Peter Korning i aktion (Foto: Johan Sigeman. Bilden beskuren; klicka för att se hela bilden.)
För några dagar sedan fick jag ett trevligt mejl från
Peter Korning[], min före detta klubbkamrat i LASS i början av 80-talet. Han hade en del upplysningar om varianten som Göran Forslund spelade mot Kjell Pettersson, och som jag återgav i
min minnesartikel. Jag har fått tillåtelse att dela med mig till bloggens läsare av de korningska visdomsorden, och jag kommer att återge dem lite längre ned.
Men först måste jag få berätta om de, i mitt tycke, mest lysande partikommentarer som presterats på det svenska språket; inte på så sätt att de skänker läsaren djupa insikter i schackspelets teori och/eller praktik, utan därför att de åskådliggör det psykologiska trauma en förlust i ett viktigt parti kan få, samtidigt som de antyder en humoristisk distans till det tragiska förloppet. »Man måste lära sig att ta en förlust; de som inte kan det blir bridgespelare!»[] Bakgrunden till kommentarerna är att LASS inför sista ronden i allsvenskan säsongen 1981-82 delade ledningen med Västerås; båda lagen stod på 11 matchpoäng och 32 partipoäng, och allt skulle alltså avgöras i den sista ronden; men sista matchen, mot Passanten, blev en stor besvikelse, en storförlust, och Västerås gick upp i högsta divisionen.
Dåförtiden, på den tiden vi var fyllda av ungdomlig energi, gjorde Pavel Lacko och jag maskinskrivna bulletiner över våra lagmatcher och delade ut till lagmedlemmarna, ganska ofta försedda med kommentarer av spelarna själva. Peters kommentarer till förlustpartiet i den ödesdigra matchen mot Passanten blev snabbt en del av legendfloran i klubben, och därför återgav vi dem i LASSmeddelande 1/90, sidan 33. Om du har samma typ av humor som jag, och vill undvika att få ditt fina tangentbord nedfrustat, föreslår jag att du avstår från att inmundiga något som helst slag av dryck under läsningen[] — you have been warned…
För er som inte orkar läsa ett helt parti med kommentarer så har jag valt ut min favoritkommentar nedan:
När två så fega typer möts blir det konstigt spel. Vad är det här för drag till exempel? Bättre är 1. d4 d5.
Men nog av det, här följer Peters kommentarer till varianten som spelades i Kjell Pettersson – Göran Forslund:
Jag spelade själv varianten under min tid i Linköping, med skaplig framgång, som jag minns det. Konikowski skrev ett litet häfte om varianten, det är sant, men jag tror rötterna finns i England. Åtminstone parallella rotskott. Jag stötte på den en kväll på klubben i Linköping, när Christian Hansson från Norrköping var på besök. Rimligen var det i slutet av 70-talet. Nåväl, han hade en bleknad artikel från ett gammalt nummer av Chess[], där en del av de fantastiska vindlingarna beskrevs av en man vid namn Hardy. Jag tog en fotokopia av artikeln och började fördjupa mig och spelade sedan varianten så fort jag kom åt. (Konikowskis bok kom långt senare.)
Någon gång i början av 80-talet spelade jag i den legendariska Hastingsturneringen[] och noterade att det vid ett av de lägre borden satt en äldre herre vid namn Hardy. När tillfälle bjöds, närmade jag mig honom och började konversera lite och undrade om han var mannen som skrivit den gamla artikeln i Chess. Jodå, det var han! Jag visade honom en av de varianter jag just då tyckte var kritisk och undrade om han mindes något av sina analyser. Han hummade mest. Innan han gick från lokalen kläckte jag ur mig att han var »rather famous in Sweden» för sin upptäckt, vilket kanske var en liten överdrift.
Någon månad senare kom ett brev till Backen, Mantorp, där jag bodde på den tiden. Hardy skrev att han förstod att jag måste vara den unge mannen från Sverige, som talat med honom om »hans» variant. Hur han fått tag på adressen vete tusan, men det gick tydligen även utan internet. Sedan kom sida efter sida med handskrivna analyser, givetvis i deskriptiv form (du vet, PxP, KB-N3, etc), som svar på den fråga jag ställt i Hastings. Vi fortsatte konversera på detta sätt under det kommande året, eller så.
1988-89, eller så, deltog jag i korr-SM och spelade varianten i ett par partier, bl a mot Kim Beijar. (Jag ska inte tråka ut dig med alltför många utvikningar, men jag borde vunnit turneringen. Men så tycker väl alla schackdårar — om inte om hade varit, så…)
Nåväl, livet i form av arbete och familj tog över under en kortare paus i schackkarriären, sisådär 30 år. Under en semester med de små liven damp ett tjockt brev ner i lådan, från sagde Kjell Pettersson. Han ursäktade sig och menade att han trodde vi hade »ett gemensamt särintresse», nämligen just den variant som spelades i blog-partiet. Numer var han, som du mycket riktigt påpekar, mest intresserad av att spela varianten från svarts sida. Han refererade till mitt parti mot Beijar och ställde frågor om vad som hade skett om, osv. Jag svarade efter bästa förmåga och ur minnet (vi var på landet) och lovade rota fram mina anteckningar när jag kom tillbaka till sta’n.
Så blev det aldrig — annat kom väl emellan. Dessutom var det nog så, att han hittat en vederläggning på varianten, en som jag inte kunde knäcka. Ett antal år senare såg jag att han publicerat ett förlustparti i korrbulletinen, där han refererade helt kort till mina analyser och på ett fint sätt påpekade att jag hade fel.
Så var det. Kul va?
Visst var det det! Jag gjorde en snabb googling, och hittade bland annat några minnesord om Otto Hardy, som förmodligen får anses vara variantens upphovsman tills någon hävdar något annat. Det första parti med 4…d5 i min databas är nämligen med Otto Hardy bakom de svarta pjäserna; partiet spelades i Brittiska mästerskapen 1963, och vit, A.R.B. Thomas, vann efter en komplicerad duell där svart tycks ligga ett halvt steg efter genom hela partiet.
En inte fullt lika snabb pappersgoogling avslöjade att det parti med Pettersson som Peter nämner i sista stycket publicerades i Korrschack 1/2002, sidan 44. Där avslöjar Pettersson också att det mycket riktigt var förlusten mot Göran som fick honom intresserad av varianten, och att Göran i sin tur hittat varianten genom att köpa Konikowskis bok som Peter skriver om ovan vid ett besök i USA.
Samma pappersgoogling, fast i andra änden av tidskriftshögen, hittade i SSKK-bulletinen 1/1991, sidan 34, en artikel där Peter berättar om sin SM-start — den intresserade kan där finna fler partier med 4…d5, underlag för en bedömning huruvida han borde vunnit korr-SM 1989 eller ej och, inte minst, fler exempel på hans underhållande prosa.
Fotnoter: