Schack i England, del 3

Inspirerad av Lars Grahns krönikor från turneringen i Menton beslöt jag mig för att äntligen slutföra min serie om mina schackliga äventyr i England under våren 1982 genom att berätta historien om hur jag rufflade en världsmästare. Det är särskilt detta epos, där han berättar om sitt möte med en engelsk representant i fjolårets kadett-VM, som gav mig den avgörande knuffen, men de tidigare krönikornas i serien återkommande reflektioner över hantverkares modus operanti påminde mig om att också jag har en anekdot om dylika att berätta från min Englandsvistelse. De tidigare delarna i serien, om hur jag »hjälpte» Ulf Andersson att vinna Phillips & Drew 1982 och hur jag med tur och ännu mera tur lyckades vinna flera suspekta ställningar återfinns här respektive här.

I våras träffade jag några kamrater från min tid vid universitetet i Linköping och fick det tråkiga beskedet att min vän Lars Wilzén, som var min rumskamrat i Brighton[1], hade avlidit för några år sedan. Även om vi inte hade så mycket kontakt efter brighton-tiden (vi jobbade på olika avdelningar inom IFM, fysikinstitutionen, och han bodde dessutom, med fru, barn och hundar, långt från civiliserade trakter, i vildmarkerna kring Rimforsa), så är det ju svårt att undvika att man blir närmare bekanta med varandra då man delar rum under nästan ett halvår. Jag hoppas ingen misstycker att jag smugglar in några minnen av Lasse i texten, och att jag dedicerar den här bloggan till hans minne.

När man som jag har ständiga problem med att få vågen att visa siffror som inte skulle få körkortet att ryka om polisen såg dem vid en hastighetskontroll,
så finns det vissa typer av händelser som man fruktar mer än andra. Den kanske vanligaste är något som i denna artikel kallas »tekniskt garderobfel», och som Povel Ramel utförligt undersökt i en av sina visor; även om jag gjort mitt bästa att förtränga det, så har jag naturligtvis råkat ut för detta vid ett flertal tillfällen. En annan företeelse som jag betraktar med stor misstänksamhet efter en incident på Micke Carlssons balkong är stolar av plast; den historia jag står i begrepp att berätta har ett visst släktskap med den händelsen.

En morgon i början av vår vistelse i Brighton, då vi som vanligt argumenterade om vem av oss som skulle hoppa ur sängen, stoppa ett 10p-mynt i gasmätaren, tända gaselementet och raskt hoppa tillbaka i sängen innan den djärve äventyraren fått köldskador, så måste jag ha gjort en alltför häftig rörelse, och plötsligt upptäckte jag att jag låg i en säng med enbart tre ben. När vi utfört morgonbestyren, och Lasse skrattat färdigt, gick vi ned till frukostrummet och berättade för studenthemmets allt-i-allo, Mrs Mack, om olyckan; hon lovade att ta kontakt med de hantverkare som studenthemmet hade i sin tjänst.

Den bild Lars Grahn tog av sina hantverkare påminde mig om hur jag föreställde mig slutfasen i hantverkarnas beslutsprocess, även om jag bara tänkt mig dem som två: de gick in i rummet, konstaterade olyckans omfattning, kliade sig i huvudet, utarbetade en lösning på problemet, skred beslutsamt till verket, och gick sedan belåtna till närmsta pub för att fira ett väl utfört arbete. När Lasse och jag kom tillbaka till rummet senare på dagen upptäckte vi att sagda hantverkare hade viss matematisk färdighet — de hade, helt korrekt, insett att en säng normalt har »noll modulo fyra» ben, och att det var enklare att ta bort tre fungerande ben än att sätta dit ett felande…

Att dela en »bostad» om ett rum på cirka 25-30 kvadratmeter med en vilt främmande person gick annars över förväntan. I många avseenden var Lasse och jag ganska lika; förutom den självklara detaljen att vi båda läste fysik så var vi båda icke-rökare och icke-drickare, även om Lasse då och då drack shandy vid våra pubbesök. Den största skillnaden mellan oss var nog att Lasse var morgonmänniska och jag kvällsmänniska, vilket ställde till vissa problem, men också hade sina fördelar — under de sista veckornas stressiga ex-jobbsskrivande använde jag vår gemensamma skrivmaskin på natten, och han på morgonen[2]. Lasse hade också lätt baptistiska böjelser, och smet då och då iväg till en likasinnad församling han hittat i närheten.

Det mest spännande med Lasse var att han pratade i sömnen. Det mesta han sa var endera otydligt eller obetydligt, något i stil med »Ja, just det!», som ju kan betyda lite vad som helst. En gång viskade han »Jag har två, tre, två!» och fnissade lite förtjust som om han just avslöjat en stor hemlighet; när jag frågade honom om det på morgonen hade han ingen aning om vad 232 skulle kunnat handla om.

Men den episod som etsat sig fast hårdast i minnet var den gången han plötsligt satte sig upp i sängen, stödd på högerarmen, och stirrade stint på mig med ögon som inte tycktes se något, ungefär som Gustaf Fröding i det berömda porträttet av Richard Bergh. Efter vad som tycktes vara en evighet, men säkert inte var mer än fem, tio sekunder, frågade jag, mycket tyst eftersom jag fått för mig att man inte ska väcka sömngångare och liknande: »Är du vaken?» Ytterligare en evighet om kanske fem, sex sekunder passerade utan minsta tecken på att han hört min fråga; så sa han »Näe!», och la sig ner igen. Inte heller det meningsutbytet hade han något som helst minne av morgonen därpå.

Lasse spelade inte schack mer än till husbehov, men det hände att vi då och då tittade på schackproblem — bland de första böckerna jag köpte i England fanns ett litet häfte med två-dragare, Pick of the best chess problems; det kostade 85 pence om jag minns rätt. Ofta avslutade vi dagen, på Lasses förslag, med ett problem ur boken, och han tränade efterhand både upp en icke föraktlig lösarförmåga och en förståelse för den speciella »matematisk-logiska skönheten» hos schackproblem.

För eftervärlden kommer kanske Lars Wilzén att bli ihågkommen som fysiker eller som politiker, men för mig kommer alltid minnet av människan LW att stå i centrum, hans förmåga att uppfatta det humoristiska i allt — jag kan när som helst se framför mig den gången jag påpekade att jag tyckte att hans göteborgska dialekt var härlig att lyssna på, och han låtsades mulna till: »Jag pratar väl inte götebosska — jag kommer från Alingsåååås…», varpå hans ansikte sprack upp i ett synnerligen smittande storgarv. Jag räknar tiden i Brighton till de (hittills) bästa i mitt liv, och vänskapen med Lasse var en av de allra största anledningarna till det.

Men åter till den här bloggans huvudämne. På väg till en bortamatch i Seaford fick vi reda på att vi var favoriter i matchen och borde vinna ganska lätt, eftersom motståndarna bara vara skolpojkar i sina tidiga tonår[3]. Vi hittade så småningom fram till puben där vi skulle spela och tog oss upp till andra våningen som fungerade som spellokal; när jag hittat förstabordet såg jag att min motståndare inte bara skrivit sitt namn på protokollet, utan också ett rankingtal — namnet, »S. Conquest» betydde ingenting för mig då, men siffrorna »2315» sa mig att jag förmodligen inte skulle få ett så enkelt parti som vår lagledare hade trott. Så småningom fick jag naturligtvis reda på att Conquest hösten innan vunnit kadett-VM, det vill säga världsmästerskapet i schack för ungdomar upp till 16 år, och det trots att han bara var 14 år. (Partiet kan, förhoppningsvis, spelas igenom i en app nedanför partitexten.)

Bo Sjögren

Stuart Conquest

Seaford, 1982

1.d4 Sf6 2.c4 g6 3.Sc3 d5 4.Sf3 Lg7 5.Db3

Detta drag startar den så kallade ryska varianten av Grünfeld-indiskt, ibland även benämnd efter Botvinnik, som spelade varianten vid ett flertal tillfällen i sina matcher mot Smyslov i slutet av 50-talet. Jag hade då relativt nyligen köpt Botvinniks och Estrins bok om Grünfeld, och det här var ett av mina allra första partier med varianten, kanske rentav det allra första.

5…dxc4 6.Dxc4 0-0 7.e4

Variantens utgångsställning, och förmodligen sträckte sig inte mina spelöppningsstudier längre än så, åtminstone inte vid det tillfället. Jag hade väl uppfattat att vit ska försöka hålla svart nedtryckt så gott det går, utveckla resten av pjäserna bakom det imposanta bondemassivet i centrum och sedan fullborda nedpressningen. Mina erfarenheter kan kort sammanfattas med orden »ibland går det ganska bra; ibland går det inte alls»; det här partiet borde hamnat i den senare kategorin.

7…a6!?

Den ungerska varianten, som jag tror härstammar från Adorjan; han spelade i alla fall draget med viss framgång i början av 70-talet. För mig var det säkerligen första gången jag råkade på det, det kan man se av mitt taffliga försök att bemöta draget. Jag skyller på att 7…a6 stod längst ner på sidan i Botvinniks bok, och att jag därför inte kommit så långt i studierna.

8.Le2 b5 9.Dd3?!

Damen ska naturligtvis gå tillbaka till b3, men av någon anledning tyckte jag den hade en uppgift att fylla i centrum, förmodligen att ge extra support åt e4-bonden. Eventuellt hade jag redan här planerat mitt nästa drag, men då detta implicerar ett förutseende som jag sällan visat prov under min »schackkarriär» ställer jag mig tvivlande.

9…Lb7 10.b4!?

E4-bonden var hotad, och detta är det mest radikala sättet att stoppa hotet 10…b4. Min databas innehåller tre sätt att förhålla sig till hotet mot e-bonden: att förhindra 10…b4 (10. a3; det vanligaste), att flytta bonden (10. e5; det bästa, enligt alla rimliga kriterier), och att ignorera hotet (10. 0-0; det obegripligaste).

10…a5 11.La3?

Det här draget är så krystat att frågetecknet är högst befogat, enligt min mening. Dess enda berättigande skulle vara att det håller nere svarts patenterade framstöt i Grünfeld, …c5, men det finns flera problem med draget som jag inte insåg när jag gjorde det…









Sjögren – Conquest
Svart vid draget

11…c5!?

…ett av dem är att jag ingalunda hade förhindrat …c5. Houdini föredrar visserligen 11…axb4 12.Lxb4 Sa6 13.Tb1 c5, men jag klandrar inte Conquest att han inte valde den varianten; att kunna spela …c5 trots allt jag gjort för att stoppa det måste ha känts oemotståndligt lockande.

12.Dxb5 axb4 13.Lxb4 cxb4 14.Dxb7 Da5 15.Sb1









Sjögren – Conquest
Svart vid draget

Även här har Houdini synpunkter på vårt spel; hen föredrar 15.Sd1 Ta7 16.Db5. Jag är inte riktigt säker på varför, men misstänker att det har något med punkten c3 att göra — som jag spelar får svart total kontroll över det fältet, och den springare han posterar där förlamar helt mitt spel. Efter 15.Sd1 behöver jag inte flytta hästen en gång till för att släppa ut tornet, och genom ett vältajmat Tb1 kan vit förmodligen nullifiera trycket mot a2 genom hota b-bonden. Men jag var säkerligen alltför orolig för att det skulle inträffa någon olycka på diagonalen a5-e1 för att göra några sådana överväganden; Houdini konstaterar dock kallt att vit efter [15.Sd1] b3+ 16.Kf1 bxa2 17.Lc4 har läget, dvs a-bonden, någorlunda under kontroll.

15…Ta7 16.Db5 Dxb5 17.Lxb5 Sxe4 18.Sbd2 Sc3 19.Lc4 Sc6 20.Sb3 e5!?

Svart strävar återigen att öppna linjerna för sina pjäser, denna gången löparen. Här hade kanske 20…Tc8 varit ett aningen bättre sätt att aktivera pjäserna.

21.d5 Sd4

Och här undviker svart fler avbyten med 21…Se7! Förmodligen överskattade svart, här liksom i ett senare skede, betydelsen av den fribonde som uppkommer som ett resultat av draget.

22.Sbxd4 exd4 23.0-0

Äntligen!

23…Tc8 24.Lb3 d3

Som genom något slags mirakel har jag så här långt lyckats undgå materiella förluster, men positionellt är läget inte fullt lika ljust; alla svarts pjäser står aggressivt, och d-bonden (svarts, alltså; inte vits) står redo att ställa till allsköns ofog. Till att börja med hotar en avdragare på e2, och jag beslöt mig därför för ett desperat motoffer.









Sjögren – Conquest
Vit vid draget

25.Tad1!?

Under och efter partiet kändes det här som min enda chans att »sprida lite dimridåer», det vill säga det som i dagligt tal kallas för att ruffla; när jag publicerade partiet i LASSmeddelande (1982/2) gav jag draget ett utropstecken och kommenterade att »Jag tycker om det draget. Det känns rätt». Houdini bryr sig emellertid inte om mina 35 år gamla känslor, och föreslår i stället manövern 25.Tae1 Sxa2 26.Te4 Lf8, men ger svart ett klart övertag. Att jag fortfarande gillar textdraget med sitt kvalitetsoffer beror på rent psykologiska egenheter i ställningen — det är lätt att svart koncentrerar sig på d-bonden, och ger vit motspel bara för att kunna behålla bonden. Håll med om att den ser ut att nästan på egen hand kunna vinna partiet åt svart.

25…Sxd1 26.Txd1 Lh6?

Redan där kom misstaget, enligt Houdini, som menar att en stor del av svarts fördel nu försvunnit. I stället borde han spelat 26…Tac7!, med idén att byta bort det vita tornet.

27.Se5!

Äntligen lite aktivitet! Hästen inte bara hotar att ta d-bonden och i förbigående trycker lite på f7; dess huvudsakliga mål är c6, där den pluggar igen c-linjen, hotar ytterligare en bonde, och står allmänt aktivt. Naturligtvis är 27.Txd3? Tc1+ 28.Ld1 Ta3! en katastrof, och 28.Td1 Txd1 29.Lxd1 Txa2 är inte mycket bättre.

27…d2 28.Sc6 Tac7









Sjögren – Conquest
Vit vid draget

29.g3!

Denna enkla manöver måste svart helt ha missat, eller möjligen grovt underskattat, när han spelade 26…Lh6? Svart har ingen möjlighet att rädda d-bonden, och med den försvinner större delen av svarts vinstmöjligheter.

29…Te8 30.Kf1 Kg7 31.f4 Te1+ 32.Txe1 dxe1D+ 33.Kxe1 Kf6 34.Sxb4

Simsalabim; den materiella jämvikten är återställd. Svart har fortfarande en liten fördel tack vare att min löpare är passivt posterad, men vit bör kunna hålla ihop ställningen vid korrekt försvar.

34…Tc1+ 35.Ke2 Lf8 36.Sd3 Th1 37.h4 Ld6 38.Sf2 Tg1 39.Se4+ Ke7 40.Kf2









Sjögren – Conquest
Svart vid draget

Ett taktiskt drag! Jag hade fått reda på att partiet skulle avbrytas efter 40 drag för att avdömas. Eftersom jag inte var säker på om bytet på d6 var önskvärt eller ej lade jag in detta lilla mellanhot så att avdömningsjuryn, eller hur det nu gick till, hade möjlighet att själv välja vilket som var bäst, att byta eller inte byta. Hur som helst så kom man fram till att ställningen var remi, vilket jag naturligtvis håller med om, men vits ställning är ganska ömtålig; vid efteranalyserna lyckades svart vinna gång på gång, men det berodde gissningsvis på att svart var en mycket bättre spelare än jag, och dessutom på att jag kände mig belåten med att ha »baxat min ställning ända hit», som förre finansminister Feldt kanske skulle uttryckt det, och inte lade ner min själ i analysen.

remi (efter avdömning)

Beträffande avdömningen så hittade jag i somras en hemsida om den serie jag deltog i, Mid-Sussex Chess League[4]. Där hittade jag några mejl-adresser till ligans funktionärer, och namnet på den person som hade hand om avdömningar kändes bekant; mycket riktigt, det var en av mina motståndare från våren 1982! Jag skickade ett mejl, dels för att fråga om det verkligen var han, vilket han bekräftade, och dels för att fråga om någon mindes något om avdömningen i ovanstående parti. Tyvärr var hans besked nekande i denna andra fråga; ligans arkiv hade förstörts av misstag för några år sedan, men han trodde att sådana saker som avdömningar bara sparades något eller några år i alla fall. Exakt hur den som avdömde ställningen resonerade kommer alltså med största sannolikhet att förbli en hemlighet.

Medan vi samlade ihop oss för resan hem till Brighton, hörde jag plötsligt vår chaufför och tredjebordsspelare, Dr Roger Fenn, utropa »Was THAT Stuart Conquest?», för att direkt därpå vända sig mot mig och säga, med eftertryck, »Bo, you played a VERY strong opponent tonight!» Jag mumlade något till svar, nu minns jag inte vad; idag hade jag nog svarat något i stil med »I noticed that, thank you very much!», men den gången hindrades jag endera av min trögflytande engelska, eller av min blida natur och resterna av en dygderik uppfostran.


Fotnoter:

  1. Well, Hove actually… []
  2. För att nu ingen ska tro att vi sov och skrev på maskin i samma rum så hade studenthemmet en relativt avsides liggande »lounge» där man kunde jobba utan att störa andra. []
  3. För att gå händelserna i förväg så blev detta en av våra tuffaste matcher; så småningom vann vi, men med knappast möjliga marginal, 3½-2½. []
  4. Där fick jag också reda på att jag varit ovarsam med sanningen om den tävling i vilken det första partiet i min mini-serie av bloggor spelades; det var ingen Cup, det var en Shield. Se här! []

Vägen till schackkonsten

gorfo_2Schackböcker på svenska är en sällsynthet; jag vill minnas att jag någon gång i slutet av 80-talet uppfann ordet »gråtretande» för att beskriva den dåvarande utgivningstakten, och trots att jag inte direkt har någon järnkoll på de senare årens produktion vågar jag komma med den gissningen att de etablerade förlagens schackboksutgivning fortfarande ligger kvar på en medeltida nivå, och att de eventuella schackböcker som dyker upp på marknaden ges ut av entusiaster[1]. Det är om en sådan den här bloggan ska handla, Göran Forslunds Problemschack: Brädets konst och magi, som kom ut i början av april i år[2].

Låt mig först som sist deklarera jäv — jag inte bara känner författaren ifråga sedan vår tid som klubbkamrater i Linköpings ASS[3], jag har också läst genom manuskriptet i förhand och haft synpunkter på det, och finns dessutom, både direkt och indirekt, omnämnd i boken; bland annat citerar Göran det förmodligen enda icke-negativa yttrande om motorsport som jag någonsin fällt. Rent praktiskt betyder det att jag inte har några synpunkter av typen »varför gjorde han si och inte så?», eftersom jag redan framfört dem i ett tidigare stadium av projektet[4].

Ska man vara riktigt petnoga så hittar man inte särskilt mycket schack i Görans bok heller, så om du letar efter en bok med de senaste nyheterna runt drag 30 i Sicilianskt eller något sätt att bryta ned Berlinmuren så får du leta annorstädes. För att i någon mån avhjälpa detta så har jag letat upp och kommenterat Görans första, och mig veterligen enda, i TfS publicerade parti. Till 1976 års SM-final för juniorer hade inte mindre än tre dåvarande och blivande LASSare kvalificerat sig, förutom Göran även Jan Westlund och Mikael Broberg; den senare valde dock att avstå från finalen[5][6]. Lars Bäckström suckade i sin rapport i TfS 6/78 att spelet »… bjöd på rätt bleka insatser av de flesta finalisterna. Remivilligheten spred sig och man tycktes rätt nöjd med vad man lyckats uträtta i förgruppen», men detta gällde sannolikt inte Göran, eftersom han bidrog med summa summarum noll remier. Det blev lite för många torskar för att han skulle kunna blanda sig i tätstriden, men genom att han slog den blivande klubbkamraten Westlund avgjorde han kampen om SM-titeln till Gösta Svenns favör. Han spelade också det parti som valdes ut som det mest intressanta från juniorfinalen, och därför publicerades i TfS 9/76 (de mer utflummade kommentarerna är mina; de mer jordnära Rybkas):

För att återgå till boken så handlar den naturligtvis om schackproblem, även om Göran förnekar det i dess allra första mening (och tar tillbaka sitt förnekande redan i nästa mening). Vad han menar är att det inte är en vanlig bok om schackproblem, en som innehåller 300 utvalda problem att lösa och/eller beundra, och det har han alldeles rätt i. Jag tycker man kan hitta åtminstone tre »linjer», tre dimensioner i boken.

Den första dimensionen står problemen för. Göran behandlar inte bara traditionella problem (dvs direkt-, själv- och hjälpmatter) utan även fantasiproblem, seriedragare och så kallade retroproblem; de senare har till och med fått två kapitel, vilket möjligen kan anses vara mitt största bidrag till boken[7].

Den andra dimensionen är olika aspekter på schackproblem. Som Göran påpekar i sin inledning har han valt att inte bara ta med problem som är trevliga att lösa, utan han har också försökt beskriva hur ett schackproblems något abstrakta »skönhet» uppstår, och dessutom berättar han lite om själva hantverket bakom ett problems tillblivelse.

Den tredje dimensionen, slutligen, är Görans väg genom problemkonsten, från lösare och betraktare till problemkompositör och domare; han ägnar ett inledande kapitel åt sin introduktion i problemvärlden i mitten av 90-talet, och i resten av boken hittar man Görans problem på sina naturliga platser i denna värld. Det är nog riskfritt att anta att Göran hoppas att hans bok ska inspirera någon att ta en liknande rutt.

flour1_1

På grund av det ovan redovisade jävet har jag svårt att berätta hur bra den här boken är utan att uppfattas som den partiske iakttagare jag oundvikligen är. Jag kan bara rekommendera att läsaren skaffar sig ett eget exemplar — boken kan köpas från alla välsorterade boklådor, eller från förlaget självt — och på egen hand fördjupar sig i problemschackvärlden. Efter att ha läst boken har du förhoppningsvis nått fram till det stadium som Göran berättar om i slutet av kapitlet om »paradoxnjutning»:

Jag har i det här kapitlet gett prov på några egna problem skräddarsydda för olika tematurneringar. Utan kännedom om respektive tema skulle de flesta av dessa problem säkert verka både obegripliga och meningslösa. Med kunskap om temat antar jag att problemen numera bara verkar obegripliga…


Fotnoter:

  1. Under skrivandet av denna artikel dök Lars Grahns efterlängtade När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie upp, en bok som på intet sätt vederlägger mitt påstående. []
  2. En berättigad fråga är därför varför jag publicerar en anmälan först tre-fyra månader senare. Svaret skulle kunna vara att vissa tekniska svårigheter fördröjt arbetet, men til syvende og sidst är min närmast patologiska lättja den främsta orsaken. []
  3. Eftersom vi hade likartade intressen vid sidan om schackbrädet, och är ungefär lika gamla (Göran är, om jag minns rätt, fem dagar yngre än jag), innebar detta att vi även spelade en hel del fotboll, innebandy och bridge tillsammans med likasinnade LASSare. []
  4. Visserligen skulle det kunna vara så att Göran struntat i mina råd, eller att jag, »vid närmare eftertanke», ändrat mig, men jag svär, vid Richters Schackkavalkader, att så inte är fallet. []
  5. Enligt uppgift var överledaren och Motalalegenden Örjan Andersson rasande, och talade om för alla som ville höra på att Mikael dragit löje över schackspelet i allmänhet och honom själv i synnerhet. Året därpå hände det igen att en spelare avstod från att delta i SM-finalen trots att han vunnit en kvalificeringsgrupp — den gången var det Rickard Andersson, Örjan Anderssons son… []
  6. Mikael Broberg är för övrigt ungefär lika gammal som Göran och jag — om jag minns rätt är han två dagar yngre än jag… Det är med andra ord fritt fram för schackälskande astrologer att dra slutsatser om våra inbördes likheter och skillnader. []
  7. Den andra stora bidraget torde vara att det förmodligen var jag som fick honom att skriva den allra första artikeln om sina schackproblem i vår klubbtidning LASSmeddelande, som jag dåförtiden var redaktör för. []