Potatissallad provinçale

Mina recept, del 6

Det är egendomliga tider vi lever i, i synnerhet för tillfället. Jag tänker då i första hand varken på den pågående pandemin, det faktum att den förkortning jag förknippar med Bonniers Litterära Magasin fått en ny och allvarligare mening, eller på den allmänna överraskningen att vi tycks få något som liknar en sommar i år. Nej, egotrippad som jag är syftar jag på att de råd som för tillfället delas ut skulle kunna förkortas »gör som bosjo gör» — även utan pandemier och sommarvärme undviker jag helst folkmassor, handlar på tider då normala människor sover sin skönhetssömn, och gör så lite som möjligt. Min förhoppningsvis tillfälliga karriär som stilbildare och »role model» är jag inte så bekväm med, så jag hoppas att världen snart återgår till ett mer normalt beteende.

Men det är inte om värme- eller sjukdoms-böljor som den här bloggan ska handla, utan om en maträtt som jag blivit påmind om av den just timade näst viktigaste högtid som infaller under sommarmånaderna. Den viktigaste är naturligtvis fortfarande julaftonen den tredje söndagen i augusti. Min förmodan att den skulle upphöra var visserligen delvis korrekt, men den har de senaste åren levt vidare under lite andra former. I år blir det dock ingen julafton, vilket tycks bero både på pandemiska och ekonomiska problem.

Desto större anledning att vara tacksam för föregående vecka, den som går under kodbeteckningen »gratis-potatis-veckan» — inte nog med att man då normalt kan köpa färsk potatis till överkomliga priser för första gången på året, handlare slåss om att kunna erbjuda de billigaste knölarna. Här i byn var ICA billigast av de butiker jag besökte, 49 öre kilot[1], vilket, om jag minns rätt, var oförändrat jämfört med förra året, medan däremot Willys bidrog med vad som i sammanhanget kan betraktas som en chockhöjning — två och nittio, jämfört med förra årets 69 öre.

Potatissallad provinçale

Potatis, ca 800-900 g
1 lök
1 knippe rädisor
5 msk olivolja
4 msk vinäger
2-3 msk stark (dijon)senap, helst »Senap Provençale»
3 msk kapris
2 msk hackad persilja
2 msk hackad gräslök
salt
peppar
 
Tillagning: Koka potatisen mjuk på vanligt sätt; låt den svalna ett tag. Hacka löken fint, skiva rädisorna och ansa om nödvändigt kaprisen; lägg resultatet i en skål, tillsätt allt utom potatisen och blanda väl. Skär till sist ner den kokta potatisen i vinägretten i lagom stora bitar — mitt max-mått är en-och-en-halv cm, ungefär — och blanda noga. Kan serveras direkt, men blir enligt min mening ännu bättre om den får stå några timmar i kylen. Passar till det mesta, till exempel grillat kött.

Några kommentarer: Grunden till receptet ovan finns här, men som synes har jag fipplat lite med detaljerna. Framför allt är det rädisorna och gräslöken som kommit till, men utan att det syns på pappret så ser jag till att mängden lök är rejäl — »en lök» betyder i min bok »en riktigt stor lök», och har man ingen sådan får man ta ett par, tre mindre lökar. Även mängden kapris kan variera, och någon gång då potatismängden var i minsta laget stoppade jag dit en handfull gröna oliver; det fungerade också bra.

Om man är lite väl »het på potatisen», så är det lätt hänt att den mosar sig vid blandningen; detta påverkar dock inte smaken i någon nämnvärd grad[2], men förtar det visuella intrycket en smula, om man inte gillar anblicken av grovt potatismos. En erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att göra iordning salladen dagen innan, men att det då kan vara idé att vänta med att blanda i rädisorna till strax före serveringen; annars kan de börja se »trötta» ut.

Till slut några tankar kring själva »musten», vinägretten — det vill säga oljan, vinägern och senapen. Som synes har jag i stort följt originalreceptet, men med tanken att jag vid tillfälle ska undersöka lite andra möjligheter. Nästan alla liknande recept jag har sett har betydligt större andel olja, och en tysk översättning av en fransk matlagningsbok som jag införskaffade för ett par evigheter sedan hävdar att förhållandet bör vara två till ett, dubbelt så mycket olja som vinäger. Eftersom jag inte haft någon anledning att klaga på smaken har jag bara protesterat en aning diskret genom att låta oljan skvätta över lite grann så att de måtten varit tämligen rågade, medan vinägern fått nöja sig med strukna mått.

Och allra sist måste jag naturligtvis påpeka att jag mycket väl vet att distriktet i Frankrike heter Provençale, och inget annat. Att salladen fått namnet Provinçale beror helt enkelt på att jag inte hittat denna fantastiska senap på hyllorna den senaste tiden, utan fått nöja mig med ett provisorium — därav namnet. Mina försök att ersätta »Senap Provençale» kommer förmodligen att att bli en blogga det också, om jag finner någon lämplig blandning. Tycker ni att namnen är såpass lika att de lätt kan förväxlas, föreslår jag att ni döper om rätten till »Potatissallad amatörvençale», för jag vill inte försöka lura i någon att jag är något proffs.


Fotnoter:

  1. Man var dock tvungen att handla andra varor för 200 kr; men som bekant är det vanligen inget större problem med dagens priser. []
  2. Åtminstone inte i negativ riktning. []

En ångerfull fuskare

Bo Hedlund frågade just på facebook om vi råkat ut för fusk någon gång, och det kan kanske vara dags att berätta omständigheterna kring den gången jag råkade ut för det. För att inte i onödan förstöra min motståndares rykte tänker jag dock inte nämna hans namn, eller några närmare omständigheter, mer än att detta hände i en lagmatch någon gång på åttiotalet. Den som absolut vill veta vem det var har, om jag inte minns helt fel, numera möjlighet att genom att lägga några timmars efterforskningar på nätet ta reda på det, men jag tänker inte berätta hur det går till.

Hur som helst, det var i denna relativt normala ställning som det hände saker:









bosjo – NN
Svart vid draget

Detta måste, inom parentes sagt, vara en synnerligen harmonisk ställning, för om inte min databas ljuger har herrar Schubert och Bach (visserligen med förnamnen Thomas och Matthias, men ändå) råkat få upp samma ställning ett antal år senare.

Jag har i ovanstående ställning just spelat 16.Te1, som en förberedelse för en löparreträtt på ett eventuellt springarinhopp på f4 (Schubert – Bach fortsatte mycket riktigt så), och tagit min vanliga promenad för att titta på övriga partier. Som jag säkert avslöjat någon gång var min taktik i lagmatcher som vit oftast att spela obegripliga drag som eventuellt såg ut att hota något, samtidigt som jag vandrade omkring i spellokalen med ett odrägligt belåtet leende på läpparna. Tanken var naturligtvis att motståndaren skulle spendera mycket tid på att leta efter hot som inte fanns och därefter komma i tidsnöd, och i tidsnöden hoppades jag kunna lura honom på något sätt. Det fungerade faktiskt ganska bra.

Alltnog, jag tog en tur in i det andra rummet av de två vi spelade i, och när jag kom tillbaka såg jag min motståndare flytta b-bonden två steg. Jag satte mig på min plats, och begrundade följande ställning:









bosjo – NN
Vit är konfunderad

Efter att ha dubbel- och trippelkollat mitt protokoll sa jag till min motståndare något i stil med »det är något skumt med ställningen, jag känner inte igen den». Motståndaren ryckte till, flyttade e5-hästen till f6 och sa att han råkade ställa hästen fel när han gjorde »jadoube». Jag funderade inte så mycket på det, även om jag säkert undrade hur någon kunde vara så darrhänt att hen missade rätt ruta vid en »korrigering» — jag hade sett att jag nu kunde vinna en bonde, och slog därför omedelbart en passant. Partiet slutade snabbt; 17. axb6ep Dxb6 18. Sc4 1–0.

Det var först på vägen hem som jag med hjälp av en lagkamrat räknade ut vad som hänt. Han frågade hur jag vunnit mitt parti, och om jag slog på d6; jag svarade att nej, han gav upp innan jag hann ta bonden; varpå min lagkamrat något förbryllat sa »men jag såg ju hur han spelade Sd7…» Det som hände måste alltså ha varit att min motståndare spelade Sd7, omedelbart såg att han därmed satte bort en bonde, ställde »tillbaka» hästen på e5 (inte helt obegripligt; det brukar stå hästar på e5 i Benoni, och hade ju just gjort det här också) och spelade raskt b5 med förhoppningen att ingen skulle ha sett vad som hänt. Men gissningsvis var han så skakad över det som hänt att han mentalt gav upp partiet (17…Dxb6 är knappast det bästa, och att ge upp för att man förlorar en bonde är väl lite väl tidigt, åtminstone i en lagmatch).

Jag har också varit med om ett intressant fall av icke-fusk. I Norrköpings-SM 1988 kom jag en rond några minuter för sent; jag pendlade varje dag från Linköping, och kombinationen buss-tåg-spårvagn skapade en del förseningar. När jag kom till brädet såg jag att min motståndare, lite oväntat, spelat 1.d3. Efter ett kort och ganska ointressant parti tog vi remi, och jag fick reda på anledningen till det ovanliga öppningsdraget — han hade suttit och pratat med en kamrat som satt vid brädet bredvid, och när han skulle göra sitt drag hade han råkat få tag på fel bonde — han öppnade alltid med 1.e4. Eftersom han inte kunde någon teori på 1.d4, och hans kamrat skrattande påpekade att rörd är förd, och att han nog sett att han rörde d-bonden, så spelade han 1.d3 för att försöka länka in det engelskt, som han kände till relativt väl.

When you read this…

För några veckor sedan dök detta oroande meddelande upp i mitt facebook-flöde:

For my fans and friends: you are all very lovely people, but it’s check-out time and i can’t be late. The last 3 anthologies should give you a good representation of what i tried to do while i was here: ’RES IPSA LOQUITOR’, ’CURRICULUM VITAE’, ’SOTTO VOCE’. I hope it will provide some degree of lasting pleasure. It has certainly been my pleasure to play for you.

I början av veckan kom så det besked vi fans fruktat alltsedan den dag förra sommaren, då Paul Kopasz meddelade att han diagnostiserats med strupcancer — Paul K slutade sina inspelningar den 16 mars 2020[1].

Om du aldrig hört talas om Paul Kopasz, utom möjligen då jag nämnt hans namn i förbigående här på bloggen, så är du knappast ensam. I åtminstone ett avseende är han emellertid världens främste låtskrivare — hans produktivitet, nämligen. Under åren 1992-1997 gav han ut 9 fullmatade CD-skivor (The blue sun, The big nowhere, The killer in the rain, Blues for Charlie Lucky, Garden of forking paths, Achilles heel, Saratoga, A wilderness of mirrors och Love is a gas), en lajv-skiva (Now and at the hour of our death, amen) plus lite annat smått och gott — de åren är de magra i hans produktion; sammanlagt skapade han bortåt 120(!) verk; kassetter, LP-skivor och CD. Jag tvivlar på att någon har full koll på hans diskografi; jag gjorde själv ett försök för tiotalet år sedan, och vill minnas att jag räknade till över 90 skivor…

Hur ska man karakterisera hans musik? Han gav sig i kast med i stort sett allt från handklapps-gospel till högenergi-heavymetal-punk, men jag återkommer ändå till ett omdöme jag tror mig ha läst någonstans — han var den ende genuine bluesmannen som kommit fram efter punken. En experimenterande bluesman, med ena benet fast förankrat i rockmusiken och det andra i beat-poesin; den bilden är nog inte helt vilseledande i alla fall. Punken, eller vad det nu är, har dock satt sina spår både i hans sång och hans gitarrspel; där finns en intensitet, gränsande till desperation, som man sällan finner i bluesmusiken.

Några länkar för den som vill göra egna undersökningar: PK:s nuvarande bandcamp-sida som för närvarande innehåller 46 CD-skivor, bland annat två av de tre samlingskivor som han hoppas ska bli hans »legacy»; förhoppningsvis dyker »Sotto voce» också upp där så småningom.[2]. Ett annat sätt att fördjupa sig i hans musik är att lyssna på några av de »tributprogram» som gjorts, till exempel av Kakie Urch och Trash flow radio; det förra innehåller mestadels musik, det senare låter många av Pauls vänner genom åren komma till tals[3]. En del av hans dåvande produktion placerade han för 20-talet år sedan på archive.org — ljudkvaliteten är inte alltid den allra bästa, men för den som tycker att »gratis är gott» finns där en hel del godis att hämta.

Mina personliga favoriter är The big nowhere, som var den första skiva med Paul K jag köpte, och Blues for Charlie Lucky, som av många[4] räknas som hans bästa. Om du bara tänker lyssna på en enda låt av Paul K föreslår jag den avslutande låten på Blues för Charlie Lucky, Charlie Lucky says[5][6][7][8]. Sångar-jaget har en dialog med den legendariska maffia-bossen Charles »Lucky» Luciano — han berättar hur hemsk tillvaron är, men bossen påpekar att livet ändå måste levas:

My own bad hand was dealt me
Now I got to play it down
Make this precious gift of life
My own personal crown

The killer and the healer
And the artist and the thief
The life of each is a mystery
So illogical and brief


Fotnoter:

  1. Bredvid en sådan katastrof torde övriga nyheter kunna betraktas som helt covidkommande (Jag ber om ursäkt, men jag var tvungen att klämma in den ordleken någonstans. Jag hoppas det räknas mig tillgodo att jag gömt undan den i en fotnot.) []
  2. Han hade tidigare ytterligare en sida, paulksongs, men den är nu blank — han varnade redan i höstas att han tyckte han spelat in för mycket junk, och att han tänkte rensa i skivbeståndet; en hastig blick visar emellertid att har kastat ut åtskilliga gullebarn med badvattnet… []
  3. Båda programmen är två timmar långa; det andra innehåller dessutom en halvtimmes »bonusmusik» som inte hann spelas under programmet. []
  4. Dvs av mig och åtminstone en person till. []
  5. Skulle du kunna tänka dig en andra låt, så kan jag rekommendera Everything that glitters []
  6. … och vill du höra ytterligare en låt, så varför inte Robespierre. []
  7. Paul K kunde också tolka andras låtar, till exempel denna. []
  8. Nä, nu får du för höge Pharao börja leta själv… Nå, en favorit till ska du få, den vars titel antyds i rubriken (jämför gärna med denna lite mer avrundade lajv-version) []

All this strength…

Om du någon gång besökt Bryggarsalen i Stockholm vet du att den har en ganska märklig konstruktion — närmast scenen är det högt i tak, men längre bak finns en överbyggnad som kan användas som en gammaldags teaterbalkong, även om det säkerligen inte var vad den ursprungligen var avsedd för. Såvitt jag vet är det enda sättet att ta sig upp på denna överbyggnad en spiraltrappa av den där typen som ser ut som en efterkonstruktion; och det var på väg upp i denna trappa som jag den 27:e april 2013 råkade stöta på den artist, David Olney, som jag kommit för att se[1].

Han stannade, tvekade en sekund, och sa sedan något i stil med »Jag vet att jag sett dig någonstans, men jag kan just nu inte placera dig. Vi har väl träffats förut?» Jag berättade då för honom att jag för omkring tio år sedan rest till Birmingham (den engelska versionen, inte den i Alabama) för att se honom, och att han där spelat en konsert inför kanske dussinet åhörare. Vi pratades också vid några minuter innan föreställningen, och jag fick tillfälle att berätta att det faktiskt var han som kontaktat mig runt 1995 — han tackade mig via e-post för några sidor med Townes Van Zandts texter jag transkriberat och lagt upp på internet. Han såg lite förvirrad ut, och anmärkte att han förmodligen hade förträngt konserten ifråga[2].

Det känns konstigt att tänka tillbaka på den episoden, och veta att han inte längre är i livet. Förra lördagen, den 18:e januari, var han på en låtskrivarfestival i Florida, »30A songwriters festival». På eftermiddagen spelade han in ett halvtimmes program med en lokal radiokanal, och som brukligt är nuförtiden så hamnade det nästan omedelbart på youtube:

På kvällen samma dag deltog han i ett slags ”runda-bordet”-konsert med två andra låtskrivare, där deltagarna turades om att spela låtar. Mitt i sin tredje låt slutade Olney spela, bad om ursäkt — och dog, trots omedelbara upplivningsförsök från en läkare i publiken.

För mer än tio år sedan startade Olney en »video-cast», eller vad det nu ska kallas. Från början hette den Hear and now, och sändes på ustream, en sajt som nu tycks tagits över av IBM, men flyttades efter något år över till youtube, där serien fick namn efter en av Olneys låtar, You never know. Ett avsnitt i veckan, med mycket få pauser, ger till slut en imponerande samling — det hann med åren bli runt 400 program. De följde oftast en och samma mall — först fick den kommersiella delen av verksamheten sitt, skivor, kommande spelningar etc.; sedan spelade han en låt, oftast av egen produktion, men även andra; och till sist några ord om tillkomsten av låten i fråga. Poesiläsning i olika former, märkliga episoder från baseballens historia och andra berättelser från ett innehållsrikt liv kunde komplettera mallen då och då; men oavsett innehåll så präglades allt han företog sig av en ovanlig intelligens, som fick honom att se saker i en ny, eller åtminstone annorlunda, belysning.

Jag måste bekänna att jag tappade kontakten med ”video-casten” under den sista tiden på ustream — om jag minns rätt rågades måttet när ustream fick för sig att det var en god idé att bryta ett program efter exakt tio minuter för att sända reklam, oavsett vad som då pågick i sändningen. Efter flytten till youtube har jag bara tittat på enstaka avsnitt, så den senaste veckan har jag försökt ta igen förlorad mark. Mycket ungefärligt kan man dela upp de låtar han spelar i You never know i tre grupper av speciellt intresse: dels andras låtar, som till exempel Let it be me, en hit med Everly Brothers; dels de låtar från skivorna som av någon anledning hamnat utanför spellistorna, som till exempel A dangerous man, en låt om Lawrence of Arabia; och dels låtar som inte ens blivit inspelade, som till exempel The balcony scene.

Om du av någon anledning råkat läsa så här långt, trots att du inte kände till att David Olney var världens bästa låtskrivare[3], kommer jag nedan att erbjuda tre vägar in i Olneys musik, via några utvalda avsnitt av You never know. Men först en liten varning: om du är allergisk mot sånger sjungna av skrovliga mansröster ackompanjerade av hjälpligt stämda gitarrer bör du först ta en rejäl dos av lämplig medicin; med undantag för den allra sista låten är det nämligen precis vad du kommer att utsättas för.

Den första vägen är genom några låtar som andra spelat in, och därmed möjligen kan kallas hans »hits»: If my eyes were blind, som spelats in till exempel av Mimi Farina, Ad Vanderveen och Steve Young; Deeper well som Emmylou Harris spelade in på »Wrecking Ball»; och Women across the water, inspelad av bland andra Linda Ronstadt.

Väg nummer två går genom några av de sånger som lika gärna skulle kunna vara en film eller en teaterscen; jag tänker till exempel på Contender, Barrymore remembers och Revolution.

Den tredje[4] av mina infartsleder till Olneys musik, går via stillsamma, lätt filosofiska, betraktelser över livet som sådant, och synnerhet över låtskrivaryrket; jag tänker i första hand på Little bird och The song. En tredje låt i liknande stil fick avsluta serien — You are here, en av mina favoritlåtar — till bilder av en tom stol och »Miller the wonderdog», som bidragit med »bakgrundssång» då och då under serien.

Efter sin spelning i Bryggarsalen kom David Olney förbi vårt bord uppe på »balkongen». Vi bytte några ord om spelningen, och till slut sa han att han så smått började minnas den där spelningen i Birmingham: »Men det där med ett dussin — då måste du väl räknat pubägaren och hans hund också…?» Han skakade på huvudet, om åt ett otrevligt minne eller världens allmänna dårskap kunde jag inte avgöra, och med ett leende och en handskakning försvann han iväg mot en dörr i de bakre regionerna där jag antog att logerna var situerade.


Fotnoter:

  1. Om du missade Olneys besök i Sverige den gången, så skyll inte på mig — jag hade påpekat det på min blogg i god tid. []
  2. Jag har för övrigt all anledning att tro att jag var den som räddade den där kvällen i Birmingham för honom; han spelade till exempel en av TVZ:s låtar — Rex’s blues, om jag minns rätt — och dedikerade den till mig, med en anmärkning att jag kommit från Sverige enbart för att se honom. Det var nu visserligen inte helt korrekt, men en godtagbar approximation. []
  3. Åkej, jag vet att han har konkurrens av andra giganter, som Bob Dylan, Leonard Cohen, Townes Van Zandt, Guy Clark och Paul Kopasz, men åtminstone för ögonblicket tycker jag Olney är några hästlängder före konkurrenterna. []
  4. Från början hade jag tillagt »och sista» här, men eftersom det är lätt att hitta fler ingångar (som till exempel kärleksvisor, påskbetraktelser och förbrytarmentalitet) så plockade jag bort det uttrycket i sista(?) korrläsningen. Skulle du mot förmodan behöva fler infartsvägar står jag gärna till tjänst med fler låtlistor. []