Ett praktiskt slutspel

Svårighetsgrad 1









Siegbert Tarrasch, 1906
Svart drar; vit vinner

Denna studie hittade jag på CD:n Theory and practice of chess endings som jag recenserade i Schacknytt 2002/8. Observera att det är svart som är vid draget, och att detta mer är att räkna som ett tekniskt slutspel med en studieartad poäng än en komponerad studie!

På CD:n stod att ställningen komponerades av »N. Grigoriev», dvs Nikolay Grigoriev, och så småningom hittade jag året 1937, utan källa; troligen har han skrivit en artikel i någon rysk tidskrift där han undersökt en rad slutspel av liknande typ. Men jag har senare hittat en uppgift att Tarrasch redan 1906 (ingen källa där heller; eventuellt kan det röra sig om turneringsboken till detta års turnering i Nürnberg?) behandlat detta slutspel, och eftersom 1906 är tidigare än 1937 har jag valt att nämna Tarrasch som kompositör.

I recensionen av CD:n tar jag upp en mycket liknande ställning; läs en gång till och begrunda hur vit ska dra fördel av det svarta tornets läge.

Officerare mot bönder

Svårighetsgrad 2









Gia Nadareishvili, 1947
Vit drar och och vinner

Innan jag ställer undan min georgiska studiebok kan jag inte låta bli att visa denna lilla pärla av bokens författare. Det finns en anledning till att jag valt just denna studie, men den avslöjar jag inte förrän i ledtråden. Så mycket kan jag dock avslöja som att de som löst en viss tidigare studie i den här serien förmodligen kommer att känna igen en hel del idéer.

Det är den här studien jag tänker på; torn är inte alltid så rörliga som det verkar.

Pizzasallad för ungkarlar

Mina recept, del 3

Just nu våras det för vitkålen, om uttrycket tillåts; utan större ansträngning hittar man butiker där färska vitkålshuvuden kan inköpas för runt fem kronor per kg, och även om just vitkål sällan hör till de dyraste objekten i grönsaksdiskarna så är detta skäl nog att hamstra ett extra huvud eller två. Vitkål är ju särdeles lämpligt att snaska på för oss vars vikt andra har problem med; jag läste någonstans för länge sedan att vitkål var ett av få födoämnen vars förtärande resulterar i ett negativt energiintag — processen att konsumera ett vitkålsblad förbrukar mer energi än vad kroppen upptar från bladet. Om den uppgiften är korrekt eller ej vet jag inte, men så länge jag inte hört något annat fortsätter jag att tro på den.

Nu behöver man ju inte äta vitkålen rå; Schweinebraten mit Sauerkraut und Knödel är en favorit som jag lärde mig uppskatta under min period i södra Tyskland, och pizza utan pizzasallad kan knappast räknas som en maträtt. För några år sedan försökte jag mig på att göra egen pizzasallad; det tog några försök innan jag på nätet hittade ett recept som motsvarade mina förväntningar, och efter lite modifikationer så har det blivit följande:

Pizzasallad à la bosjo

ca 1 kg vitkål (ett halvt vitkålshuvud)
1 dl rapsolja
1 dl ättika (12%)
2 tsk salt
1 tsk svartpeppar
1 tsk oregano
1 tsk italiensk salladskrydda
1 tsk mald vitlök
½ burk inlagda paprikastrimlor (ca 85 g)

Tillagning: Strimla vitkålen i ett lämpligt kärl, förslagsvis den största plastbunke du kan hitta, helst ännu större (ett kilo strimlad vitkål kräver attans mycket utrymme, nämligen). Blanda ner alla de övriga ingredienserna, och blanda en gång till. Ställ in bunken i kylskåpet[1], och låt stå åtminstone ett halvt dygn.

Som jag antydde ovan så är min version bara en lätt modifierad version av ett recept jag hittade på nätet; kortfattat kan man väl säga att gentemot originalreceptet har jag, relativit sett, tagit lite mer av alla »tillsatser», utom sockret, som jag skippat helt. Några erfarenheter har jag dock gjort som eventuellt kan vara av intresse för andra som liksom jag inte tillbringar mer tid i köket än absolut nödvändigt.

Den första, och viktigaste, erfarenheten är att det enkla kommandot »strimla vitkålen» är mycket enklare sagt än gjort. Jag rekommenderar verkligen inte den här metoden till nybörjare i matlagningskonsten, och försiktig av mig som jag är har jag inte ens försökt den; jag gillar mina tio fingrar, allesammans, thank you very much. Den första av de tre metoder jag prövat på är att använda osthyvel, men jag lyckades aldrig få in den där riktiga snitsen, och strimlorna hade en tendens att hamna på alla tänkbara ställen utom i burken. Sedan jag avslutat mina försök som vitkålshyvlare har jag dock läst ett intressant tips, nämligen att stoppa ner det halva vitkålshuvudet i en plastkasse av den standardtyp som matvarubutikerna prackar på icke miljömedvetna kunder, och hyvla där; tanken är naturligtvis att det skulle allvarligt begränsa strimlornas flyktmöjligheter. Jag har inte testat detta, men metoden verkar onekligen lovande.

Den andra metoden var att använda min matberedare med ett skiv-verktyg. Det fungerade hyfsat, men dels är röret på beredaren så smalt att man måste hacka sönder vitkålen i mycket små delar för att de ska kunna matas genom röret, dels är uppsamlingskärlet så litet att det måste tömmas ideligen, och dels ger hackningen, tömningen och skivningen frikostiga tillfällen för vitkålsstrimlorna att ge sig ut på upptäcktfärd i köket, något de vid mina försök var mycket snabba att utnyttja.

Den metod jag använder nu, den tredje, är strimling med hjälp av en mandolin[2]. Fördelarna med denna variant är dels att strimlorna oftast hamnar där de ska, utom möjligen mot slutet av hyvlingen, och att strimlorna blir längre och matigare än med de andra metoderna. Det finns naturligtvis mindre tilltalande detaljer också: vill man behålla sina fingertoppar gäller det att avbryta hyvlingen i rätt tid, vilket jag hittills lyckats med alla gånger utom en, och den billiga mandolin jag införhandlade från Clas Ohlson är bara inställbar för tjocklekarna 1, 3 och 5 mm, och jag skulle nog föredragit någonstans runt 2 mm.

Nåväl; låt oss anta att du nu har en bunke full med strimlad vitkål framför dig. Om man googlar på recept för pizzasallad hittar man ett flertal försök att göra kålmassan mjukare — knådning, stötning i mortel och spolning i varmt vatten är nog de vanligaste — och här kommer mitt epokgörande råd till den late pizzasalladsmakaren: strunta i dem! Några timmar i kylen i närkontakt med ättika gör den envisaste vitkål mjuk; jag stoppar bara ner alla de ingredienser som jag råkar ha hemma, blandar relativt noga och ställer in rasket i kylen. De viktigaste ingredienserna är givetvis oljan och ättikan, och den gången jag glömde saltet tyckte jag det smakade mystiskt, men de övriga ingredienserna ser jag mest som dekorationer — skulle du råka sakna någon av dem är skadan minimal.

Jag brukar dessutom upprepa blandningen ett par gånger allteftersom salladsmassan sjunker ihop under ättikans inverkan. Inom rimliga gränser blir salladen godare ju längre den får »safta till sig», och min rekommendation att vänta åtminstone 12 timmar ska bara ses som en tumregel; det är möjligt att de mjukgörande åtgärder jag nämnt ovan är försök att korta ner tiden i kylskåpet, men jag ser väntetiden som ett test av karaktären — när jag lyckats hålla mig från provsmakning så länge som 13 timmar känner jag mig som en försöksperson som inte ätit upp sin marshmallow. Men detta är utan tvekan den svåraste delen av tillverkningsprocessen, till och med knepigare än att strimla vitkålen.


Fotnoter:

  1. Skulle det inte finnas plats får du ta ut citrondrickan; nöden har ingen lag. []
  2. Av den icke-musikaliska typen är det kanske bäst att tillägga. []

Georgiska torn

Svårighetsgrad 2









Velimir Kalandadze, 1957
Vit drar och gör remi

Vid det ständiga arbetet med att försöka minska entropin i mitt »bibliotek» fann jag för några dagar sedan en bok om stuiekonsten i Georgien, och eftersom jag inte valt några studier från den än[1] tänkte jag göra det nu. Om författaren till dagens verk berättas det i ett inledande kapitel att han älskar torn, och det är inte utan att det lyser igenom här.

I stället för ledtråd ska ni få ett bonusproblem av samme författare:









Velimir Kalandadze, 1956
Vit drar och gör remi

Trots att själva poängen är helt annorlunda i dessa båda studier har de ändå något gemensamt.

Bonusproblemet har som synes samma mekanism för att förflytta den svarta kungen med hjälp av tornschackar till den aktiva stridsplatsen, men i slutet på den vandringen väntar inte en patt, utan en damfångst — när tornet schackar på c-linjen kan den svarta kungen krypa i skydd bakom b-bonden, men samtidigt stänger den då vägen för sin blivande gemål: (1.Th8+ Kg2 … 6.Tc8+ Kb1) 7.Tc7 a1D+ 8.Ta7 Dxb2 9.Tb7 remi.


Fotnoter:

  1. Att jag inte använde den för min serie i Schacknytt beror förmodligen på att jag inte köpte den förrän för omkring tio år sedan. []

Tankar den sista julaftonen

Det är den bästa av tider, det är den sämsta av tider… Denna lätta travestering på Dickens’ ord[1] dök upp i mitt medvetande en söndag för halvannan vecka sedan, och den pockar på att jag skriver en blogga för att förklara vad som fick mina tankar in på detta spår; och kanske gråter jag en liten symbolisk skvätt också.

Förrförra söndagen, dvs den tredje söndagen i augusti, var det julafton för oss bokmalar — då arrangerades den traditionella bokfest som går under namnet världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm. Det var, enligt uppgift, 27 gången i år, och som den uppmärksammæ läsaren redan gissat av min rubrik misstänker jag att det inte blir så värst många fler. Många tecken tyder på det: det var påtagligt glest mellan borden, och utbudet tämligen begränsat; en säljare berättade att de inte tänkte komma tillbaka till nästa år, eftersom staden, eller vem det nu är som bestämmer sådant, beslutat dubbla avgiften för försäljare; och en annan säljare gav mig det visitkort som kan beskådas här till höger, samtidigt som han meddelade att de gett upp, och rear ut sitt lager under hösten; går man in på bokdöden.se får man reda på att det är det kända antikvariatet Erato som lägger ner.

Att antikvariaten fått det allt tuffare de senare åren och att skumma individer som undertecknad, vars högsta lycka är att hitta en dammig, knappt sammanhängande, lunta med papper av en för länge sedan bortglömd författare som jag fattat tycke för, numera är sällsynta, är knappast någon nyhet[2]. I början av augusti läste jag en skräcknovell i DN som fick håret att resa sig på huvudet; personer med svaga nerver vare härmed varnade. Bland de hemskheter som står att läsa i länken var det framför allt två som fick mig att reagera: för det första att Myrorna slänger 20 ton böcker per vecka, och för det andra att många betraktar böcker som material för att »stajla» ett rum inför en lägenhetsvisning. Under sommaren har jag besökt ett antal myror, men med ringa utbyte — med de priser de, och andra liknande inrättningar, håller skulle man annars kunna tro att jag skulle behöva skottkärra för alla mina fynd, men jag har inte vid mer än ett tillfälle lyckats fylla min ryggsäck[3]. Jag fruktar att sådant som jag skulle vara intresserad av hamnar hos den tyska papperåtervinningsfirman, och den tanken gör mig illamående. För att bara ta ett exempel: Folke Mellvig och Stieg Trenter var två av de populäraste deckarförfattarna på 50- och 60-talen; Trenter har fått ett rykte som skicklig stockholmsskildrare, och det gör att det fortfarande går att hitta hans böcker till och med på Myrorna, men av Mellvig har jag under sommaren inte hittat en enda bok. Och tanken att böcker av Ode Balten, James Hilton, Lars Göransson, Åke Gustafsson, Ivar Palmer, Alf Ahlberg, Hans Larsson med många många flera, eventuellt råkat ut för samma öde bara därför att de inte varit bundna i skinn ger mig mardrömmar. Vi talar inte mer om eländet. Jo, förresten, en detalj till. Med Myrornas urvalsstrategi kommer James Hiltons Adjö, Mr Chips! att i sortimentet — om boken nu överhuvudtaget finns där — representeras av den träiga översättning som Mårten Edlund gjorde till Bra Böckers utgåva på 80-talet, eftersom den är inbunden och ser ganska glassig ut, medan Bonniers’ häftade utgåvor med Gunnar Mascoll Silfverstolpes följsamma tolkning från 30-talet hamnar i pappersåtervinningen. Illa, illa…

Det är inte särskilt svårt att inse varför andrahandsmarknaden för böcker är på väg att försvinna. När man på världens längsta bokbord kan köpa Peter Englunds tegelstenar »Ofredsår» och »Den oövervinnerlige», plus Arne Naess’ »Livsfilosofi», alla tre inbundna med skyddsomslag, i skick som nya, för sammanlagt 20 kr, så behöver man knappast vara någon Einstein för att räkna ut att det inte finns någon ekonomi i det hela. På nätet kan man, via till exempel Bokbörsen och Antikvariat.net, fortfarande hitta de böcker man letar efter, men det kräver att man vet vad man letar efter, och är beredd att betala ungefär lika mycket till i porto. När det sista antikvariatet stängt, och Myrorna bara säljer skinnband med likgiltigt innehåll och pocketböcker från förra veckan, vart ska man då gå för att hitta de böcker som tidigare generationer läste men nu mer eller mindre glömts bort? Jag tror i det här fallet inte internet är lösningen; Ode Balten och Lars Göransson kan visserligen den som råkar irra sig in på mina sidor höra talas om (Lars Göransson har ju också uppmärksammats av Svenska akademin, som gett ut en av hans novellsamlingar och dessutom lagt upp den i PDF-format på nätet, så han kommer nog att klara sig; samma sak gäller Gösta Oswald), men nätet kan aldrig bli mer än ett komplement i andra hand — någon måste ju ha hittat en bok, och haft ett behov av att dela med sig av dess innehåll. Biblioteken är kanske det mest lovande alternativet, men då krävs såvitt jag förstår både resurser, engagemang och direktiv från ovan — just nu gallrar många bibliotek ut böcker som inte lånats ut under en viss tid, vilket har ungefär samma effekt som myrfilosofin. Det jag skulle vilja se är vanliga lokala bibliotek som förutom sin ordinarie verksamhet satsar på »omoderna» böcker från ett visst område, till exempel »svenska deckare fram till 1970» eller »svensk poesi från 1850 till 1950»[4]; kanske skulle någon den vägen inse att det fanns fler deckarförfattare än Stieg Trenter på femtiotalet, och att det fanns fler poeter än de som nu presenteras i antologier.

Jag ser ingen direkt lösning på problemet; kanske det inte finns någon, och kanske det inte ens finns något problem. Kanske går övergången till e-media enkelt och smärtfritt, och om några generationer kommer man att sucka över våra primitiva metoder att hugga ned skogar bara för att kunna läsa böcker och tidningar, liksom vi ser på runstenar och pergament som hopplöst passé. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att dagens ointresse för böcker med några år på nacken är ett allvarligt samhällssymptom som tyder på en begynnande historielöshet, vilket har ett icke ringa samband med dagens politiska klimat; exakt hur detta samband ser ut, vad som är orsak och vad som är verkan, tänker jag inte reda ut[5]. Att gå tilbaka till liknande perioder i historien, till 30-talets framväxt av totalitära makter eller varför inte till Atens uppgång och fall på 400-talet f.Kr., för att dra lärdom av de misstag som då gjordes borde annars vara en plikt för var människa. »Try again. Fail again. Fail better.»[6]

Det är inte bara historielösheten som är ett allvarligt problem — på trettiotalet försökte Hitler och Stalin tvinga vetenskapen att rätta sig efter den rådande ideologin[7], och på 400-talet f.Kr. gjorde religiösa ledare med Platon i spetsen samma sak[8]. Det har väl inte undgått någon att vissa politiska krafter i ett visst land på andra sidan Atlanten har tämligen bestämda åsikter om vilka vetenskapliga resultat som kan godkännas. Ja, vi har hört den förut; den var dålig redan då.[9]

I mitt ständiga, och inte särdeles fruktsamma, arbete med att försöka bringa ordning i mitt bibliotek råkade jag häromdagen bläddra i den ovan omnämnde Gunnar Mascoll Silfverstolpes samlade dikter, och stötte på en dikt som gjorde ett stort intryck på mig. I en annan av hans diktsamlingar, som numera återfinns på samma hylla, hittade jag en understreckare av Sten Selander som bokens tidigare ägare klippt ur och sparat, och eftersom den handlade om den samling där den dikt jag just läst fanns skummade jag genom den för att se om Selander hade något att säga om dikten ifråga. Jag såg att han inte citerat något ur dikten, och tänkte just lägga tidningsklippet ifrån mig när jag upptäckte att han nämnde den i sista spalten. Så här skrev Sten Selander i SvD den 24 maj 1940:

Och först nu, då hotet mot alla humanitära värden växer för varje dag som går, har han förmått skriva sin stora dikt om humanismen, »Professorn» — en dikt som är stor inte bara till formatet. Den­na skildring av en gammal historikers liv och av det kosmos som förintas vid hans död är alldeles för lång att kunna anföras i sin helhet och alltför helgjuten att tåla vid en splittring i brottstycken. Jag måste därför nöja mig med att utan belysande citat fastslå, att den hör till de vackraste hyllningar av vetenskapen och sanningssökandet som den svenska ­litteraturen äger. I »Professorn» kulmi­nerar Silfverstolpes senaste bok och måhända hela hans alstring.

Åkej; min bedömning är måhända inte fullt lika översvallande som Selanders, men om man lyckas ha överseende med de formmässiga detaljer som idag känns en smula förlegade så är det utan att tveka ett verk som går att läsa än idag. Mascoll Silfverstolpe dog bara något år senare, så jag behöver inte känna några copyrightbaserade skrupler för att jag avslutar den här bloggan med att citera dikten i sin helhet. Läs och begrunda:

Professorn

I

Han stängde för sorlet och skratten
sitt fönster och lampan blev tänd.
Den siste studenten för natten
gick visslande hem i hans gränd.
I rymden, som skimrade blek,
stod Venus, i glans utan like,
och lyste rakt in i hans rike,
hans väldiga bibliotek.

Här hade han mäktat förena
var skrift och vart band och var tome
till ett Kosmos för honom allena,
en hopkrympt och luggsliten gnom.
Vid tinningen ryckte i skinnet
en åder med bleknad saft.
Där innanför verkade minnet
och andens förlösande kraft.

Han skärpte sin blick mot förbrunna
kulturer och folk i exil
och skrev med sin spindelvävstunna,
gossaktigt rundade stil.
Så satt han i natten den sena
och gav sin vila till pris
för tankar, som lyste i Jena
och Oxford och Rom och Paris.

II

Mitt karga ättartal
går upp mot hedenhös
bland folk, som svalt och frös
och röjde jord på Dal.

Min far blev präst och fick
till sist ett litet gäll.
Jag ser hans sorgsna blick
ännu i denna kväll.

Min bleka moder gav
sitt liv den dag jag kom.
Jag går till hennes grav
ännu i andanom.

Vid Vänern står mitt hem
med långa krusbärsland
och lönnar över dem.
Jag längtar dit ibland.

I Skara skola slet
jag åtta långa år.
En ynglings ensamhet
är något jag förstår.

Så kom jag hit och stod
en höstkväll andaktsfull,
då dômen sken som blod
med hättorna i gull.

Här gick mig väl. Här fanns
en uppgift för min håg.
Min gamle fader såg
mig prydd med doktorskrans.

Min ungdom drog förbi.
Min mannaålder svann,
Jag levde bara i
ett dött och fjärran land.

Nu står det för min syn.
Nu tyder jag dess röst,
då larmet steg mot skyn
ur starka mänskobröst.

Vad andra drömma om
blev aldrig mig beskärt.
Mitt liv så som det kom
var mig dock mycket kärt.

Nu vaknar staden vid
Gunillaklockans ljud.
O, giv mig än en tid,
du mina fäders Gud!

III

Så dog han och låg i sin kista
en ungdomligt gyllene dag.
Det var, som om sekler fått rista
sin skrift i hans snövita drag.

Kolleger och åldriga fränder
församlades tyst i hans sal.
Man tryckte en ros i hans händer.
Den kom från en prästgård på Dal.

Och innanför kyrkogårdsgrinden
han sänktes i mullen till slut.
Studenternas fanor i vinden
seglade ut.

IV

Från skrivbordet stirrar
Homeros’ byst.
Vad är det som stannat?
Här är ju så tyst.
Ett källsprång, som fyllde
ett bristfälligt ler.
Nej, någonting annat
och någonting mer!

En storm av ideer,
som virvlade fram
från sekel till sekel,
från stam till stam.
Millioner impulser
och dyrbara rön,
som tände som gnistor
och grodde som frön.

Ett guldkantat höstmoln
i skymningen flyr.
Vad är det som slutat?
Ett äventyr.
Ett vågspel med spänning
och jubel och kval.
Nu mörknar mot natten
en prästgård på Dal.


Fotnoter:

  1. De väl belästa besökare som vanligen frekventerar min blogg har naturligtvis inga problem att känna igen citatet, men i det fall någon okultiverad sälle råkat hitta hit via Google, eller någon annan märklig väg, må omtalas att orden inleder Två städer, så när som på att jag bytt ut var mot är. []
  2. Med oss försvinner säkerligen också det gamla hederliga sättet att stapla meningar på varandra — nästlade satser, som det heter på programmerar-svengelska — som var populärt på den tid det tyska språket var det mest talade främmande språket i Sverige. []
  3. Åkej — på julafton var säcken nästan full, men det berodde mest på Peter Englund; se nedan… []
  4. Eller varför inte »svenska schackböcker genom tiderna»; den avdelningen upptar inte många hyllmeter. []
  5. Såsom f.d. kvantfysiker är jag dessutom redan ganska misstänksam mot Mr. Orsak och Dr. Verkan… []
  6. Samuel Beckett, från Worstward Ho. []
  7. Bland annat ledde detta till att relativitetsteorin förbjöds. []
  8. Cirkulära banor och jämn hastighet var den enda rörelse som, enligt Platon, var gudomlig nog för planeterna, och eftersom de inte såg ut att röra på sig som de borde tvingades man till alltmer konstlade förklaringar tills Kepler löste problemet så där 2000(!) år senare. []
  9. Povel Ramel, Har ni hört den förut? []