Kategoriarkiv: Musik

Mina berättelser om musik och musiker

Om höstlöv

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 100

Eva Cassidy — Autumn leaves

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För några få dagar sedan började jag den här serien med förhoppningen att få ihop en svit om hundra tänkvärda låtttexter; och nu är jag redan vid slutet av den serien. Men eftersom min lista på låtar och/eller artister som måste med på listan fortfarande upptar fler än 30 låtar (eller artister, då vederbörande har gjort ett flertal tänkvärda låtar), så är min plan nu att utvidga serien till att gälla 150 alster med olika artister. Ett knappt år till, alltså — sedan får vi se…

Dagens låtval är lite annorlunda av två anledningar — dels är det här inte den bästa inspelning av låten ifråga jag har i min samling, den har gjorts av Paul K, men eftersom han redan förekommit i serien får det bli nummer två[1], och dels därför att det är framförandet lika mycket som texten som etsat sig fast. Och texten måste nog tänkas med några grabbnävar symbolik för att bli riktigt tänkvärd, men jag närmar mig den åldern med hisnande fart.

Fotnoter:

  1. Nummer tre är också av högsta klass; den står Jan Johansson för, men eftersom texten vanligen är styvmoderligt behandlad i hans repertoar så var Ms Cassidy det själklara valet. [↩]

Vägval

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 99

Hoola bandoola — Herkules

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från högstadiet. Jag minns att matematiken var en gäspning, då vi tillhörde den epok som påtvingades »den nya matematiken», eller »Hej då, matematik!», som en skämtare döpte om den efter de läromedel från Hermods som nyttjades. En episod som fastnat var när en kamrat som annars inte utmärkte sig å huvudets vägar särskilt ofta fick till en lyckad kommentar — en ny lärare, jag tror hon bara var vikarie, sa att hon hette Klint[1], vilket var lätt att komma ihåg på grund av blomman, blåklint. Då vi blev satta att utföra något eget arbete, räckte hjälten i den här historien upp handen för att påkalla lärarinnans uppmärksamhet, samtidigt som han med skrovlig målbrottsröst förtydligade »Öööhhh, hörrö, Klocka eller vad du nu heter…»

Ett annat minne från högstadiet med avsevärt mer relevans var när rektorn i ett av sina terminsavslutningtal valde att prata om texten till dagens låt. LP:n som den finns på kom, enligt Wikipedia, i november 1972, så gissningsvis var det i åttan rektorn baserade sitt tal på några ord i texten. Men förstasidan på den skivan innehåller ytterligare åtminstone två klassiker, »Keops pyramid» och titellåten, »Vem kan man lita på?»[2] Alla tre dessa behandlar mer eller mindre universella och tidlösa problem, och kan vara väl ägnade att ägna några minuters meditation; källkritik och kommunikation mellan grupper är ju fortfarande högaktuella problem, och den verklighet som beskrivs i låten har knappast blivit enklare sedan början av 70-talet[3]:

För Herkules var valet trots allt ganska lätt.
Det fanns två vägar att välja på, och en var fel och en var rätt.
Men vi står i varsin urskog utan varken vägar eller mål,
och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Fotnoter:

  1. Det här var alltså på 70-talet, när lärare titulerades ”fröken (eller magister, naturligtvis) Efternamn”. [↩]
  2. Den senare gavs för övrigt en intressant Hofstadter-vinkling när Magnus Uggla i en coverversion försökte byta ut ett namn mot ett som bars av en av Hoola Bandoolas medlemmar. [↩]
  3. Jag litar på att bloggens kulturellt bevandrade läsare är bekanta med Stiernhielms epos på hexameter, som åtminstone under min skoltid räknades som det första poemet på svenska; som det mesta annat kan det diskuteras utifrån olika aspekter (Biskop Thomas och hans lovsång till friheten kan ha synpunkter på det valet, om man nu hävdar att det språk han skrev på var svenska…), men det viktiga i sammanhanget är att känna till valet mellan fruarna Lusta och Dygd, och inte blanda in några antika hjältedåd i historien. [↩]

En dårfink

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 97

Rockfolket — Dom kommer och tar mig iväg ha-ha

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Barmhärtige Gud! förläna Hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.

H.B. Palmær

Så har vi då åter fått en ytterst tvivelaktig person på den högsta posten i USA. Den barmhärtige guden som Palmær anropar i citatet ovan torde vara försent ute för att hjälpa von Hartmansdorff, men varför inte ta en tur till Washington, D.C., för att hjälpa den blivande presidenten till en smula självinsikt; och det helst innan allsköns vaccinhatare, homeopater och religiösa dårar fått röja undan den rest av förnuft som fortfarande lever kvar i landet.

Det är naturligtvis frestande att reprisera min kommentar från 2016, men tyvärr saknas Napoleon XIV:s ikoniska alster i min mp3-samling, så det får bli Rockfolkets, och Bertil Bertilssons, svenska version i stället[1]. Bertil Bertilsson, om han är okänd för dig, är en intressant figur som bland annat var turnéledare då det dåförtiden tämligen okända engelska bandet The Beatles drog runt i Sverige i början av 60-talet. Jag har hans självbiografi, Rapport från en dårfink; jag minns inte om jag läste den i sin helhet eller om jag bara bläddrade lite förstrött i den, men jag minns i alla fall att den var i högsta grad läsvärd, så om du hittar den på något antikvariat är den ett kap.

Fotnoter:

  1. Om någon undrar varför det i titeln står det märkliga »iväg» i stället för det i framförandet använda »nån dag», så har jag ingen aning. Min bästa gissning är att BB under sina framföranden kommit underfund med hur krystat »iväg» lät och ändrat till den något mer lätthanterliga texten. För övrigt heter skivan »Första repetitionen», vilket i sig kan vara en ledtråd till varför vissa låtar inte funnit sitt slutliga uttryck. [↩]

Hatad USA-president

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 96

Phil Ochs — Here’s to the state of Richard Nixon

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Snart är det ju dags för ännu ett ödesval, i USA närmare bestämt — valet står, kortfattat uttryckt, mellan en svårbedömd person långt ut på högerkanten, och en dömd brottsling med intelligens, empati och kunskaper väldigt nära noll-nivån. Jag stoltserar gärna med ett av mina smeknamn, »3NT», som jag fått efter mitt favoritkontrakt i bridge — »NT» betyder naturligtvis »No Trump», vilket känns i högsta grad aktuellt i dessa dagar.

Att det går hett till vid val i USA är dock ingen nyhet, och det är inte ens säkert att Trump är den mest hatade av alla landets presidenter genom åren[1]; det räcker att lyssna på Phil Ochs’ avhyvling av Richard Nixon, och publikens reaktioner, för att inse att inte heller han var särskilt populär i alla kretsar. Och omkvädet har en uppmaning som skulle kunna riktas även mot andra personer:

Here’s to the land you’ve torn out the heart of
Richard Nixon, find yourself another country to be part of!

Det är ganska många av världens ledare som detta passar in på, och givetvis också på vår egen trump-imitatör, Åkesson…

Phil Ochs är en protestsångare från 60- och 70-talet som tycks vara på väg att bli bortglömd, vilket är trist. Jag upptäckte honom på ett lite annorlunda sätt; en bok jag köpte, tidigt 70-tal, hade några texter av honom[2]. Låtar som »I ain’t marchin’ anymore», »Outside a small circle of friends» och »No more songs», med många fler, borde, tycker jag, garantera en framskjuten plats i musikens »Hall of Fame», avdelningen för protestsångare.

Fotnoter:

  1. ehuru med största säkerhet den mest inkompetente och för landet farligaste [↩]
  2. Om jag minns rätt var det en bok som var ett komplement till en radioserie om just protestsångare på 60-talet; det är en av mycket få böcker genom åren som lyckats försvinna utan att jag noterat dess existens i min databas. [↩]

Om frihet

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 95

Gillian Welch — Everything is free

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag vet inte om det händer dig, käræ blogbesökare, men jag undrar ibland vad jag håller på med. Ett sådant tillfälle yppade sig idag, när jag insåg att jag bara har två album av den fantastiska artisten Gillian Welch, med sin lika fantastiske »side-kick» David Rawlings. Den kvalitet som de skivorna har borde rimligen lett till ytterligare inköp, men har av någon anledning ännu inte gjort det. Den detaljen ska väl gå att ändra på, trots allt.

Som vanligt har jag ingen större aning om vad texten i stort handlar om, men några ord har fastnat:

I’m gonna do it anyway
Even if doesn’t pay

De raderna skulle kunna sättas som motto för det mesta jag företagit mig…