Huvud på spjutstång

Den här bloggan är nog den som väntat på sin tur längst; jag började redan för omkring 30 år sedan att skissa på dess innehåll. Den gången strandade projektet på att internet ännu inte var uppfunnet, men den ursäkten kan jag ju inte använda längre.

Jag diskuterade en gång, omkring 1993[1], innehållet med dåvarande kurskamraten Johan Flemberg, antik- och Ekelöf-expert, och han bidrog, både under den diskussionen och senare, med värdefulla synpunkter. Det bör dock påpekas att han ställde sig tvivlande till mina preliminära slutsatser, men att han ville avvakta min slutliga version innan han lämnade ett mer definitivt omdöme. Jag vill också minnas att han diskuterade ämnet med sin kollega i Ekelöf-sällskapets styrelse Reidar Ekner, som väl räknas som den störste Ekelöf-expert som överhuvudtaget funnits, och att även denne hörde till tvivlarna. Jag har dock ännu inte frågat någon Ferlin-expert om hen får samma »vibbar» som jag, men jag hoppas kunna göra det i samband med att jag publicerar detta.

Någon gång i slutet av 80-talet bläddrade jag i mitt exemplar av Gunnar Ekelöfs dikter, den upplaga som gavs ut i MånPocket, och hittade plötsligt en dikt som fick mig att instinktivt tänka »den här dikten måste ju handla om Ferlin!» Jag tar mig friheten att citera den i sin helhet här, i den version som står i »Dikter»:

Huvud på spjutstång

Lägg din kopparslant i min mun och gå din väg
Jag ska inte svälja den
Jag ska inte spotta ut den
Gå din väg och låt mig vara ensam med min mask
Det som jag svalde var bara dessa två ögon
men de är inte värda två öre styck
och för övrigt kan jag inte växla din femöring
Jag kan inte ha den, tag tillbaka den
och tag dessa döda pärlor på köpet
eller denna kedja, »detta stycke strand med palmer»
denna korg av revben, denna relik av en stad —
Huvud på stadsmuren, stirrande, ögonlösa huvud
Huvud på ditt pipskaft, turkhuvud, negerhuvud
sannerligen ryker du inte ensamt på jorden!

Om du inte förstår någonting av den här dikten behöver du inte vara orolig; det gör inte jag heller, och såvitt jag vet gäller detsamma för alla — proffs, amatörer och vi andra. I sin biografi över poeten berättar Carl Olov Sommar att Ekelöf vid den här tiden ville göra ett slags »antipoesi»:

Ekelöf ville från sina dikter rensa bort allt som kunde verka i konventionell mening litterärt. Han ville åstadkomma texter, som var nära livet, som gav uttryck för en livshållning. Därför ville han blanda högt och lågt, inte väja för det banala och samtidigt söka det naivas friskhet och det primitivas magi. Han ville skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten — gärna en dubbel botten — och han hade inget emot att oroa, överraska och chockera. Vad han ville åstadkomma var, som han senare skulle uttrycka det, en antipoesi och en antiestetik.

Sommar ger också några exempel på tekniker som Ekelöf använde för att skapa sin antipoesi; två av dem kan eventuellt ha ett visst intresse i samband med den här dikten, dels återgivande av drömmar, och dels att leka med ords dubbeltydighet, som i den kända dikten om spjället som både kan vara rutigt och randigt[2]. Att dikten skulle vara ett återgivande av en dröm verkar visserligen inte troligt — den är alldeles för normal (!) för det — men det finns onekligen ett osammanhängande drag, ett hoppande från en bildsekvens till en helt annorlunda, som har vissa likheter med en dröm.

Så, om ovanstående dikt har något samband med Nils Ferlin, hur ser min argumentation för den tesen ut? En första iakttagelse är diktens form, som är ett slags samtal med en osynlig person. Min ursprungliga tanke var att denne var Ferlin, men jag är inte lika säker på det nu — jag återkommer till det ämnet lite längre ner; håll utkik efter »Byzantium».

Jag har försökt ordna mina tankar i tre grupper; en där jag tycker mig finna ett klart samband, en där sambandet är svagt, kanske illusoriskt, och slutligen en grupp där jag inte kan finna något samband alls. Det är naturligtvis den första gruppen som jag stödjer mig på, och det är därför naturligt att börja med den.

0. Publikationen. Innan jag går in på diktens innehåll, några ord om diktens publiceringshistoria. Den publicerades första gången i BLM, Bonniers Litterära Magasin, i aprilnumret 1954[3], och togs sedan in, i lätt omarbetat skick, i Ekelöfs nästa diktsamling, »Strountes»[4] som kom året därpå. I mitten av december 1953 flyttade Ekelöf till Råbylund, strax utanför Rimbo, och kontakten med Ferlin, som bodde omkring tre mil därifrån, återupptogs[5]. Exakt när de träffades första gången efter flytten, och hur lång pressläggningstid BLM hade vid denna tid, vet jag inte, men jag finner det inte otroligt att de referenser som jag tycker mig finna i dikten är, direkt eller indirekt, ett resultat av den återupptagna vänskapen.

1. Titeln. När dikten publicerades i BLM hade den en titel; när den publicerades i »Strountes» hade titeln försvunnit[6]; men i den upplaga av »Dikter» som jag hämtat dikttexten ovan ur så har den fått titeln Huvud på spjutstång. Såvitt jag kan se är det den enda ändring som Ekelöf gjort i dikten sedan publiceringen av »Strountes», förmodligen till den utgåva som publicerades i Bonniers serie »Den svenska lyriken» 1965. Den försvunna BLM-titeln återkommer jag till, men den sista titeln får mig att tänka på några rader som Ferlin skrev i en dedikation till Carl-Emil Englund 1930[7][8], »Ett ankhuvud sätt på en gärdsgårdsstör / och du har mitt porträtt». Att titeln inte infördes förrän 1965 kan förklaras med att de rader där ankhuvudet förekommer publicerades i den postuma diktsamlingen »En gammal cylinderhatt» 1962, och alltså inte var allmänt bekanta 1955.

2. Kopparslanten. I en av Ferlins mest bekanta tonsatta dikter, GårdstangoGoggles», 1938[9]) finns en kopparslant:

Tittut, madam, och var galant
emot en fattig musikant
som griper i ett cirkushopp
er kopp-
arslant.

En snabb googling avslöjar att en av de mest kända insjungningarna, av Anders Börje, gavs ut i slutet av 1952, så Ekelöf kunde mycket väl haft den inspelningen aktuell.

Den yttre ramen ansluter annars till den gamla grekiska seden att förse en död person med en obol som betalning till Charon för att han ska föra vederbörande över Styx till Hades[10], något som kan vara svårt att sätta i samband med Ferlins diktning, om man undantar det självklara att döden i olika skepnader är en ofta sedd gäst hos Ferlin. Men eftersom en obol, enligt Wikipedia, kunde vara gjord av ett flertal olika material — förutom koppar nämns också guld, silver, brons och även järn — så ger kopparslanten inte bara en koppling till Ferlin, utan också till nutida myntenheter som återkommer lite senare i dikten.

3. Masken. Här ett exempel på Ekelöfs förkärlek för dubbeltydigheter — »mask» kan ju vara mask som i daggmask, eller mask som på maskerad. Faktiskt är detta den största enskilda ändring som Ekelöf gjorde inför publiceringen i »Strountes»; i BLM åtföljdes masken av raden »som etsar mina ögon blinda.», vilket jag tycker tyder på något slags dödsmask, även om jag aldrig stött på uttrycket tidigare.

Genom att avlägsna etsningen framhäver Ekelöf dubbeltydigheten, och det är daggmasken som Ferlin använt tämligen flitigt — från den första samlingen känner väl de flesta igen raden »och snart i min grop skola maskarna finna» från En valsmelodi, men där finns också raden »Se på mig, maskarnas like» i den märkliga dikten Ett minne. Men den form som Ekelöf valt för sin mask får mig mer att tänka på fiske, närmare bestämt de två dikter där Ferlin använder »metmasken» som symbol, En sommardag och Evolution; båda återfinns i »Barfotabarn», och har av Ferlin placerats i direkt följd:

En sommardag

Jag ser på en man som metar.
Han fingrar en ivrig mask,
som han långsamt på kroken smetar.
Och så kastar han ut med ett plask.

[…]

att man finner det skönt för stunden
och minns vad de goda lär:
att människobarnet i grunden
vill inte en mask förnär.

Evolution

Stenen,
elden
och metmasken.

Tre trappsteg
till
Rockefeller.

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin bodde under sin tid i Roslagen invid en sjö, och han finns avfotograferad både i och vid en eka. Emellertid är det väl tveksamt om han kan räknas som inbiten fiskare; Henny Ferlin skriver i sin bok »Nils — Ett försök till porträtt», efter att ha citerat En sommardag i sin helhet: »Måste småle när jag tänker på ovanstående vers och på våra sommardagar. Ro drag ville Nils — och meta ville han, men sätta mask eller gli på kroken — nej, — det blev den allestädes närvarande hustruns göra!» Det tyder ju i alla fall inte på att personen som ville vara ensam med sin mask skulle vara Ferlin.

4. Två öre per öga. Det här partiet, de tre rader som handlar om köpslåendet med ögonen och femöringen, tillhör de mer bisarra delarna av den här dikten, och då räknar jag ändå bort frågetecknen kring vem som bör betala vem för vad. Men det finns likheter med en ferlindikt som heter En dollar jämnt?, vars titel förklaras i en introduktion: »Skalden ser hurusom en amerikansk vetenskapsman räknat ut, att den kemiska substansen i en människas kropp gör henne värd 2:50. Emellertid tycker han detta verkar en aning knalt eller småfuttigt. Skulle vi inte kunna säja en dollar jämnt? Tre kronor och sjuttiofem öre, alltså, i svenskt mynt.» Den här tanken sitter tydligen djupt hos Ferlin; han återanvänder temat i en dikt i »Från mitt ekorrhjul», och antyder det i en dikt i »Kejsarens papegoja».

5. Döda pärlor. I en dikt med titeln Meny föreslår Ferlin »Näktergalstunga, påfågelshjärna och krossade pärlor» till sin 50-årsdag; men konstaterar att han inte är någon Cleopatra, och ber slutligen om »en annan kokbok».

6. Relik av en stad. Vid läsningen av denna och de omgivande raderna kommer jag omedelbart att tänka på följande dikt:

Vid Visby murar

Några rader till åminnelse av den gotländska
bondehär som tillintetgjordes av Valdemar
Atterdag 27 juli 1361.

Gubbar — förtäljer skeletten,
sönderbrutna och skraltiga.
Som militärer följaktligen
skrattretande underhaltiga.

Uruselt beväpnade även,
inte en chans på hundra.
Och vad stridde de för? — Den frågan
må dagens cesarer begrunda.

Men det är inte det enda stället där skelett förekommer i Ferlins diktning — bara i »Kejsarens papegoja» hittar man, förutom ovanstående dikt, Postum insats, som lätt ironiskt berättar om den värdefulla insats ett benrangel kan göra, och Uppriktigt, där han låter en person ur en namnlös mobb förklara att hen slängde Voltaires benknotor på soptippen därför att det var »så helvetes roligt».

Men skelett har också en annan koppling till Ferlin som jag inte varit medveten om förrän jag tog mig för att börja skriva ner mina tankar kring den här dikten. I sin ferlinbiografi citerar Jenny Westerström Ekelöf, som dels i ett brev till Ferlin skrev om »din suveränt enkla, inpå bara skelettet avklädda vers», och dels i ett annat sammanhang porträtterade Ferlin så här:

Hans ansikte, slätrakat, var i sin ytterliga magerhet renbränt, genombränt — vilket visserligen inte betyder att han gjorde ett utbränt intryck. Man hade den känslan att hans benighet och knotighet och senighet var ren. Där fanns ingenting överflödigt, inte ens ärren, de illa läkta benbrotten, söndervärktheten efter otaliga armbrytningar och andra betydligt farligare sportprestationer.

På det sättet var han, mer än någon annan diktare jag känt, en bild av sin egen diktning, ja, rentav av sin egen rimteknik och sin versbyggnad. Han illustrerade den, högst personligen.

Hur utbredda dessa tankar var vet jag inte, men i Jenny Westerströms första storverk om Ferlin, »Barfotapoeten — Nils Ferlin» citerar hon Artur Lundkvist, som skriver »[Ferlin] var förbränd och högspänd, hårt stiliserad redan till sin yttre typ, en dödsdansfigur, vars skelett tycktes knarra och skallra under det magra höljet.» Om någon påstår att kopplingen mellan ett skelett och Ferlins lekamen var vanlig under hans livstid kommer jag därför inte att bli förvånad.

7. Ryker du inte ensamt. Ett av de bärande temana, kanske rent av det bärande temat, i »Kejsarens papegoja» är livets meningslöshet; där finns till exempel dikten Ärende, som jag skrivit en blogga om tidigare, och där finns också Fiasko, som jag uppfattar som ett slags centraldikt för »Kejsarens papegoja», och möjligen också för den »mogne» Ferlin, den Ferlin som lämnat bohemlivet bakom sig.

När jag läser den sista raden påminns jag om detta genom två dikter, som visserligen inte placerats efter varandra, men i varandras absoluta närhet: dels den redan omtalade Postum insats, som inleds med orden »Det var en gång en person / som föreföll alldeles onödig / här på jorden.», och dels Till Magnus Jungblom[11], som innehåller strofen

Så reste du, Magnus Jungblom, stillsamt till okänd ort.
Närmare röster har talat och tolkat det stora du gjort
som såningsman och som herde. — Själv tvivlade du ibland
och tyckte din gärning tecknad som ett kryss i rykande sand.

Meningslösheten var, som jag redan antytt, närmast en programförklaring hos Ekelöf vid den här tiden, och skulle inte denna diskreta vink räcka kan man till exempel anföra Ekelöfs egna ord från inledningen på en dikt ur »Strountes»: »När man kommit så långt som jag i meningslöshet […]». Jag kan till viss del hålla med den som tycker att de två uttrycken »ryker» och »på jorden» är så allmänna att de kan referera till nästan vad som helst, men kopplingen till Ferlins dikter gjorde jag intuitivt, redan vid första genomläsningen; och när jag nu väl är medveten om länken kan jag inte tänka bort den. De två diktfragmenten binds samman av det fåfänga i mänsklig strävan, som ju för övrigt även kan skönjas i Vid Visby murar. Dessutom kan man argumentera för att just det »rykande krysset» är en av de mest slående bilderna i Ferlins diktproduktion som annars är tämligen fri från bilder och metaforer, och att detta borde tilltalat en modernist som Ekelöf.

De tre symboler som jag ursprungligen kopplade till Ferlin, men som jag vid närmare eftertanke inte riktigt tycker håller måttet är »ögon», »pipskaft» och »negerhuvud». »Ögon» kopplade jag initialt samman med den fina lilla dikten Om ögon, men dels publicerades den inte förrän i »En gammal cylinderhatt», och dels har Gunnar Ekelöf själv skrivit ofantlig mycket mer om ögon, till exempel i dikten Ögon döda, som inte bara återfinns i »Strountes», utan också publicerades i samma aprilnummer av BLM som Huvud på spjutstång, ehuru då med titeln Sten.

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Om ögonen utan större saknad kan avfärdas som alltför allmänna gäller motsatsen för pipskaftet. »Huvud på ditt pipskaft» antyder ju ett visst släktskap med titeln, och eftersom min hypotes är att den syftar på Ferlins »självporträtt med ankhuvud» borde pipskaftet också syfta på honom[12]. Men det finns ett stort problem här — trots flitigt, ehuru icke systematiskt, bläddrande i böcker och Poste Restante, Ferlin-sällskapets tidskrift, har jag inte funnit någon bild där Ferlin nyttjar en pipa; däremot finns det gott om bilder där han röker cigarett, med eller utan munstycke. Inte heller i sin genomgång av de cigarettmärken som Ferlin möjligen kan ha nyttjat, på sidan 164 i »Nils Ferlin — Ett diktarliv», nämner Jenny Westerström att Ferlin under någon tid av sitt liv skulle varit piprökare. Nu är det inte något avgörande bevis; piprökning är en mer privat sysselsättning, och det finns flera exempel på personer som röker pipa hemma, men cigarett i andra sammanhang. Skulle det visa sig att Ferlin inte var piprökare, och man inte vill uppge hypotesen om att pipskaftet syftar på honom, tvingas man anta att Ekelöf utnyttjat sin licentia poetica, och helt frankt bytt ut det tämligen opoetiska cigarettmunstycket mot ett mer kärnfullt pipskaft. Det är inte någon helt tillfredställande lösning, men tills pipfrågan fått en slutlig lösning, om det finns någon, ser jag ingen annan möjlighet.

Det finns också ett annat problem att ta hänsyn till — om pipskaftet ska anses alludera på bilden med ankhuvudet måste Ekelöf känt till Ferlins dedikation innan den publicerades 1962, endera genom Carl-Emil Englund eller Ferlin själv. Jag vet inte exakt när Ferlin och Ekelöf träffades första gången, men håller det för otroligt att det skett före 1930[13]; självporträttet är dock så beskrivande att Ferlin mycket väl kan ha använt det i andra sammanhang, till exempel i gästböcker och vid dedikationer, och Ekelöf kan alltså ha kommit i kontakt med det den vägen.

»Negerhuvud», slutligen, skulle möjligen kunna syfta på dikten Niggern skriker —, som innehåller en strof som borde tilltalat Elelöfs programförklaring om att »blanda högt och lågt», och att »skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten»:

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro, är han fin i
Nästan som Mussolini.

Att jag inte riktigt köper den idén beror på att jag tycker det är lite för stort språkligt avstånd mellan Ferlins »nigger» och Ekelöfs »negerhuvud», men erkänner gärna att det är på gränsen och en smakfråga. Hade jag haft färre referenser i den första avdelningen hade jag nog kunnat se denna på ett annat sätt.

Till slut de mysterier i texten som jag inte ens kan försöka lösa med en referens till Ferlin. Den första, och kanske största, är den ursprungliga titeln vid publiceringen i BLM, Byzantium; den andra är raden med kedjan och citatet »detta stycke strand med palmer»; och den tredje det i den näst sista raden uppdykande turkhuvudet. Såvitt jag känner till har inget av dessa ting något som helst samband med Nils Ferlin, eller något han skrev. Dessutom tillkommer ju problemet med att försöka förklara diktens drömlika »handling»; varför ska, för att ta ett exempel, diktjagets motpart först lägga kopparslanten i hens mun, och sedan ta tillbaka den? Jag känner dock att den typen av frågor överstiger mina eventuella tolkningsförmågor, och får vänta tills de tre spörsmålen ovan fått en tillfredsställande lösning.

Under tiden jag skrivit den här texten har jag fått en del vilda hugskott, som i fotbollstermer kan ses som försök att överlista målvakten med ett skott från mittlinjen. Jag har inte haft tid att vare sig undersöka dem närmare eller leta efter konsekvenser, så jag nämner dem bara som uppslag för eventuella hugade dikttolkare. Den första idén fick jag då bläddrade i Carl Olov Sommars biografi över Ekelöf, då han berättar att »[Ekelöf] arbetade denna vinter på Råbylund med att iordningställa en liten Stagneliusvolym åt FiB:s lyrikklubb, där han gjorde dikturvalet, skrev inledning och noter.» Sommar refererar lite senare innehållet i inledningen, med några insprängda citat:

Att Stagnelius var en olycklig människa, fortsätter Ekelöf, kan man förstå av hans poesi, men vill man skaffa sig en mer ingående kännedom om hans tankevärld, måste man läsa tjocka vetenskapliga avhandlingar. I den svenska litteraturen är Stagnelius en främmande bysantisk uppenbarelse, »hans bästa dikter har mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet. Och ändå är han samtidigt så provinsiell, så folkligt svensk: hans egenartade ikonmåleri har något av pietistiskt skillingtryck, något trohjärtat och en smula utkrusat bondskt, något av ›Till Österland ville jag fara.›»

Ekelöf såg i Stagnelius en besläktad ande. Även om deras idévärld inte var densamma, så kunde Ekelöfs ord om den »svåra» poesin, som ändå inte är svår att läsa, att njuta av, i stora stycken också ha gällt hans egna dikter. Detsamma kan sägas om den paradoxala föreningen av bysantiskt och genuint svenskt.

Att Ekelöf även i Ferlin såg en »besläktad ande» hoppas jag ovanstående text gjort troligt, och därför skulle man kunna tänka sig att Ekelöf i sin dikt fört något slags drömlik diskussion med en gestalt sammansatt av de båda diktare som vintern 1954 upptog hans tid, Ferlin och Stagnelius. Det skulle kunna förklara de bysantiska inslag som jag inte kan ge en ferlinsk tolkning. Men mina insikter i Stagnelius diktvärld är varken omfattande eller aktuella, och osystematiska bläddringar i den Stagnelius-samling jag hittade i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek har inte lyckats kasta något ljus över dikten, varken de speciella »problem» jag identifierat ovan eller dikten i sin helhet. Det vore intressant att höra vad en Stagnelius-expert har att säga i frågan.

Den andra idén är om möjligt ännu vildare, och skulle möjligen kunna binda samman Visby, Byzantium och ögon. Vid en googling upptäckte jag nämligen de så kallade Visby-linserna, som enligt en källa troddes vara slipade i Byzantium, dvs dagens Istanbul, omkring 1000-talet. Ska jag vara riktigt ärligt tror jag inte att Ekelöf tänkte på dem när han skrev sin dikt, men eftersom det är ett intressant fynd, och alla retoriskt väl uttänkta uppräkningar bör innehålla exakt tre ting, beslöt jag mig för att ta med dem.

Den tredje idén, slutligen, fick jag då jag läste det ovan nämnda stycket om cigarettmärken — ett av förslagen klassades nämligen som en turkisk cigarett[14]. Skulle man kanske kunna tänka sig att Ferlin och/eller Ekelöf använde tobak eller cigaretter med ett »turkhuvud» och/eller »negerhuvud» på förpackningarna? Det skulle i så fall bilda en naturlig förbindelse mellan pipskaftet och sista radens »ryker».

Allt detta är som sagt veritabla långskott, och jag vill inte ens kalla dem hypoteser, möjligen hugskott. Men för den som tycker att jag är lite väl uppfinningsrik vid mina associationer, och inte känner till Ekelöfs egna försök i den vägen, kan det kanske vara på plats att visa hur barockt det kan gå till i hans dikter; så här avslutar han Det 1001-åriga riket, fabel i »Strountes»[15]:

Ett vet jag dock med visshet:
Att alla strumpor stoppas
t.o.m. gamla hästrumpor
stoppas fermt av mej!

Jag anser mig naturligtvis inte ha funnit en heltäckande förklaring av Huvud på spjutspets, och jag tvivlar på att en sådan går att uppbringa, knappast ens om Gunnar Ekelöfs ande skulle kunna åkallas av ett litterärt syftande medium[16]. Jag har bara, så gott det nu går, försökt förklara min instinktiva känsla av ferlinnärvaro när jag första gången läste dikten, och dessutom försökt backa upp denna läsning med uppgifter som jag letat rätt på vid senare tidpunkter. En huvudanledning till att jag äntligen skrivit ihop denna drapa är för att kunna få synpunkter från andra; det är så lätt att man fastnar i sina egna tankebanor, och missar uppenbara saker som ligger precis framför ögonen.

Det finns en uppenbar risk att jag i ovanstående epos gjort vad jag just anklagat ett par humanister för att göra, nämligen att läsa in saker och ting i en text som inte finns där. I så fall vill jag till mitt försvar anföra att poesi är ett av de fall där detta är fullt tillåtet; poesi skapas i mötet mellan text och läsare, och jag har försökt ge en bild av hur min läsning av Ekelöfs poem ser ut. Att den läsningen inte har lett till någon högre grad av förståelse, och förmodligen skapat fler frågetecken än den rätat ut, är en helt annan femma.


Fotnoter:

  1. Platsen var, om jag minns rätt, ett tåg på väg mellan Laxå och Hallsberg. []
  2. Det rutiga spjället står för ventilationen i huset, medan det randiga består av revben. []
  3. Detta är en av många uppgifter som jag har Johan Flemberg att tacka för. []
  4. Namnet lånat från Carl Jonas Love Almqvist; det lär uttalas »strunt». []
  5. Ferlin och Ekelöf hade rört sig i samma kretsar under 30-talet, och även om kontakten var mer sporadisk under 40-talet så var Ekelöf med vid några av de ferlinska högtiderna (bland annat vid svensexan 1945 och 50-årsdagen 1948), och de skickade under denna tid de utgivna diktsamlingarna till varandra. I »Nils Ferlin — Ett diktarliv» av Jenny Westerström återges Ekelöfs dedikation »till Nisse» på titelsidan av »Non serviam»; denna kan snarast betraktas som ett konstverk i sig. []
  6. I innehållsregistret i slutet av boken anges den dock med några ord ur första raden, Lägg din kopparslant i min mun. []
  7. Huruvida namnet bör skrivas med eller utan bindestreck är en fråga som jag inte fått klarhet i, och det tycks råda en viss osäkerhet på de flesta håll; i »Poste Restante» hittade jag vid en snabb genombläddring tre artiklar om honom — en som konsekvent använde bindestreck, en som konsekvent var utan, och slutligen en som som använde båda formerna till synes stokastiskt. Jag valde till slut att låta valet bestämmas av de verk av honom jag fann i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, och då visade det sig att Carl-Emil besegrade Carl Emil med siffrorna 4-1. []
  8. Vid publiceringen i »En gammal cylinderhatt» anges årtalet till 1931; i Poste Restante 2/2003 korrigerar Tor Englund, Carl-Emils son, detta till 1930. []
  9. Just de citerade raderna återfinns dock redan i radiospelen »Spelkosackerna» och »Staden» från mitten av 30-talet. []
  10. Även här förde Johan Flemberg in mig på rätt spår — jag var mer bekant med idén att man försåg ögonen med mynt, men den hypotesen tycks ha förlorat sin trovärdighet (om den någonsin haft någon) på senare tid, åtminstone i en grekisk kontext. []
  11. Magnus Jungblom var Ferlins kristendomslärare under realskoletiden i Filipstad. []
  12. Här förutsätter jag alltså något slags »poetisk logik», vilket med tanke på resten av dikten kanske är optimistiskt. []
  13. Sommar anger mitten av 30-talet, Westerström har inte heller någon exaktare uppgift. []
  14. Vid en googling hittar jag ingen cigarett med det angivna namnet, »de Rezske»; däremot en »de Reszke», som anges komma från Virginia. Som notorisk icke-rökare känner jag mig inte tillräckligt kompetent att bedöma huruvida »turkisk tobak» är mer varumärke än nationalitetsangivelse, men namnet de Reszke tyder onekligen på ett nordeuropeiskt ursprung snarare än orientaliskt. []
  15. För en yngre publik som aldrig använt ett par stoppade strumpor, eller ens vet vad det är, må omtalas att det är en metod att laga hål i strumpor så att strumpans form bibehålls. Metoden fungerar dock bäst på hemstickade strumpor; de maskinkonstruerade strumpor som vanligen utbjuds till försäljning i herrekiperingsaffärer bör oftast stoppas redan där. []
  16. Det vore annars en intressant övning, ungefär som att be ett medium att låta Kortjnoj reda ut om svart bör spela 8…g6 eller 8…Kf8 i huvudvarianten av McCutcheon. []

Inte ens på engelska

Min jakt på Ferlins Aristion påminner mig om en historia från internets begynnelse; utan att ta något större ansvar för korrektheten skulle jag datera följande händelse till någonstans kring 1992 eller 1993.

En dag fick jag ett mejl från en okänd person på andra sidan det stora vattnet vars innehåll var ungefär följande: »Jag har googlat på Nils Ferlin, och den enda träff jag fick var din hemsida. Kan du hjälpa mig att hitta en översättning till engelska av Ferlins fina dikt Inte ens en grå liten fågel?», fast på engelska och utan verbet googla, som av naturliga skäl inte var uppfunnet dåförtiden. Glad att kunna hjälpa en ferlinfrände i nöd letade jag rätt på 20th Century Scandinavian Poetry ur mitt bibliotek[1], och skickade honom följande[2]:

And not even —

And not even grey little birds
All singing in green, green trees
There’ll be on the other side —
It’s a thought that can hardly please.

And not even grey little birds,
And never a birch that is white
But it happened on summer’s most beautiful day
That I longed there with all my might.

Översättningen är gjord av signaturen M.S.A., det vill säga Martin Allwood, en multilingvistisk poet som enligt egen utsago publicerade dikter på fyra språk; det är också han som varit redaktör för sagda bok.

Men min amerikanske bekantskap var inte riktigt nöjd; om jag minns rätt tyckte han att avslutningen var för bestämd i jämförelse med Ferlins lite tvekande »har det hänt att jag längtat dit». Han föreslog en alternativ avslutning, som jag inte tyckte fungerade, och skickade ett motförslag. Så höll vi på ett tag tills förbindelsen bröts — om jag minns rätt slutade hans brevlåda att fungera; mina mejl studsade tillbaka med ett »no such username» som anledning — utan att vi enats om den ultimata översättningen.

Om han råkar hitta hit och fortfarande letar efter en bättre översättning så har jag hittat ytterligare ett par försök vid mina genomsökningar av Poste Restante; här är en version av Fred Lane från PR 1/75:

Not even…

Not even a little grey sparrow
that sings in the greenwood tree
exists over there, on the other side,
and how sad such a place must be

Not even a little grey sparrow
nor a single silver-white birch.
But the loveliest day that the summer gives
have I longed in my heart to be there.

Tjugo år senare, i PR 1/95, dök det upp ytterligare en version, av Sigurd Axelsson:

Not even a bird, grey and tiny
a-singing from its tree
will be found on the other side — a fact
that is most grievous to me

Not even a bird, grey and tiny
nor a birch that stands white and fair
but summer’s most beautiful day
has it happened that I wished I was there

Söker man på internet får man numera 265 000 träffar på Nils Ferlin, och några av dem tar upp andra översättningar. Bland annat kan man hitta något som förmodligen är ett senare försök av Allwood:

Not even —

Not even a little, gray bird that
sings in a flowering tree,
will be found on the other side, and
that seems quite boring to me.

Not even a little, gray bird, and
no white birch with leafy lace —
but it’s happened on summer’s most beautiful day,
that I’ve longed to go to that place.

Denna version står angiven som »Thord Fredenholm & Martin Allwood, 1986», vilket jag tolkar som att den ingår i deras urval av Ferlin-dikter, With plenty of colored lanterns. Tyvärr har jag inte sagda verk, så jag kan inte avgöra om översättningen är deras gemensamma verk, eller om bara en av dem bör stå som ansvarig[3].

En annan version, som av allt att döma är från 50-talet[4], är av en J.M. Nosworthy:

Not even

Not even the little grey bird
That sings among green leaves
Will be there in the life hereafter,
And for this my heart grieves.

Not even the little grey bird,
Nor the birch standing white and spare: —
Yet, this loveliest day of the summer
I have longed to be there.

Till slut två versioner där målarfärgen knappt har torkat, åtminstone jämfört med de övriga; John Irons version från 2011 ser ut så här:

Not a single

Not a single grey little songster
that chirps on a green-leafed bough
is found in what lies beyond here
and the prospect seems sad right now.

Not a single grey little songster
and never a birch that stands white —
But on summer’s most beautiful day I’ve at times
even so wished it were in sight.

Nedanstående version, av Tilda Lovell, användes om jag förstått det rätt i ett »körprojekt»

Mr. SADMAN

Not even a grey little bird
That sings in the first green of spring
Exists on the other side
And that’s a very sad thing

Not even a grey little bird
And not a birch white and clear
But at the most beautiful summersday
I have been longing there

flour1_1

Utan att gå in på alltför långa analyser av ovanstående försök så är det väl ganska klart att de allra flesta översättningarna förbättrar Allwoods inledande variant på ett par viktiga punkter: dels, som min korrespondent så riktigt påpekade, den alltför bestämda tonen i slutraden, och dels det träiga uttrycket »birch that is white», som inte alls ger samma associationer som »björk som står vit». Att ingen version helt lyckas fånga Ferlins rytm är inte så konstigt; redan språket i sig, engelskan, är »ryckigare» än det svenska språket, och kravet på en någorlunda trogen översättning sätter ganska snäva begränsningar vid valet av ord.

Men det finns en rad där jag tycker att alla misslyckats, nämligen i den sista raden i den första strofen — i Ferlins »och det tycker jag nog blir trist» finns både en lågmäld tvekan och en annan tidsaspekt än den översättarna använder. Fredenholm/Allwood har lyckats väva in ett »seems» som återskapar Ferlins tvekan, men åtminstone i mina öronen inte har samma grad av lågmäldhet. Men tidsaspekten är ett allvarligare problem — i Ferlins original funderar han på hur han kommer att uppfatta den andra sidan när han kommer dit, medan översättningarna berättar hur trist en plats utan »sjungande gråsparvar» måste vara, oavsett var den befinner sig. En liten skillnad, kan det tyckas, men med sitt val av tempus håller Ferlin kvar bilden av »den andra sidan» genom hela strofen, och skapar dessutom en naturlig koppling till slutraden i den andra strofen.

Det kanske fanns en anledning till att min okände amerikanske mejlvän och jag inte kunde enas om den perfekta versionen — det är svårt att översätta dikter…


Fotnoter:

  1. Vid den avlägsna forntid då den här berättelsen utspelar sig hade mitt bibliotek ännu inte antagit formen av en hög, och var fortfarande någorlunda sorterat. []
  2. Eftersom alla kultiverade personer som behärskar det svenska språket per definition kan Ferlins original utantill finns det ingen anledning att återge det här. Om någon okultiverad sälle mot förmodan hittat hit kan vederbörande med en enkel googling hitta den på nätet, till exempel här. []
  3. Thord Fredenholm var för övrigt son till Axel Fredenholm, en intressant person som jag eventuellt kommer att återkomma till i en senare blogga. []
  4. Då (1958) gav nämligen Carolyn Hanny och J.M. Nosworthy ut en liten skrift betitlad Some poems; denna innehåller översättningar av svenska poeter, bland dem Ferlin. []