Tankar om och kring musik, del 149
Si goafton — Ekman, Hammarlund, Turid
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
En gammal favorit som fick en framträdande plats på mitt första rejäla blandband, band nummer 59. Om jag minns rätt fick den platsen efter min favoritlåt alla kategorier, »Visa från Utanmyra» med Jan Johansson om någon skulle råkat missat det, och det är inte utan att jag tycker att de har ett visst släktskap — Jan Johansson och Georg Riedel frammanar med sina instrument en likartad melankolisk stämning som den Lena Ekman, Jan Hammarlund och Turid Lundqvist skapar med sina röster. Inspelningen finns mig veterligen bara på en LP, och det från mitt tämligen knastriga exemplar som denna version kommer. En snabb googling visar att någon vänlig själ lagt upp hela skivan på youtube; den är väl värd att lyssna på för den som är intresserad av gamla skillingtryck.
Ytterligare en googling visar att låten spelats in av mängder av artister, och ett flertal av dess versioner har hamnat på youtube; allt från pop och jazz till vissångare och körer finns representerade. Men när jag lyssnat på några av dem, och beskådat de förslag på text och musik jag hittat så är det en sak slår mig — i samtliga de versioner jag hittat utelämnas den sista strofen som E, H och T sjunger i versionen ovan. Det kan visserligen bero på att jag hörde deras version först, men jag tycker någonting saknas när inte den strofen är med; slutar man med den dramatiska strofen om att man inte »tager [s]ig någon ann’» känns slutet allför abrupt. Någon har försökt mildra chocken genom att upprepa den inledande strofen, vilket är något bättre, men lite ologiskt, eftersom »Si goafton» är en typisk hälsningsfras. Jag antar att den femte strofen är ett sentida tillägg av någon med liknande tankar som mina, och jag tycker, som säkert framgått, att det var ett synnerligen lyckat tillägg.