Moment och momentum

För några år sedan frågade mig någon om jag räknade mig till kategorin »språkpoliser», det vill säga de som försöker skydda språket från allsköns missbruk, eller åtminstone sådant som av vederbörande polis uppfattas som missbruk. Jag kunde ju inte neka till det — jag retar mig minst lika mycket på särskrivningar och »han i stället för honom» som alla andra språkpoliser — men försökte hävda att jag tillhörde »hemliga språkpolisen», eftersom jag hellre led i det tysta än att kastade mig in i det språkliga projektilregnet.

Det finns dock vissa saker som jag reagerar på som andra språkpoliser tycks finna mindre viktiga. Mitt korståg mot »och» i vissa sammanhang, både vid direkt felaktigt användande (som till exempel i stället för infinitivmärke) och i vissa accepterade språkliga missfoster (som till exempel »gå och bada»), är jag såvitt jag vet nästan ensam om, och då blir det ju ärligt talat inte mycket till korståg. Just »gå och bada» ledde till ett flertal diskussioner med den normalt synnerligen logiskt tänkande Mats Ahlbeck[1] i början av 80-talet, men vi kom inte till någon slutsats mer än att våra ståndpunkter skilde sig åt.

Sedan dess har jag alltså hållt en låg profil, som det heter när man inte bråkar alltför mycket. Det finns emellertid tecken som tyder på att är dags att börja polera vapnen för kampen mot en väderkvarn som försöker smyga sig in i det svenska språket, och eftersom tangentbordet är mäktigare än svärdet så är det det som jag höjer[2].

Som rubriken antyder är det ordet momentum jag reagerar på. Visserligen kan man med visst fog påstå att det huvudsakligen används att sportjournalister av vilka man inte kan förvänta sig någon större kännedom om det svenska språket[3], men häromveckan såg jag det användas av en person vars kompentens i både språkliga och naturvetenskapliga sammanhang inte kan betvivlas (diskretion hederssak; en gång är ingen gång; och så vidare.), så kan i alla fall inte skada med en kort bakgrund till problemet.

»Momentum» är ett engelskt ord som på svenska bör översättas med »rörelsemängd»; det är en fysikalisk term som betecknar en fundamental storhet i den newtonska mekaniken, och fås genom att multiplicera de ännu mer fundamentala storheterna massa och hastighet. Det betyder till exempel att det är lättare att få stopp på en pingisboll än ett bowlingklot som rör sig med samma hastighet, eftersom bowlingklotets rörelsemängd är större. I sportjournalistikens värld betyder alltså »att ha momentum» ungefär att röra sig framåt mot sitt slutliga mål utan att låta sig påverkas av mindre hinder.

Problemet med ordet »momentum» har jag också antytt i rubriken: det kan förväxlas med ordet moment, som i svenskan av tradition används då en hävstång på någon sätt är inblandad — där har ni väderkvarnen, om ni så vill. Nedanstående schema visar hur olika svenska och engelska termer är relaterade:

Engelsk term Svensk term Betydelse
(Linear) momentum Rörelsemängd Rörelsemängd
Force Kraft Förändring av rörelsemängd
Angular momentum Rörelsemängdsmoment Rörelsemängd i änden på en hävstång
Torque Vridmoment Förändring av rörelsemängd i änden på en hävstång

Jag är den förste att erkänna att »rörelsemängdsmoment»[4] inte tillhör det svenska språkets omistliga skatter, som »morgongåva» eller »dagsmeja», men håll med om att »momentummoment» skulle vara ett klåparuttryck av ansenliga mått.

Jag gjorde en snabb undersökning i SAOB, och fann att »rörelsemängd» finns belagt sedan 1859; innan dess använde man tydligen »rörelsekvantitet». Ordet »moment» i den här betydelsen har man hittat redan 1752, och det skulle inte förvåna om det är ännu äldre. Ser man till etymologin så kommer naturligtvis både moment och momentum från samma latinska stam, och det är olyckligt att det kommit att få olika betydelser i de två språken. »Det är inte bra att samma ord kan betyda två olika saker», sa bonden; »Grymt», sa grisen…

Kan vi nu vara överens om att hålla »momentum» borta från det svenska språket, åtminstone till vi hittat ett bättre och mer lämpligt ord för »moment»? I så fall tänkte jag avsluta den här bloggan med några funderingar kring begreppet rörelsemängdsmomentskonstans; inte heller detta ord torde vinna något språkligt skönhetspris. I korthet, och mycket förenklat, betyder det att om något som snurrar inte utsätts för några externa krafter, så kommer det fortsätta att snurra.

Den första funderingen är klassisk, redan Newton grubblade på en variant av detta och relativitetsteorin är påverkad av följderna av Einsteins tolkning av Mach’s princip. För att inse problemet, tänk dig ett rymdskepp som är helt sfäriskt, och placera detta i ett annars helt tomt universum. Kan detta rymdskepp rotera? Vad roterar det i så fall i förhållande till; det finns ju inget annat? Ytterst handlar det om massa, trög och/eller tung, och det sista ordet är inte sagt än.

Den andra funderingen är mer handgriplig, och handlar om en liten fysikalisk leksak som jag fick en gång för länge sedan av dåvarande studierektorn på filosofiska fakultetens fysikavdelning, Lennart Samuelsson. Den har många namn — de vanligaste tycks vara »rattleback» och »celt» — och en del märkliga egenskaper:

Trots att denna wikipedia-artikel listar en del vetenskapliga undersökningar så hittar jag ingen enkel och begriplig förklaring på hur rörelsemängdsmomentskonstansen fungerar i det här fallet; om man jämför de två tidpunkterna strax efter att rattlebacken petats igång (åt »fel» håll) och strax efter det att den vänt till »rätt» snurr-riktning tycks det mig uppenbart att dess rörelsemängdsmoment bytt tecken. Vart har mellanskillnaden tagit vägen? Tallriken tycks ju inte snurra, så vad är det som »tagit upp» det försvunna rörelsemängdsmomentet? Luftpartiklar? Jorden? Universum?

Den tredje och sista funderingen tar mig tillbaka till ett tankeexperiment som någon föreslog i en diskussion en sen kväll i studentkorridoren för många år sedan; om jag minns rätt har den Thomas L. som upphovsman, även om jag kan ha lagt till och dragit ifrån diverse detaljer genom åren. Tänk dig en toalettpappersrulle, där du avlägsnat den där kartongbiten i mitten som pappret varit upprullat på. Tänk dig vidare att du befinner dig ute i rymden, långt från alla gravitationskällor[5]. Håll fast den yttre änden av pappret i ena handen och peta iväg rullen så den börjar rulla ut sig med den andra; när den rullat några varv släpper du taget om pappersändan. Hur kommer rullens bana att se ut? När den rullat ut sig helt, kommer rörelsemängdsmomentskonstansen att få den att börja rulla ihop sig igen? Det här är kanske mer ett tekniskt problem (Thomas var teknolog), men kan sitt praktiska intresse för oss fummelpellar som råkar ut för olyckor då nöden är som störst.


Fotnoter:

  1. Han redde bland annat med stor logisk stringens ut hur händelseförloppet bakom Carolas textrad »då blir vår kärlek aldrig främmande igen» måste ha sett ut. []
  2. Och det behövde sannerligen en rengöring… []
  3. Här undantar jag naturligtvis forna tiders språkliga virtuoser som Sven Jerring, Lars-Gunnar Björklund och Bengt Grive. []
  4. Jo, jag vet att somliga säger »impulsmoment»; tack, men nej tack. []
  5. Om du vill kan du återvinna ditt tänkta universum i min första fundering, men stoppa för säkerhets skull in några avlägsna galaxer så att saker och ting kan rotera som vanligt. []

Graciös elefantdans

Svårighetsgrad 1









Henri Rinck, 1921
Vit drar och gör remi

Den franske kompositören Henri Rinck, som dock levde stor del av sitt liv i Barcelona-trakten, är en ofta förkommande gäst i den här serien — här visar han hur mycket aktivitet betyder i dubbla tornslutspel. I min ursprungliga text i Schacknytt gjorde jag honom av obegriplig anledning till schweizare; en ytterligt pinsam miss. Såvtt jag kan minnas var det dock ingen som protesterade.

Jag ber också om ursäkt för rubriken; jag har ju »bara» kommit två tredjedelar in i den här serien, men det står redan klart att den knepigaste delen, den jag ägnat mest tid åt, är rubriksättandet. Den här gången komplicerades det dessutom av att jag redan haft en liknande studie av Rinck i den här serien. Torn avbildas ibland som elefanter, men även löpare har fått namnet elefant på vissa språk. Schack, liksom språk och livet självt, är fullt av komplicerade samband…

Man måste inte schacka hela tiden, vit har tid att lägga in ett och annat stilla drag — det första borde inte vara så svårt att hitta och förmodligen inte det andra heller, när du väl börjat leta efter det. Skulle du behöva mer hjälp, så kan jag berätta att slutangreppet sker längs en rad, inte en linje; vilken rad det handlar om borde inte vara så svårt att räkna ut.

Tacka och ta emot

Svårighetsgrad 2









Alois Wotawa, 1952
Vit drar och vinner

Rubriken syftar naturligtvis på ett nonsenspoem som de flesta schackspelare stöter på tidigt i sin karriär:

Tacka och ta emot
Schacka eller hitta hot

och det räcker med en blick för att inse att dagens studie inte bjuder på alltför subtila manövrer — får svart möjlighet att plocka in en ny dam utan att himlen trillar ned över hens huvud så kan vit säga ajöss till alla segerdrömmar. Men det duger inte heller med vilka brutala överfall som helst, utan det, som vanligt i studier, är en smal, precis väg som för till målet.

Du har säkert gissat att det kommer att bli matt i åtminstone en del varianter, och det är korrekt. Men för att uppnå det måste inte bara de två tornen aktiveras, utan den vita kungen måste också hjälpa till.

Den av layouttekniska skäl förkortade tidskriftens fullständiga namn är Östereichische Schachzeitung.

Svårstoppad bonde

Svårighetsgrad 1









Leonid Kubbel, 1907
Vit drar och gör remi

Ibland kan man fundera på hur det kommer sig att vit i studier så ofta spelat med huvudet under armen, och med överlägset material hamnat i en såpass akut kris att det krävs en serie kanondrag för att reda ut situationen. Här ett exempel där vit trots torn mer är i stor förlustfara eftersom svart har en svårstoppad bonde.

Det går inte att stoppa f-bonden om inte svart är samarbetsvillig. Vit får därför ta till en numera förhoppningsvis bekant metod: leta rätt på en pattbild, och göra sig av med överflödiga pjäser på ett passande sätt.

En löpare värd namnet

Svårighetsgrad 1









Peder Andreas Larsen, 1897
Vit drar och gör remi

När den här studien publicerades i Schacknytt 2003 skrev jag »Som omväxling till de sönderfallande ryska häften ur vilka jag brukar hämta material till den här spalten, har jag den här gången hittat en studie i ett sönderfallande danskt häfte, 320 danske skakopgaver från 1902». Det sönderfallande danska häftet angav ingen källa, men då SSF la ut inskannade versioner av TfS visade det sig att den publicerats där, närmare bestämt i häfte 1897/19.

Brädhögen på damflygeln borde få dig att börja tänka på patt. Det är klart, fälten på tredje raden måste täckas, och b5-bonden måste garderas, men det är väl ingen match för en löpare värd namnet?