En satirisk lärare

Tankar om och kring musik, del 43

Tom LehrerIn old Mexico

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Förra veckan avslöjade jag min förkärlek för artister som kunde blanda humor med allvar, och varför inte göra en liten miniserie i serien med sådana artister. Den här veckan blev det alltså Tom Lehrer, den förmodligen mest framstående satirikern i branschen; han är hur som helst den mest naturvetenskaplige, med låtar som »New Math», där han ironiserar över en ny variant att utföra aritmetik[1], och »The Elements», där han räknar upp de grundämnen som upptäckts då visan skrevs (103 stycken, har jag för mig). På sina två första skivor gick han genom ett stort antal musikaliska genrer, från julvisor över folk- och protestvisor till irländska ballader; på en tredje blev ämnena mer politiska; och tyvärr blev det inte mer — i intervjuer har han hävdat att det inte går att göra politiska satirer i en värld där Henry Kissinger tilldelats Nobels fredspris.[2]

Den version av låten jag är mest bekant med (inspelad på band i slutet av 70-talet; min kompis Bertil var, och är fortfarande vad jag vet, ett stort Lehrer-fan, så han hade allt Lehrer gett ut.) har en kort introduktion av Lehrer; den saknas tyvärr här, så ni får inte höra historien om hans vän Hen3ry, läkaren som specialicerade sig på »de rikas sjukdomar» och därför kunde dra sig tillbaka ung. Lehrers ironiska mästerskap riktar sig här mot tjurfäktning, och når sin högsta punkt när han jämför »kampen» med en hund överkörd av en bil: »Rover was killed by a Pontiac, and it was done with such grace and artistry that the witnesses awarded the driver both ears and the tail». De som fortfarande kan försvara tjurfäktning efter den uppercutten måste vara särdeles hårdhudade.


Fotnoter:

  1. Jag kännder inte riktigt igen mig, så jag antar att den inte har så mycket med den nya matematik som vi svenska elever påtvingades i början av 70-talet; den handlade mest om mängdlära, vill jag minnas. []
  2. En variant på detta och många andra lehrercitat kan hittas här. Jag noterar också att den gamla Lehrer-sajten fortfarande kan nås på nätet; där finns bland annat texter med förklaringar av begrepp som kan vara okända för nutida icke-amerikaner. []

Några julsånger

Jag har ju tidigare år bjudit på några musikaliska favoriter med julankytning så här på julaftonens morgon, dels Dan Fogelbergs fantastiska berättelse Same old lang syne, och dels den makalöse gitarristen Martin Tallströms tolkning av Auld Lang Syne. Den här gången tänkte jag bjuda på en handfull låtar — det tömmer ut mitt nuvarande förråd av julfavoriter så jag tvingas hitta på något annat att skriva om till kommande år.

Först, naturligtvis, den självklara julsången, the julsång to end all julsångs, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker givetvis på Det är inte snön som faller, Anders F. Rönnbloms ikoniska anti-julhysterilåt från 1980. Jag har hört många versioner av den vid det här laget, från den långsamma moll-versionen med avskalat arrangemang till de fullt-ös-versioner med blåsare som brukar bjudas på de numera traditionella julspelningarna på Akkurat. Många har hamnat på youtube, och jag kan särskilt rekommendera denna version från 2010, som visserligen saknar blåsare, men som har desto mer av Jesper Lindbergs banjospel. På youtube finns också den klassiska kortfilmen som gjordes 1984, men här tänkte jag i stället visa en inspelning som gjordes för TV-programmet Bälinge byfest hösten 1980, som enligt uppgift i F-biografin är det allra första framförandet av låten ifråga.

I F-biografin hittar man också ett par berättelser om den kulturkrock det innebar att arbeta med den i vissa avseenden oerhört tröga kolossen SvT. Danne Argenius, basisten i Anders’ dåvarande kompgrupp (O.K. Brothers band) berättar[1]:

Hela produktionsapparaten var alert som en snigelfarm. Under soundcheck inträffar följande — Teknikern talar i lurarna: Bastrumma… Pelle spelar bonk, bonk, bonk, osv… Teknikern: Tack, virvel… Pelle spelar lydigt smack, smack, smack… Teknikern: Tack, lilla pukan… Pelle spelar… Och spelar… Inget svar… Till slut böjer han sig fram till virvelmicken och ropar: Ska jag ta nästa? Inget svar. Då beger vi oss till kontrollrummet. Det är tomt… Det visar sig att klockan blivit kaffe och sålunda har dom fackanslutna institutionsteknikerna tagit rast och gått till matsalen utan att vi fått veta.

Anders F själv var tvungen att ta tag i snötillverkningen:

Nån hade kommit på den fantastiska idén att det skulle falla snö från taket, i form av konfetti, papperslappar… När vi kom till studion satt en pryoelev och hade rivit papper som knappt fyllde en tredjedels papperskorg. Här är lite snö, sa han och såg stolt ut. Jag förstod att det där skulle inte räcka till mer än någon sekunds snöfall. Jag påpekade det för producenterna men ingen verkade intresserad eller hade tid att ägna sig åt snöproblemet, så jag fick sätta igång att riva själv… Fick väl ihop så att det räckte till åtminstone en refräng…

Till slut blev det i alla fall en inspelning, med både trummor och snö. Jag vill minnas att jag sett någon mindre positiv kommentar från de personer som röjde efter snöfallet någonstans, men den hittar jag inte i hastigheten…:

Nu är naturligtvis Anders F vare sig den förste eller ende som påpekat att julen blivit i högsta grad kommersialiserad. Loudon Wainwright III spelade i början av 90-talet in en magnifik lajv-skiva, Career moves[2], och där finns bland annat en betraktelse över julen, Suddenly it’s Christmas:

Vem som var först att spela in en antijulsång vet jag inte, men den första jag känner till är med Tom Lehrer, som någon gång på 50-talet skrev A Christmas Carol:

Till slut några mer allvarliga julsånger. De flesta har väl insett att det stora landet i väst, det med 50 delstater, står inför en av sina allvarligaste prövningar 2017[3]. När jag började jobba här uppe i Stockholm i februari 1997 var en av de första sakerna jag gjorde på min fritid att uppsöka Cirkus för att se Steve Earle, som då var ute på soloturné. Om jag inte minns helt fel öppnade han med Christmas in Washington, som då var nyskriven — han åkallar där ett antal personer som han hoppas kunna få USA på fötter igen, och så här tjugo år senare är låten fortfarande brännande aktuell[4]:

Allra sist har jag placerat en »riktig» jullåt. Som kanske framgått har jag inte särskilt många traditionella jullåtar på min topplista, och att denna fått komma med beror helt på artisterna, den inte helt okända duon Simon & Garfunkel. För snart femtio år sedan spelade de in två julsånger, som efter ett försvarligt antal år i Columbias arkiv hamnade på trippel-CD-samlingen Old Friends i slutet av 90-talet. Comfort and joy kallade de den här inspelningen, som väl måste vara det närmaste sångmässig perfektion det är möjligt att komma för en populärmusikalisk duo. Jag tänker särskilt på den första delen då de båda sjunger samma stämma; trots att jag lyssnat ett antal gånger har jag ännu inte hittat ett ställe där jag kan säga »Ah, där hör man att det är två röster!», inte ens vid andhämtningen[5]:


Fotnoter:

  1. »Pelle» är trummisen i sagda band, Pelle Holm. []
  2. LW3, som vi före detta värnpliktiga från Norrtälje gärna kallar honom, är visserligen en prima artist oavsett framförandetyp, men som lajv-artist är han i absolut toppklass; hans förmåga att blanda humor, ofta spontant improviserad, med allvar är snudd på oöverträffad. []
  3. Egentligen borde jag väl skriva »de närmaste fyra åren», men jag har svårt att tänka så långt fram för närvarande. []
  4. Den »Cisco» som omnämns torde vara Cisco Houston, som ofta nämns i samma andetag som Woody Guthrie och Pete Seeger; Emma Goldman var en känd feminist, anarkist och monopolspelare. []
  5. Den uppmärksammæ lyssnaren känner naturligtvis igen visan från ett av mina tidigare exempel, även om Lehrer anpassat texten något för sitt ändamål. []

Penrose och arkitekterna

Dagarna kommer tätt nuförtiden. Idag är det till exempel den grillade ostsmörgåsens dag; igår var det tystnadsdagen, för att påminna om diskrimineringen av sexuella minoriteter; iförrgår var det syskondagen; och dagen dessförinnan lär ha hedrat en viss alkoholhaltig dryck[1]. För den hungrige finns det inte bara grillade smörgåsar och fettisdagar utan även dagar för våfflor, kanelbullar och pajer[2]; och för oss mer skeptiskt inriktade finns det speciella dagar för faktoider, källkritik och, kanske den viktigaste av dem alla, Olle Häggströms förslag Petrov-dagen.

En snabb googling visar att det finns gott om dagar att fira eller hedra något, och inte bara det — veckor, månader, år och till och med decennier förväntas vi tänka på ett visst fenomen; mindre viktiga fall, som till exempel »jorden», kan få nöja sig med en timme. Denna form av vansinne är ingalunda någon nyhet, och att konceptet har sina baksidor inses lätt om man lyssnar på Tom Lehrers »National Brotherhood Week»[3].

But, I digress…

I år beslöt sig FN-organet UNESCO att utlysa ett internationellt kristallografiår, eftersom det var hundra år sedan von Laue fick nobelpriset för sitt arbete inom området — och, förmodar jag, för att det inte inträffade något annat av vikt under 1914[4]. Kristallografi tillhör de där delarna av fysiken som jag minns liksom genom en dimma, och jag kan bara erinra mig en ganska elementär behandling i de första kapitlen av Kittels »Introduction to Solid State Physics» (5 Ed.), som med i huvudsak klassiska argument och symmetri motiverade Braggs lag, reciproka rum och andra märkligheter. Men någon gång när jag legat sömnlös har det väl hänt att tankarna villat sig in bland kristallerna för att fundera på hur en kvantmekanisk härledning skulle se ut; ordinära kristaller, med en eller två atomer per enhetscell, kan jag väl tänka mig att det går att reda ut relativt behändigt, men när gittret man studerar innehåller en molekyl i varje gitterpunkt, eller något ännu mer bulkigt, som till exempel ett protein, blir det betydligt knepigare, och tar man dessutom hänsyn till temperatureffekter börjar det bli tämligen komplicerat[5].

Samtidigt som jag är imponerad över att det överhuvudtaget går att utvinna någon strukturell information alls ur molekylära kristaller är mina erfarenheter inte odelat positiva. Under min karriär som beräkningsfysiker fick jag mer än en gång besök av någon experimentalist som undrade om jag kunde beräkna något spektrum av något slag, på vilket jag svarade att jag väl kunde försöka och undrade om hen hade geometrin för molekylen. Vid denna fråga sken experimentalisten upp, svarade »javisst!», och drog fram ett papper där någon gjort röntgenkristallografi på molekylen ifråga; ett närmare studium visade dock att de flesta parametrar som behövdes som indata till mitt program saknades — de viktigaste avstånden och kanske någon enstaka vinkel fanns angivna, men jag kan inte minnas att jag någonsin såg en enda diedervinkel angiven[6] i dessa papper. Kanske har det bättrat sig sedan mitten/slutet av 80-talet?

Hursomhelst — av någon anledning som jag nu inte längre kommer ihåg snubblade jag i veckan in på Royal Institutions hemsida och noterade att de samlat ett antal videor på temat kristallografi. Jag har förvisso inte tittat på alla än, men en av dem drog omedelbart till sig min uppmärksamhet — en nästan timmeslång föreläsning av matematikern Roger Penrose på temat förbjudna kristallsymmetrier och arkitektur. Strax efter att jag läst Kittel, femte upplagan, som liksom alla andra på den tiden ansåg att kristaller bara kunde ha två-, tre-, fyr- och sexfaldiga rotationssymmetrier, upptäckte (Shecht)man nämligen att det gick alldeles utmärkt att konstruera kristaller med andra symmetrier, till exempel fem- eller tio-faldig rotationssymmetri, och det fick Penrose och hans plattor att bli högintressanta för fysiker.

För den som tror att hen kan tillbringa 58 minuter på ett bättre sätt än att lyssna på en intelligent matematiker med den typiska lågmälda engelska humorn må omtalas att han bland annat berättar om bakgrunden till sin upptäckt av plattorna och i synnerhet nämner han att Kepler förmodligen funderat i samma banor som han, fast några århundraden tidigare. Han nämner också de islamiska arkitekter och konstnärer som utförde liknande mönster för något millennium sedan, men hävdar att han ännu inte hittat något mönster som tyder på att de varit samma hemlighet på spåren.

Den sista delen av sitt föredrag ägnar Penrose åt att demonstrera olika arkitektoniska implementationer, bland annat en i Finland. Men som alla pendeltågsresenärer i Stockholm vet finns ett exempel på penroseplattor även i Sverige:

Penroseplattor i Sthlm

Så här ser golvet på perrongerna i Stockholms Södra ut, och har såvitt jag vet gjort det sedan stationen nyinvigdes 1989[7]. Som synes har arkitekten valt att visa att penroseplattorna inte är beroende av den spegelsymmetri som romber har; detta är ju i och för sig trevligt, men jag tycker ändå att slutresultatet inte motsvarar förväntningarna — dels tycks färgsättningen helt slumpartad, och dels har man valt att bryta mönstret vid de stolpar som ser till att golv och tak håller sig på vederbörligt avstånd från varandra (en sådan syns uppe till vänster på bilden). Sammantaget gör detta att golvet mest liknar en slumpmässig mosaik och inte inbjuder till några symmetriska ahaupplevelser[8].

Att jag valde just det här avsnittet av perrongen beror på att de plattor som syns på bilden ger tillräcklig information för att man ska kunna räkna ut vinklarna i de två rombtyperna, om man inte känner till dem sedan tidigare — en lämplig uppgift för gymnasieelever som pysslar med elementära ekvationssystem, tänkte jag i min enfald innan jag läste att dagens gymnasieelever har problem med avsevärt enklare uppgifter än så.


Fotnoter:

  1. För att slippa vanpryda bloggen med anti-reklam nämner jag inte vilken, men Douglas Adams påstår i någon av sina böcker att större delen av galaxen har uppfunnit en dryck vars namn fonetiskt påminner om den, till exempel »jynnan tonnyx». []
  2. Åkej, jag kan ha missuppfattat något här, men låt oss vänta några år — kan man förvandla en religiös figur till en våffla borde man kunna göra paj av ett visst runt tal också, även om det kanske tar något decennium. []
  3. För alla Lehrer-fans (Bertil, är du där?), eller de som tycker att de behöver en repetitionskurs i Lehrers speciella form av protestsång, rekommenderar jag denna 50 minuter långa konsertupptagning från dansk TV. []
  4. En viss bekant sekt hävdar visserligen att 1914 var året då Kristus besteg tronen i himmelriket. Enligt den första hypotesen, uppställd i slutet av 1800-talet, skulle ragnarök, eller vad den yttersta tiden nu kallas på svenska, ha inträffat detta år, och det indicium på vilket hela hypotesbygget vilar lär vara att en viss gång i Cheops pyramid var exakt 1914 engelska fot lång; personer utanför sekten har svårt att se sambandet däremellan. []
  5. Ännu ett bidrag till tävlingen om »Understatement of the Year». []
  6. Diedervinklarna är de som specificerar det 3-dimensionella utseendet hos en molekyl. []
  7. Då räknar jag bort de mystiska metallskenor som syns i bildens högerkant; de monterades med buller och bång under några veckor för ett par år sedan. []
  8. Och min misstanke är att »slumpmässig mosaik» är en ganska korrekt term för resultatet; golvläggarna har gissningsvis använt penroseplattorna som en ren mosaikbyggsats, i stället för att använda Penrose’ metod. []