Från förra århundradet

Tankar om och kring musik, del 41

The Kinks20th century man

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det finns många sätt att känna sig gammal, även förutom då jag ser den där bilden av en förvirrad gammal man som stirrar tillbaka på mig från en plats där min spegelbild förr brukade vara. För en tid sedan gick jag med i en grupp för utrotningshotade ord på facebook, och har sedan dess lärt mig att i stort sett hela mitt ordförråd är på väg att försvinna ur det svenska språket. Men liksom i fallet med de försvinnande tankstrecken tänker jag inte ge upp utan kamp.

Det klassiska musikaliska uttrycket för att inte vara synkroniserad med sin tid är, enligt min mening, den låt som jag valt för den här veckan, där Raymond Douglas Davies — som han ville bli kallad för ett antal år sedan när han släppte sin självbiografi, eller vad det nu är, »X-ray» — förklarar att han är en 1900-talsmänniska, men att han inte vill vara där. Oddsen är nog ganska goda att han inte känner sig mer hemma på 2000-talet.

Texten innehåller också en i allra högsta grad aktuell rad (»What has become of the green pleasant fields of Jerusalem?») för den som följer med i händelserna runt om i världen, och raden om »napalm, hydrogen bombs, biological warfare» lär inte bli inaktuell den närmaste milleniet, under förutsättning att vi inte blir råmaterial i några välmenande robotars gemfabriker innan dess. Men mina favoritrader i låten handlar om hans kulturella favoriter:

You keep all your smart modern writers
Give me William Shakespeare
You keep all your smart modern painters
I’ll take Rembrandt, Titian, Da Vinci and Gainsborough

Åkej, jag kanske skulle vilja ha med några poeter och konstnärer till, som till exempel Ferlin och van Gogh, men inser naturligtvis att det finns begränsningar i hur många namn som kan nämnas i en relativt kort poplåt. Men det är förvisso inget fel på hans urval, de kommer säkert att stå sig ännu några sekler, med samma förbehåll som tidigare.

Återstår att berätta att låten kommer från den skiva som många[1] anser vara Kinks bästa, »Muswell hillbillies»; samt att jag visserligen inte sett Kinks lajv, men däremot Raymond Douglas Davies, ett av huvudnumren på Cambridge Folk Festival 1996. Det var förmodligen samma dag som jag såg Townes Van Zandt för första gången, så mitt minne av Davies’ framträdande är ytterst vagt, för att inte säga obefintligt.


Fotnoter:

  1. Det vill säga jag och åtminstone en person till. []

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *