Tankar om och kring musik, del 70
Robert Forster — Dear black dream
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Som jag påpekat någon gång är det många artister i den här serien som jag hittat genom deras bekantskap med Townes Van Zandt, och dagens artist tillhör dem, fast på ett lite annorlunda sätt. I början av 90-talet, när jag just upptäckt TVZ, så köpte jag ett par T-skjortor med hans bild på framsidan[1], och detta ledde till både intressanta frågor från dem som inte kände till honom och initierade kommentarer från dem som gjorde det[2]. En ur den senare gruppen tipsade om dagens artist, och specifikt den här skivan, »Danger in the past», och om man lyssnar på texten ända till slutet så inser man varför. Men hela skivan är bra, och innehåller en hel del egendomliga arrangemang där trummorna spelar en lite annan roll än att bara vara takthållare.
Det är naturligtvis de sista raderna som fastnat:
My love and I sit in bed in the dark
Wondering who sings better in the dark
is it Townes Van Zandt, or is it Guy Clark?
Som om han ville besvara den frågan gav Guy Clark några år senare ut skivan »The dark», där titelspåret avslutas med en liten frågestund:
And how dark is it?
It’s too dark for goblins
And how dark is it?
It’s so dark you can smell the moon
How dark is it?
So dark the wind gets lost
How dark is it?
So dark the sky is on fire
How dark is it?
So dark you can see Fort Worth from here
Eftersom Townes Van Zandt var född i Fort Worth är jag inte riktigt säker på hur Clark besvarade Forsters fråga…
Fotnoter: