Mörkrets tidevarv, del 2

Trots att det milda eftermiddagsljuset gör de för årstiden övliga framstegen i allt snabbare takt[1] gör det metaforiska mörkret inga tecken på att vika. Detta skrivs några timmar efter dådet i Köpenhamn, och bara några minuter efter att DN rapporterat om ytterligare våldsdåd, denna gång utanför en synagoga. Jag behöver inte titta ut genom fönstret för att inse att det är becksvart där ute.

Del 2 i denna miniserie, som inleddes med en betraktelse över mänsklighetens andliga utveckling, kommer också att handla om religion, på en mycket mer jordnära nivå än den Condorcet presterade. Med några eventuella, och i så fall ganska obetydliga, undantag så handlar det dock inte om en uttalat religionskritisk bok, utan dess avsikt är att beskriva och förklara olika religiösa seder och bruk, och sätta in dem i ett sammanhang. Även om den inte kan föra oss fram till Köpenhamn februari 2015, så kan den ge en bakgrund till bakgrunden; och det skulle kunna vara något att bygga på.

flour1_1

Några svenska mil söder om italiens huvudstad Rom ligger en liten by som heter Nemi. Där, vid en liten sjö, fanns i forntiden en offerlund med ett heligt träd där man dyrkade Diana, den romerska motsvarigheten till grekernas Artemis. Enligt myten hade denna lund en präst, vars successionsordning var ganska originell — om någon, vem som helst[2], lyckades bryta en gren på det heliga trädet hade han rätt att utmana prästen på en strid på liv och död; vinnaren blev, eller förblev, präst i Dianas offerlund vid Nemi.

frazerI slutet av 1800-talet intresserade sig den unge religionshistorikern James G. Frazer för ovanstående myt, och beslöt att skriva en bok om den och dess ursprung. Man kan tycka att en så kort historia, med få detaljer och ännu färre belägg, skulle få svårt att fylla en hel volym, och Frazer delade den meningen: »När jag för mer än trettio år sedan först företog mig att lösa detta problem trodde jag att lösningen kunde framställas mycket kortfattat…[3]» Men när första upplagan av »The golden bow» kom ut 1890 fyllde texten två volymer; och den tredje upplagan som publicerades under perioden 1911-1915 slog förmodligen något slags rekord i kategorin »mest utökade och omarbetade upplaga» — den innehöll inte mindre än tolv(!) band.

Det är dock den fjärde upplagan som blivit mest känd — de tidigare upplagorna hade varit avsedda för en religionshistoriskt intresserad publik, huvudsakligen andra forskare, men här siktade Frazer på en bredare publik; materialet komprimerades och notapparaten skippades medan den allmänna strukturen behölls. Under upplagornas gång tillkom naturligtvis resultat och argument som förändrade några av de delslutsatser som Frazer stöder sig på, men i stort behöll han sin argumentation intakt från den allra första upplagan. Med sina 888 tätskrivna sidor är det trots beskärningen en mastig bok som man inte klämmer på en kafferast.

Hur kunde den oansenliga lilla offerlunden, dess heliga träd och den stridslystna prästen fylla tolv fullmatade volymer (eller en komprimerad tegelsten)? Svaret är enkelt: Frazer använder en vetenskaplig metod som väl bara kan användas inom religionshistorien, och knappast ens där nuförtiden — analogier. Det betyder att han anför alla seder och myter han kan hitta som kan ha minsta beröring med något som kan ha hänt i Nemi. Han utgår från trädgudar, övergår till vegetationsgudar och fortsätter sedan att systematiskt vända på varje löv, om uttrycket tillåts, i offerlunden genom att ge exempel från alla jordens kända hörn, och ett par okända, på liknande seder och myter. Men även om den vetenskapliga metodiken att motivera att en religiös akt på orten A betyder en sak därför att en liknande akt utförts på orterna X, Y och Z runt om i världen inte längre är den mest ansedda så lever boken högt på sina beskrivningar av de olika religiösa och magiska föreställningar som mänskligheten hyst genom tid och rum.

Ganska tidigt gör författaren en uppdelning av riter i magiska och religiösa. De magiska riterna syftar till att tvinga naturen, andarna, eller vad det nu är som ska påverkas, att utföra vissa saker, som till exempel att låta det regna, medan de religiösa har den mer ödmjuka målsättningen att försöka beveka de krafter som styr människans vardag. Som Frazer påpekar är de senare ofta en vidareutveckling av de förra; en regnmakare vars arbete misslyckades betraktades inte med blida ögon av sin törstande stam, och att ha högre makter som en »buffert» blev därför en säkerhetsåtgärd för att kunna förklara eventuella misslyckanden. Det är naturligtvis inte alltid som det går att klassificera myter och riter på detta sätt, men Frazer gör ett övertygande jobb.

Vidare menar han att magin kan uppdelas i två huvudgrenar, den homeopatiska magin och överföringsmagin. Låt oss ta ett exempel för att skilja de båda åt: om du vill åsamka någon skada genom att sticka en nål genom en voodoodocka som liknar personen ifråga, så använder du homeopatisk magi; om du eldar upp ett klädesplagg eller en hårlock som personen en gång burit med avsikten att ge vederbörande en brännskada, eller värre, så använder du överföringsmagi. Eller, för att ta exempel från 2015 — om du går till en homeopat förväntar du dig homeopatisk magi, och om du köper biodynamiskt odlade produkter förväntar du dig överföringsmagi.

Att gå genom hela bevisföringen skulle föra för långt; bara att räkna upp rubrikerna på de sextiosex kapitlen och ge en kort sammanfattning av dem skulle kunna fylla en volym. Kortfattat kan man nog säga att Frazer har sammanställt en ypperlig katalog över de villfarelser som olika delar av mänskligheten lidit av och hur (lite) de utvecklats genom åren, från de tidiga jägarstammarnas magiska försök ända in i våra dagars religiositet.

Låt mig i stället som avslutning servera några längre citat ur boken. Först ett avsnitt där han berättar om kungar, som trots att de betraktas som gudomliga, ändå får ett blodigt slut:

»Det är en underlig sed i Bengalen», säger en gammal infödd indisk historiker, »att ärftligheten spelar så liten roll i tronföljden. En var, som dödar konungen och lyckas taga plats på tronen, erkännes omedelbart som konung. Alla emirer, vesirer, krigare och bönder underkasta sig omedelbart och betrakta honom som sin herre lika väl som hans föregångare samt åtlyda utan tvekan hans befallningar. Bengalens folk säger: ›Vi äro trogna mot tronen; vem som än är innehavare av tronen förbli vi lydiga och trogna mot den›.» En liknande sedvänja härskade förr i det lilla konungariket Passier på Sumatras nordkust. Den gamle portugisiske historikern De Barros, som skriver härom, anmärker med förvåning, att ingen förnuftig människa skulle vilja vara konung av Passier, emedan undersåtarna aldrig läto sin konung leva länge. Tid efter annan greps folket av raseri; de tågade genom stadens gator, med hög röst sjungande orden »konungen måste dö»! När konungen hörde denna dödssång, visste han, att hans timme var slagen. Den man som gav honom banehugget, var av kunglig ätt och så snart han begått denna blodiga handling och satt på tronen, betraktades han såsom laglig konung, om han blott lyckades få behålla sin plats i fred under en enda dag. Detta lyckades dock icke alltid för kungamördaren. När Fernão Peres d’Andrade på en resa till Kina lade till i Passier för att intaga en kryddlast, massakrerades två konungar och detta på det mest fredliga och ordentliga sätt, utan minsta tecken till tumult eller uppror i staden, där allt gick sin jämna gång som om mördandet eller avrättandet av en konung vore den mest alldagliga händelse. Vid ett tillfälle upphöjdes icke mindre än tre konungar till denna farliga äreställning och följde varandra i döden, alla på en dag. Folket försvarade denna sed, vilken ansågs synnerligen berömvärd och tillskrevs gudomligt ursprung, därmed, att Gud aldrig skulle låta någon så hög och mäktig varelse som en konung, vilken regerade som hans ställföreträdare på jorden, förgås genom våld, om han icke genom sina synder gjort sig fullt förtjänt därav. Långt från Sumatras tropiska ö synes en sedvänja av samma slag hava förekommit, nämligen hos de gamla slaverna. När de två fångarna Gunn och Jarmerik lyckats dräpa slavernas konung och drottning och tagit till flykten, förföljdes de av barbarerna, vilka ropade efter dem, att de skulle komma tillbaka och härska i stället för den mördade monarken, emedan kronan enligt deras gamla stadgar tillhörde den, som dräpt konungen. Men de flyende konungamördarna slogo dövörat till för löften, som de ansågo endast vara ett lockbete för att lura dem i fördärvet. De fortsatte sin flykt och barbarernas rop och larm dog bort i fjärran.

Nästa citat är ett av dem där jag tycker mig kunna spåra en viss ironi mot den kristna läran. Efter att ha beskrivit ett flertal gudar som haft egenskapen att de dött och sedan uppstått igen noterar Frazer att en av dem, Attis, kämpade med den kristne guden om det religiösa herraväldet i Rom:

Faktiskt framgår det av en anonym kristens vittnesbörd, nedskrivet under fjärde århundradet, att såväl kristna som hedningar förvånade sig över det märkvärdiga sammanfallandet mellan deras respektive gudomligheters död och uppståndelse och att detta sammanträffande gav anledning till förbittrade strider mellan de två rivaliserande religionernas anhängare, i det hedningarna förfäktade, att Kristi uppståndelse var en falsk efterhärmning av Attis’ uppståndelse, under det att de kristna med lika stor hetta förfäktade, att Attis’ uppståndelse var en djävulsk förfalskning av Kristi uppståndelse. I dessa föga värdiga gräl intogo hedningarna för en ytlig betraktare otvivelaktigt en stark position genom att påstå, att deras gud var äldre och därför efter all sannolikhet den ursprunglige, icke den efterhärmade, emedan i allmänhet originalet är äldre än kopian. Detta svaga argument kullkastades emellertid utan svårighet av de kristna. De medgåvo visserligen, att i fråga om tiden Kristus var den yngre gudomligheten, men de påvisade triumferande hans verkliga överlägsenhet i fråga om ålder genom att hänvisa till Satans list, i det denne vid ett så viktigt tillfälle rent överträffat sig själv och lyckats vända upp och ned på naturens vanliga ordning.

Ytterligare ett citat med ett litet förstulet nålstick mot ett element i de kristna dogmerna, även om det inte nämns vid namn — efter att ha gett en antal exempel på hur »barbarer» äter sina gudar, eller representanter för dem, för att enligt den homeopatiska magins princip få del av den döde gudens egenskaper, så avfyrar han denna slutkläm på kapitlet:

Det ar nu lätt att förstå, varför en vilde vill njuta köttet av ett djur eller en människa, som han betraktar såsom en gudomlighet. Genom att äta gudens kött får han del av gudens attribut och krafter. Och när guden är en sädesgud, är säden hans verkliga kropp; när han är en vingud, är druvans saft hans blod. Genom att sålunda äta bröd och dricka vin får dyrkaren del av sin guds verkliga lekamen och blod. Sålunda är vindrickandet i en vinguds, t. ex. Dionysos’, riter icke en utsvävning, utan ett högtidligt sakrament. Men det kommer en tid, när förnuftiga människor ha svårt att förstå, huru någon, som har sitt förstånd i behåll, kan antaga, att man, när man äter bröd och dricker vin, förtär en guds lekamen och blod. »När vi kalla säden Ceres och vinet Bacchus», säger Cicero, »använda vi ett vanligt talesätt; men tror du, att någon är vansinnig nog att tro, att det, som han äter, är en gud?»

Till slut kan jag inte låta bli att citera det stycke i sista kapitlet där han tar sig en titt på ödesgudinnornas väv:

Utan att gå så långt in i framtiden kunna vi belysa den väg, som tanken hittills tillryggalagt, genom att likna den vid en väv, vävd av tre slags garn — magiens svarta, religionens röda och vetenskapens vita tråd, om vi i vetenskapen få innefatta de enkla sanningar, hämtade ur naturiakttagelsen, vilka människan under alla tider i någon mån ägt. Om vi då skulle granska tankens väg ända från begynnelsen, skulle vi troligen se, att den till en början varit ett rutmönster av svart och vitt, en blandning av sanna och falska föreställningar, men ännu knappast färgad av religionens röda tråd. Men låt ögat glida längre fram över väven och vi skola märka, att medan det svarta och vita rutmönstret alltjämt fortsätter, mitt i väven, där religionen i största utsträckning ingått i dess byggnad, en purpurröd strimma uppstått, vilken omärkligt bleknar till ljusare färger, allteftersom vetenskapens vita tråd mer och mer framträder. Vid en sådan väv, rutad och streckad, genomdragen av trådar i olika nyanser, men så småningom skiftande färg, ju längre den rullas upp, kan det nutida tänkandet med alla dess divergerande syften och motstridiga tendenser, liknas. Kommer den stora rörelse, vilken under århundraden småningom förändrat tänkandets färg, att fortsättas under den närmare framtiden? Kommer månne den reaktion att inträda, som skall hejda framstegen och t.o.m. riva up mycket, som redan är färdigt? För att hålla oss till vår liknelse, vilken färg kommer den väv att få, som ödesgudinnorna nu väva på tidens dånande vävstol? Blir den vit eller röd? Vi kunna icke veta det. Ett svagt skimmer upplyser det stycke av väven, som ligger bakom oss. Moln och tätt mörker dölja den andra sidan.

»Moln och tätt mörker»; visst är det så.


Fotnoter:

  1. Enligt säkra uppgifter gör förmiddagsljuset motsvarande framryckning på morgonen/förmiddagen, då jag emellertid normalt är ur stånd att direkt iaktta dem. []
  2. I min källa, som jag strax ska presentera, står det »en förrymd slav»; jag har inte fått klart för mig om detta var ett uttalat krav eller om det var en observation av vilka det var som faktiskt utförde denna handling. []
  3. Från förordet till fjärde upplagan, som, tror jag, är den enda som översatts till svenska. []