Parkteatern 2013

Parkteatern är en av Stockholms trevligaste institutioner: inte nog med att man får uppleva ett Stockholm i sommarskrud, man får också en frikostig dos gratis kultur och, oftast, en dos stadsorientering medan man letar sig fram till de olika spelplatserna runt om i staden.

Presentationen av årets program var dock en besvikelse:

I år satsar Parkteatern mer än någonsin på barn och familj. Sommaren dansar igång med Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper och leker sedan vidare med en jubilerande clown, plaskdammsäventyr, gospelkörer, bortskämda syskon och en vegetarisk skapelseberättelse… Sedan toppar vi upp med fransk nycirkus, sydafrikansk hiphop och bjuder dessutom in till gastronomisk urpremiär av Restaurang Allemansrätten.

Alltså en satsning på barn och familj — i år också! Borde det inte vara dags för en satsing på oss filosofiskt intresserade ex-fysiker snart? Och även om jag stundom nyttjar både kåldolmar och kalsipper, dock sällan för samma ändamål, så klarar jag mig alldeles förträffligt utan gospelkörer, bortskämda syskon och skapelseberättelser, thank you very much.

Letar man lite i programmet hittar man dock några evenemang med ett lite större djup än de ovan föreslagna plaskdammsäventyren:

Skippin’ through the graveyard — enligt blurben jag länkar till ska pjäsen handla om »[sökandet] efter meningen med tro», och som den som plågat sig genom mitt opus »Lite religionskritikkritikkritik» vet är jag ganska misstänksam mot begreppet tro[1]. Men »svart komik» låter lockande, och det är aldrig fel att låta sitt begreppssystem utmanas av andra idéer. Under eken, 1 och 2 juli..

Utan titel — Ardalan Esmaili berättar om sin och sin familjs flykt från Iran. Om inte det är ett angeläget ämne i dagens Sverige vet jag inte riktigt vad som skulle kunna vara det. Under eken, 7-10 juni.

Stockholm folk festival — tre dagar med »visor, folkrock, singer-songwriters och traditionella toner», och även det bara är den sista dagen som är gratis så är en festival så nära Stockholm en given publikmagnet. Arrangörens sajt listar för tillfället bara elva artister, av vilka jag känner till fyra (Cookies & Beans, Den Fule, Sofia Karlsson och Väsen), men det borde dyka upp fler; förra året spelade man på fyra eller fem scener, om jag minns rätt. Hesselby Slott, 9-11 augusti.

Nisti Stêrk och svenskarna — mer folkmusik, med en intressant blandning av influenser. Inte för att jag känner till hur »ugandisk-fransk-turkisk-rysk-spansk-svensk musik av idag» låter, men på bilden av artisterna trakterar samtliga, utom sångerskan, någon form av stränginstrument, och det är lovande. Kungsträdgården, 18 och 25 juli.

Nu gäller det bara att pussla ihop dessa med övriga evenemang under sommaren…


Fotnoter:

  1. Detta påstående kommer antagligen att vara mitt bidrag till tävlingen »Understatement of the year», om någon sådan kommer att anordnas under året. []

Olney i Sverige

DavidOlneyStoppa pressarna! Världens bäste nu levande låtskrivare kommer till Sverige i slutet av april!

Men om ni trodde att han ger en konsert i Globen inför ett fullsatt hus som betalt ett par dagslöner per stol så misstar ni er grundligt; han kommer att spela ett antal konserter inför kanske 40 personer i metropoler som Skogsnäs, Vara och Avesta[1]. För snart tio år sedan såg jag honom spela inför ett tiotal åskådare, och då måste jag nog räkna in pub-personalen också, i miljonstaden Birmingham i England.

Artisten ifråga heter David Olney, och jag kommer att presentera honom och hans musik närmare i en serie som jag kommer att starta vilket år som helst, och som antagligen kommer att heta något i stil med »Mitt musikaliska alfabet». Tills vidare har jag gjort en snabb googling, och hittat några, förhoppningsvis, aptitretande guldkorn på youtube:

Det första guldkornet är Olneys kanske mest kända sång, »Jerusalem tomorrow». Han har berättat att han började på sången som en reaktion på det speciellt amerikanska religiösa hyckleri som kallas »TV-evangelister», men fastnade ett tag tills han fick idén att sammanföra sin fuskande huvudperson med »the real thing». I en annan version av låten berättar Olney att Emmylou Harris spelat in låten, att han anser att hon har en av de allra bästa sångrösterna, men att det här är en »talking song», och konstaterar med ett skratt att han drog ner henne till sin nivå…

Nummer två är en annan av mina favoriter, »Women across the river». Hoppa inte över den underbara inledningen där Olney berättar lite om bakgrunden till en av verserna; den hör till.

De två videosnuttarna ovan har gett exempel på hur Olney låter nuförtiden med sin kompanjon Sergio Webb när de spelar som allra mjukast och känslosammast, men de kan också rocka loss ganska ordentligt. Men i stället för att visa något exempel på det tänkte jag länka till en snutt som visar hur Olney lät och såg ut för trettio år sedan, som frontfigur i bandet »The X-rays». Egentligen borde man spela fram till ca 1:27, eftersom det här är andra delen av en inspelning, och själva klippet är gjort mitt i en låt, men jag är inte riktigt säker på hur det fungerar med inbäddning och sådant. Efter en-och-en-halv minuts avslutande »Love and money» följer i alla fall i rask takt de två låtarna »Wait here for the cops» och »Contender»; den första av dem finns på Olney/Webb-repertoaren (googla!), medan jag är lite osäker på »Contender»[2]. Båda två tillhör mina Olney-favoriter, särskilt »Contender», men jag tycker den här inspelningen visar ganska tydligt att Olney inte är någon rockstjärna, utan att hans låtar passar bättre med en lugnare, mer uttrycksfull, inramning.

David Olney skriver intelligenta, tänkvärda texter; och även om min skymningspressliknande inledning kan ifrågasättas[3] så tillhör han den lilla skara toppartister som faktiskt har något att säga oss människor. Det är inte att förakta.


Fotnoter:

  1. Förhoppningsvis kommer åtminstone konserterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro bli något mer välbesökta. []
  2. Den finns däremot på solorepertoaren; ett exempel finns på lajvskivan »Illegal Cargo» []
  3. Andra giganter på sånglyrikområdet, som till exempel Bob Dylan, Leonard Cohen och Paul Kopasz, är naturligtvis hårda konkurrenter om titeln »världens bäste nu levande låtskrivare». []

Tuva!

Alla som är det minsta intresserade av vetenskap har läst, eller borde läsa, de två fantastiska samlingarna av historier om och kring fysikern Richard Feynman, »Surely you’re joking, Mr Feynman!» och »What do you care what other people think?»[1]. Jag köpte mina exemplar samtidigt som jag investerade i de tre böckerna i serien »The Feynman lectures»[2], och de tillhör de böcker som jag ständigt återvänder till.

tuvaorbustVad som förmodligen är mindre känt är att det finns en tredje bok i samma serie, åtminstone om man ruckar lite på kriterierna för vad som konstituerar en »serie». De första två var nämligen inte skrivna av Feynman själv, även om han stod som författare, utan hade tillkommit i samarbete med vännen Ralph Leighton[3]. Denne hade klokt nog sett till att ha en bandspelare i närheten när Feynman började berätta, och det är från dessa band som materialet till de två första böckerna kommer. I den tredje boken i serien, Tuva or Bust!, stiger Leighton själv fram som författare, och berättar historien om hur han själv, Feynman och många andra kämpade för att besöka en av de mest avlägsna platserna på jorden, Tuva.

Det började sensommaren 1977 med att Feynman utmanade Leightons geografikunskaper med frågan »Vad hände egentligen med Tannu Tuva?»; själv visste han bara att det var en purpurfärgad klick norr om Yttre Mongoliet i en kartbok från 40-talet, och att landet under 30-talet gett ut frimärken med spännande motiv och ovanliga former. De konsulterade Encyclopaedia Britannica, och när de återfunnit Tuva, som visade sig ha förvandlats till en autonom republik i Sovjetunionen i slutet av andra världskriget, och upptäckt att huvudstaden hette »Kyzyl»[4], bestämde de sig på stående fot för att försöka resa dit. Resten av boken handlar om hur de båda, tillsammans med vänner som de plockade upp längs vägen, lärde sig allt mer om Tuva; kämpade mot byråkratin i det forna Sovjetunionen; besökte exotiska och spännande platser, som till exempel Volgograd, Ryukyuöarna och Göteborg; och slutligen fick en inbjudan, daterad 19 februari 1988, från den sovjetiska vetenskapsakademin, för en grupp bestående av Feynman med fru plus fyra kollegor att besöka den autonoma republiken Tuva. För Feynman kom tyvärr beskedet försent, han dog den 15:e samma månad, men i den intervju som BBC gjorde med honom bara några veckor tidigare pratade han nästan enbart om den förestående resan till Tuva, och den dokumentär som gjordes kallades följdriktigt för The last journey of a genius.

I dessa dagar av informationsöverflöd via internet är det ingen större mening att försöka sätta ihop en heltäckande uppsats om Tuva, men två saker förtjänar att uppmärksammas lite extra. Jag tänker dels på den tuvanska strupsången, xöömei, som är väldigt speciell[5], och dels det tuvanska monument som visar platsen för »Asiens mittpunkt». Det senare sattes, enligt legenden, upp någon gång på 1800-talet av en excentrisk engelsman (eventuellt vid namn Proctor) som tagit som sin livsuppgift att märka ut centrum på de olika kontinenterna. Den historien borde vara »crazy enough» till och med för Niels Bohr…

I sammanhanget kan det vara på sin plats att nämna Bill Gates och Microsoft. Gates är nämligen en stor beundrare av Feynman, och han skaffade sig rättigheterna till inspelningarna från en föreläsningsserie som Feynman höll 1964 vid Cornell-universitetet; de transkriberades sedermera, editerades och gavs ut i bokform som ”The character of physical law”. Gates hade en vision om ett nytt slags läromedel som kombinerade video med kommentarer och annat smått och gott. Som pilotprojekt använde han just Feynmans föreläsningsserie, och kallade hela projektet Tuva[6]. Notera att man måste installera Microsofts plugin »Silverlight», och att hela konceptet fortfarande är i något slags beta; och ska jag vara ärlig misstänker jag att det inte kommer mycket längre än så.

»As with life, I think this story will be enjoyed most if the reader does not decide beforehand what it is about» skriver Leighton i förordet till »Tuva or bust!», och han har en poäng där. För mig var den stora läsupplevelsen kontakterna mellan personer inom vitt skilda kulturer; den tuvanska kulturen har inte mycket gemensamt med den amerikanska västkustens, och det sovjetiska byråkratiska systemet hade få beröringspunkter med någonting, allra minst dessa ytterligheter. Trots sina vitt åtskilda bakgrunder hittade de ett gemensamt språk och kunde jobba mot ett och samma mål. Några år efter det att boken publicerats bildades ytterligare en sådan »mésalliance» då den tuvanske strupsångaren Kongar-ool Ondar och den amerikanske bluessångaren Paul Pena började ett samarbete (ett exempel finns nedan) som bland annat resulterade i att Pena deltog i en festival för strupsång i Tuva 1995; hela den historien, plus lite om Feynman och Leightons förarbete, finns dokumenterat i »Genghis Blues»[7]. Det berättelser av det slaget som kan få mig att tro på mänskligheten igen.


Fotnoter:

  1. Alla andra borde naturligtvis också läsa dem, men utan ett intresse för verkligheten och hur saker och ting hänger samman kommer man att missa eller missförstå de viktigaste avsnitten. []
  2. Om inte mitt minne sviker mig alldeles inköptes de 1982, i Sussex university bookshop — ett företag som förmodligen upplevde sin största hausse någonsin under ett par månader i början av detta år. []
  3. Om namnet Leighton känns bekant så är det fullt naturligt; hans far, Robert Leighton, var kollega till Feynman på Caltech, och var den som utförde det digra arbetet med att editera Feynmans föreläsningar till »The Feynman lectures» []
  4. För oss svenskar låter förmodligen inte namnet särskilt märkvärdigt, men som bekant betraktas inte »y» som en fullvärdig vokal på engelska. Jämför till exempel med vissa östeuropeiska språk, där »r» och »l» i vissa fall kan användas som vokalljud. []
  5. För en kort introduktion, lyssna på de olika huvudtyperna på Alash ensembles hemsida. []
  6. De finns också att beskåda på youtube för den som föredrar det. []
  7. Ondar spelade också med virtuoserna i Bela Fleck & the Flecktones; den här konserten är bland det häftigaste jag sett i musikväg. []

Aldrig näcken

Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.

Ja, ni känner väl igen Stagnelius’ klassiska dikt? Vad som kanske inte är är fullt lika känt är att näcken numera lämnat silverbäcken (och de skyddande bladen), skaffat sig en mer modern profil och bytt instrument från den gammalmodiga fiolen till det mer lättransporterade munspelet.

Som jag berättat i ett tidigare inlägg var Gurf Morlix på turné i Sverige, men jag anade inte att anledningen var att han var på jakt efter näcken för att få ett pålägg från henom[1] på en inspelning av sin låt »Psycho blues». Jakten dokumenterades av Kevin Triplett, och resultatet blev nedanstående lilla »nobudget» kortfilm:


Fotnoter:

  1. Jo, jag vet att man numera rekommenderar formen »hen» även här, men i min ungdom lärde jag mig att det borde heta »henom». Jag börjar bli en gammal hund, och har ännu inte lärt mig sitta. []

Samma gamla tider…

Julafton 1975 (eller möjligen 1976) träffar Dan av en slump sin gamla flickvän Jill i en snabbköpsbutik. De delar några öl och pratar gamla minnen under några timmar, innan de åter skiljs för att fira jul hos sina respektive föräldrar. En ganska banal historia kan det tyckas, men eftersom Dan hette Fogelberg i efternamn, och var en av USAs mest kända så kallade singer/songwriters innan han dog i cancer i december 2007, skrev han naturligtvis en sång om händelsen. Och den låten, »Same Old Lang Syne», har blivit hans kanske mest kända.

Jag inser naturligtvis att jag inte borde gilla den här versionen; den innehåller ju både stråkar en masse och ett helt utflippat saxofonsolo. Men lik förbaskat innehåller den något som gör att det redan efter ett par takter bildas rikligt med imma på glasögonen; jag antar att det har något med min tilltagande ålder att göra…