Lördagskvällsstämning

Tankar om och kring musik, del 4

DonovanYoung girl blues

Donovan var ett stort namn i slutet av 60-talet, och sågs som en engelsk Dylan. Han umgicks med beatlarna[1], och även om han inte hade lika många stora hits som de så var han nästan lika känd. Men idag är han väl nästan bortglömd, jag vet inte riktigt varför; kanske har det något att göra med att den lite flummiga hippiestil som han förknippas med inte längre är populär.

Men han har skrivit en mängd fina låtar och det här är en av dem. Om den känns egendomligt bekant så kan det bero på att Ulf Lundell gjort en svensk version av den, lite oklart när. En sida på nätet refererar till CD-versionen av Sweethearts 1999, och påstår att den första gången kunde höras där, men det stämmer inte, eftersom den finns redan på Livslinjen, en samlingsbox från början av 90-talet som var det första jag köpte av Lundell. Min gissning är att inspelningen gjordes redan i början av 80-talet, då LP-versionen av Sweethearts producerades, men att den av någon märklig anledning inte ansågs tillräckligt bra för att komma med; möjligen kunde refrängens inledande nödrim kännas lika »påklistrat» för Lundell & Co som för mig.

Jag har svårt att säga vad texten egentligen handlar om, men i grunden finns där en ung kvinna som inte känner sig riktigt hemma, vare sig i sin omgivning eller i sig själv. Jag tror inte man ska analysera texten i detalj, den är mer till för att understryka denna psykologiska grundton av att inte höra hemma någonstans, något man också kan höra i några lajvversioner, där han hoppar över stora delar av texten.

Redan de första raderna slår fast stämningen:

It’s Saturday night
but it feels like a Sunday in some ways

Skillnaden mellan en lördagskväll och söndagen var nog mer uttalad på sextiotalet än den är nu, och det är nog ingen slump att Lundell i sin version bytt lördagen mot en fredag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet senare i den här serien.


Fotnoter:

  1. På en lajvskiva berättar han bland annat en rolig historia om John Lennons möte med en indisk guru. []

Om värme

Tankar om och kring musik, del 3

Bill MorrisseyBirches

»Birches» är en hel liten novell på ungefär tre minuter och tjugo sekunder. Jag har försökt transkribera texten; så här går den på ett ungefär:

They sat at each end of the couch, watched as the fire burned down,
so quiet on this winter night, not a house light on for miles around.
Then he said, »I think I’ll fill the stove. It’s getting time for bed.»
She looked up, »I think I’ll have some wine, how ’bout you?»
she asked and he declined.
»Warren,» she said, »maybe just for tonight,
let’s fill the stove with birches and watch as the fire burns bright.
How long has it been? I know it’s quite a while.
Pour yourself half a glass, and stay with me a little while.»
And Warren, he shook his head, as if she’d made some kind of joke.
»Birches on a winter night? No, we’ll fill the stove with oak.
Oak will burn as long and hot as a July afternoon,
And birch will burn itself out by the rising of the moon.
And you hate a cold house, same as me. Am I right or not?»
»All right, all right, that’s true,» she said. »It was just a thought.»
Then she said, »Warren, you do look tired. Maybe you should go up to bed.
I’ll take care of the wood tonight.» »Oak,» he told her. »Oak,» she said.

She listened to his footsteps as he climbed up the stairs,
and she pulled a sweater on her, set her wineglass on a chair.
She walked down cellar to the wood box — it was as cold as an ice chest —
and climbed back up with four logs, each as white as a wedding dress.
And she filled the stove and poured the wine
and then she sat down on the floor.
She curled her legs beneath her as the fire sprang to life once more.
And it filled the room with a hungry light and it cracked as it drew air,
and the shadows danced a jittery waltz like no one else was there.
And she stood up in the heat. She twirled around the room.
And the shadows they saw nothing but a young girl on her honeymoon.
And she knew the time it would be short; soon the fire would start to fade.
She thought of heat, she thought of time — she called it an even trade.

Låt mig först klara av den petimäteranmärkning som varje ex-fysiker måste göra då någon kommer med märkliga fysikaliska påståenden — tidpunkten för månens uppstigande varierar från dag till dag och från ort till ort. Men har man bara dryga tre minuter på sig för att föra fram sin text tycker jag det är fullt berättigat att låta lyssnaren tolka in vad »Warren» egentligen menar med sitt påstående.

Vad beträffar olika träslags relativa brinntider måste jag bekänna min okunskap, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så stor skillnad mellan björk och ek som Warren påstår i sången. Jag skulle tro att det är ännu ett fall av licenca poetica, där författaren/sångaren vill frammana de båda träslagens hävdvunna egenskaper, där eken står för ålder och stabilitet medan björken står för vår och ungdom — från min ungdom minns jag till exempel att en ek var sparbankens symbol, medan visor om ung kärlek som nämnde träd sysslade med björkar (»Björkens visa», »Där björkarna susa»).

Därmed har man väl också snubblat in på sångens tema, som tycks mig vara balansen mellan förälskelsen och vardagen — mellan hettan och tiden — i ett äktenskap. Som jag tolkar den sista raden menar den namnlösa huvudpersonen att båda är lika viktiga, men där finns också plats för andra tolkningar.

Man kan också se låten som en kamp mellan rationalitet och impulsivitet, mellan ordning och kaos, mellan Apollo och Dionysos[1]. Själv måste jag väl bekänna att jag är en ganska utpräglad warren-typ, men med vissa, tämligen kortvariga, anfall av »björkmentalitet». Kanske är det så budskapet i sången ska tolkas?


Fotnoter:

  1. För att låna ett uttryck från Nietzsche. []

I morgon…

Tankar om och kring musik, del 2

Den första tanken handlade ju i stort sett bara om forntiden, en tid insvept i ett nostalgiskt skimmer. Dagens låt handlar tvärtom om en bister framtid. »Zavtra» betyder, på ukrainska såväl som ryska, »i morgon», och den sats som upprepas ett flertal gånger, och som fastnat i minnet[1] — »zavtra ja bodo pid nebom tjozjim» — kan översättas med »I morgon befinner jag mig under en annan himmel»[2]. Texten handlar om en soldat, som måste lämna sin kära på grund av kriget; andra versen i engelsk översättning lyder så här, enligt texthäftet:

I can hear the voice of Marusya
from the Don river
to the Carpathian mountains
her little face follows me
from the Volga to the Danube
   For our country, for glory,
   for honour, for the truth,
   I must fight
   I must fight

Det märkliga är att låten spelades in till gruppens första skiva, som kom redan 1991, och alltså inte har något med den pågående konflikten att göra. Av naturliga skäl har jag svårt att tänka på det ryska övergreppet utan att tänka på den här låten, och hoppas att det ukrainska folket så småningom kan andas ut under en »annan» himmel, där det inte regnar ryska missiler.

Gruppen, The Ukrainians, består faktiskt av engelsmän — från Leeds av alla ställen — men två av grundarna, Peter Solowka och Roman Remeynes, har ukrainiska rötter. Sångaren, Len Liggins, är dock såvitt jag förstår fullblodsengländare, ehuru med ett intresse för slaviska språk. På deras hemsida kan du hitta mer om denna grupp och deras musik.


Fotnoter:

  1. Fast, om jag ska vara ärlig, råkade b-et i »nebom» bli ett »d» i min skalle. []
  2. Det är så jag hela tiden tänkt mig en svensk översättning, men i den engelska texten i det medföljande texthäftet använder man ordet »foreign», som väl snarast bör översättas med »främmande». []

Slut på gamla tider

Tankar om och kring musik, del 1

Per MyrbergTrettiofyran

Trettiofyran, som jag ser det.

Helgen den 18-19 mars 1961 flyttade vi in i Edhamra i det som då var Jönåkers kommun; eftersom jag bara var tre år minns jag inte särskilt mycket av det. Från och med den 22 september 2022 är allt som återstår av de mer än sextio åren en massa minnen. Kåken är visserligen inte riven, som i Per Myrbergs klassiker, men väl såld.

Trettiofyrans text innehåller mycket av det man känner inför en så omvälvande förändring, även om detaljerna inte riktigt stämmer in; pappa gjorde, mig veterligt, inga hål i väggen och mamma klådde inte heller upp någon vicevärd[1]. Jag tänker då i första hand på den »negativa» sidan av en förändring, det att någonting försvinner. Den »positiva» sidan av en förändring, att något nytt kommer till eller ska inledas, får man söka i andra verk. Det senaste året, eller så, har jag kopplat ihop »Trettiofyran» med mitt barndomshem, och nu kommer jag inte att kunna tänka på den ena utan att också minnas den andra; minnet fungerar tydligen så.

Men Trettiofyran väcker även andra minnen. Det var ett av de allra första musikstycken som jag fastnade för, tillsammans med några av Hep Stars tio-i-topp-hits. Exakt vad det var som tilltalade min förskolemusiksmak minns jag inte, men jag bestämde mig i alla fall för att 34 måste vara ett turtal. Någon gång på mellanstadiet slog det faktiskt in — en klasskamrat hade fått ett roulettespel, och i avsaknad av kunskaper om sannolikhetskalkyl satsade jag alldeles för optimistiskt, och stod ganska raskt inför bankrutt. För att göra slut på spelet snabbt satte jag mina tre återstående marker på 34, och ser man på, det blev vinst och plötsligt var jag på grön kvist igen; med lite mer försiktig förvaltning av min återfådda förmögenhet lyckades jag ganska snart vinna. Och att jag valde min 34:e födelsedag för min disputation var naturligtvis ingen slump.

Per Myrberg gjorde då, på 60-talet, en hel del insjungningar av översättningar av låtar med tydlig doft av både country och blues; jag tänker till exempel på »Skattlösa bergen» och »Stockholmsblues»[2], men han var i främsta rummet skådespelare. Som jag nämnt tidigare såg jag pjäsen »Pariserliv» på gymnasiet, och där hade Per Myrberg en av rollerna. Jag minns inte särskilt mycket av handlingen, mer än att det handlade om en ung och upprorisk teatergrupp som under en av Frankrike många oroliga stunder skulle sätta upp Offenbachs »Sköna Helena». Det största intrycket på mig gjorde Per Myrberg, vars rollfigur skulle spela Menelaos, när han på ett utomordentligt komiskt sätt sjöng det kända stycket med texten »Jag är Sköna Helena, Sköna Helena […] Jag är Sköna Helena, Sköna Helena … s man», för att sedan på bråkdelar av en sekund förvandla sig till en arg ung man som ifrågasatte i stort sett allting med rollen och pjäsen. En mycket skicklig sångare och skådespelare.


Fotnoter:

  1. En detalj jag alltid grubblat över; om kåken var »vår i alla väder», vad har då en vicevärd med saken att göra? Undrar om Olle Adolphson som skrev den svenska texten har redogjort för sina tankegångar någonstans… []
  2. Med svenska texter av Olle Adolphson och Beppe Wolgers, respektive. []

When you read this…

För några veckor sedan dök detta oroande meddelande upp i mitt facebook-flöde:

For my fans and friends: you are all very lovely people, but it’s check-out time and i can’t be late. The last 3 anthologies should give you a good representation of what i tried to do while i was here: ’RES IPSA LOQUITOR’, ’CURRICULUM VITAE’, ’SOTTO VOCE’. I hope it will provide some degree of lasting pleasure. It has certainly been my pleasure to play for you.

I början av veckan kom så det besked vi fans fruktat alltsedan den dag förra sommaren, då Paul Kopasz meddelade att han diagnostiserats med strupcancer — Paul K slutade sina inspelningar den 16 mars 2020[1].

Om du aldrig hört talas om Paul Kopasz, utom möjligen då jag nämnt hans namn i förbigående här på bloggen, så är du knappast ensam. I åtminstone ett avseende är han emellertid världens främste låtskrivare — hans produktivitet, nämligen. Under åren 1992-1997 gav han ut 9 fullmatade CD-skivor (The blue sun, The big nowhere, The killer in the rain, Blues for Charlie Lucky, Garden of forking paths, Achilles heel, Saratoga, A wilderness of mirrors och Love is a gas), en lajv-skiva (Now and at the hour of our death, amen) plus lite annat smått och gott — de åren är de magra i hans produktion; sammanlagt skapade han bortåt 120(!) verk; kassetter, LP-skivor och CD. Jag tvivlar på att någon har full koll på hans diskografi; jag gjorde själv ett försök för tiotalet år sedan, och vill minnas att jag räknade till över 90 skivor…

Hur ska man karakterisera hans musik? Han gav sig i kast med i stort sett allt från handklapps-gospel till högenergi-heavymetal-punk, men jag återkommer ändå till ett omdöme jag tror mig ha läst någonstans — han var den ende genuine bluesmannen som kommit fram efter punken. En experimenterande bluesman, med ena benet fast förankrat i rockmusiken och det andra i beat-poesin; den bilden är nog inte helt vilseledande i alla fall. Punken, eller vad det nu är, har dock satt sina spår både i hans sång och hans gitarrspel; där finns en intensitet, gränsande till desperation, som man sällan finner i bluesmusiken.

Några länkar för den som vill göra egna undersökningar: PK:s nuvarande bandcamp-sida som för närvarande innehåller 46 CD-skivor, bland annat två av de tre samlingskivor som han hoppas ska bli hans »legacy»; förhoppningsvis dyker »Sotto voce» också upp där så småningom.[2]. Ett annat sätt att fördjupa sig i hans musik är att lyssna på några av de »tributprogram» som gjorts, till exempel av Kakie Urch och Trash flow radio; det förra innehåller mestadels musik, det senare låter många av Pauls vänner genom åren komma till tals[3]. En del av hans dåvande produktion placerade han för 20-talet år sedan på archive.org — ljudkvaliteten är inte alltid den allra bästa, men för den som tycker att »gratis är gott» finns där en hel del godis att hämta.

Mina personliga favoriter är The big nowhere, som var den första skiva med Paul K jag köpte, och Blues for Charlie Lucky, som av många[4] räknas som hans bästa. Om du bara tänker lyssna på en enda låt av Paul K föreslår jag den avslutande låten på Blues för Charlie Lucky, Charlie Lucky says[5][6][7][8]. Sångar-jaget har en dialog med den legendariska maffia-bossen Charles »Lucky» Luciano — han berättar hur hemsk tillvaron är, men bossen påpekar att livet ändå måste levas:

My own bad hand was dealt me
Now I got to play it down
Make this precious gift of life
My own personal crown

The killer and the healer
And the artist and the thief
The life of each is a mystery
So illogical and brief


Fotnoter:

  1. Bredvid en sådan katastrof torde övriga nyheter kunna betraktas som helt covidkommande (Jag ber om ursäkt, men jag var tvungen att klämma in den ordleken någonstans. Jag hoppas det räknas mig tillgodo att jag gömt undan den i en fotnot.) []
  2. Han hade tidigare ytterligare en sida, paulksongs, men den är nu blank — han varnade redan i höstas att han tyckte han spelat in för mycket junk, och att han tänkte rensa i skivbeståndet; en hastig blick visar emellertid att har kastat ut åtskilliga gullebarn med badvattnet… []
  3. Båda programmen är två timmar långa; det andra innehåller dessutom en halvtimmes »bonusmusik» som inte hann spelas under programmet. []
  4. Dvs av mig och åtminstone en person till. []
  5. Skulle du kunna tänka dig en andra låt, så kan jag rekommendera Everything that glitters []
  6. … och vill du höra ytterligare en låt, så varför inte Robespierre. []
  7. Paul K kunde också tolka andras låtar, till exempel denna. []
  8. Nä, nu får du för höge Pharao börja leta själv… Nå, en favorit till ska du få, den vars titel antyds i rubriken (jämför gärna med denna lite mer avrundade lajv-version) []