Korning kommenterar

Peter Korning i aktion (Foto: Johan Sigeman. Bilden beskuren; klicka för att se hela bilden.)

Peter Korning i aktion (Foto: Johan Sigeman. Bilden beskuren; klicka för att se hela bilden.)

För några dagar sedan fick jag ett trevligt mejl från Peter Korning[1], min före detta klubbkamrat i LASS i början av 80-talet. Han hade en del upplysningar om varianten som Göran Forslund spelade mot Kjell Pettersson, och som jag återgav i min minnesartikel. Jag har fått tillåtelse att dela med mig till bloggens läsare av de korningska visdomsorden, och jag kommer att återge dem lite längre ned.

Men först måste jag få berätta om de, i mitt tycke, mest lysande partikommentarer som presterats på det svenska språket; inte på så sätt att de skänker läsaren djupa insikter i schackspelets teori och/eller praktik, utan därför att de åskådliggör det psykologiska trauma en förlust i ett viktigt parti kan få, samtidigt som de antyder en humoristisk distans till det tragiska förloppet. »Man måste lära sig att ta en förlust; de som inte kan det blir bridgespelare!»[2] Bakgrunden till kommentarerna är att LASS inför sista ronden i allsvenskan säsongen 1981-82 delade ledningen med Västerås; båda lagen stod på 11 matchpoäng och 32 partipoäng, och allt skulle alltså avgöras i den sista ronden; men sista matchen, mot Passanten, blev en stor besvikelse, en storförlust, och Västerås gick upp i högsta divisionen.

Dåförtiden, på den tiden vi var fyllda av ungdomlig energi, gjorde Pavel Lacko och jag maskinskrivna bulletiner över våra lagmatcher och delade ut till lagmedlemmarna, ganska ofta försedda med kommentarer av spelarna själva. Peters kommentarer till förlustpartiet i den ödesdigra matchen mot Passanten blev snabbt en del av legendfloran i klubben, och därför återgav vi dem i LASSmeddelande 1/90, sidan 33. Om du har samma typ av humor som jag, och vill undvika att få ditt fina tangentbord nedfrustat, föreslår jag att du avstår från att inmundiga något som helst slag av dryck under läsningen[3] — you have been warned…

För er som inte orkar läsa ett helt parti med kommentarer så har jag valt ut min favoritkommentar nedan:









Peter Korning – Rune Ljungberg
Ställning efter 25.Sf5

När två så fega typer möts blir det konstigt spel. Vad är det här för drag till exempel? Bättre är 1. d4 d5.

Men nog av det, här följer Peters kommentarer till varianten som spelades i Kjell Pettersson – Göran Forslund:

Jag spelade själv varianten under min tid i Linköping, med skaplig framgång, som jag minns det. Konikowski skrev ett litet häfte om varianten, det är sant, men jag tror rötterna finns i England. Åtminstone parallella rotskott. Jag stötte på den en kväll på klubben i Linköping, när Christian Hansson från Norrköping var på besök. Rimligen var det i slutet av 70-talet. Nåväl, han hade en bleknad artikel från ett gammalt nummer av Chess[4], där en del av de fantastiska vindlingarna beskrevs av en man vid namn Hardy. Jag tog en fotokopia av artikeln och började fördjupa mig och spelade sedan varianten så fort jag kom åt. (Konikowskis bok kom långt senare.)

Någon gång i början av 80-talet spelade jag i den legendariska Hastingsturneringen[5] och noterade att det vid ett av de lägre borden satt en äldre herre vid namn Hardy. När tillfälle bjöds, närmade jag mig honom och började konversera lite och undrade om han var mannen som skrivit den gamla artikeln i Chess. Jodå, det var han! Jag visade honom en av de varianter jag just då tyckte var kritisk och undrade om han mindes något av sina analyser. Han hummade mest. Innan han gick från lokalen kläckte jag ur mig att han var »rather famous in Sweden» för sin upptäckt, vilket kanske var en liten överdrift.

Någon månad senare kom ett brev till Backen, Mantorp, där jag bodde på den tiden. Hardy skrev att han förstod att jag måste vara den unge mannen från Sverige, som talat med honom om »hans» variant. Hur han fått tag på adressen vete tusan, men det gick tydligen även utan internet. Sedan kom sida efter sida med handskrivna analyser, givetvis i deskriptiv form (du vet, PxP, KB-N3, etc), som svar på den fråga jag ställt i Hastings. Vi fortsatte konversera på detta sätt under det kommande året, eller så.

1988-89, eller så, deltog jag i korr-SM och spelade varianten i ett par partier, bl a mot Kim Beijar. (Jag ska inte tråka ut dig med alltför många utvikningar, men jag borde vunnit turneringen. Men så tycker väl alla schackdårar — om inte om hade varit, så…)

Nåväl, livet i form av arbete och familj tog över under en kortare paus i schackkarriären, sisådär 30 år. Under en semester med de små liven damp ett tjockt brev ner i lådan, från sagde Kjell Pettersson. Han ursäktade sig och menade att han trodde vi hade »ett gemensamt särintresse», nämligen just den variant som spelades i blog-partiet. Numer var han, som du mycket riktigt påpekar, mest intresserad av att spela varianten från svarts sida. Han refererade till mitt parti mot Beijar och ställde frågor om vad som hade skett om, osv. Jag svarade efter bästa förmåga och ur minnet (vi var på landet) och lovade rota fram mina anteckningar när jag kom tillbaka till sta’n.

Så blev det aldrig — annat kom väl emellan. Dessutom var det nog så, att han hittat en vederläggning på varianten, en som jag inte kunde knäcka. Ett antal år senare såg jag att han publicerat ett förlustparti i korrbulletinen, där han refererade helt kort till mina analyser och på ett fint sätt påpekade att jag hade fel.

Så var det. Kul va?

Visst var det det! Jag gjorde en snabb googling, och hittade bland annat några minnesord om Otto Hardy, som förmodligen får anses vara variantens upphovsman tills någon hävdar något annat. Det första parti med 4…d5 i min databas är nämligen med Otto Hardy bakom de svarta pjäserna; partiet spelades i Brittiska mästerskapen 1963, och vit, A.R.B. Thomas, vann efter en komplicerad duell där svart tycks ligga ett halvt steg efter genom hela partiet.

En inte fullt lika snabb pappersgoogling avslöjade att det parti med Pettersson som Peter nämner i sista stycket publicerades i Korrschack 1/2002, sidan 44. Där avslöjar Pettersson också att det mycket riktigt var förlusten mot Göran som fick honom intresserad av varianten, och att Göran i sin tur hittat varianten genom att köpa Konikowskis bok som Peter skriver om ovan vid ett besök i USA.

Samma pappersgoogling, fast i andra änden av tidskriftshögen, hittade i SSKK-bulletinen 1/1991, sidan 34, en artikel där Peter berättar om sin SM-start — den intresserade kan där finna fler partier med 4…d5, underlag för en bedömning huruvida han borde vunnit korr-SM 1989 eller ej och, inte minst, fler exempel på hans underhållande prosa.


Fotnoter:

  1. Bilden som pryder inledningen är årsfärsk. Jag frågade Peter, per epost, hur han kunde se så oförskämt ung ut. Han svarade: »Ung? Jag är ju ledig på heltid, så jag ägnar mycket tid åt att smörja in mig i avocadosmör och recitera tibetanska böner baklänges.» []
  2. Citatet är plockat ur minnet, och återfinns i en artikel om Nyköpings ASKs 75-årsjubileum, om jag inte tar fel på jubileum. Det framgår inte vem som yttrade dessa ord, men jag skulle bli mycket förvånad om det inte var Gunnar Johansson. (Eftersom Nyköpings ASK genom åren har haft åtminstone tre spelare vid namn Gunnar Johansson kanske det är bäst att påpeka att det är GJ den mellerste jag syftar på [Den äldre slutade spela redan på 50-talet och den yngre kan beskådas på den fullskaliga versionen av bilden i inledningen].) []
  3. Jag är föga bekant med vätsketåligheten hos paddor och andra elektroniska surfhjälpmedel, men för säkerhets skull rekommenderar jag avhållsamhet även om du använder en sådan. []
  4. Från år 1964, enligt Peter K, modell -91; se nedan. []
  5. Red anm: Peter skrev två reserapporter från Hastings; den censurerade återfinns i Schacknytt 2/1982, och den ocensurerade i LASSmeddelande 2/1982. []

Göran på engelska

Strax före jul kom äntligen Göran Forslunds problembok (Problem Chess: Art and magic on the chessboard) ut i en engelsk version, eller två — Gambit Books publicerade den nämligen samtidigt som en e-bok i kindleformat och som en »app book» för den egenutvecklade appen Chess Studio.

Jag har ju redan tidigare skrivit en kort recension av den svenska versionen, och dessutom berättat att jag försatt mig i en ännu större jävsituation vid översättningen av boken till engelska i min minnestext, så jag avstår från längre kommentarer; ytterligare ett skäl till detta är att jag bara bläddrat genom det smakprov som återfinns på Amazon[1], och testat det generella smakprov som man kan ladda ner i Chess Studio. Kortfattat kan man väl säga att såsom svensk har man ingen anledning att välja den engelska kindle-utgåvan, som saknar den eleganta typografi som Göran gav sin svenska version, medan app-versionen kan vara ett alternativ för den som sätter ett stort värde på att kunna spela genom varianter från diagrammen. Chess Studio fungerar faktiskt även på min gamla iPhone 3GS, men den klena upplösningen (320*240 pixlar) gör att det inte är någon direkt njutning att läsa texten; med rimligt moderna apparater borde inte det vara något problem.

Den som är bekant med Gambits böcker vet att de huvudsakligen publicerar material för den aktive tävlingsspelaren, så varför ge ut Görans bok? Utan att ha några som helst bevis för det misstänker jag att John Nunn, en av grundarna av förlaget, varit positivt inställd; han har ju bland annat skrivit böcker som Solving in Style och Endgame challenge, som båda, direkt och indirekt, för fram tanken att schack innehåller mer än att bara förbättra sitt rankingtal. Jag tycker också att den inställningen skymtar fram om man läser mellan raderna i Graham Burgess’ förord:

When Göran Forslund approached Gambit with the idea of publishing his book in English, it would have been all too easy to decline. After all, it is somewhat outside our normal range of publications, and problem chess is seen as a rather specialized field. Fortunately, we took a closer look, and were intrigued. We found that Göran had written no ordinary problem book, and felt it deserved an international audience, as it could very well succeed in sparking an interest in problem chess among over-the-board players.

En högst vällovlig ambition; jag hoppas att de (och Göran) lyckas i sitt uppsåt.

I stället för recension av den engelska upplagan tänkte jag ta upp ett par punkter som relaterar till den svenska upplagan.

För det första har Robert Ericsson skannat in i stort sett alla LASSmeddelanden från 1970 till nyss (dvs 2001, då det slutade utges)[2]. Det betyder att ett flertal av Görans ursprungliga artiklar nu finns tillgängliga på LASS’ hemsida, till exempel den allra första artikeln, som var införd i mitt senaste nummer som redaktör. Även de följande numren hade alltsomoftast ett bidrag från Görans ordblandare, så den som vill studera manuskriptets framväxt kan här finna originalartiklarna.

För det andra tänkte jag påbörja den errata-avdelning som Göran aldrig hann få ut på webben. Samtliga dessa missar har, såvitt jag förstår, avlägsnats i den engelska upplagan, så detta gäller enbart den svenska upplagan:

  • Sid 15: Diagrammet saknar ett vitt torn på h8[3]:

    Detta är den klart pinsammaste missen, särskilt för mig som dels var redaktör när artikeln publicerades första gången och dels korrekturläste den svenska utgåvan, så jag hade två chanser att upptäcka felet. Det var inte förrän vid läsningen av Görans första engelska version som jag försökte förstå problemet ifråga; och det var när jag begrundade frågan varför den svarta kungen inte fick gå till f8 i stället för att tvingas sätta matt som pengen äntligen träffade myntinkastet. Några pappersgooglingar senare hade jag konstaterat att diagrammen i både Görans bok och artikel var desamma, men att originalet i Springaren såg ut som ovan.

  • Sid 30: I lösningen till Hultberg & Fröbergs problem försvarar sig »vit» i stället för »svart» inte mindre än tre gånger.
  • Sid 33: I lösningen till »Hildebrand, 1964» står Ld3+, ska vara Lc3+.
  • Sid 49, rad 17 ungefär: »vit behöver komma ut med sin vitfältslöpare»; det är svart som behöver flytta sin vitfältare.
  • Sid 86, under diagrammet: Ska stå »Självmatt i 10 drag».

Till slut två mysterier, ett olöst och ett löst. Göran upptäckte under översättningen till engelska att det fanns en version av (det nedre) diagrammet på sidan 45 där La6 står på f5 i stället; vid en närmare kontroll visade det sig att min upplaga av Smullyans bok hade löparen på f5, medan Robert Ericssons upplaga av samma bok hade löparen på a6. Ingen av oss tre kunde dock finna att den avsedda lösningen på något sätt förändrades av detta, så frågan kvarstår — varför flytta på vitfältslöparen från upplaga till upplaga? Och det lösta mysteriet rör det fragmenterade hästlopp som Göran nämner på sidorna 37-38; för att inte förstöra nöjet för kommande läsare av boken så placerar jag denna viktiga information i en fotnot[4].


Fotnoter:

  1. Men lägg märke till att det finns två varianter på detta smakprov — dels en webbversion som kan ses genom att klicka på bilden till vänster, och dels ett kindleformaterat smakprov, som fås genom att klicka på »Send a free sample». Det senare kräver dock att man har en Kindle, eller installerar kindle-programvaran på sin dator. []
  2. Det saknas för ögonblicket två, men Robert har gott hopp om att hitta dem så småningom. []
  3. Den omkullfallna hästen på a5, som veterligen inte heter Gnägg, är i själva verket en ros. []
  4. Det var Nisses häst Ptro som vann. Därvid har jag gjort det plausibla antagandet att en häst som bryter benet sannolikt inte vinner loppet; detta är dock inte helt självklart, vilket alla som såg David Hemery i programmet Superstars på 70-talet vet. []

Till minnet av Göran Forslund

Göran gör reklam för sin bok vid påskturneringen i Norrköping 2014. För lösningen på problemet, se slutet av bloggan. (Foto: Lars OA Hedlund)

Göran gör reklam för sin bok vid påskturneringen i Norrköping 2014. För lösningen på problemet, se slutet av bloggan. (Foto: Lars OA Hedlund)

Göran är borta.

Det har gått nästan en månad sedan jag fick beskedet, men jag kan inte påstå att det sjunkit in än. Jag har vant mig vid, och lärt mig hantera, många paradoxala fakta om vår värld, till exempel de som kvantmekaniken erbjuder, men att Göran Forslund, detta energiknippe som alltsomoftast föreföll fullständigt ostoppbar på en idrottsplan, skulle ha dukat under för en muskelsjukdom, ALS[1], känns overkligt, på gränsen till ofattbart.

Vi träffades, som sig bör, genom schackspelet; vi deltog båda i A-gruppen i skol-SM 1976 i Huddinge, och möttes i någon av mittenronderna. Göran stod då på toppen av sin schackkarriär, och hade några månader tidigare vunnit en förgrupp i junior-SM, och alltså deltagit i JSM-finalen. Jag hade därför en stor, kanske för stor, respekt för honom och hans kombinationsförmåga, och bytte raskt av allt som han ställde fram och bjöd remi. Vi spelade då för våra gymnasieskolor, i Nyköping respektive Skellefteå, och att vi sedan skulle bli klubbkamrater i Linköping var det naturligtvis ingen av oss som gissade.

Några år senare, på väg upp till en föreläsning på universitetet i Linköping, mötte jag Göran som var på väg från detsamma (Det visade sig senare att vi hade bott semi-grannar, sådär 20-30 meter ifrån varandra, i ett par, tre år utan att veta om det). Han berättade att han inte spelat så mycket schack de senaste åren, han hade pluggat i stället, men att han började känna sig sugen igen; och jag berättade naturligtvis om LASS, tipsade om var vi höll hus och vilka spelkvällar vi hade, och försökte locka honom att komma ner. Jag minns inte när vårt möte utanför Rydshallen ägde rum, men en titt i gamla LASSmeddelande tyder på att han inte omedelbart kom med i klubben — hans namn dyker inte upp i rankinglistorna förrän 1984, och då hade jag redan flyttat från Ryd, så det borde ha varit något eller några år tidigare.

Ironiskt nog har jag ganska få minnen av Göran i schackliga sammanhang. Han spelade mest lagmatcher, och sådana spelas ju sällan mot klubbkamrater; och de blixt- och snabbschackpartier vi spelade har inte lämnat några spår i mitt minne. Likadant är det med bridgespelandet — den enda hand jag vagt minns med Göran som partner var en av få gånger som jag såg Göran skrämd eller osäker. Jag hade underbjudit min synnerligen starka hand, och till min förskräckelse upptäckt att Göran mycket väl kunnat passa på mitt bud när jag nästan hade slam på egen hand; när Göran ändå bjöd något svagt drämde jag omedelbart till med den, som det visade sig, upplagda slammen. Göran trodde ett ögonblick att jag hade tolkat hans bud som starkt, men oron försvann snabbt när mina kort kom upp på bordet.

Vi spelade också en del fotboll och innebandy, även om Göran var en eller ett par klasser bättre än vi andra. I fotboll höll vårt lag, Caissa, till i den allra lägsta korpserien, medan Göran spelade för ett lag betydligt högre upp i systemet. Vid de matcher mot Schack-08 som då och då anordnades var han dock med, och särskilt minns jag ett mål som Göran gjorde — han spelade i försvaret, men efter en brytning nära mittplan accelererade han helt resolut förbi både med- och motspelare längs ena kanten, sneddade in framför målet och petade bollen förbi målvakten. Om jag minns rätt var det matchens enda mål.

I innebandy hade Göran och jag en överenskommelse som väl kan avslöjas nu. Om det under en match uppstod ett läge där det blev en lucka på mittplan, jag hade bollen och Göran befann sig i de bakre regionerna nära eget mål, så skulle jag omedelbart lägga en passning rakt ut i ingen-mans-land; Göran var då nämligen på väg framåt mot luckan, och om jag väntade tills jag såg honom komma ångande skulle passningen komma försent.

Framåt 90-talet var vi båda på universitetet, först som doktorander och sedan i andra funktioner, och eftersom mitt arbetsrum låg snudd på vägg-i-vägg med biblioteket tittade Göran ofta in för en pratstund om allt möjligt. Särskilt minns jag den gången som han ritade ett intrikat schema på mitt whiteboard för att förklara hur en ros, en fantasipjäs med ett märkligt rörelsemönster, kunde röra sig på schackbrädet. Detta mönster hamnade sedan på omslaget till ett LASSmeddelande[2], Linköpings ASS’ klubbtidning som jag dåförtiden var redaktör för. Ett av mina lyckokast var att be Göran skriva något om problemschack. Det blev med tiden en försvarlig hög artiklar, som han för något år sedan bearbetade och gav ut bokform; jag skrev en kort recension om den här på bloggen.

Sedan jag flyttat från Linköping blev våra kontakter av naturliga skäl färre och mer indirekta; oftast kommunicerade vi via mejl. Särskilt intensiv blev kommunikationen den senaste vintern, då Göran höll på att översätta sin problemschackbok till engelska; eftersom våra kunskaper i engelska var ungefär jämbördiga var min uppgift snarare att vara bollplank än att vara språkgranskare.

Vårt allra sista »samtal», den 8 juli, fördes dock via facebook, eftersom han hade problem med sitt mejlkonto. Han berättade att den engelska versionen av boken var planerad att ges ut i oktober; vi diskuterade förlagets information om boken och om honom; och vi enades om att förlagets »information» nog var ganska oskyldiga hyperboler.

flour1_1

I LASSmeddelande 3/1987 skrev Göran så här:

Som schackspelare måste man förr eller senare ta det stora steget och prova på korrschack. Jag tog chansen för två år sedan att få relativt lindrig start genom att anmäla mig till Cup-85. Sex partier och sen är man borta. Genom en rad olyckliga omständigheter delade jag dock gruppsegern med två andra på 5p av 6. Det svåraste hindret var min motståndare, som ville vinna gruppen ensam, och därför tog till sådana medel som att, i min tidsnöd, för första gången skicka ett kort med lördagsutdelning inför midsommarhelgen!

Därefter berättar han att han i semifinalen vunnit två snabba partier, ger dragen utan kommentarer, och avslutar med att skriva »i övriga partier står jag bättre i två, sämre i ett och obegripligt i ett»[3].

Ett av partierna, där Göran vann som svart efter 17 drag, hamnade så småningom i SSKK-bulletinens miniatyravdelning (i nummer 3/1988), med några korta kommentarer av tidningens redaktör, Jan-Olof Forsberg; jag har återgivit dem nedan med tillägget »[JOF]», samt lagt till några egna upptäckter och reflexioner (För den som föredrar att spela genom partiet finns en javascriptbaserad app lite längre ner):

Kjell Pettersson – Göran Forslund

1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lb5 Lc5 4.c3 d5

Ej omnämnt i Encyklopedin, men draget kallas på sina håll för Konikowski-varianten. [JOF]

5.Da4

I Ponziani-stil. Efter 5.Sxe5 Dg5 6.O-O Dxe5 7.d4 De6 8.exd5 Dxd5 9.dxc5 Dxc5 10.De2+ Le6 utjämnar svart, Junge – Gallinis, västtyska mästerskapet för juniorer 1987, se Fernschach nr 3/1988. [JOF]

5…Sge7 6.Sxe5 O-O 7.Lxc6 Sxc6 8.Sxc6 Dg5!

Starkare än 8…bxc6 9.O-O Df6 10.d4 Lb6 11.e5 Dg6 12.Dd1, Schön – Gallinis, samma turnering som ovan. [JOF]

9.g3

Ett beaktansvärt alternativ är 9.Kf1; det prövades i korrpartiet Scheffner – Konikowski, 1992, som slutade remi efter en kort men intensiv skärmytsling.

9…bxc6

Ett korrparti Konikowski – Rogalewicz, 1988 fortsatte med det tuffa 9…Lh3!? och enligt databasen vann svart så småningom, även om det sista draget ser avgjort skumt ut; den vita kungen tvingades ut på damflygeln, där den dock klarade sig ganska bra tack vare det reducerade materialet.

10.Dd1

Spelöppningen har varit en klar succé för svart; inte nog med att han har ett kraftigt utvecklingsförsprång (de senaste dragen har vit mer invecklat än utvecklat sina pjäser), de vita fälten i den vita ställningen saknar verkligen »sin» löpare. Här föreslår analysmodulerna 10… Dg6 med en positionell massage av de vita fälten som följd. kodaknada Jag är inte säker på att ordet »positionell» ingick i Görans annars omfångsrika vokabulär, men att han kände till ordet »massage» är däremot en underdrift; någon gång i början på 90-talet gick han en utbildning till massör, och startade dessutom en enskild firma, med en inriktning och ett namn som var typiska för Görans humor — Koda och Knåda..









Pettersson – Forslund
Svart vid draget

10…Lxf2+!?

Ett mer direkt angreppssätt, helt i Görans smak. Spelet blir nu extremt skarpt, och vits försvarskonst sätts på svåra prov.

11.Kxf2 Lg4 12.De1 f5 13.d4 fxe4+ 14.Lf4?

Ett avgörande misstag, som bara kan ha berott på att vit ansåg ställningen förlorad och inte värd att ödsla tid på. En snabb blick på ställningen borde ha övertygat honom om att »kvalitetsoffret» är starkt, och fått honom att överväga 14. Kg1 i stället.

14…Txf4+ 15.gxf4 Tf8 16.Kg1 Dxf4 17.Sd2 Lh3 0-1

En tragikomisk slutställning. Det vita mertornets enda uppgift är att ta bort ett flyktfält från den egna kungen. En trevligt slut hade uppstått om svart fått utföra e3, Df2+ och exf2 matt; torn och löpare håller fast den vita kungen och bonden sätter spiken i kistan — en matt som en problemist skulle fröjdat sig åt.

Jag tycker det här partiet väl illustrerar både Görans styrka och svaghet som schackspelare — 4…d5!? (eller, mer troligt, ?!) är ett äventyr, icke lämpat för fega och försiktiga typer som undertecknad; mot svagare motstånd kan det ge spektakulära vinster, som i partiet ovan, men mot starkare spelare blir resultatet oftast nedslående. Men vitspelaren var uppenbarligen så imponerad av Görans spel att han prövade 4…d5 själv i ett par korrpartier i början av 90-talet…

flour1_1

Som en liten ledtråd till problemet på Görans tröja så var det komponerat till en stor turnering, den femte WCCT (World Chess Composition Tournament), och temat var, i Görans översättning: »En svart pjäs besätter en ruta och lämnar den senare. En vit pjäs flyttar därefter till denna ruta där den blir slagen.» Innehållet är, tekniskt sett, relativt magert — det innehåller föga mer än temat, ehuru dubblerat — men problemlösare bekanta med den så kallade logiska skolan känner igen sig; vit har en plan, som kräver en förplan, som i sin tur kräver en förförplan…

Till slut en iakttagelse som förmodligen inte är uppenbar för alla; det tog ett tag till och med för mig att inse det — utan Göran hade den här bloggen inte funnits, eller, kanske mer korrekt uttryckt, den hade inte hetat bosjo surrar. Göran tog sitt alter ego GorFo, se till exempel »the GorFo pages», från sitt användarnamn på IDA:s datorsystem. Själv hette jag på de flesta ställen bosj, och det ska ju mycket till innan man vill låta som en tysk diskmaskin. Men på MAI hette jag bosjo, och det namnet fastnade[4][5][6]; så småningom växte det till den persona jag använder lite här och var på internet, ungefär på samma sätt som Görans GorFo.

Tack för allt, Göran; och vila i frid.


Fotnoter:

  1. Om bokstavskombinationen känns obekant så är det den sjukdom Stephen Hawking drabbades av. []
  2. En ros är en fantasipjäs som rör sig i »springarcirklar»; som en nattryttare kan den ta flera springarsteg per drag, men olikt nattryttaren böjer den av ett snäpp per steg, så att den efter åtta hopp, om den inte stöter på några hinder, kommer tillbaks till ursprungsrutan. Bilden visar vilka rutor en ros kan nå på ett (stjärnor), två (plus) respektive tre (kryss) drag. []
  3. Eftersom Göran tog 4½ poäng, och ånyo delade segern i gruppen, får man förmoda att det »obegripliga» partiet blev remi. []
  4. Om någon undrar över varför Göran hette GorFo och inte GoFor, så beror det på att namngivningsmetoderna på de olika institutionerna var något annorlunda; IDA (och IFM, om jag minns rätt) använde ”3+2” medan MAI använde ”2+3”. []
  5. Om någon undrar över varför jag, en fysiker, hade ett konto på en matte-institution så är jag numera lika ovetande; jag har för mig att det handlade om någon gemensam del i systemet. Kanske Olof eller Pontus, om de läser detta, minns? []
  6. Den andra delen av bloggens namn, surrar, har en oklarare härledning, men jag tror att det är en kombination av två delar: dels att det enda foto jag tagit under min digitala period som jag var någorlunda nöjd med visade en liten insekt hovrande över en blomma, och dels att jag, medvetet eller omedvetet, parafraserade en förträfflig blog som jag dåförtiden just upptäckt, Häggström hävdar; jag har dock inte tillräckligt mycket självförtroende för att hävda något, men att surra lite ilsket klarar ju till och med en liten insekt av… []

Vägen till schackkonsten

gorfo_2Schackböcker på svenska är en sällsynthet; jag vill minnas att jag någon gång i slutet av 80-talet uppfann ordet »gråtretande» för att beskriva den dåvarande utgivningstakten, och trots att jag inte direkt har någon järnkoll på de senare årens produktion vågar jag komma med den gissningen att de etablerade förlagens schackboksutgivning fortfarande ligger kvar på en medeltida nivå, och att de eventuella schackböcker som dyker upp på marknaden ges ut av entusiaster[1]. Det är om en sådan den här bloggan ska handla, Göran Forslunds Problemschack: Brädets konst och magi, som kom ut i början av april i år[2].

Låt mig först som sist deklarera jäv — jag inte bara känner författaren ifråga sedan vår tid som klubbkamrater i Linköpings ASS[3], jag har också läst genom manuskriptet i förhand och haft synpunkter på det, och finns dessutom, både direkt och indirekt, omnämnd i boken; bland annat citerar Göran det förmodligen enda icke-negativa yttrande om motorsport som jag någonsin fällt. Rent praktiskt betyder det att jag inte har några synpunkter av typen »varför gjorde han si och inte så?», eftersom jag redan framfört dem i ett tidigare stadium av projektet[4].

Ska man vara riktigt petnoga så hittar man inte särskilt mycket schack i Görans bok heller, så om du letar efter en bok med de senaste nyheterna runt drag 30 i Sicilianskt eller något sätt att bryta ned Berlinmuren så får du leta annorstädes. För att i någon mån avhjälpa detta så har jag letat upp och kommenterat Görans första, och mig veterligen enda, i TfS publicerade parti. Till 1976 års SM-final för juniorer hade inte mindre än tre dåvarande och blivande LASSare kvalificerat sig, förutom Göran även Jan Westlund och Mikael Broberg; den senare valde dock att avstå från finalen[5][6]. Lars Bäckström suckade i sin rapport i TfS 6/78 att spelet »… bjöd på rätt bleka insatser av de flesta finalisterna. Remivilligheten spred sig och man tycktes rätt nöjd med vad man lyckats uträtta i förgruppen», men detta gällde sannolikt inte Göran, eftersom han bidrog med summa summarum noll remier. Det blev lite för många torskar för att han skulle kunna blanda sig i tätstriden, men genom att han slog den blivande klubbkamraten Westlund avgjorde han kampen om SM-titeln till Gösta Svenns favör. Han spelade också det parti som valdes ut som det mest intressanta från juniorfinalen, och därför publicerades i TfS 9/76 (de mer utflummade kommentarerna är mina; de mer jordnära Rybkas):

För att återgå till boken så handlar den naturligtvis om schackproblem, även om Göran förnekar det i dess allra första mening (och tar tillbaka sitt förnekande redan i nästa mening). Vad han menar är att det inte är en vanlig bok om schackproblem, en som innehåller 300 utvalda problem att lösa och/eller beundra, och det har han alldeles rätt i. Jag tycker man kan hitta åtminstone tre »linjer», tre dimensioner i boken.

Den första dimensionen står problemen för. Göran behandlar inte bara traditionella problem (dvs direkt-, själv- och hjälpmatter) utan även fantasiproblem, seriedragare och så kallade retroproblem; de senare har till och med fått två kapitel, vilket möjligen kan anses vara mitt största bidrag till boken[7].

Den andra dimensionen är olika aspekter på schackproblem. Som Göran påpekar i sin inledning har han valt att inte bara ta med problem som är trevliga att lösa, utan han har också försökt beskriva hur ett schackproblems något abstrakta »skönhet» uppstår, och dessutom berättar han lite om själva hantverket bakom ett problems tillblivelse.

Den tredje dimensionen, slutligen, är Görans väg genom problemkonsten, från lösare och betraktare till problemkompositör och domare; han ägnar ett inledande kapitel åt sin introduktion i problemvärlden i mitten av 90-talet, och i resten av boken hittar man Görans problem på sina naturliga platser i denna värld. Det är nog riskfritt att anta att Göran hoppas att hans bok ska inspirera någon att ta en liknande rutt.

flour1_1

På grund av det ovan redovisade jävet har jag svårt att berätta hur bra den här boken är utan att uppfattas som den partiske iakttagare jag oundvikligen är. Jag kan bara rekommendera att läsaren skaffar sig ett eget exemplar — boken kan köpas från alla välsorterade boklådor, eller från förlaget självt — och på egen hand fördjupar sig i problemschackvärlden. Efter att ha läst boken har du förhoppningsvis nått fram till det stadium som Göran berättar om i slutet av kapitlet om »paradoxnjutning»:

Jag har i det här kapitlet gett prov på några egna problem skräddarsydda för olika tematurneringar. Utan kännedom om respektive tema skulle de flesta av dessa problem säkert verka både obegripliga och meningslösa. Med kunskap om temat antar jag att problemen numera bara verkar obegripliga…


Fotnoter:

  1. Under skrivandet av denna artikel dök Lars Grahns efterlängtade När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie upp, en bok som på intet sätt vederlägger mitt påstående. []
  2. En berättigad fråga är därför varför jag publicerar en anmälan först tre-fyra månader senare. Svaret skulle kunna vara att vissa tekniska svårigheter fördröjt arbetet, men til syvende og sidst är min närmast patologiska lättja den främsta orsaken. []
  3. Eftersom vi hade likartade intressen vid sidan om schackbrädet, och är ungefär lika gamla (Göran är, om jag minns rätt, fem dagar yngre än jag), innebar detta att vi även spelade en hel del fotboll, innebandy och bridge tillsammans med likasinnade LASSare. []
  4. Visserligen skulle det kunna vara så att Göran struntat i mina råd, eller att jag, »vid närmare eftertanke», ändrat mig, men jag svär, vid Richters Schackkavalkader, att så inte är fallet. []
  5. Enligt uppgift var överledaren och Motalalegenden Örjan Andersson rasande, och talade om för alla som ville höra på att Mikael dragit löje över schackspelet i allmänhet och honom själv i synnerhet. Året därpå hände det igen att en spelare avstod från att delta i SM-finalen trots att han vunnit en kvalificeringsgrupp — den gången var det Rickard Andersson, Örjan Anderssons son… []
  6. Mikael Broberg är för övrigt ungefär lika gammal som Göran och jag — om jag minns rätt är han två dagar yngre än jag… Det är med andra ord fritt fram för schackälskande astrologer att dra slutsatser om våra inbördes likheter och skillnader. []
  7. Den andra stora bidraget torde vara att det förmodligen var jag som fick honom att skriva den allra första artikeln om sina schackproblem i vår klubbtidning LASSmeddelande, som jag dåförtiden var redaktör för. []