Till minnet av Rolf Martens

För ett tag sedan gjordes ett upprop på facebook om minnen av Rolf Martens, en av de mest udda schackbegåvningar som vi haft i det här landet. Jag har inte spelat något parti mot honom, men träffat honom (åtminstone) två gånger, och han har gjort ett bestående intryck — det här är mitt bidrag till hans minne.

Det var en regnig söndag i mars,
och året var 1980.
Jag hade äntligen gjort mitt val,
men det var en fälla jag hade gått i…

Om du inte riktigt känner igen texten till andra versen av Anders F. Rönnbloms antikärnkraftsklassiker »Jag kysste henne våldsamt», så beror det på att för min personliga del var det en annan söndag än den 23:e[1] den månaden som innebar ett traumatiskt minne. Den 16:e hade LASS’ andralag nämligen förlorat sin bortamatch mot Lerums SK, och därmed också degraderats från schackets allsvenska div II västra; och som jag antytt i texten ovan var jag i högsta grad en av de skyldiga — jag hade gått i en öppningsfälla, inte en som förlorade direkt, men som gav mig ett synnerligen svårbemästrat försvar, som jag inte lyckades sköta på ett tillfredsställande sätt[2].

Som ett resultat av detta var det tre ganska molokna LASSare som satt på Göteborgs centralstation någon gång på eftermiddagen den 16:e mars 1980. Vi skulle alla ta oss hem på egen hand, eftersom vi bara hade en bilförare i laget, så några var tvungna att ta tåget. En av oss studerade dock i Göteborg, så han, Micke Carlsson, gjorde oss andra sällskap på en fika innan avresa. Tyvärr är mitt minne ganska grovmaskigt nuförtiden, så jag minns inte vem den tredje i sällskapet var, men gissar att det endera var Dick Pettersson, som jag tror just hade börjat plugga i Uppsala, eller Ove Nilsson, som möjligen just gjort detsamma i Lund.

När vi satt där som bäst och pokulerade kom det fram en man, som sa något i stil med: »Jag hörde att ni pratade om schack och kärnkraft; det är saker som intresserar mig också.» Han gav oss var sitt »informationsblad», och vi bytte säkert några ord, men jag minns inte vad vi pratade om — säkert berättade vi vad våra dystra miner berodde på. Detta var mitt första möte med Rolf Martens.

Jag ska inte säga så mycket om själva »Informationsbladet», som naturligtvis handlade om den kommande kärnkraftsomröstningen, mer än att han ansåg omröstningen vara ett försök att lägga ner kärnkraften, eftersom det enligt honom bara fanns tre nej-alternativ att välja mellan. Från yttranden i bladet kan man också se var han stod politiskt; han ansåg till exempel att SKP och KPML(r) med flera »är förrädarklickar mera skadliga än det mera öppet borgerliga ›vpk›.» Någon mer än jag som får vibbar av en viss scen i »Life of Brian»?

Mitt andra »möte» med Rolf Martens var även det en söndag; om solig eller ej minns jag inte, men eftersom månaden var juli kan man kanske gissa på att den var solig. Platsen var Norrköping, året var 1988, och då antar nog de flesta som var med på den tiden att det handlar om schack-SM; en korrekt gissning, med det lilla tillägget att det handlade om SM-blixten. Av okänd anledning, förmodligen på grund av att jag råkade hamna i en förgrupp där alla utom en var ännu sämre än jag hade jag kvalificerat mig till B-finalen; resultatet i denna är dock inte särskilt uppbyggligt — det får mitt spel i Lerum åtta år tidigare att verka högst presentabelt. Man hade, om jag minns rätt, placerat A- och B-finalerna i samma »hage», så när jag reste mig efter en av mina många kallduschar fick jag se avslutningen på ett parti i A-gruppen; och den ställning jag beskådade var denna:









Martens – Sandström
Vit vid draget

Ponera att du sitter bakom de vita pjäserna i ovanstående ställning, och säg att en snabb blick på klockan visar att du har två tornursstreck kvar av betänketiden[3], vad skulle du göra? Jag kan tänka mig att det finns en del som skulle kunna tänka sig att ge upp — svarts h-bonde ser ju ut att avgöra helt på egen hand. Men Martens hyste uppenbarligen inga sådana planer; han spelade vidare, tvingade Sandström till knepiga beslut, och efter en sandströmsk miss uppstod en jämn ställning, som Martens efter ömsesidiga missar i ruggig tidsnöd till och med lyckades vinna.

Jag var synnerligen imponerad, och som jag vid denna tid var en av två schackkrönikörer på Östgöta Correspondenten, gemenligen kallad Corren — den andre var Pavel Lacko — passade jag på att ta upp Martens mirakulösa räddning i min nästa krönika; det är på så sätt jag med någon trovärdighet kan återge ställningen ovan. Det slumpade sig emellertid så, att detta blev mitt allra sista bidrag i sagda publikation. För att förstå varför måste man veta dels att »avtalet» med Corren innebar att krönikorna, tillsammans med bridgekrönika, korsord och annat kulturellt högstående material samlades i en lördagsbilaga vid namn »Regnbågen», som trycktes i förväg, och därför hade vi en deadline klockan 10:00 på tisdag morgon; och dels bör man åtminstone ha en aning om min tendens att explodera om jag känner mig orättvist behandlad. Under våren hade Corren utan synbar anledning lyft bort vår krönika från sin ordinarie plats några gånger[4], och placerat den på någon undanskymd plats bland nyheter från metropoler som Slaka, Kisa och Rimforsa. Åtminstone en gång hade följande scenario inträffat: måndag kväll strax innan sänggåendet inser jag att det är min tur att leverera en krönika till Corren, kämpar ihop den på några timmar, sover någon timma, cyklar upp till jobbet för att skriva ut den, åker tillbaka ner till Corren för att lämna in den[5], och sedan tillbaka till jobbet igen — och sedan kommer krönikan inte in förrän mitten på veckan därefter. Krönikan med det martenska miraklet publicerades en fredag, sex dagar efter sitt »normala» publiceringsdatum. Det var den s.k. droppen — jag skrev ett ilsket brev till Corren där jag bad dem i relativt vänliga ordalag att dra till kryddrikare breddgrader, och därmed slutade min bana som schackkrönikör[6]. Pavel, som fick läsa mitt missiv innan jag skickade iväg det, påstod att jag endera skulle bli föreslagen som ny chefredaktör eller åtalas för ärekränkning — själv trodde jag väl mer på att det skulle placeras i »runda arkivet», efter att möjligen ha förorsakat ett höjt ögonbryn någonstans. Allt talar för att min gissning låg närmare verkligheten.

Nu borde jag naturligtvis berätta hur Martens lyckades tråckla sig ur denna hopplösa ställning — men min ordblandare är förseglad. Axel Smith håller just nu på att lägga sista handen vid en bok om Martens, och han har lovat att ställningen ovan, och det påföljande miraklet, kommer att figurera på en framträdande plats. För att inte »stjäla hans dunder», som en anglikan skulle uttrycka det, har jag lovat att inte avslöja partifortsättningen innan boken publicerats. Något publiceringsdatum är, såvitt jag förstår, inte fastställt än, men man siktar på någon gång under våren. Jag hoppas mina glimtar av denne enigmatiske person gjort er nyfiken inte bara på mirakelräddningen ovan, utan på denne fascinerande personlighet överhuvudtaget — att rädda hans minne från glömskan är förvisso ett lovvärt initiativ.

Till slut vill jag göra ett försök att beskriva den bild jag har av Martens; en bild som mitt inre kameraöga knäppte i det ögonblick då Ludvig Sandström sträckte fram handen för att ge upp partiet ovan. Tyvärr var teckning mitt allra sämsta skolämne, till och med sämre än musik, så jag kan inte beskriva scenen med annat än ord[7]. Det första som måste påpekas är att alla associationer som det sista stycket i den första avdelningen kan ge upphov till måste bort; om du tack vare Martens’ kommentarer om sina »kamrater» på vänsterkanten tänker dig en misstänksam, mörk figur i slokhatt och slängkappa som springer omkring och kastar bomber och sticker dolkar i ryggen på folk — det finns absolut inget av det i det leende som min inre bild av Martens uppvisar. Leendet har inte heller något spår av skadeglädje; det är en ljus och ren glädje. Jag ser en kämpe med blanka vapen, en forskare, en sökare.

Så vill jag minnas Rolf Martens.


Fotnoter:

  1. Omröstningen om kärnkraften hölls den 23 mars 1980, vilket också var undertiteln till AFRs låt. []
  2. Om det verkligen var en regnig dag minns jag naturligtvis inte, men det känns som om det åtminstone inte kan vara vackert väder en sådan dag — jag minns snarare ett slags »sjätte-november-känsla»… []
  3. Jag minns inte exakt hur tiderna var, men ingen av spelarna hade några oceaner av tid att ösa ur. []
  4. Såvitt jag kan minnas var det inget som enbart drabbade oss; bridgekrönikan råkade ut för samma behandling. []
  5. Det här var alltså innan internet var uppfunnet. Att använda skrivare som jag gjorde var high-tech; skrivmaskin var standardinstrumentet för journalister och krönikörer. []
  6. Det vill säga, den arvoderade delen av den — jag har ju trots allt skrivit en del om schack sedan dess. []
  7. Jag fick en tvåa i teckning i 9:an; jag tolkar det faktum att jag inte fick en etta som att en version av det gamla ordstävet »bättre att tiga och tas för en idiot än att tala och undanröja varje tvivel» har en motsvarighet även inom teckningsämnet. []