månadsarkiv: januari 2024

Röd tisdag

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 56

Melanie — Ruby Tuesday

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För inte så länge sedan läste jag någonstans att det inte fanns någon mening med så kallade »covers»; om jag tolkade skribenten rätt var originalet alltid överlägsen kopian. Jag minns inte argumentationen, så risken är väl stor att jag bara såg en rubrik någonstans och raskt hoppade förbi ett såpass bisarrt yttrande; det finns säkert många exempel på motsatsen, och jag kunde omedelbart nämna ett självklart val, nämligen den låt som återfinns här ovan[1].

Att det blev den här låten just idag beror naturligtvis på den tråkiga nyheten att Melanie, eller Melanie Safka som hon också kallade sig, gick bort under veckan; ännu en hjälte som klivit av scenen för gott. Hon har gjort många klassiker, som »What have they done to my song, Ma?» och »I really loved Harold», som Monika Törnell gjorde en fin version av på svenska. Hennes sångstil var väldigt personlig och intensiv, och i en låt som »Ruby Tuesday» är det svårt att tro att den inte bygger på någon egen erfarenhet.

Men, som sagt, det gör den inte, eftersom det är en cover på en hit av Rolling Stones, med Keith Richards som textförfattare; enligt uppgift handlar texten om hans dåvarande(?) flickvän. Här kan man fundera på vad bytet av berättarkön betyder för texten; personligen tycker jag att en kvinnlig röst ger texten ett större djup, särskilt om man tar hänsyn till att låten ursprungligen var baksida till en singel på vars framsida en manlig röst föreslår en »baby» att de ska tillbringa natten tillsammans…

Fotnoter:

  1. I detta sammanhang måste jag nog erkänna att jag inte hört originalet, eller om jag hört det, så har det inte lämnat minsta spår. Jag bygger alltså mitt påstående på det faktum att Melanies version är av såpass hög karathalt att jag inte kan tänka mig att originalet skulle kunna vara bättre. [↩]

Sida 21:s hemlighet

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 55

Norman Blake — Church street blues

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Norman Blake är en av de där artisterna som spelat med »alla», men ändå lyckats hålla sig borta från alltför stort mediaintresse — håll med om att en artist som spelat med, till exempel, Steve Earle, Johnny Cash, Kris Kristofferson, Joan Baez och Bob Dylan inte är någon vanlig dussinartist. Få, om ens någon, kan hantera en gitarr på samma självklara sätt som han, och han kan traktera en mängd andra instrument därtill — jag hade tänkt länka till en youtubevideo med Johnny Cash där denne sjunger den gamla klassikern »Mama don’t»[1], och när Cash skulle demonstrera vad mamma inte tillät så dök Blake upp med gitarr, banjo, fiol och ytterligare ett instrument som jag tror var en mandolin. Tyvärr hittar jag inte den versionen (i hastigheten?); bara en version där Blake ersatts av ett flertal legender på sina respektive instrument.

Vill ni höra mer av Blake kan jag rekommendera den här videon, där Blake med medmusikanter avverkar två låtar i rask takt; »Randall Collins» och »Done gone».

De rader från dagens text som fastnat i minnet är dessa:

Found myself a picker friend who’d read yesterday’s news
Folded up page twenty-one and stuck it in my shoes

Varför just sidan 21 skulle vara lämplig att täta en läckande sko (?) vet jag inte, men den oväntade vändningen gjorde i alla fall intryck på mig. Samt gitarrspelet, naturligtvis.

Fotnoter:

  1. Ibland även kallad »Mama don’t allow», men den hade den kortare titeln på den första version jag hörde (med J.J. Cale), så den titeln fastnade. [↩]

Stenen

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 54

Harry Chapin — The rock

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En liten fortsättning på stentemat från förra veckan. Harry Chapin är väl inte så känd i Sverige, med undantag för några översättningar — Finn Kalvik och Totte Wallin sjöng skandinaviska versioner av hans största hit, Cat’s in the cradle[1]; Brasse Brännström gjorde »Six string orchestra» på svenska; och Lill Lindfors sjöng den långa utanförskapskärleksballaden »Tillsammans är ett sätt att finnas till» vilket är en svensk tolkning, och en mycket fin sådan, av Chapins »A better place to be»[2]. Redan det urvalet torde visa att Chapin är en mycket speciell artist med en förmåga att gestalta känslor av olika slag; vare sig det gäller mänskliga relationer, eller missriktade(?) musikaliska ambitioner.

Den låt jag valt den här veckan handlar om aktivism — Chapin själv var i högsta grad aktiv i arbetet för att utrota hunger (han var en av grundarna till »World Hunger Year», och gjorde hundratalet välgörenhetskonserter per år), och det är väl troligt att den sten han sjunger om har något att göra med det arbetet. Men som de sista raderna i sången antyder är arbetet långt ifrån avslutat — vare sig det gäller hunger, krig eller andra plågoris som bör bekämpas.

Fotnoter:

  1. »Rida ranka» blev det på svenska [↩]
  2. Den svenska texten är skriven av Björn Barlach och Åke Cato; det är inte ofta man kan hävda att översättningen är bättre än originalet, men här är det i alla fall väldigt nära. [↩]

Sand och stenar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 53

Latin Quarter — I (together)

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Låt oss börja året med ännu en lite rockigare sång, vilken jag, på omvägar, blev påmind om av den alltid like läsbare facebookbloggaren Kurt Setterqvist. Han meddelade i veckan att han för tillfället lyssnade på Billie Holiday, varpå jag frågade om han mindes låten »Freight elevator» av gruppen Latin Quarter. Hans svar, vilket var nekande, förvånade mig en smula, eftersom gruppen var mycket stora i Sverige under den tid då han borde ha format sin musiksmak[1]. I mitten av 80-talet släppte de två album med genomgående tänkvärda texter, men av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har jag inte följt upp vad de pysslat med sedan dess. Men låtar som de två redan nämnda och till exempel »America for beginners», »Nomzamo», »Negotiating with a loaded gun» och »Radio Africa» borde stå sig fortfarande, tycker jag.

Hela texten är tänkvärd, även om jag som vanligt inte kan beskriva vad den handlar om[2], men det är särskilt en tänkvärd textrad som etsat sig fast i mitt minne — »I am the sand that rocks become». Den raden får mig att tänka på en lysande science fiction-historia av den polske författaren Stanislav Lem, »Segraren». Som de flesta goda SF-berättelserna[3] handlar den inte om framtiden utan samtiden (fast i lätt förklädnad), och jag tror nog man kan hitta ett och annat korn av aktualitet även i nutiden, trots att boken skrevs på sextiotalet.

Fotnoter:

  1. Under förutsättning att jag minns hans ålder och räknar rätt, naturligtvis. Jag fruktar dock att han i unga år förleddes att lyssna på mindre god musik, som till exempel ELO och Pink Floyd; grupper som garanterat inte kommer att dyka upp i den här serien, om jag så skulle förlänga den ett tiotal år. [↩]
  2. Den text man kan hitta på deras hemsida innehåller en förklaring/beskrivning, som ger upphov till lika många frågor som svar… [↩]
  3. Åkej; det kan diskuteras, men det är i alla fall min åsikt. [↩]