Den som söker…

Det är ett välbekant teorem i familjen Murphys lagar att den som söker sällan hittar vad hen letar efter, men däremot ett par, tre andra saker som hen tidigare sökt förgäves efter. Vid en arkeologisk utgrävning i de strata i mina pappershögar som omfattar åren runt 1990 hittade jag följdaktligen inte det urklipp av en artikel jag skrev i Corren i juli 1988 som jag var på jakt efter, men däremot ett par brev som möjligen kan ha ett intresse för bloggens läsare; ett har jag redan publicerat, och här kommer ett till.

hildebrandTyvärr har jag inte sparat någon kopia av det brev som föranledde Alexander Hildebrands svar som syns här till vänster, men efter lite efterforskningar i gamla årgångar av Tidskrift för Schack så tror jag att jag har lyckats rekonstruera vad det handlade om. I nummer 1/1991 hade Hildebrand publicerat en liten pristävling som han kallade »5 minuter per diagram!» med tolv studier som han tyckte var av den svårighetsgraden att det skulle räcka med rubricerade betänketid. Svaren till dessa uppgifter presenterades några nummer senare, i 3/1991 för att vara exakt. Någon gång under våren/sommaren 1992 råkade jag studera några av uppgifterna närmare, och hittade ett par saker som jag tyckte förtjänade att påpekas.

Låt oss börja med nummer två, som såg ut så här:









Vit drar och vinner
E. Holm, 1911

Lösningen är inte särskilt komplicerad, och bör hittas av de flesta inom de stipulerade fem minutrarna: 1.Sg4 Le1 2.Sf6!; om svarts kung slår springaren hinner inte löparen stoppa h-bonden, och löparen kan inte gå till c3 på grund av gaffeln på d5.

Det fanns väl inget att kommentera där? Nej, men i lösningarna hade AH skrivt att »Dessvärre räcker även 2.Se3!», vilket ju inte stämmer — efter 2… Ke6! har svart full kontroll över läget; löparen hinner ta sig in på den långa diagonalen, och den svarta kungen ser till att vits springare inte kan skära av diagonalen på g7.

Den andra ställningen, nummer 4, är lite mer invecklad:









Vit drar och vinner
K. Runquist, 1956

Även här är lösningen tämligen rättfram: 1.h7 Sf6+ 2.Kg7 Sxh7 3. Se4! och svart förlorar endera springaren eller kungen; i det förstnämnda fallet hinner svart visserligen vinna tillbaks springaren, men kan sedan inte stoppa g-bonden.

Jag tyckte mig emellertid se en annan vinst; om jag minns rätt låg jag i en virtuell hängmatta våren/sommaren -92, löste de fyra första studierna i AH:s artikel, och när jag insåg att jag missat den fjärde uppgiften ägnade jag resten av dagen åt att försöka visa att »min» lösning minsann också vann — vi messerschmitt-typer beter oss så, nämligen. Alltså: 1.Se4 Kxh6 2.Kf7 Sg7 3.g4!, och där tyckte jag uppenbarligen att den vita ställningen såg tillräckligt vunnen ut. Men AH ställer en synnerligen berättigad fråga — hur hade jag tänkt vinna efter 3… Kh7?









Analysdiagram
Vit vid draget

Numera är svaret på en sådan fråga trivialt[1]; man letar bara reda på en sida på nätet som har ett gränssnitt mot Nalimovs databaser, och matar in ställningen — i det här fallet rapporterar farbror Nalimov att vit vinner i 19 drag. Lat som jag är tänker jag inte dra hela lösningen här, utan bara visa en nyckelställning:









Nyckeldiagram
Någon vid draget

Vit har två typer av hot, dels att promovera bonden och dels att sätta matt; svarts häst måste därför dels hålla något av fälten g7 och g8, samt kunna schacka den vita kungen om vit hotar matt på f7. Är vit vid draget i nyckelställningen ovan är svart inte i någon omedelbar fara, eftersom ett Kf8 kan besvaras med en schack på e6; men om svart är vid draget vore hen hjälplös, till exempel X…Sf5 X+1.Kf8 Sh6 X+2.Sf7+ Sxf7 och vit kan välja mellan gxf7 och g7+ med lätt vinst i båda fallen; detta kallas dragtvång, och är mycket vanligt förekommande i slutspel där (åtminstone) den ena parten inte har så många drag att välja mellan. Om man försöker ta sig över från analysdiagrammet till nyckeldiagrammet meddelst naturliga drag kommer man emellertid att upptäcka att vit är vid draget, så vit måste på något sätt förlora ett drag utan att svart kan utnyttja det till att komma loss. »Triangulering!» ropar den slutspelskunnige triumferande, och hen har alldeles rätt; vid lämpligt tillfälle gör vit, till exempel, Kf7-e7-f8 i stället för Kf7-f8 och har därmed tappat det tempo som gör att svart kommer att hamna i dragtvång när vit manövrerar fram nyckelställningen.

Hur mycket av detta jag insåg våren/sommaren 1992 vet jag inte — om mitt minne inte sviker mig analyserade jag ställningen när jag fick Alexanders brev och skickade honom analyser som skulle visa honom att vit vann; jag har svårt att tänka mig att jag inte skulle ha hittat den lösning jag skisserade ovan, så knepig är den inte att hitta. Om jag såg den innan jag skickade det första brevet till Hildebrand är dock mer osäkert; jag tror mer på att jag såg att svarts kung skulle bli fastlåst på h8 och svarts springare låst till g7, och bara antog att ställningen borde vara vunnen för vit. Någon gång i den här vevan stötte jag på en ställning i en slutspelsbok, just nu minns jag inte vilken, där det påstods att en viss ställning med vit vitfältslöpare plus bönder på g6 och h7 inte kunde vinna mot svart K+S som blockerade bönderna, och det påståendet lyckades jag, om jag minns rätt, peta hål på. Om jag så småningom hittar ställningen — jag tror jag har skrivit om den i LASSmeddelande, eller möjligen i Corren — så kommer den att hamna här i bloggen förr eller senare[2]. De ställningarna hade en del likheter med »min» banala vinst i Runquists studie ovan — ett genomgående tema var att offra h-bonden för att få kontroll över g7 och forcera ner g-bonden — så jag kan mycket väl ha tyckt att med kungen redan intryckt i hörnet och en pjäs som, till skillnad från vitfältslöpare, kan komma åt att schacka h8 så borde vinsten vara enkel.

Vad jag förstår kom det aldrig någon rättelse från Alexander Hildebrand i TfS — endera glömde jag att skicka in mina analyser, eller så ansåg Hildebrand dem inte särskilt övertygande, eller så hade han kontinuerlig platsbrist så länge studiespalten kvarstod. Men nu är det äntligen dags för upprättelse för Holm, och nedrättelse för Runquist…


Fotnoter:

  1. Om ställningen innehåller sex pjäser eller färre, är bäst att tillägga — mer komplicerade ställningar är ännu icke-databasifierade. []
  2. Under förutsättning, naturligtvis, att min analys fortfarande håller, eller att den visar sig fel på grund av något icke-trivialt misstag; alltför enkla missar är för smärtsamma att visa upp. []