Sjunga i mörkret

Tankar om och kring musik, del 70

Robert ForsterDear black dream

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Som jag påpekat någon gång är det många artister i den här serien som jag hittat genom deras bekantskap med Townes Van Zandt, och dagens artist tillhör dem, fast på ett lite annorlunda sätt. I början av 90-talet, när jag just upptäckt TVZ, så köpte jag ett par T-skjortor med hans bild på framsidan[1], och detta ledde till både intressanta frågor från dem som inte kände till honom och initierade kommentarer från dem som gjorde det[2]. En ur den senare gruppen tipsade om dagens artist, och specifikt den här skivan, »Danger in the past», och om man lyssnar på texten ända till slutet så inser man varför. Men hela skivan är bra, och innehåller en hel del egendomliga arrangemang där trummorna spelar en lite annan roll än att bara vara takthållare.

Det är naturligtvis de sista raderna som fastnat:

My love and I sit in bed in the dark
Wondering who sings better in the dark
is it Townes Van Zandt, or is it Guy Clark?

Som om han ville besvara den frågan gav Guy Clark några år senare ut skivan »The dark», där titelspåret avslutas med en liten frågestund:

And how dark is it?
It’s too dark for goblins
And how dark is it?
It’s so dark you can smell the moon
How dark is it?
So dark the wind gets lost
How dark is it?
So dark the sky is on fire
How dark is it?
So dark you can see Fort Worth from here

Eftersom Townes Van Zandt var född i Fort Worth är jag inte riktigt säker på hur Clark besvarade Forsters fråga…


Fotnoter:

  1. Jag tror jag har dem kvar någonstans även om jag tyvärr inte kan ha dem längre. De måste ha krympt nått enormt i tvätten… []
  2. Jag tror till exempel att det var så bibliotekarie Bernt och jag upptäckte att våra respektive musiksmaker hade mycket gemensamt. []

En snabbis

Tankar om och kring musik, del 69

Guy ClarkInstant coffee blues

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

De senaste bloggornas serie med relationsberättelser avslutas idag med ytterligare en artist som jag funnit via Townes Van Zandt — Guy Clark. Under ett besök i USA lyckades jag få tag på tre skivor av honom, bland annat »Old No 1», som dagens låt är hämtad från. Därefter har jag samlat på mig i stort sett hela hans produktion.

Texten är kärv och lakonisk, som man kanske kan förvänta sig av en av de främsta utövarna av den musikgenre som ibland kallas »outlaw country». Två exempel som fastnat är när han jämför de båda kontrahenternas känslor och närmaste förehavanden:

She felt wholly empty like she’d felt it every time
He was feelin’ just the same, except he’s tryin’ to make it rhyme

respektive

She just had to go to work, and he just had to go

för att inte tala om den korta kommentaren om att träffas i köket och »känna sig fullt påklädda»… Hela texten kan hittas här.