Slut på gamla tider

Tankar om och kring musik, del 1

Per MyrbergTrettiofyran

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Trettiofyran, som jag ser det.

Helgen den 18-19 mars 1961 flyttade vi in i Edhamra i det som då var Jönåkers kommun; eftersom jag bara var tre år minns jag inte särskilt mycket av det. Från och med den 22 september 2022 är allt som återstår av de mer än sextio åren en massa minnen. Kåken är visserligen inte riven, som i Per Myrbergs klassiker, men väl såld.

Trettiofyrans text innehåller mycket av det man känner inför en så omvälvande förändring, även om detaljerna inte riktigt stämmer in; pappa gjorde, mig veterligt, inga hål i väggen och mamma klådde inte heller upp någon vicevärd[1]. Jag tänker då i första hand på den »negativa» sidan av en förändring, det att någonting försvinner. Den »positiva» sidan av en förändring, att något nytt kommer till eller ska inledas, får man söka i andra verk. Det senaste året, eller så, har jag kopplat ihop »Trettiofyran» med mitt barndomshem, och nu kommer jag inte att kunna tänka på den ena utan att också minnas den andra; minnet fungerar tydligen så.

Men Trettiofyran väcker även andra minnen. Det var ett av de allra första musikstycken som jag fastnade för, tillsammans med några av Hep Stars tio-i-topp-hits. Exakt vad det var som tilltalade min förskolemusiksmak minns jag inte, men jag bestämde mig i alla fall för att 34 måste vara ett turtal. Någon gång på mellanstadiet slog det faktiskt in — en klasskamrat hade fått ett roulettespel, och i avsaknad av kunskaper om sannolikhetskalkyl satsade jag alldeles för optimistiskt, och stod ganska raskt inför bankrutt. För att göra slut på spelet snabbt satte jag mina tre återstående marker på 34, och ser man på, det blev vinst och plötsligt var jag på grön kvist igen; med lite mer försiktig förvaltning av min återfådda förmögenhet lyckades jag ganska snart vinna. Och att jag valde min 34:e födelsedag för min disputation var naturligtvis ingen slump.

Per Myrberg gjorde då, på 60-talet, en hel del insjungningar av översättningar av låtar med tydlig doft av både country och blues; jag tänker till exempel på »Skattlösa bergen» och »Stockholmsblues»[2], men han var i främsta rummet skådespelare. Som jag nämnt tidigare såg jag pjäsen »Pariserliv» på gymnasiet, och där hade Per Myrberg en av rollerna. Jag minns inte särskilt mycket av handlingen, mer än att det handlade om en ung och upprorisk teatergrupp som under en av Frankrikes många oroliga stunder skulle sätta upp Offenbachs »Sköna Helena». Det största intrycket på mig gjorde Per Myrberg, vars rollfigur skulle spela Menelaos, när han på ett utomordentligt komiskt sätt sjöng det kända stycket med texten »Jag är Sköna Helena, Sköna Helena […] Jag är Sköna Helena, Sköna Helena … s man», för att sedan på bråkdelar av en sekund förvandla sig till en arg ung man som ifrågasatte i stort sett allting med rollen och pjäsen. En mycket skicklig sångare och skådespelare.


Fotnoter:

  1. En detalj jag alltid grubblat över; om kåken var »vår i alla väder», vad har då en vicevärd med saken att göra? Undrar om Olle Adolphson som skrev den svenska texten har redogjort för sina tankegångar någonstans… []
  2. Med svenska texter av Olle Adolphson och Beppe Wolgers, respektive. []