Lite religionskritikkritikkritik

Den som studerar bloggarkivet noterar en viss avsaknad av artiklar under sensommaren 2012. Orsaken till detta är inte bara min sedvanliga lättja, eller något slags speciell sommarlättja; till stor del berodde bloggeritorkan på att jag kämpade med nedanstående opus, som alltmer började få drag av Povels ofullbordade. Efter ett uppehåll på ett drygt halvår gör jag nu ett nytt försök att föra mina resonemang till något slags avslut; att nå fram till en punkt är nog att hoppas för mycket, men med lite tur borde jag kunna nå fram till ett komma, i alla fall…

Nej, jag har inte råkat trycka ner »kritik-tangenten» för många gånger. Roland Poirier Martinsson (nedan förkortad till RPM, dels för att jag ska slippa riskera att stava fel på det långa och krångliga efternamnet, och dels för att den förkortningen är lätt att hålla i minnet för en ex-fysiker) presenterade förra sommaren på ledarplats i SvD en översikt över sin kritik av den kritik som han menar riktas mot religioner. Eftersom jag planerar att nedan kritisera RPMs kritik av religionskritiken och religionskritikerna, innan jag slutligen zoomar in på ett område där jag faktiskt står på RPMs sida — eller åtminstone inte är helt på den motsatta sidan — så uppfann jag det lite bökiga ordet i rubriken; vem vet, det kanske hamnar i SAOB inom några sekler…

Innan jag börjar måste jag göra klart två detaljer som jag inte tänker kritisera (och skulle jag göra det i skrivandets hetta ber jag om ursäkt på förhand): Dels rubriken (Du ska inte tro att du vet allt), som visserligen är stendum och irrelevant, men med största sannolikhet satt av en stressad nattredaktör; och dels RPMs nästan totala avsaknad av förklaringar och exempel — man kan inte förvänta sig långa uppsatser på det begränsade utrymmet som en ledarsida erbjuder. Dessutom kan det kanske behöva påpekas att jag inte på något sätt vill göra mig till tolk för alla religionskritiker; jag presenterar och försvarar utifrån ett personligt perspektiv den religionskritik som jag tycker är hållbar. Ofta formulerar jag om de teser som förs fram i artikeln, eftersom jag inte känner igen dem; jag tycker att flera av dem har drag av »halmgubbar», och jag hoppas någon kan framföra mer specifik kritik om så inte skulle vara fallet.

RPM delar upp sin kritik i fyra delar, det här är nummer ett:

Tyvärr präglas kritiken av fördomar, okunskap, irrationalitet och – sorry – dumhet. Nyss hörde jag en inspelning från en debatt mellan en katolsk präst och den framlidne Christopher Hitchens. Den senare frågade prästen, ”Tror du att Jesus är Guds son?” Prästen: ”Ja. ”Hitchens: ”Du tror verkligen det?” Prästen: ”Ja, det gör jag.” Hitchens: Du menar på fullaste allvar att han skulle vara son till Gud!?”

Den ibland briljante Hitchens var så övertygad om sin tankes förträfflighet, att han trodde att den skulle slå rot hos den som tänker tvärtom, om bara han lyckades få till intonationen. Om intelligens är att förmå betrakta världen ur olika perspektiv, då var Hitchens uppenbart seriöst dum när det handlade om religion – och många religionskritiker med honom.

Jag tror de flesta religionskritiker håller med om att de är okunnigare i frågor som rör religionen (det finns undantag, dock) än utövare av en viss religion; fördomar, okunnighet i andra frågor och »dumhet» är mer tveksamt; och »irrationalitet» synnerligen tveksamt. Det exempel som RPM anför är, såvitt jag förstår, synnerligen illa valt för att stödja hans tes. Hitchens försöker helt enkelt fråga sin debattmotståndare om han anser att »Jesus är Guds son» ska tolkas på ett bildligt eller bokstavligt sätt, och när han får ett svar av den katolske prästen som han tolkar som »bokstavligt», så tror han inte sina öron utan fortsätter att fråga. Enligt min mening kan Hitchens möjligen anklagas för att inte göra detta tydligt nog, men det tycks som RPM (och den katolske prästen?) totalt glömt bort att »X:s son», i sin ursprungliga betydelse, betyder »(manlig) person, (biologiskt) avlad av X», och att Hitchens möjligen kan ha avsett att göra detta klart. Eller så anser de verkligen att Gud är (biologisk) far till Jesus, men jag trodde att den typen av gudasagor försvann med Zeus och Kronos.

Jag tror varken på RPMs definition av intelligens eller på att »intelligens» och »dumhet» är ett motsatspar, men även om jag gjorde det kan jag inte se annat än att hans slutsats helt saknar grund, och att han inte tänkt genom sitt argument tillräckligt.

Nummer två är att kritiker tycker att religiösa människor är dumma:

Ett annat problem är att kritiken ofta utgår från att religiösa människor är obildade och dumma eller att de – med ett argument från Freud – kompenserar för psykologisk skada (ångest, otrygghet, dödsrädsla). […] Det går inte att tränga in i huvudet på dem som lever under föreställningen att världen är på väg mot större rationalitet och upplysning, och att religiösa människor är farthinder. De är för fördomsfulla.

Det här är ett argument som jag inte stött på tidigare, och därför är det nog säkrast att invänta ett förtydligande från RPM i något sammanhang. Men jag kan ändå inte låta bli att misstänka att han blandat ihop det han argumenterar för med ett par likartade åsikter som religionskritiker verkligen har och uttrycker — (1) vissa religiösa påståenden är dumma, och (2) obildade människor är ofta religiösa. För att ge ett exempel på (1) så anser jag att satsen »Jesus var, bokstavligt talat, Guds son» är dum, men jag har därmed inte sagt att den som tror det är dum i en mer generell mening. (2) är ju ett så luddigt påstående att det är svårt att argumentera för, men utan att ha några som helst siffror att visa upp skulle jag ändå vilja påstå att religiositeten är som störst i de delar av världen där en (allsidig) utbildning är som minst. Jag är ingen direkt anhängare av Marx, men hans påstående att »religionen är ett bedövningsmedel för folket» och att det primära är att avlägsna anledningen till att bedövningsmedlet behövs tycks mig i stort sett korrekt.

Jag tillhör förvisso inte dem som anser att »världen är på väg mot större rationalitet och upplysning» — hur skulle en värld som tycker att TV-apparater, mopeder och perforerat toalettpapper är viktiga uppfinningar kunna anses vara rationell? — och jag vet inte om det finns så värst många som tror att denna hypotetiska utveckling är oundviklig. Däremot skulle jag tippa att om man omformulerar RPMs påstående om de »religiösa farthindren» lite grann skulle nästan alla religionskritiker hålla med: »De som har grundtanken att världen bör sträva mot ökad rationalitet och upplysning upplever vissa religiösa påbud som hinder i denna strävan.» Återigen, bort med de »religiösa människorna» från diskussionen; kritiken mot religionens inflytande i världsliga frågor handlar nästan uteslutande om att de metoder religionen påbjuder inte motsvarar den »rationalitet och upplysning» som, enligt religionskritikern, världen bör ledas av. För att ta ett exempel som borde vara välbekant för RPM — för något år sedan uppmanade guvernören i Texas, Rick Perry, texasbor att be till Gud om regn. Kritiken i det här fallet riktas naturligtvis mot metoden »bön om regn» och Rick Perry; inte mot de religiösa människor som följde uppmaningen.

Den tredje gruppen handlar om religionens förmenta »ondska»:

Och så har vi kritik som utgår från att religionen är en dålig sak – ett klassiskt, antiintellektuellt förhållningssätt. ”Hur många människor har inte dött i religionens namn?” är en vanlig indignationsfråga (som om religion skulle vara en särskilt vanlig orsak till krig). På varje sådan fråga är svaret ”för många”, men det är framför allt sant att oerhört många levat goda liv tack vare religion. Exempelvis är det en konventionell tanke inom idéhistorien att religioner haft avgörande betydelse för framväxten av vetenskapen och mänskliga rättigheter.

Här börjar RPM, enligt min mening, i fel ände. Utgångspunkten är i stället den att religiösa menar att religion är en »god sak», för att vända lite på RPMs uttryck. Religionen har, såvitt jag kan bedöma, genom alla tider hävdat att deras moraliska principer är överlägsna alla andras, och vissa hävdar till och med att moral utgår från någon gud, och alltså inte kan existera utan ett gudomligt pekfinger. Med andra ord menar jag att religionskritiken inte utgår från att »religionen är en dålig sak», den försöker i stället att peta hål i den bild av godhet som de religiösa ställt upp mer som ett axiom än någonting annat. Hur den gör detta är RPMs fjärde punkt, vilken jag strax kommer till — låt mig först bara ifrågasätta »oerhört många» och »tack vare» i citatet ovan, och påpeka att han stavat »kontroversiell» fel i meningen efteråt (automatisk stavningskontroll kan vara ett riktigt elände ibland; inte fullt lika illa som perforerat toalettpapper, men nästan…).

Den fjärde, slutligen, handlar om att kritiken handlar om fel saker:

Avslutningsvis är det ett problem att religionskritiken inriktar sig nästan uteslutande på skandaler och avvikelser, när religionens största avtryck görs av människor som lunkar på i vardagen. Hur skulle det se ut om vi bedömde demokratin med röstfusk som måttstock? Just sådan är ofta religionskritikerns blick.

Nu börjar vi närma oss helt centrala frågeställningar[1]. Låt mig dela upp »problemet» i tre olika frågor:

1. Använder sig religionskritiken av skandaler och avvikelser? Visst, det är en del av »projektet» i den tredje avdelningen, att visa att »godhetsbilden» som de troende visar upp av sin religion är photoshoppad å det grövsta. Men naturligtvis kan en kritik av vad enskilda personer hittar på inte bli särskilt betydelsefull, om inte dessa personer sitter så pass högt upp i hierarkin att de kan anses representera sin religion i någon mening, och dessutom har kritik av den här typen lite av skymningsjournalistik över sig — om du råkat klippa till någon i fyllan och villan riskerar du såsom vanlig medelsvensson inte att hamna på kvällstidningarnas löpsedlar, men se upp om du är politiker, lärare, polis eller präst, då kan det bli krigsutbrottsrubriker; har man något av dessa yrken (och kanske något till som jag missat i hastigheten) förväntas nämligen ens moral vara högt över alla andras.

2. Använder sig religionskritiken »nästan uteslutande» av skandaler och avvikelser? Nja, det beror lite grann på vad man lägger i begreppen »skandal» och »avvikelse». Är det en skandal eller en avvikelse att påven och andra katolska potentater motsätter sig användandet av kondom även i länder där risken för HIV-smitta är stor? Jag skulle vilja påstå att de gånger man använder en »skandal» som kritik av en religion så är det inte skandalen i sig utan hur den hanteras av den organisation inom vilken skandalen sker; för att ta ett exempel som varit aktuellt några år så är det inte det faktum att vissa katolska präster begått hemskheter mot barn som en religionskritiker skjuter in sig på, utan det oerhört tafatta (jag har svårt att hitta ett snällare uttryck) sätt den katolska kyrkan har hanterat frågan.

Men även om man kan påvisa brister till och med i de allra högsta kretsarna, så är det dock mänskligt att fela, som det står i en viss gammal urkund; en religion måste värderas utifrån sina egna kvaliteter, inte efter hur dess företrädare uppträder — inte ens påven är ofelbar. Det finns dock allvarligare (generell) kritik mot religion, och den i mina ögon viktigaste invändningen som företeelse tar RPM överhuvudtaget inte upp, vilket är lite märkligt. Jag tänker på begreppet »tro», som visserligen finns i ett otal versioner, men som enkelt, kanske för enkelt, uttryckt innebär att man bör hålla något för sant även när alla tecken tyder på att det inte är det. Det skulle nog föra alltför långt att beskriva min syn på kunskap och kunskapsinhämtande här, det får eventuellt bli en senare blogga, men i korthet går den ut på att vara skeptisk till ny information som strider mot den kunskapsmängd man redan inhämtat, men samtidigt vara beredd att dumpa gammal information så fort man blivit övertygad om att den är felaktig. Min åsikt är att den »tro» som avkrävs de flesta i religiösa grupper hämmar den processen på ibland riktigt otäcka sätt. Här är det naturligtvis lättast att hitta exempel inom »avvikelserna»; ett mycket illustrativt sådant är en ormtjusarsekt i USA — för den som inte orkar läsa hela den långa artikeln så anser man i sekten att om man bara har den rätta tron kan man inte skadas av giftormar (det finns nämligen ett stycke i bibeln som kan tolkas så), varför man under vissa högmässor låter giftiga ormar gå runt i församlingen. Det inträffar naturligtvis ett och annat dödsfall, men trots detta anklagas inte de som dör för att »inte ha den rätta tron», och inte heller ifrågasätter man grundtesen när ett dödsfall sker.

Jag inser givetvis att min kritik av begreppet »tro» inte är heltäckande, och att min »kunskapsmodell» knappast kommer att revolutionera filosofin, åtminstone inte förrän jag i detalj beskrivit hur man blir »övertygad». Men det är inte min poäng just nu, utan jag ville helt kort illustrera hur man kan använda »religiösa avvikelser» för att kritisera ett, som jag tror (!), centralt begrepp inom nästan alla religioner.

3. Görs religionens största avtryck av människor som »lunkar på i vardagen»? Här närmar vi oss äntligen väsentligheter, och en fråga som jag måste lämna öppen tills vidare. RPM vill uppenbarligen svara »Ja!» på den frågan, och som han påpekar har religionskritiker ofta väldigt lite att säga om det. Mina egna tankar i ämnet är inte särskilt väl strukturerade (vilket knappast kan överraska någon som tvingat sig genom min osammanhängande prosa så här långt), men ett par frågor som omedelbart dyker upp är »hur ser detta religiösa avtryck ut?» och »på vilket sätt skiljer sig detta avtryck från ett ‘humanistiskt’[2]?» Jag skulle tippa att de flesta religionskritiker menar att de människor som »lunkar på i vardagen» utan att fundera så mycket över religiösa frågor är mer »humanistiska» än religiösa. Personligen tror jag att gemenskapen inom församlingen betytt, och fortfarande betyder, mycket, och det är inte oväsentligt i ett land där i princip all organiserad verksamhet tappar medlemmar; idrottsföreningar, politiska ungdomsföreningar, kyrkans församlingar, frikyrkor — alla har de problem med medlemstapp.

Här bör det alltså finnas något att ta vara på — gemenskaper som fungerar som ett socialt skyddsnät för individen och tar ett kollektivt socialt ansvar för det samhälle vi lever i, inte bara lokalt utan även globalt. Men kan gemenskapen bibehållas utan en tro på övernaturligheter, och utan barbariska riter[3]? Och om en gemenskap måste samlas kring fasta värderingar och kring riter, finns det en (sekulär?) bas som en större allmän gemenskap kan byggas kring, helst med ett större intellektuellt djup än det melodifestivalen representerar?

För någon månad sedan läste jag om ett engelskt experiment med en »ateistkyrka», och nu i dagarna har detta till och med uppmärksammats av DN. Nu är det här ju bara en droppe i havet, och det dröjer nog ett tag innan en ateistisk kyrka når samma status som de gamla institutionerna; för att bara ta ett exempel så har Svenska kyrkan tillgångar på omkring 36 miljarder kronor, varav nästan 5 miljarder i aktier och räntepapper[4][5]. Med andra ord så har en eventuell blivande ateistkyrka inte bara interna strukturella och organisatoriska problem att kämpa med; om man lyckas visa att konceptet fungerar kommer säkerligen de etablerade institutionerna att reagera på något sätt, hur vet jag inte, och deras ekonomiska muskler är av allt att döma skrämmande stora. Men första steget måste naturligtvis vara att visa att det går att bygga gemenskaper utan övernaturliga inslag; att ta efter det de religiösa gemenskaperna gör bra, undvika det de gör mindre bra och hitta en form som fungerar i dagens och morgondagens samhälle. Det är en utmaning som väntar både ateister och de av de religiösa som inser att en förändring är nödvändig; går det att finna en gemensam grund, eller kommer oöverstigliga meningsskiljaktligheter att leda till konflikt?


Fotnoter:

  1. Ursäkta den fyrkantiga formuleringen, men uttrycket »pudelns kärna» vore nog för provocerande i sammanhanget. []
  2. Här och framöver menar jag med ‘humanistiskt’ ett allmänt människosolidariskt förhållningssätt, inte specifikt knutet till föreningen Humanisterna. []
  3. Jag tänker naturligtvis i första hand på nattvarden; andra riter som dop, bröllop och begravning är inte fullt lika barbariska. []
  4. Och eftersom Svenska kyrkan synbarligen är helt utblottad bidrar staten med en dryg halv miljard om året för att de ska kunna ta in »medlemsavgifter» via skattsedeln och underhålla sina fastigheter. []
  5. Även den katolska kyrkan tycks vara fattiglappar; Vatikanen lever enligt uppgift på bidrag och frimärksförsäljning — om din ironidetektor inte slog i botten med en smäll när du läste förra meningen, så är den ett hopplöst fall. []

Ett självklart val

Idag börjar konklaven som ska bestämma vem som ska bli den 266:e påven. För alla numerologer är valet enkelt:

Självklart bör kardinal Biggles vara som gjuten för jobbet — inte nog med att han tjänstgjorde vid 266:e flygdivisionen under första världskriget, under det andra ledde han dessutom den 666:e flygdivisionen. Och som synes i avsnittet ovan har han erfarenhet av moderna förhörsmetoder. Vad kan katolska kyrkan mer begära?

Den prometeanska tanken

Det har väl inte undgått någon att det råder en viss turbulens i/på[1] en av de två stockholmska lokaltidningarna, Svenska Dagbladet. I augusti meddelades det att en stor omorganisation skett och att en ny chef för kulturdelen (Martin Jönsson) tillsatts; någon månad senare tvingades han försvara sina tämligen radikala åtgärder, som kortfattat (och möjligen något hårddraget[2]) bestod i att sparka alla som kunde något; och nu, för bara några dagar sedan, meddelade man att han slutar på SvD för en ny befattning på Sveriges Radio. Det är inte utan att man ser vissa likheter med engelska fotbollsmanagers, vars öde ofta hänger på hur det gått i de 5-6 senaste matcherna.

Ungefär samtidigt som beskedet om Jönssons avsked från SvD kom, publicerades det en läsvärd artikel på Newsmill. Redan det faktum att något på Newsmill kan betraktas som läsbart är måhända tillräckligt anmärkningsvärt för att påtalas i en blog, men det intressanta i sammanhanget är att artikeln skrivits av en av de ratade SvD-medarbetarna, historikern Håkan Arvidsson. I artikeln tar han upp flera intressanta teman, som till exempel »de moderna mediernas journalistik» och »kultureliter kontra masskultur», och som jag just läst Alf Ahlbergs Tankelivets frigörelse för andra eller tredje gången så slår det mig hur lite som förändrats sig i kulturella frågor sedan 30-talet. Arvidsson skriver till exempel »Det moderna samhällets bildade eliter saknar alltför ofta förmågan att nå massan med sina appeller, eftersom deras insikt i de politiska, sociala och ekonomiska problemen hindrar dem från att förenkla lösningarna till den nivå som massan kräver och önskar. De populistiska eliterna upplever inte samma restriktioner.»; det skulle kunna varit hämtat direkt ur Tankelivets frigörelse. Visst har det hänt en del på teknikfronten sedan Ahlberg skrev sin bok, men kulturfrågorna tycks avhandla samma diskussioner om samma grundprinciper som då — eller möjligen som alltid…

För visst finns det något mer eller mindre evigt i de frågor som Arvidsson tar upp, och sällan har det uttrycks bättre än i Viktor Rydbergs dikt Prometeus och Ahasverus. Rydberg låter här två välbekanta[3] mytiska figurer, från två vitt skilda epoker, träffas för diskutera de mänskliga villkoren. Prometeus (eller Prometheus, som namnet ofta skrivs), var den titan som enligt myten gav, eller återgav, elden till människorna i trots mot Zeus’ vilja, och som straff för detta kedjades fast vid en klippa där en örn varje dag hackar ut och äter hans lever, varpå den växer ut igen under natten — grekerna gillade uppenbarligen den här typen av eviga bestraffningar; ännu mer känd är ju Sisufos och hans sten. Ahasverus, Jerusalems skomakare, nekade enligt en annan, och mycket senare, legend Jesus att vila utanför sitt hus på vägen mot Golgata, och ålades därför av den milde och förlåtande gudssonen[4] att ständigt vandra från plats till plats tills jordens undergång[5].

Rydberg blandar samman de båda myterna, och kryddar med ett par droppar kristen mystik; förutom huvudaktörerna ges ett par biroller till hedersmannen Noa, som får agera berättare i inledningen, och »vålnaden av Messias», som likt det grekiska dramats »Deus ex machina» dyker upp i slutet och ställer allt tillrätta. Han lägger också till en detalj i Prometheus-myten som jag tror är hans egen — att om Prometheus fogar sig i Zeus’ lag så kommer han att återuppstå som Antikrist, och jordens undergång står för dörren. Det är inte svårt att inse varför Rydberg förbättrade legenden en smula; på så sätt kan han förklara varför Ahasverus, trött på sin ultralånga maraton, försöker övertyga Prometheus om att »vad Zeus gör är alltid det rätta».

Det budskap Prometheus fått stå som symbol för alltsedan 1800-talets början då romantikerna slog klorna i honom sammanfattar Rydberg i två korta utrop i början av dikten: »Förakten tidens gud! Tillbedjen evighetens!» Tack vare sin sinnrika omdiktning av myten har Rydberg skapat två lager av gudomlighet; Zeus — son av Kronos, tidens gud — representerar det tidsbundna, förgängliga, medan Den Evige är en lätt retuscherad bild av den kristne guden. Den prometeanska tanken är alltså att strunta i de regler och begränsningar som samtiden ålägger människan i sin strävan att utföra något; agerandet behöver bara ta hänsyn till idealet, det perfekta, det eviga.

Ahasverus får representera den mer jordbundna, alltigenom pragmatiska, ståndpunkten att »Makt är rätt och gör vad hon behagar, / Gud giver lag, men lyder inga lagar»; enligt honom pågår det visserligen en strid, men det är om makten, inte mot makten man kämpar:

Väl förs en strid, men ej mot maktens gud —
han dyrkas överallt, var än jag vandre —
nej, fejden gäller: värna egen hud,
kan du ej taga huden av de andre.
Det är de byten, du, varom man strider.
Nu säger jag dig, galning, kort och kallt:
en kamp för liv och makt står överallt
och måste rasa genom alla tider.

Den här »symboliska idédebatten» mellan Prometheus och Ahasverus kan överföras på de flesta mänskliga verksamheter, med lite olika resultat; jag kommer nedan, som allra hastigast, att ta upp tre sådana fält och mina tankar och åsikter om dem.

Det första området, och det där det enligt min mening är enklast att sympatisera med Prometheus, är politiken; tanken att vi måste hitta ett sätt att skapa en bättre värld — utan svält, utan krig och med ett ansvarsfullt och rättvist resursutnyttjande — tror jag de flesta ställer upp på. När Rydberg låter Prometheus säga att han känner sin styrka växa dag för dag, så är det förmodligen just de tekniska framstegen han tänker på; de tre kategorierna människor som han menar kämpar för den prometeanska saken är skalder, konstnärer och »tänkare/forskare», och gissningsvis är det de sistnämnda som ska leda den kampen. Men som Ahasverus snabbt påpekar finns det svårigheter på vägen för en kämpade idealism:

När prometeiske svärmare förstått
att sätta svärd i hand på de förtryckta,
kan stundom sådan lek med seger lykta,
men då är segern sken och villa blott,
ty Maktens lag tar ut sin rätt igen,
om än i annan form med andre män;
och följden är, du dåre, att din lära,
som nyss så skön för skaldens öga stod,
för honom även mister glans och ära,
då hon besudlad är med smuts och blod.

Rydberg visste naturligtvis inget om 1900-talets alla hemska »ismer», men Europa var inte direkt något fredligt semesterparadis på 1800-talet heller, och den franska revolutionen med sin dissonans mellan teorins »frihet, jämlikhet, broderskap» och praktikens hårdhänta terror var långtifrån glömd. Rydberg låter också Ahasverus berätta om maskinålderns baksida, med eländiga arbetsförhållanden och miljöförstörelse, ett tema som Rydberg skulle återvända till i sin förmodligen näst mest kända dikt, »Den nya Grottesången», och som förvisso har aktualitet även i våra dagar.

Det andra området där den prometeanska metaforen är gångbar är »kulturen», i vilket begrepp jag för ögonblicket inbegriper konst, litteratur, dramatik, film, musik och andra »traditionella» kulturformer, men inte de delar som hör till den naturvetenskapliga och matematiska sfären[6]. Här är vi tillbaka till den artikel av Håkan Arvidsson som jag nämnde i början av den här bloggan; omskrivet i termer lånade från Rydbergs dikt menar Arvidsson, om jag förstått honom rätt, att SvD med sina nedskärningar och förändringar på kulturavdelningen gått helt på Ahasverus linje från att tidigare ha varit ett av Prometheus sista fästen i Sverige.

Det ligger naturligtvis något i tanken på en »god» kultur. Det finns väl ganska få som tycker att den så kallade »mello-dramatik» som TV bjuder på under några helgkvällar på våren på allvar skulle kunna ta upp konkurrensen med »riktig» musik och »riktig» dramatik; Beethovens musik och Shakespeares dramer kommer att överleva alla schlagerfestivaler. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt att skilja på »bra» och »dålig» underhållning eller kultur; låt mig ta två exempel.

I »Groucho och jag» citerar storebror Marx en kritiker, som om en (icke-marxistisk) pjäs skrev »Det här är egentligen ingen recension utan en bekännelse. Under större delen av föreställningen satt jag och skrattade åt en mycket dålig pjäs.»; och Groucho konstaterar syrligt att kritikern inte blivit lovad att se King Lear eller En handelsresandes död utan »bara» en komedi, men att det tydligen inte dög åt kritikern att han faktiskt skrattade hela kvällen.

Ett annat exempel — 1954 gav FiB Lyrikklubb ut en samling med Dan Anderssons lyrik, i urval av Nils Ferlin. I sitt förord berättar Ferlin gripande om sitt första möte med Dan Anderssons dikter, och avslutar med att beklaga att de höll på att glömmas bort: »Dan Anderssons visor, ja — oöverträffade i svensk lyrik — sjöngs ju en tid i folkparker, på läroverksaulor och från andra tribuner. Men hur är det nu? Håller de inte på att bli bortglömda? En tung violin tonar genom dem. Är det måhända den som skrämmer? Ack, svenska folk!». Boken gavs trots allt ut i en upplaga på 10000 exemplar, så helt bortglömd var han nog inte; och under visans renässans på 60-talet fick Dan Andersson en ny publik, främst genom Gunde Johansson och Thorstein Bergman, men också genom den osannolika framgång som Hootenanny Singers hade med ”Omkring tiggarn från Luossa” på Svensktoppen.

Groucho Marx, Dan Andersson, Nils Ferlin — tre kulturföreteelser som överlever tack vare den så kallade masskulturen, ofta till »finkulturens» ohöljda förtret[7]. Och det är knappast någon isolerad företeelse — i slutet av 1800-talet hette smakdomaren i Sverige Carl David af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska akademin under många år, numera mest känd för att ha avrått svenska folket från att läsa Strindberg, Heidenstam, Söderberg, Lagerlöf, dvs i stort sett alla som numera räknas som de betydande från den tidsperioden. Lite senare rönte dåförtiden ledande kritiker som Fredrik Böök och Sten Selander samma öde; i deras fall var det modernismen som de totalt saknade känsla för[8].

Det kanske verkar som jag är pessimist beträffande Prometheus’ möjligheter att skilja mellan »god» och »dålig» kultur, och som mina exempel ovan antyder tror jag att det är nästan omöjligt att »idag» bestämma vad som fortfarande kommer att vara gångbart »i morgon»; däremot är det lättare att rumstera om i kulturen från »igår» för att hitta det som fortfarande håller »idag». Det är emellertid inte hela sanningen — jag har en del idéer om hur en mer universell kritik, en prometeansk kulturbedömningsmekanism, skulle kunna se ut, men jag är inte redo att presentera dem än. Den otålige rekommenderas att läsa C.S. Lewis’ lilla bok »An Experiment in Criticism», där han för fram mycket intressanta tankar baserade på en invertering av den kritiska processen; dess tankar kommer att vara grunden i en sådan eventuell presentation, och för närvarande (jag har säkert inte bläddrat i boken i fråga de senaste tio åren) minns jag bara att jag hade en enda liten vag invändning, så det kommer förmodligen mer att bli en exposé över Lewis’ idéer än en framställning av ett eget teoribygge.

Det tredje området där metaforen om Prometheus kan användas är den tydligaste i Rydbergs dikt — religionen. Samtidigt är det för mig som »asupernaturell»[9] uppenbart att här måste Prometheus hållas med dubbla kedjor. Anledningen är naturligtvis att vi bara alltför väl vet vad som kan hända när en religiös fanatiker anser sig ha rätt att med Prometheus som ledstjärna bryta mot lagar och förordningar. Den senaste[10] store teologen här på jorden, Xenofanes, suckade, lätt omskrivet, att människorna skapar sina gudar till sina avbilder, och ställde upp den självklara tesen att om det existerade en gud så var det en och samma för alla, och han började också notera denne guds egenskaper[11]. Så länge som man inte fortsätter hans arbete, och lyckas visa på en gemensam religiös vision — så länge som varje religiös ledare som målar ut den fantastiska framtid som väntar motsägs av ett otal andra religiösa ledare som målar ut andra, lika fantastiska, framtider — måste den religiöse Prometheus hållas fängslad. Personligen är jag övertygad om att en sådan vison är fri från såväl tomtar som gudar, och jag tänker, som engelsmännen uttrycker saken, inte hålla andan tills den visionen är framförhandlad och färdig.

Prometheus är fortfarande fastkedjad vid sin klippa; örnen äter hans lever på dagarna, och hans sår läks under nätterna; och Ahasverus vandrar jorden kring tills domedagen. Det kanske måste vara så?


Fotnoter:

  1. Det verkar som jag lyckats skapa en perpetuum mobile här; när jag skriver »i» tycker jag någon sekund senare att »på» är bättre, men när jag omsider ändrar »i» till »på» tycker jag genast att »i» nog i alla fall ser mer logiskt ut, da capo ad infinitum(O själens vaggsång / sången om någonting annat!) []
  2. Jo, jag är medveten om att de flesta auktoriteter anser att man bör skriva »hårdraget»; efter grundliga studier i ämnet (läs: jag kollade upp vad det står på Wikipedia) beslöt jag mig dock för att ansluta mig till minoritetsuppfattningen. []
  3. Detta ord bör rimligen ge kraftiga utslag på alla ironidetektorer; skulle det inte göra det, har du förmodligen råkat införskaffa en ironidetektor av andra ordningen. []
  4. Fungerade den bättre den här gången? []
  5. Såvitt jag kan bedöma är bakgrunden till den här myten några ord som Jesus fällde i något evengelium som skulle kunna uttolkas som att han skulle återkomma innan alla vid korset närvarande hade lagts i jorden; ett antal århundraden senare insåg någon lärd person att det var osannolikt att en samtida med Jesus skulle vara vid livet utan ett gudomligt ingripande, så då uppfann hen ett sådant. []
  6. Frågan om »de två kulturerna» är förvisso intressant, och jag lär återkomma till den fler gånger på den här bloggen. För den poäng som jag försöker göra i den här avdelningen finns det trots allt en skillnad mellan de två kulturerna, vilket kanske kan vara en utgångspunkt för en senare blogga. []
  7. Att förtreten var ömsesidig är nog inte för mycket sagt; se till exempel Dan Anderssons Hos den äldste förläggaren, eller Nils Ferlins Faktum är nog []
  8. I Bööks fall handlade det dessutom om att han var tyskvän och inte genomskådade Hitler i tid, för att uttrycka det försiktigt. []
  9. Jag avskyr ordet »ateist», eftersom det tillmäter min icke-tro på ett obestämt, eller möjligen obestämbart, »väsen» benämnt Gud en central plats i mitt liv. Med ordet »asupernaturell», som jag just tycks ha uppfunnit (google hittar ingenting i alla fall), vill jag bara beskriva att jag försöker inrätta mitt liv utan påverkan från övernaturliga ting eller väsen överhuvudtaget. Med andra ord är det så att tomtar, gudar och andra övernaturliga väsen bara påverkar mig indirekt, genom dem som av olika anledningar tror på dylika övernaturligheter. []
  10. Det är frestande att skriva »siste», men eftersom det är svårt att sia om framtiden väljer jag det mer försiktiga adjektivet. []
  11. Han var visserligen så övertygad om att det verkligen existerade en gud att han inte skrev »om», men given lite mer kunskap om världen är jag övertygad om att han formulerat sig lite mer försiktigt. []

En sannolikhetsuppskattning

I min ungdom, jag bör ha varit 12-13 år, hade jag under några år en »penpal» på Nya Zeeland; det var ganska vanligt på den tiden att man på detta sätt försökte förbättra mellanstadieelevernas tämligen få möjligheter att träna det engelska språket. Innan korrespondensen upphörde meddelade hon mig i ett PS följande intressanta faktum, lätt maskerat till en fråga: »Did you know that there is a New Zeeland racehorse named Bo Sjögren?», med prickarna på rätt ställe och allting. Än har jag inte lyckats tränga till botten av detta mysterium, men med ett ständigt växande internet finns det naturligtvis en möjlighet att förklaringen dyker upp så småningom. Men tills dess tänkte jag reda ut ett par mer »lokala» sannolikheter.

Hur stor är sannolikheten att en (svensk) person X har samma namn som jag?

Här har man viss hjälp av SCB:s namnsökningsservice, ur vilken källa man kan inhämta att det i Sverige finns 9800 Sjögrenar, och 43909 som har »Bo» som tilltalsnamn, varav 40 kvinnor. Lite drygt var hundrade manlig person kallas alltså »Bo», och om vi antar att bara ett litet fåtal mödrar, fäder och andra som påverkar namngivningsproceduren[1] uppfattar det extra magiska välljud som uppstår av just bokstavskombinationen »Bo Sjögren» så torde det finnas omkring 50 personer med detta namn; i mycket runda slängar är alltså sannolikheten att en godtycklig svensk har samma namn som jag ungefär 1 på 200000, eller P1 ≈ 5*10-6.

Hur stor är sannolikheten att en (svensk) person X är född på samma dag som jag?

Även här är SCB till viss hjälp, även om deras statistik inte är tillräckligt finkornig för att besvara frågan direkt. De delar i stället upp befolkningen i årsintervaller, och där kan man utläsa att det antal som fötts samma år som jag bör vara mellan ca 105000 (0-åringarna det år jag föddes) och 116000 (54-åringarna förra året). Om vi antar att dessa är någorlunda jämnt fördelade på året, så borde det betyda att ungefär 300 personer är födda på samma dag som jag, dvs P2 ≈ 3*10-5.

Hur stor är sannolikheten att en (svensk) person X är, precis som jag, »F-skalle»?

Här krävs det till att börja med en avgränsning; naturligtvis är större delen av svenska folket F-skallar, det är bara det att de inte vet om det (än). En F-skalle, ett »F-head», är en person som insett att Sveriges störste rockpoet heter Anders F Rönnblom. Men även om man begränsar gruppen till dem som vet om att de är F-skallar så kan siffran variera ganska rejält, från de tusentals skivköpare som införskaffade hans skivor under »storhetsperioden» i början av 80-talet, över de tusen som köpte »F-boxen» i mitten av 00-talet (AFRs då samlade prodúktion, på 18 CD och en DVD), till den kärntrupp på kanske 30 personer som träffas på Blidösund två gånger om året för att höra vad Anders och hans medmusikanter tänker hitta på den här gången.

Jag väljer den enkla lösningen att ta antalet registrerade på F-forumet; i skrivande stund är det 292, och det blir alltså ungefär samma sannolikhet som den förra, P3 ≈ 3*10-5.

Hur stor är sannolikheten att en (svensk) person X är »F-skalle», heter samma sak som jag och är född samma dag?

Det enkla svaret är naturligtvis att multiplicera de tre sannolikheterna ovan, vilket ger den mikromala sannolikheten P ≈ 4,5*10-15, om jag nu inte räknar fel i huvudet och hastigheten. Nu kan man visserligen, med rätt, hävda att de tre sannolikheterna långtifrån är oberoende; »Bo» var säkerligen ett vanligare förnamn på den tid då flertalet F-skallar skapades, för att bara ta ett exampel. Men som inses av mina lättsinniga uträkningar ovan är jag inte ute efter millimeterprecision, utan bara att göra en uppskattning av det märkliga faktum att signaturen »Karlösa kvarn» på F-forumet inte bara lystrar till samma namn som jag, utan dessutom, precis som jag, fyller 55 år idag.

Jag fick in två elvor à 34 kr på stryktipset på korridorstiden; att det blivit klent med utdelning på tips och lotterier sedan dess kan ju bero på detta osannolika sammanträffande[2].


Fotnoter:

  1. I mitt fall lär det enligt uppgift ha varit en moster som drömde att jag skulle heta Bo, och på den vägen blev det. []
  2. Fast, vid närmare eftertanke beror det nog snarare på att jag utomordentligt sällan väljer att slänga pengar på något så föga inkomstbringande som just tips och lotterier. []