt befann sig i ett annat land, och gröna linjen var tvungen att köra förbi Odenplan och S:t Eriksplan… []
  2. Något slags rekord har väl den bok jag köpte för två dollar i ett antikvariat i USA enbart på grund av dess underbara titel: Due to lack of interest, tomorrow has been canceled… []
  3. Att »läsa» placerats inom citationstecken beror på två saker: dels, naturligtvis, på att min tyska är tämligen bristfällig (jag skulle kanske kunna tumma lite på sanningen och kalla den »rostig», men faktum är att den aldrig varit särskilt väloljad), i synnerhet vad beträffar de biologiska domäner som boken ofta rör sig i, men dels också på grund av författarens egenhet att uppfinna nyord där han finner det påkallat. []
  4. Mina huvudsakliga källor är Wikipedia, en sida om Themerson och hans fru, samt en artikel om Themersons författarskap. []
  5. Jag hittade en essä betitlad just Om semantisk poesi i Lyrikvännen 1/1984, men den visade sig mer handla om poesi som sådan än om någon »semantisk» gren av densamma. I det sista stycket säger han att det var hans ovilja att bli förd bort från verkligheten som fick honom att »uppfinna» den semantiska poesin, en poesi där varje ord bara har en betydelse; ett slags uppror mot romantik och extas, mot politiska ledares retorik och reklamens förföriska locktoner. []
  6. Russell lär om Themersons roman »Bayamus» ha sagt att den var »nästan lika galen som världen». []
  7. »Gaberbocchus» är det latinska namnet på Lewis Carrolls barnkammarmonster Jabberwocky, som till exempel Michael Hedges brukade framföra på scen, och var namnet på makarna Themersons bokförlag; deras uttalade målsättning var att skapa »best-lookers» snarare än »best-sellers», vilket gör att deras böcker numera betingar tämligen höga priser på den antikvariska marknaden. []
  8. »La vie des Termites» 1926; varför termiterna blivit myror i den svenska översättningen vet jag inte. Däremot har jag med viss förstämning kunnat konstatera att frågan om hur Maeterlinck kunde veta så mycket om termiter trots att han aldrig satt sin fot i Afrika helt enkelt berodde på att han plagierade den sydafrikanske författaren Eugene Marais‘ epokgörande bok »The soul of the white ant». []
  9. Efter en viss vacklan har jag motstått försöket att skriva »hens» i första meningen i detta stycke. Mina kunskaper om termiter är tämligen bristfällig, men jag har fått för mig det där med könstillhörighet är ganska svårutrett förutom för ett utvalt fåtal. Men eftersom Themerson konsekvent använder »han», och Professor Mmaa i vissa avseenden är avgjort manlig, har det fått avgöra saken. []
  10. En av de dråpligare episoderna i boken är när termiternas ledare, »Big Bug», får besök av svartmyrornas representant, »Dr Crump», och använder en tolk för att översätta mellan Big Bugs kortfattade, direkta, närmast brutala tal till sändebudets mer omständliga, indirekta, metaforiska språk. []
  11. Eftersom många andra termitnamn är lätt maskerade »kändisar» (några exempel till: Maurice Maetermit, Errtand Bussell och Professor Albert Einfuss-Dreistein) kunde man misstänka att även denna pseudonym döljer ett bekant namn, men jag har inte lyckats hitta någon lämplig kandidat. []
  12. Boken skrevs under andra världskriget, även om den inte gavs ut förrän 1953. []
  13. Som exempel kan nämnas att Themerson ofta »förmyrligar» språket; i stället för »oförutsett» skulle han skriva »oförutluktat», eftersom termiter i allmänhet saknar möjlighet att se, utan använder luktsinnet i mycket högre grad. []

Fem som självklart också skulle varit med

Det är högst förklarligt om den som noggrant studerade inlägget om mina tillägg till Observers lista på de 100 bästa romanerna blev en smula fundersam då hen läste att jag kommit på ytterligare »ett par, tre böcker» som måste med; hade den gode bosjo, som alltid påstått att han som (ex-)fysiker var fullt kapabel att räkna till tre[1] plötsligt förlorat denna förmåga? Inte alls, den hemska sanningen är värre än så — jag ljög. En liten, oerhört vit, lögn visserligen, men lika fullt en lögn, ungefär som när en bridgespelare öppnar med en sang, trots att det saknas en honnörspoäng men mellankorten, nior och tior, kanske eventuellt möjligen kan tänkas kompensera för denna brist. Jag hade nämligen redan då fyra förslag, men två av dem var väldigt mycket på gränsen för begreppet roman. Försök skriva »två, fyra», »två till fyra» eller något liknande så inser ni varför jag av estetiska skäl valde att tumma lite på sanningen. Nåväl, efter en myckenhet grubblande valde jag att ta med båda, och då var det lika bra att lägga korten på bordet, precis som en-sang-öppnaren förr eller senare får stå till svars för sitt överbud.

Men innan jag går in på de fem mästerverk som absolut måste med på min lista tänkte jag lista några böcker som kanske inte är fullt lika mästerliga, men som tillhör elementan om man vill betrakta sig som en kultiverad schackspelare[2]. Två synnerligen lyckade verk är Schackklubben Tanke & Vilja av Sven-Olof Lorentzen, som är en fin skildring av ett samhälles förändring genom dess schackklubbs öden och äventyr, och Bronshästarna av Sven Fagerberg, där Fagerberg i sin vanliga stil blandar samhällskritik med ett flertal av sina övriga intressen, i det här fallet en god dos litteraturanalys, Emanuel Lasker och hans filosofi, samt, naturligtvis, konsten att tillverka kylskåp. Två aningen mindre lyckade verk, men som man måste ha läst ändå, är Schack av Stefan Zweig och Luzhins försvar[3] av Vladimir Nabokov. Zweig och Nabokov är skickliga författare, så det är inte den litterära kvaliteten jag protesterar mot, utan kopplingen mellan schack och sinnessjukdom.[4] Slutligen Den tomma spelplatsen av Christer Niklasson, som jag visserligen inte har läst än, men en schackroman av en svensk IM, som dessutom nästan vann SM 1974, måste helt enkelt vara läsvärd.

Dags så för de fem som måste med på listan:

Liftarens guide till galaxenDouglas Adams

Det här är en kultföreteelse som man svårligen kan gå förbi i ett sådant här sammanhang; inte nog med att h2g2, som verket kallas kultmedlemmar emellan, är en trilogi omfattande fem böcker[5], i det universum som h2g2 spänner upp finns också radio- och TV-serier, en film, teateruppsättningar, ett datorspel och till och med handdukar, för att nu inte nämna alla översättningar. Men det är originalet, de två radioserier om sammanlagt 12 halvtimmeslånga avsnitt som i första hand motiverar dess plats här, och det var också anledningen till att jag länge tvekade att ta med den. Det som till slut övertygade mig var dels dess kultstatus, som gjort att många kan citera långa stycken ur texten, och dels att trilogins två första delar till stor del är baserad på radioserien, så man kan med viss rätt hävda att h2g2 trots allt har den koppling till en pappersupplaga som en roman förväntas ha.

Något som frapperat mig genom åren är hur mycket som skrivits om DNAs[6] humor, men så väldigt lite om det allvar och samhällsengagemang som ligger bakom. Mina ögon öppnades när jag såg att han tillsammans med en medförfattare gett ut en bok om utrotningshotade djur, »Last Chance to See», vilket gav böckerna och radioserierna en ny dimension.

Dödscell 2455Caryl Chessman

Caryl Chessman var en bandit i San Fransisco-området som 1948 dömdes till döden på ganska oklara grunder och avrättades i maj 1960. Under sin tid i San Quentin skrev han flera böcker om sin situation; detta är den första och mest kända. Jag läste den på våren 1981, om jag inte minns fel, och jag kan fortfarande känna de »kalla kårar» som det första kapitlet framkallade när jag läste det; i detta berättar han detaljrikt och med stor klarhet hur en avrättning går till.

Det som gör boken så fascinerande är just författarens situation, eller kanske ännu mer osäkerheten runt hans person — kan verkligen en så kultiverad, vältalig och intelligent person ha begått de gräsligheter som han blivit dömd till döden för? Det är svårt att tänka sig en bok mer lämpad att ifrågasätta dödsstraffets existens, och den har också spelat en stor roll i den debatten.

Rosens namnUmberto Eco

Ännu en kultbok som är svår att klassificera; den innehåller för säkerhets skull både en deckargåta och en kärlekshistoria, men också långa utvikningar om medeltida munkar, filosofiska resonemang och annat som sällan brukar förekomma i dussindeckare. Eco kallar sin hjälte »William av Baskerville» för att ingen ska missta sig på släktskapet med Sherlock Holmes[7], och han löser så småningom gåtan, utan att kunna förhindra den katastrof som är ägnad att ge vilken bokälskare som helst mardrömmar.

Boken har också filmatiserats, och mot bättre vetande lät jag mig lockas att se den[8].

OdysseusHomeros

Det andra knepiga fallet — kan man verkligen kalla »Odysseus» (eller »Iliaden», för den delen) för en roman? Eftersom den ursprungliga Observer-listan tog ut svängarna ganska rejält, så varför inte? Homeros skapade ju sina mästerverk innan man började bråka om var olika genregränser skulle dras, och det är ju ingen tvekan om att han berättade historier som författare i alla tider hämtat inspiration från.

Som tur är finns det en utväg för den som till äventyrs inte skulle acceptera mitt val — läs då i stället Strändernas svall av Eyvind Johnson från 1946, som återberättar Homeros' historia, men utan det heroiska, utan överdrifterna, utan segrarens hävdvunna rätt att frisera händelseförloppet — undertiteln »en roman om det närvarande» antyder att Johnson ville göra upp med den retorik som dominerat krigsrapporteringen från båda sidor. Jag rekommenderar båda; jag läste dem efter varandra, men det skulle vara ett intressant experiment att läsa dem samtidigt; prova gärna!

Zen och konsten att sköta en motorcykelRobert Pirsig

En tredje kultbok, som också överskrider genregränser; i det här fallet kan den kanske kallas en psykologisk thriller med samhällskritiska inslag och ett fundament för en filosofisk tankevärld. Den som, i likhet med mig, inte är särskilt intresserad av vare sig Zenbuddism eller motorcyklar behöver inte oroa sig för att dessa ämnen har något slags huvudroll; däremot har Pirsig ganska mycket att säga om Platons dialog Faidros.


Fotnoter:

  1. Jag tror att det var George Gamow som en gång hävdade att skillnaden mellan en fysiker och en »normal» människa var att den normale räknar »ett, två, många», medan fysikern räknar »ett, två, tre, många». []
  2. Jag räknar kallt med att de som lyckas hitta hit är endera »kultiverade», »schackspelare» eller båda. Skulle du mot förmodan inte tillhöra någon av dessa grupper föreslår jag att du hoppar direkt till nästa avsnitt. []
  3. Detta är dess namn, i översättning, på alla av mig kända kulturspråk — utom på svenska, där Bonniers haft den utomordentligt dåliga smaken att kalla boken »Han som spelade schack med livet», och till yttermera visso lyckats trycka en ännu felaktigare titel (»Mannen som spelade schack med livet») på ryggen av den pocketutgåva som släpptes i Delfinserien 1966. Förhoppningsvis återfår boken sin riktiga titel i nästa upplaga. []
  4. Det är visserligen svårt att förneka att det överhuvudtaget finns en koppling så länge som den ende schackspelare folk i gemen hört talas om är Bobby Fischer, men jag vill påstå att den vinkeln fått alldeles för stort utrymme i press och i »det allmänna medvetandet». []
  5. Det torde därmed vara den näst mest omfattande trilogin i SF-historien, efter Stiftelse-trilogin, som senast jag intresserade mig för dylika ting hade sju delar, och enligt Wikipedia numera har 14. []
  6. För den som omedelbart associerar åt andra håll må omtalas att Douglas Noël Adams' namn brukar förkortas så av hans anhängare. []
  7. William skulle kunna syfta på William av Ockham (eller Occam), en franciskanermunk med idéer som var ganska avancerade för sin tid. []
  8. På frågan om jag sett filmen brukar jag annars använda en replik jag snappat upp ur en av Povel Ramels revyer: »Nej, men jag har sett boken!» []