Det sista strået

Tankar om och kring musik, del 6

Anders F. RönnblomPoeten och det sista strået

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Att F-et i min favoritversion av FJK skulle stå för Anders F. Rönnblom kan knappast komma som en överraskning för den som ögnat genom mina blogg-alster. Problemet är snarare att välja ett verk ur en katalog som innehåller hundratals kanonlåtar. Så låt mig börja med ett urval av makalösa låtar som inte kom med den här gången; om jag gör allvar av mitt hot att fortsätta bortom hundra låtar, och ingen upphovsrättsorganisation sätter stopp för mig under tiden, så räkna med att herr F kommer att dyka upp fler gånger.

Först ett nästan fjorton minuter långt mästerverk, Lovene, här i en »pseudolajv» upplaga — inspelningarna till LP:n »Historien ligger framför oss»[1] gjordes i den legendariska Atlantis-studion[2], under lajv-liknande förhållanden, och under den like legendariske Janne Hanssons överseende. Man gjorde två eller tre inspelningar av varje låt och dessutom las ett gitarrintro (av Victor Buck, den hjälpreda som man kan skymta bakom Janne H på några sekvenser i videon jag länkade till) på efter inspelningen. I slutet kan man dessutom skymta mig när kameran sveper över publiken, om man studerar bilden riktigt noga; mina två sekunder av berömmelse…

Texten målar upp en västgötsk femtiotalsidyll, med vallmo och flygande tunnor; AFR är ju också konstnär, och plockar här fram hela paletten av färger och ordnyanser. Den ständigt upprepade frasen »Det finns en risk att änglar saknas när vi närmar oss finalen» låter oss emellertid ana att det bakom den fina fasaden finns också en mörkare verklighet.

Nästa låt, Fritt spelrum, kommer från förra årets CD »Wisdom of the ancient ones»[3], där han kompas av en ny inkarnation av Bravado Bravado, den countryrockgrupp som AFR bildade tillsammans med bland andra Jesper Lindberg i slutet av 80-talet. Den tredje låten är ett klipp från den senaste julkonserten med Bravado Bravado minus trummisen Björn Rothstein, där AFR framför sin alltid lika sorgligt aktuella tolkning av Lawrence Ferlinghettis »Salute», Långfingret.

Här kan det vara rätt plats att länka till den förmodligen värsta recension som AFR fått efter en spelning, av en krönikör som (nästan) missuppfattat allt om spelningen; jag undrar vad han hade förväntat sig. Men han har i alla fall rätt i fyra fall — det Anders F. Rönnblom spelar är inte blues, det är inte rock, det är inte visa, och det är inte Dylan. Det är, skulle han kunnat tillägga, inte reggae, inte hip-hop, inte punk och inte heller country. AFR har berättat hur han påverkats av William S. Burroughs Cut-up-teknik vid skrivandet av sina texter, och även om jag inte är särskilt bevandrad i musikaliska tekniker skulle jag kunna tänka mig att han använt ett liknande angreppssätt visavi musiken, att låna de element från olika genrer som för ögonblicket passar in i det musikaliska konstverk han målar.

Några ord om den låt som jag valt. Att det blev just den beror på ett av de teman jag försöker använda när jag väljer ut låtar till denna serie, i det här fallet det korta citatet som kan leda till egna tankar — Anders F. är svensk mästare i den genren. Här tänker jag i första hand på omkvädets ord:

Innan poetens rim har tagit slut
Innan poeten drar det sista strået
Innan poeten drar

Här har AFR klämt in många bilder utan att ens nämna dem; man kan dra korta strån, strån till stacken eller famla efter halmstrån, till exempel — eller bara dra… Personligen hoppas jag att Rönnbloms rim inte tar slut på länge än.


Fotnoter:

  1. Just det, LP — någon CD har veterligen inte producerats. []
  2. För att vara mer exakt — fyra av fem låtar spelades in på detta sätt. []
  3. LP-versionen av samma skiva saknar enligt uppgift denna låt. []

Till minnet av Rolf Martens

För ett tag sedan gjordes ett upprop på facebook om minnen av Rolf Martens, en av de mest udda schackbegåvningar som vi haft i det här landet. Jag har inte spelat något parti mot honom, men träffat honom (åtminstone) två gånger, och han har gjort ett bestående intryck — det här är mitt bidrag till hans minne.

Det var en regnig söndag i mars,
och året var 1980.
Jag hade äntligen gjort mitt val,
men det var en fälla jag hade gått i…

Om du inte riktigt känner igen texten till andra versen av Anders F. Rönnbloms antikärnkraftsklassiker »Jag kysste henne våldsamt», så beror det på att för min personliga del var det en annan söndag än den 23:e[1] den månaden som innebar ett traumatiskt minne. Den 16:e hade LASS’ andralag nämligen förlorat sin bortamatch mot Lerums SK, och därmed också degraderats från schackets allsvenska div II västra; och som jag antytt i texten ovan var jag i högsta grad en av de skyldiga — jag hade gått i en öppningsfälla, inte en som förlorade direkt, men som gav mig ett synnerligen svårbemästrat försvar, som jag inte lyckades sköta på ett tillfredsställande sätt[2].

Som ett resultat av detta var det tre ganska molokna LASSare som satt på Göteborgs centralstation någon gång på eftermiddagen den 16:e mars 1980. Vi skulle alla ta oss hem på egen hand, eftersom vi bara hade en bilförare i laget, så några var tvungna att ta tåget. En av oss studerade dock i Göteborg, så han, Micke Carlsson, gjorde oss andra sällskap på en fika innan avresa. Tyvärr är mitt minne ganska grovmaskigt nuförtiden, så jag minns inte vem den tredje i sällskapet var, men gissar att det endera var Dick Pettersson, som jag tror just hade börjat plugga i Uppsala, eller Ove Nilsson, som möjligen just gjort detsamma i Lund.

När vi satt där som bäst och pokulerade kom det fram en man, som sa något i stil med: »Jag hörde att ni pratade om schack och kärnkraft; det är saker som intresserar mig också.» Han gav oss var sitt »informationsblad», och vi bytte säkert några ord, men jag minns inte vad vi pratade om — säkert berättade vi vad våra dystra miner berodde på. Detta var mitt första möte med Rolf Martens.

Jag ska inte säga så mycket om själva »Informationsbladet», som naturligtvis handlade om den kommande kärnkraftsomröstningen, mer än att han ansåg omröstningen vara ett försök att lägga ner kärnkraften, eftersom det enligt honom bara fanns tre nej-alternativ att välja mellan. Från yttranden i bladet kan man också se var han stod politiskt; han ansåg till exempel att SKP och KPML(r) med flera »är förrädarklickar mera skadliga än det mera öppet borgerliga ›vpk›.» Någon mer än jag som får vibbar av en viss scen i »Life of Brian»?

Mitt andra »möte» med Rolf Martens var även det en söndag; om solig eller ej minns jag inte, men eftersom månaden var juli kan man kanske gissa på att den var solig. Platsen var Norrköping, året var 1988, och då antar nog de flesta som var med på den tiden att det handlar om schack-SM; en korrekt gissning, med det lilla tillägget att det handlade om SM-blixten. Av okänd anledning, förmodligen på grund av att jag råkade hamna i en förgrupp där alla utom en var ännu sämre än jag hade jag kvalificerat mig till B-finalen; resultatet i denna är dock inte särskilt uppbyggligt — det får mitt spel i Lerum åtta år tidigare att verka högst presentabelt. Man hade, om jag minns rätt, placerat A- och B-finalerna i samma »hage», så när jag reste mig efter en av mina många kallduschar fick jag se avslutningen på ett parti i A-gruppen; och den ställning jag beskådade var denna:









Martens – Sandström
Vit vid draget

Ponera att du sitter bakom de vita pjäserna i ovanstående ställning, och säg att en snabb blick på klockan visar att du har två tornursstreck kvar av betänketiden[3], vad skulle du göra? Jag kan tänka mig att det finns en del som skulle kunna tänka sig att ge upp — svarts h-bonde ser ju ut att avgöra helt på egen hand. Men Martens hyste uppenbarligen inga sådana planer; han spelade vidare, tvingade Sandström till knepiga beslut, och efter en sandströmsk miss uppstod en jämn ställning, som Martens efter ömsesidiga missar i ruggig tidsnöd till och med lyckades vinna.

Jag var synnerligen imponerad, och som jag vid denna tid var en av två schackkrönikörer på Östgöta Correspondenten, gemenligen kallad Corren — den andre var Pavel Lacko — passade jag på att ta upp Martens mirakulösa räddning i min nästa krönika; det är på så sätt jag med någon trovärdighet kan återge ställningen ovan. Det slumpade sig emellertid så, att detta blev mitt allra sista bidrag i sagda publikation. För att förstå varför måste man veta dels att »avtalet» med Corren innebar att krönikorna, tillsammans med bridgekrönika, korsord och annat kulturellt högstående material samlades i en lördagsbilaga vid namn »Regnbågen», som trycktes i förväg, och därför hade vi en deadline klockan 10:00 på tisdag morgon; och dels bör man åtminstone ha en aning om min tendens att explodera om jag känner mig orättvist behandlad. Under våren hade Corren utan synbar anledning lyft bort vår krönika från sin ordinarie plats några gånger[4], och placerat den på någon undanskymd plats bland nyheter från metropoler som Slaka, Kisa och Rimforsa. Åtminstone en gång hade följande scenario inträffat: måndag kväll strax innan sänggåendet inser jag att det är min tur att leverera en krönika till Corren, kämpar ihop den på några timmar, sover någon timma, cyklar upp till jobbet för att skriva ut den, åker tillbaka ner till Corren för att lämna in den[5], och sedan tillbaka till jobbet igen — och sedan kommer krönikan inte in förrän mitten på veckan därefter. Krönikan med det martenska miraklet publicerades en fredag, sex dagar efter sitt »normala» publiceringsdatum. Det var den s.k. droppen — jag skrev ett ilsket brev till Corren där jag bad dem i relativt vänliga ordalag att dra till kryddrikare breddgrader, och därmed slutade min bana som schackkrönikör[6]. Pavel, som fick läsa mitt missiv innan jag skickade iväg det, påstod att jag endera skulle bli föreslagen som ny chefredaktör eller åtalas för ärekränkning — själv trodde jag väl mer på att det skulle placeras i »runda arkivet», efter att möjligen ha förorsakat ett höjt ögonbryn någonstans. Allt talar för att min gissning låg närmare verkligheten.

Nu borde jag naturligtvis berätta hur Martens lyckades tråckla sig ur denna hopplösa ställning — men min ordblandare är förseglad. Axel Smith håller just nu på att lägga sista handen vid en bok om Martens, och han har lovat att ställningen ovan, och det påföljande miraklet, kommer att figurera på en framträdande plats. För att inte »stjäla hans dunder», som en anglikan skulle uttrycka det, har jag lovat att inte avslöja partifortsättningen innan boken publicerats. Något publiceringsdatum är, såvitt jag förstår, inte fastställt än, men man siktar på någon gång under våren. Jag hoppas mina glimtar av denne enigmatiske person gjort er nyfiken inte bara på mirakelräddningen ovan, utan på denne fascinerande personlighet överhuvudtaget — att rädda hans minne från glömskan är förvisso ett lovvärt initiativ.

Till slut vill jag göra ett försök att beskriva den bild jag har av Martens; en bild som mitt inre kameraöga knäppte i det ögonblick då Ludvig Sandström sträckte fram handen för att ge upp partiet ovan. Tyvärr var teckning mitt allra sämsta skolämne, till och med sämre än musik, så jag kan inte beskriva scenen med annat än ord[7]. Det första som måste påpekas är att alla associationer som det sista stycket i den första avdelningen kan ge upphov till måste bort; om du tack vare Martens’ kommentarer om sina »kamrater» på vänsterkanten tänker dig en misstänksam, mörk figur i slokhatt och slängkappa som springer omkring och kastar bomber och sticker dolkar i ryggen på folk — det finns absolut inget av det i det leende som min inre bild av Martens uppvisar. Leendet har inte heller något spår av skadeglädje; det är en ljus och ren glädje. Jag ser en kämpe med blanka vapen, en forskare, en sökare.

Så vill jag minnas Rolf Martens.


Fotnoter:

  1. Omröstningen om kärnkraften hölls den 23 mars 1980, vilket också var undertiteln till AFRs låt. []
  2. Om det verkligen var en regnig dag minns jag naturligtvis inte, men det känns som om det åtminstone inte kan vara vackert väder en sådan dag — jag minns snarare ett slags »sjätte-november-känsla»… []
  3. Jag minns inte exakt hur tiderna var, men ingen av spelarna hade några oceaner av tid att ösa ur. []
  4. Såvitt jag kan minnas var det inget som enbart drabbade oss; bridgekrönikan råkade ut för samma behandling. []
  5. Det här var alltså innan internet var uppfunnet. Att använda skrivare som jag gjorde var high-tech; skrivmaskin var standardinstrumentet för journalister och krönikörer. []
  6. Det vill säga, den arvoderade delen av den — jag har ju trots allt skrivit en del om schack sedan dess. []
  7. Jag fick en tvåa i teckning i 9:an; jag tolkar det faktum att jag inte fick en etta som att en version av det gamla ordstävet »bättre att tiga och tas för en idiot än att tala och undanröja varje tvivel» har en motsvarighet även inom teckningsämnet. []

Några julsånger

Jag har ju tidigare år bjudit på några musikaliska favoriter med julankytning så här på julaftonens morgon, dels Dan Fogelbergs fantastiska berättelse Same old lang syne, och dels den makalöse gitarristen Martin Tallströms tolkning av Auld Lang Syne. Den här gången tänkte jag bjuda på en handfull låtar — det tömmer ut mitt nuvarande förråd av julfavoriter så jag tvingas hitta på något annat att skriva om till kommande år.

Först, naturligtvis, den självklara julsången, the julsång to end all julsångs, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker givetvis på Det är inte snön som faller, Anders F. Rönnbloms ikoniska anti-julhysterilåt från 1980. Jag har hört många versioner av den vid det här laget, från den långsamma moll-versionen med avskalat arrangemang till de fullt-ös-versioner med blåsare som brukar bjudas på de numera traditionella julspelningarna på Akkurat. Många har hamnat på youtube, och jag kan särskilt rekommendera denna version från 2010, som visserligen saknar blåsare, men som har desto mer av Jesper Lindbergs banjospel. På youtube finns också den klassiska kortfilmen som gjordes 1984, men här tänkte jag i stället visa en inspelning som gjordes för TV-programmet Bälinge byfest hösten 1980, som enligt uppgift i F-biografin är det allra första framförandet av låten ifråga.

I F-biografin hittar man också ett par berättelser om den kulturkrock det innebar att arbeta med den i vissa avseenden oerhört tröga kolossen SvT. Danne Argenius, basisten i Anders’ dåvarande kompgrupp (O.K. Brothers band) berättar[1]:

Hela produktionsapparaten var alert som en snigelfarm. Under soundcheck inträffar följande — Teknikern talar i lurarna: Bastrumma… Pelle spelar bonk, bonk, bonk, osv… Teknikern: Tack, virvel… Pelle spelar lydigt smack, smack, smack… Teknikern: Tack, lilla pukan… Pelle spelar… Och spelar… Inget svar… Till slut böjer han sig fram till virvelmicken och ropar: Ska jag ta nästa? Inget svar. Då beger vi oss till kontrollrummet. Det är tomt… Det visar sig att klockan blivit kaffe och sålunda har dom fackanslutna institutionsteknikerna tagit rast och gått till matsalen utan att vi fått veta.

Anders F själv var tvungen att ta tag i snötillverkningen:

Nån hade kommit på den fantastiska idén att det skulle falla snö från taket, i form av konfetti, papperslappar… När vi kom till studion satt en pryoelev och hade rivit papper som knappt fyllde en tredjedels papperskorg. Här är lite snö, sa han och såg stolt ut. Jag förstod att det där skulle inte räcka till mer än någon sekunds snöfall. Jag påpekade det för producenterna men ingen verkade intresserad eller hade tid att ägna sig åt snöproblemet, så jag fick sätta igång att riva själv… Fick väl ihop så att det räckte till åtminstone en refräng…

Till slut blev det i alla fall en inspelning, med både trummor och snö. Jag vill minnas att jag sett någon mindre positiv kommentar från de personer som röjde efter snöfallet någonstans, men den hittar jag inte i hastigheten…:

Nu är naturligtvis Anders F vare sig den förste eller ende som påpekat att julen blivit i högsta grad kommersialiserad. Loudon Wainwright III spelade i början av 90-talet in en magnifik lajv-skiva, Career moves[2], och där finns bland annat en betraktelse över julen, Suddenly it’s Christmas:

Vem som var först att spela in en antijulsång vet jag inte, men den första jag känner till är med Tom Lehrer, som någon gång på 50-talet skrev A Christmas Carol:

Till slut några mer allvarliga julsånger. De flesta har väl insett att det stora landet i väst, det med 50 delstater, står inför en av sina allvarligaste prövningar 2017[3]. När jag började jobba här uppe i Stockholm i februari 1997 var en av de första sakerna jag gjorde på min fritid att uppsöka Cirkus för att se Steve Earle, som då var ute på soloturné. Om jag inte minns helt fel öppnade han med Christmas in Washington, som då var nyskriven — han åkallar där ett antal personer som han hoppas kunna få USA på fötter igen, och så här tjugo år senare är låten fortfarande brännande aktuell[4]:

Allra sist har jag placerat en »riktig» jullåt. Som kanske framgått har jag inte särskilt många traditionella jullåtar på min topplista, och att denna fått komma med beror helt på artisterna, den inte helt okända duon Simon & Garfunkel. För snart femtio år sedan spelade de in två julsånger, som efter ett försvarligt antal år i Columbias arkiv hamnade på trippel-CD-samlingen Old Friends i slutet av 90-talet. Comfort and joy kallade de den här inspelningen, som väl måste vara det närmaste sångmässig perfektion det är möjligt att komma för en populärmusikalisk duo. Jag tänker särskilt på den första delen då de båda sjunger samma stämma; trots att jag lyssnat ett antal gånger har jag ännu inte hittat ett ställe där jag kan säga »Ah, där hör man att det är två röster!», inte ens vid andhämtningen[5]:


Fotnoter:

  1. »Pelle» är trummisen i sagda band, Pelle Holm. []
  2. LW3, som vi före detta värnpliktiga från Norrtälje gärna kallar honom, är visserligen en prima artist oavsett framförandetyp, men som lajv-artist är han i absolut toppklass; hans förmåga att blanda humor, ofta spontant improviserad, med allvar är snudd på oöverträffad. []
  3. Egentligen borde jag väl skriva »de närmaste fyra åren», men jag har svårt att tänka så långt fram för närvarande. []
  4. Den »Cisco» som omnämns torde vara Cisco Houston, som ofta nämns i samma andetag som Woody Guthrie och Pete Seeger; Emma Goldman var en känd feminist, anarkist och monopolspelare. []
  5. Den uppmärksammæ lyssnaren känner naturligtvis igen visan från ett av mina tidigare exempel, även om Lehrer anpassat texten något för sitt ändamål. []

Min svensktopp

Nu är det listdags igen — en musiktidning, Sonic, har tagit fram en lista på de 100 bästa svenska skivorna genom åren. Jag har bara sett en blänkare om artikeln på SvD och Aftonbladet, så jag kan inte yttra mig om kvaliteten på listan i sin helhet, men den tio-i-topp som presenteras i Aftonbladet har inte mycket gemensamt med den som jag skulle sätta ihop; summa summarum en skiva — vilken den gemensamma nämnaren är torde alla som känner till det allra minsta om min musiksmak kunna räkna ut.

Exakt hur en sådan hypotetisk bosjo-topphundra-lista skulle se ut vet jag inte, men en topp-15-lista[1], skulle — idag, innan förmiddagsteet — se ut något i stil med den här, presenterad baklänges för att eventuella pokerhajar ska kunna »smyga» upp listan i tur och ordning:

15. Kajsa & Malena: Historier från en väg — Jag minns inte längre vad det var som gjorde att jag fastnade för den här skivan, men när jag väl gjorde det fastnade jag rejält. Enkla men effektiva melodier, genomgående bra texter och fantastiskt uttryckfull sång från Kajsa Grytt, ackompanjerat av i lika hög grad uttrycksfullt pianospel av Malena Jönsson.

14. Lollo Asplund: Eldsjäl — Jag hörde några låtar från skivan på Radio Ryd, studentradion i Linköping, på hösten 1981, och när jag upptäckte att Asplund spelade ett snabb-gig i aulan på lärarhögskolan i Linköping[2] just när jag hade håltimme från sagda institution, så passade jag på att gå dit; någon vecka senare kunde jag inte hålla mig från att inskaffa LP:n (mig veterligen har den aldrig getts ut på CD). Skivan är varierad och genomgående bra, men det är de lite snabbare numren som mest fastnat i minnet — Rocknroll till frukost, Två jublande saxofoner och framför allt Till min bror gycklaren, som — surprise, surprise — handlar om hans bror, gycklaren[3]; utan tvekan en svensk klassiker, fullt i nivå med Om du nånsin kommer fram till Samarkand eller Jag ger dig min morgon[4].

13. Lars-Erik Larsson: Förklädd gud — Det här är väl en rest från mina musiklärares genom åren försök att bibringa mig lite insikter i den klassiska musiken, förmodligen kraftigt förstärkt av en Gullberg-period i början av 80-talet. Förutom Gullbergs text[5] är det inledningen och framför allt det långsamma körpartiet som inleder den sista stycket som fastnat[6]

12. Robert Broberg: Tolv sånger på amerikanska — Robert Broberg är förmodligen den mest missförstådde sångpoeten i det här landet. Till viss del är det hans eget fel; med låtar som Carola, Huppegupptäcksfärd och Uppblåsbara Barbara hade han skaffat sig en grundmurad image som en ordlekande clown med en tjejfixering. När han sedan på 70-talet försökte sig på att skriva allvarligare sånger gick det som det ofta går när en etablerad artist ändrar stil; hans gamla publik förstod inte vad han höll på med, och de som skulle kunnat ta musiken till sig hade redan avfärdat honom som ointressant. Först på 90-talet lyckades han hitta den balans mellan humor och allvar som gjorde honom till en Globen-artist.

Tolv sånger på amerikanska[7] är baserad på en »experimentell popopera» med arbetsnamnet The rise and fall of the plastic Messiah, vars tema var vårt alltmer mekaniserade sätt att leva, utan känslor i ett plastfixerat samhälle där konsumtionen har ersatt kommunikationen mellan människor — jämför Ferlins konstaterande för några generationer sedan: Nu är det inte långt emellan människornas hus, / men långt emellan hjärta och hjärta.

11. Jakob Lindberg & Paul O’Dette: English lute duets — Inte heller här minns jag vad som orsakade inköpet; det är inte direkt så att jag regelbundet kollar genom skivbutikernas lutmusiksavdelning för att hitta nyinkomna skivor. Men skivan blev snabbt en favorit — melodisk och stämningsfull musik som passar lika bra som bakgrundsmusik[8] som för en mer seriös lyssning.

10. John Holm: Sordin — en av De Fyra Stora som kom fram på 70-talet i svensk musik; de tre andra kommer så småningom, var så säkra. Att jag placerat honom längst ned av dem på listan har mer med kvantitet än kvalitet att göra; Holm har »bara» gjort fyra och en halv skivor (den halva skivan består av översättningar av amerikanska favoriter). Men en skivsamling som saknar dessa 4½ skivor är ingen skivsamling utan en »skivsamling»[9]

9. Ola Magnell: Gaia — Magnell, också han en av De Fyra Stora, har gjort mängder av bra plattor, från debuten med Påtalåtar till det senaste alstret, Rolös, för några år sedan, och att välja en är lika svårt som att välja smaker på en italiensk glassbar. Nya perspektiv är väl den mest kända, med låtar som Kliff, Min häst har blivit sjuk och På snespår, men till slut valde jag Gaia, som har kanonspår som Trasten, Vargarnas vår och På älvors vis. Den som känner till min åsikt att en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansröst är en lagom instrumentering för de flesta låtar höjer måhända på ett ögonbryn åt detta, eftersom de uppräknade låtarna är tämligen hårt arrangerade (mennuharevälslag… — syntar???), men jag aldrig påstått att jag är konsekvent i mina musikaliska bedömningar.

8. Povel Ramel: Vid pianot — Povel Ramel var ju en av de mest produktiva låtskrivarna vi haft i det här landet, men jag tycker ändå att de skivor ha spelade in tillsammans med Sven Olsson och Sture Åkerberg, den berömda »Sven Olssons trio» har en viss särställning, särskilt de två första skivorna, som spelades in på Djurgårdsbrunn; gräver man lite i diskografin i Wikipedia-artikeln ovan hittar man också två skivor från Berns och en från Maxim, så man kan nog utgå från att konceptet var populärt. Den musikaliska, och »ordvrängiga», lekfullhet som går som en röd tråd genom hela Ramels produktion får här fullt utlopp, och personligen tycker jag många av hans hans »omdiktningar» av populära visor är geniala (Till exempel blir Ferlin förärad Får jag lämna några plommon?).

7. Kjell Höglund: Inkognito — ännu en av De Fyra Stora, och ännu en skiva med, för mig, ovanligt »synt-etiska» kvaliteter; i Maggi har en Macintosh[10] skryter han till och med om att han skaffat en synt, men låten räddas av ett schacktema med referenser både till Tegnér och Omar Khayyám[11]. Min favorit från skivan är N.Y. 1970, ett slags »talking blues» som berättar en synnerligen levande historia från den amerikanska metropolen, men även låtar som Liv & Död, Sokrates, Ett tillbakadraget liv och Kaffe med blues kommer högt upp på en »all-time Höglundlista».

6. Anders F Rönnblom: Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på — den störste och mest aktive av De Fyra Stora. Höglund har blivit gammal, Holm har lagt av och Magnell tar det ganska lugnt; men Rönnblom har, efter en liten andhämtningspaus på 90-talet[12], snarast ökat takten. Det senaste projektet är en trippel-CD, kopplad till en roman i tre delar, Romanen om boulevarden, som han av och till pysslat med sedan 1966, och som växelverkat med de olika projekt — musikaliska, konstnärliga och grafiska — som Rönnblom ägnat sig åt under tiden.

Och liksom för alla de fyra stora så är det helheten, författarskapet om ni vill, som är det intressanta; den världsbild som förmedlas genom mångfalden av låtar[13]. Att jag valt just Måsarna beror förmodligen på att det var den första skivan av honom jag hörde; titellåten och Desoto spelades på kvällstoppen (våren 1973, tror jag), och det räckte för att få mig att inse att Anders F, både musikaliskt och textmässigt, var egen på ett mycket positivt sätt. Jag kände något liknande många år senare då jag första gången hörde Suzanne Vega, men det blir en senare historia. Ramlösa kvarn (1972), Krig & Fred & Country music (1982) och Våld (1991) är andra favoritskivor, men det finns oerhört lite i Rönnbloms produktion som är ointressant.

2-5. Ingenting — noll, inte ett dyft, nichts, void, inte ett jota, nada, tji, inte ett barr, nothing, zilch, nil…

1. Jan Johansson: Jazz på svenska — det kanske inte framgår av sammanhanget, men det här är en solklar, en överlägsen etta. Det är svårt att hitta lämpliga superlativer för att beskriva detta mästerverk, men jag brukar säga något i stil med att »om det kan bevisas att Gud tittat ner till jorden[14] så bör hen rimligen ha varit i närheten av en filmstudio i Sundbyberg på förmiddagen den 28 februari 1962; det var nämligen där och då den klassiska versionen av Visa från Utanmyra spelades in»[15]. Att det inte bara är jag som tycker Jazz på svenska är speciell visas till exempel av att det fortfarande femtio år efter dess tillkomst görs radioprogram om skivan och folks reaktioner på den.


Fotnoter:

  1. Av skäl som inte kommer att avslöjas om det inte blir absolut nödvändigt valde jag 15 i stället för de kanske mer logiska 14 eller 20. []
  2. Lollo Asplund hade utexaminerats därifrån några år tidigare, och sjöng bland annat en sång om en del av sina lärare som gjorde stor lycka; till och med jag kände igen en del av namnen. []
  3. Per Eric Asplund, för att vara exakt, skådespelare och mim-artist. I slutet av 80-talet såg jag honom i Stockholm då han, hans kollegor i Teater Bouffons och Bodil Malmsten framförde den senares Nåd och onåd. []
  4. Bråka inte; jag VET att det är Tom Paxton som skrivit den, men det hindrar inte att den blivit en svensk klassiker i alla fall! []
  5. Några brottstycken ur minnet:
     
    Ej för de starka i världen men de svaga.
    Ej för krigare men bönder som plöjt sin jordlott utan att klaga
    spelar en gud på flöjt.
    Det är en grekisk saga…

     
    och
     
    Han bär ej spira eller purpurskrud.
    Blott av hans verkan känner man en gud.
     
    Den regeln har ej blivit överträdd:
    är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
    []
  6. Det finns många inspelningar att välja mellan, jag har åtminstone fyra, men den klassiska från slutet av 50-talet, den med Lars Ekborg som recitatör, känns fortfarande som den vassaste, även om inspelningen inte är av allra högsta digitala kvalitet. []
  7. Jag upptäckte skivan, hur egendomligt det än kan låta, via TV. Jag bodde då ännu hemma hos mina föräldrar, där TV:n mer eller mindre alltid stod på, och en gång när jag som vanligt skyndade förbi den för att komma i säkerhet uppe på mitt rum hörde jag några takter som fick mig att stanna till för att ta reda på vad det var för en okänd singer/songwriter som de hade hittat i det soffprogram som just då sändes — att svaret visade sig vara Robert Broberg var en smärre chock som det tog en bra stund att hämta sig från. []
  8. Här kanske någon musikälskare invänder att musik inte ska konsumeras på det sättet; endera lyssnar man aktivt på musiken, eller så lyssnar man inte alls. Vederbörande har uppenbarligen inte bott i en studentkorridor, där frågan mer handlar om man vill höra sin egen musik eller andras. []
  9. I mina mest generösa stunder kan jag möjligen gå med på att en samling som saknar »Vägen till Californien», men har de övriga fyra skivorna, trots allt må räknas som en skivsamling []
  10. En »Macintosh» är, som alla vet, ett slags moderiktig regnrock som uppfanns av en skotte med detta namn i mitten av 1800-talet, och vars popularitet ökat markant de senaste årtiondet. []
  11. Mer korrekt är nog att skylla på Khayyáms översättare, Edward FitzGerald; jag skrev om hans »schackvers» och diverse översättningar till svenska i Schacknytt (Tältmakarens sång) för ett antal år sedan. []
  12. Med detta menar jag naturligtvis en musikalisk andhämtningspaus; under de åren ägnade han sig i stället, utan pauser, åt att ge ut en tidskrift. []
  13. Jämför till exempel texten på Desoto med Guld och tårar. []
  14. Förklädd, naturligtvis; se Gullbergs teorem ovan. []
  15. Det är emellertid minst lika troligt att en annan biblisk figur varit närvarande; på Riedels fråga »Ska jag trixa lite?» innan första tagningen svarar nämligen Johansson »Jarå, för f-n, absolut». []

En sannolikhetsuppskattning

I min ungdom, jag bör ha varit 12-13 år, hade jag under några år en »penpal» på Nya Zeeland; det var ganska vanligt på den tiden att man på detta sätt försökte förbättra mellanstadieelevernas tämligen få möjligheter att träna det engelska språket. Innan korrespondensen upphörde meddelade hon mig i ett PS följande intressanta faktum, lätt maskerat till en fråga: »Did you know that there is a New Zeeland racehorse named Bo Sjögren?», med prickarna på rätt ställe och allting. Än har jag inte lyckats tränga till botten av detta mysterium, men med ett ständigt växande internet finns det naturligtvis en möjlighet att förklaringen dyker upp så småningom. Men tills dess tänkte jag reda ut ett par mer »lokala» sannolikheter.

Hur stor är sannolikheten att en (svensk) person X har samma namn som jag?

Här har man viss hjälp av SCB:s namnsökningsservice, ur vilken källa man kan inhämta att det i Sverige finns 9800 Sjögrenar, och 43909 som har »Bo» som tilltalsnamn, varav 40 kvinnor. Lite drygt var hundrade manlig person kallas alltså »Bo», och om vi antar att bara ett litet fåtal mödrar, fäder och andra som påverkar namngivningsproceduren[1] uppfattar det extra magiska välljud som uppstår av just bokstavskombinationen »Bo Sjögren» så torde det finnas omkring 50 personer med detta namn; i mycket runda slängar är alltså sannolikheten att en godtycklig svensk har samma namn som jag ungefär 1 på 200000, eller P1 ≈ 5*10-6.

Hur stor är sannolikheten att en (svensk) person X är född på samma dag som jag?

Även här är SCB till viss hjälp, även om deras statistik inte är tillräckligt finkornig för att besvara frågan direkt. De delar i stället upp befolkningen i årsintervaller, och där kan man utläsa att det antal som fötts samma år som jag bör vara mellan ca 105000 (0-åringarna det år jag föddes) och 116000 (54-åringarna förra året). Om vi antar att dessa är någorlunda jämnt fördelade på året, så borde det betyda att ungefär 300 personer är födda på samma dag som jag, dvs P2 ≈ 3*10-5.

Hur stor är sannolikheten att en (svensk) person X är, precis som jag, »F-skalle»?

Här krävs det till att börja med en avgränsning; naturligtvis är större delen av svenska folket F-skallar, det är bara det att de inte vet om det (än). En F-skalle, ett »F-head», är en person som insett att Sveriges störste rockpoet heter Anders F Rönnblom. Men även om man begränsar gruppen till dem som vet om att de är F-skallar så kan siffran variera ganska rejält, från de tusentals skivköpare som införskaffade hans skivor under »storhetsperioden» i början av 80-talet, över de tusen som köpte »F-boxen» i mitten av 00-talet (AFRs då samlade prodúktion, på 18 CD och en DVD), till den kärntrupp på kanske 30 personer som träffas på Blidösund två gånger om året för att höra vad Anders och hans medmusikanter tänker hitta på den här gången.

Jag väljer den enkla lösningen att ta antalet registrerade på F-forumet; i skrivande stund är det 292, och det blir alltså ungefär samma sannolikhet som den förra, P3 ≈ 3*10-5.

Hur stor är sannolikheten att en (svensk) person X är »F-skalle», heter samma sak som jag och är född samma dag?

Det enkla svaret är naturligtvis att multiplicera de tre sannolikheterna ovan, vilket ger den mikromala sannolikheten P ≈ 4,5*10-15, om jag nu inte räknar fel i huvudet och hastigheten. Nu kan man visserligen, med rätt, hävda att de tre sannolikheterna långtifrån är oberoende; »Bo» var säkerligen ett vanligare förnamn på den tid då flertalet F-skallar skapades, för att bara ta ett exampel. Men som inses av mina lättsinniga uträkningar ovan är jag inte ute efter millimeterprecision, utan bara att göra en uppskattning av det märkliga faktum att signaturen »Karlösa kvarn» på F-forumet inte bara lystrar till samma namn som jag, utan dessutom, precis som jag, fyller 55 år idag.

Jag fick in två elvor à 34 kr på stryktipset på korridorstiden; att det blivit klent med utdelning på tips och lotterier sedan dess kan ju bero på detta osannolika sammanträffande[2].


Fotnoter:

  1. I mitt fall lär det enligt uppgift ha varit en moster som drömde att jag skulle heta Bo, och på den vägen blev det. []
  2. Fast, vid närmare eftertanke beror det nog snarare på att jag utomordentligt sällan väljer att slänga pengar på något så föga inkomstbringande som just tips och lotterier. []