De båda fronterna

Den här bloggan borde egentligen hetat »Några tankar, åsikter och kommentarer vid läsningen av Alf Ahlbergs skrift De båda fronterna.» Detta tycks mig för långt och otympligt, till och med för den här bloggen, så därför har jag nöjt mig med att upprepa Ahlbergs titel.

Till en viss punkt kan man säga att boken kan läsas som en fortsättning på Tankelivets frigörelse, som jag skrivit om tidigare; de kommentarer som jag fäller här handlar därför mer om denna punkt och det som befinner sig bortom den — det område där våra åsikter, åtminstone synbarligen, divergerar.

Som framgått av tidigare opus på den här bloggen läser jag gärna böcker av Alf Ahlberg och Hans Larsson. Båda har, tycker jag, en i grunden sund inställning till mänskligheten, vilket inte minst visas i de texter jag tagit upp tidigare. Men det finns ett litet aber, ett »crux» kanske man skulle kunna säga — båda var bekännande kristna; visserligen av den religiösa typ som betecknas »subtil» eller »humanistisk» av dess anhängare, och »dunbolster-» eller »mellanmjölks-» av dess kritiker, men ändå. Bokens förord slutar med några ord som på ett föredömligt sätt preciserar var skiljelinjen går:

Att jag däremot icke skulle önska någon vidgning av klyftan mellan den kristna och den s. k. »profana» humanismen torde framgå av det följande men må här ytterligare understrykas. Det är icke mellan dem som den stora frontlinjen går. Tvärtom måste samarbetet här bli allt fastare. Min invändning mot den »profana» humanismen är icke av praktisk eller moralisk utan av teoretisk natur. Jag anser den logiskt ohållbar och tror därför, att den kommer att vittra sönder, om den icke hämtar sin styrka ur en religiös humanism.[1]

Att jag helt håller med om den första delen har jag redan berättat på ett annat ställe på bloggen, och om man byter plats på den profana och religiösa humanismen så köper jag den andra delen också, rakt av. Jag ska strax ta itu med den ahlbergska argumentationen, innan jag avslutar med att försöka omformulera några litterära visdomsord så att de passar in i »min» filosofi. Först tänkte jag dock göra en längre omväg för att beskriva mitt förhållande till ett antal »ismer» som jag då och då blir pådyvlad, men som jag inte helt passar in i.

Den första, och den lättaste att avfärda, är »Ateism». Att den är lätt att avfärda beror på två saker: dels är det begrepp som en »ateist» förväntas ta avstånd ifrån, dvs »gud», såpass luddigt att det knappast finns två personer som menar samma sak då ordet används, och dels har de saker som en person inte tror på föga effekt på hens handlande. Dessutom härstammar termen från en tid då att vara »ateist» betraktades som ett grovt brott som kunde bestraffas med döden, och ännu i denna dag har ordet en olyckbådande klang, i synnerhet i teokratier i mellanöstern; i skrivande stund dyker det i media upp ännu ett tragiskt exempel på detta.

Ett exempel på problemen med gummiordet »gud» finner man i Wikipedias definitiona av teism: »Teism […] är en filosofisk eller religiös riktning som menar att det finns en transcendent (översinnlig, ej möjlig att uppfatta eller förstå) och personlig (ett väsen/en kraft i sig själv och inte något utspritt) Gud.» Lägg märke till det självmotsägande i definitionen, där »gud» i första ledet klassas som »ej möjlig att […] förstå», men trots detta i det andra ledet tilldelas egenskaper. Att gud inte kan förstås brukar dock inte hindra teister att förklara att man inte »förstått» vad gud är när man försöker förklara vad det är man inte tror på.

Den viktigaste kritiken mot begreppet »ateism» är dock att det är omöjligt att skapa en klass, en rörelse, av vad man inte tror på. Ett vanligt försök att få de debattörer som använder denna term att inse detta är skapa en liknande klass av alla människor som inte tror på tomten, »asantaismen»; förhoppningen är att de ska se likheterna med begreppet »ateism». Tyvärr är min erfarenhet att det inte fungerar särskilt bra, eftersom teister oftast inte ser längre än till (den upplevt implicita) jämförelsen mellan »gud» och »jultomten», och därför tror sig förolämpade. Ett annat sätt att se det bisarra i begreppet skulle kunna vara att påpeka att om »ateism» vore ett giltigt begrepp skulle jag, och alla andra som inte tror att det existerar någon »gud», ha mer gemensamt med Siddhārtha Gautama eller Stalin än med Albert Einstein, som väl snarast kan beskrivas som deist eller panteist, för att nu ta ett drastiskt exempel. Det anförda exemplen hoppas jag förklarar varför jag anser begreppet »ateism» vara abderitiskt[2].

Jag är också skeptisk till ordet »skepticism». Det lider naturligtvis av ett problem liknande det som jag redan avhandlat, nämligen att det är nästan lika svårt att samla en rörelse kring att man är skeptisk till något som att man inte tror på något. Men det finns en aspekt som jag tycker är ännu värre; för personer med åtminstone en rudimentär orientering i filosofins historia så innebär »skepticism» en filosofisk lära, förknippad med till exempel Pyrrhon och Sextus Empiricus, som hävdar att vi inte kan veta någonting med säkerhet. Det påståendet är ju visserligen förmodligen korrekt, och man ska inte underskatta Sextus Empiricus’ betydelse för senare filosofer och skribenter, men ganska improduktivt så länge man inte diskuterar den positiva delen, hur man kan veta något. Framför allt kan denna typ av skepticism leda till relativism, en »-ism» som å ena sidan har en del som talar för sig, men å andra sidan i sina mer bisarra former kan få allvarliga konsekvenser.

För att i någon mån mildra dessa problem har någon infört termen »vetenskaplig skepticism». Men jag kan inte låta bli att tycka att det finns en anstrykning av tautologi här; i begreppet »vetenskaplig» finns redan tvivlet inbyggt som en viktig komponent, och jag kan inte se att man vinner särskilt mycket på att framhäva just den skeptiska aspekten på de kunskapsskapande aspekternas bekostnad. Ett annat sätt att säga ungefär samma sak är »Popper är visserligen en viktig kunskapsteoretiker, men inte den ende».

Slutligen några ord om »humanism», den »ism» av de tre uppräknade som är svårast att värja sig mot. Däri ligger dock ett av problemen: begreppet har en så pass positiv konnotation att i princip alla vill kalla sig humanister; det finns en »marxistisk humanism», Putin kallar sig humanist[3], och detsamma gör påven[4]. Med andra ord, »humanism» lider av samma åkomma som till exempel »demokrati», »kultur» och »miljö» — det täcker numera så mycket, och har så många betydelser, att det har förlorat mycket av sin precision.

Dessutom finns det inbyggt i själva begreppet en rasdiskriminering där jag ställer mig tveksam till åtminstone ett par aspekter. En av dem är hur man motiverar att den mänskliga rasen ska ha en särställning, en annan frågan om det över huvud är motiverat. Det första spörsmålet brukar besvaras endera med en referens till ett gudomligt ursprung eller till något slags profan version av »skapelsens krona»; jag tycker ingendera är särskilt övertygande, och i synnerhet ett studium av mänsklighetens politiska, ekonomiska och religiösa ledare genom historien borde få vem som helst att grubbla över korrektheten i den andra aspekten[5]. Därmed naturligtvis inte sagt att jag tror att babianer, delfiner eller gräshoppor skulle kunna sköta vare sig politik eller ekonomi på ett mer kompetent sätt; bara att de representanter för mänskligheten som det här handlar om inte alltid kämpat för det gemensamma bästa.

För att undvika missförstånd är det säkrast att understryka att mina åsikter i stora drag överensstämmer med de ateister, skeptiker och humanister vanligen har, vilket förhoppningsvis är uppenbart för den som följt den här bloggen ett tag. De synpunkter jag gett uttryck för ovan ska ses som kritik av olika etiketter som jag tycker inte helt motsvarar sina respektive innehåll, inte av själva innehållet.

Så över till en kritik av Ahlbergs argumentation för en kristen humanism. Redan hans argument mot nazismen och kommunismen, som han genomför med stor konsekvens och vältalighet, kan utan större modifikationer användas mot kristendomen eller vilken religion som helst — Ahlberg skriver till och med på ett ställe, efter att strax innan förklarat att nazismen och kommunismen kan betraktas som primitiva religioner, »[m]en icke nog därmed: kommunismen och nazismen äro icke blott religioner utan även kyrkor.» Denna anklagelse är ingalunda ny eller originell — Bertrand Russell framför den till exempel i sitt verk »Västerlandets filosofi», som översattes till svenska av just Ahlberg — men Ahlberg tycks omedveten om att liknelsen också svärtar ner begreppen »religion» och »kyrka». Från min synvinkel, och gissningsvis många andras, finns det ett utopiskt drag i både kommunismen och kristendomen där allt ska bli så fantastiskt bra i en avlägsen framtid, men i båda religionerna så har de personer eller grupper som försökt sig på att bygga ett samhälle baserat på deras respektive principer misslyckats kapitalt[6]. Ahlberg gör ett bra jobb då han letat fram diverse bisarra utsagor av kommunistiska ledare och ideologer; han påtalar också de brott mot mänskligheten som begåtts i kommunismens namn, men hoppar helt över den ideologiska utopi som ligger till grund för den. När han pratar om kristendomen, däremot, gör han tvärtom — han pratar nästan uteslutande om utopin, citerar bara de kristna ideologer som haft någorlunda vettiga saker att säga, och viftar snabbt bort de brott mot mänskligheten som begåtts i kristendomens namn. Att utsätta kristendomen för samma nedgörande kritik som Ahlberg består kommunismen är inte särskilt svårt, till viss del därför att kristendomen har funnits till under snart två årtusenden och dess anhängare har alltså haft avsevärt längre tid på sig att begå dumheter.

Ett annat exempel på Ahlbergs tvivelaktiga argumentation hittar man i kapitlet »den aktuella religionsdebatten», där han kommenterar en då aktuell bok, »Kristendomen mot — för» i vilken två debattörer, Stellan Arvidson och Torsten Bohlin, diskuterar kristendom[7]. Den boken, och Ahlbergs, publicerades 1947, alltså några år innan Hedenius’ »Tro och vetande», och det är väl inte otroligt att Hedenius påverkats av de båda böckerna; en av de tre punkter Hedenius slår fast för att det ska kunna gå att överhuvudtaget diskutera religion, det språkteoretiska postulatet, vänder sig just mot den gambit som Ahlberg använder i början på sitt argument:

Något schematiskt kan man säga, att vetenskapens grundvärde är »det sanna», moralens »det goda», konstens »det sköna» och religionens »det heliga». De uttryck, som dessa värden fått i det mänskliga kulturlivet, har varit skiftande och föränderliga, högre eller lägre. Men intet av dem kan återföras på något av de andra. Det främsta kardinalfelet i så mycken religionskritik förefaller mig vara, att den saknar blick för detta. Religionens egna förespråkare har delvis själva skulden därtill, emedan de alltför mycket haft en tendens att intellektualisera religionen och därmed gett stöd åt den föreställningen, att den är ett system av begrepp. Varje upplevelse måste ju uttryckas i ord, och orden fattas lätt som begrepp. Men man får icke glömma, att religionen alltid, där den varit stark och levande, varit medveten om de intellektuella formlernas begränsning. Därför är mystiken, som städse erinrar om de intellektuella formlernas begränsning, ett ofrånkomligt element i all religion.

I all enskildhet är detta argument en smula irriterande, men tyvärr inte ovanligt[8]. Men betraktad tillsammans med en ironisk gliring några sidor senare blir ovanstående stycke en argumentationslogisk vurpa av ansenliga mått, och det är förvånande att en så driven debattör som Ahlberg begår den. Först citerar han Arvidson — »Vi har förmodligen årmillioner på oss att förebereda [sic] oss för den stund, då solen inte längre förmår avge tillräcklig energi för att uppehålla livet på jorden»[9] –, ägnar sedan tiotalet rader åt att ironisera över ordet »vi», för att sedan konkludera att »[d]et ›vi›, som Arvidson hela tiden pratar om är som sagt bara en abstraktion utan konkret realitet». Med andra ord tycks Ahlberg anse att religionen har en »konkret realitet», trots att man inte kan använda några begrepp för att beskriva den, medan ett begrepp som »mänskligheten» saknar denna konkreta realitet. Jag har en avvikande åsikt.

För att avsluta den här bloggan på ett lite mer försonligt sätt tänkte jag göra ett försök att beskriva min egen »livsfilosofi», eller vad det nu ska kallas för. Ahlberg ger i det följande citatet en utmärkt grund att bygga vidare på:

På nyss anförda ställe i Goethes roman [Wilhelm Meisters Wanderjahre, bok 2, kapitel 1] skildras, hur Wilhelm inviges i ett slags religiöst ordenssällskap. Han får denna fråga: »Varpå kommer allt an, om människan skall kunna utveckla sig till en hel människa» (damit der Mensch nach allen Seiten zu ein Mensch sei). Svaret är ett enda ord: Vördnad. Endast i vördnad blir människan människa. Och i det följande utvecklas det, att denna vördnad måste vara av trefaldigt slag: vördnaden för något över oss, för »en Gud däruppe», vördnaden för något nedanför oss, för »jorden, som ger oss föda och mångfaldig glädje men ock mycket och oproportionerligt lidande», och vördnaden för våra likar, medmänniskorna. Alla dessa tre former av vördnad hör oskiljaktigt samman i den högsta religionen, som enligt Goethe fått sitt symboliska uttryck i de tre trosartiklarna.

Rent allmänt kan sägas att ordet »vördnad» nog passerat sitt »bäst-före-datum»; det har, i alla fall för mig, en oönskad klang av passiv, kritiklös dyrkan. Jag kommer i stället att använda ordet »respekt», men är fullt medveten om att det är ett ord som är i ett långt framskridet stadium av fermentering. Tänk »aktiv, kritisk vördnad», och du hamnar i alla fall inte helt fel.

Vad beträffar de tre punkterna har jag efter moget övervägande utökat dem till fem, även om det kanske hade varit mer precist att slå ihop två av dem, punkterna tre och fem nedan. Att jag valt att separera dem är för att i högre grad behålla korrespondensen med Goethes tre punkter ovan.

  • Jag har respekt för verkligheten, såsom den visar sig i såväl det stora (universum) som det lilla (elementarpartiklarna), liksom i alla komplexa mellanformer. Jag inser att vår kunskap är ett styckverk, och att det med största sannolikhet alltid kommer att förbli så.
  • Jag har respekt för den kunskapsmassa som genererats av mänskligheten genom otaliga årtusenden, och jag inser att jag aldrig kommer att kunna tillgodogöra mig mer än en liten bråkdel av den.
  • Jag har respekt för vår hemvist, planeten jorden, och inser att dess resurser inte är oändliga.
  • Jag har respekt för mina medmänniskor, undantaget de som med sina gärningar förverkat den, till exempel Breivik, Fritzl och Dutroux, för att nu nämna några av de mest kända i en beklämmande stor samling.
  • Jag har respekt för såväl växt- som djurliv, och inser att människor hör till samma familj som minsta kräk i kärr och syra.

Jag inser naturligtvis att ovanstående punkter inte utgör något fullständigt system, och att de skapar minst lika många frågetecken som de eventuellt rätar ut; i synnerhet bör den som implementerar en livsfilosofi efter ovanstående schema fundera en hel del på gränser för respektive respekt — i den fjärde punkten har jag antytt att min respekt för enskilda exemplar av mänskligheten kan variera ganska rejält. Den som till äventyrs önkar veta mer om mina åsikter i olika frågor inbjuder jag att botanisera i bloggens olika inlägg.


Fotnoter:

  1. Här, liksom i senare citat, är kursiveringen Ahlbergs. []
  2. Detta ord, och dess ursprung, avser jag att skriva mer om »under våren». []
  3. Jag har inte återfunnit just det citat jag tänker på, men på WikiQuote hittar man till exempel »a new country has emerged with new humanist and ideological principles at the foundation of its existence». []
  4. Jag noterar med viss förstämning att den oseriösa föreningen »Humanism och kunskap», vars syfte är att motarbeta humanism och sprida så mycket disinformation som möjligt, för närvarande kommer upp som länk nummer fem när man söker efter ”humanism” med bing, medan den seriösa föreningen »Humanisterna» först dyker upp på nionde plats. Skärpning, bing! []
  5. I mina mest cyniska stunder håller jag med Loudon Wainwright III (eller »Lv3», som vi som gjorde lumpen i Norrtälje kallar honom), då han i sista versen i Hard day on the planet menar att det kanske inte vore helt fel med »some explosions to close up the shop». []
  6. Jag bortser här från nazismen, som såvitt jag förstår inte kan anses ha några som helst förmildrande omständigheter att anföra. []
  7. Sagda bok saknas för tillfället i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, varför jag inte är helt säker på dess exakta titel. Ahlberg tilldelar kristendomen ett genitiv-s i sin fotnot, och på nätet har jag hittat andra stavningar (och interpunktioner), till exempel en med prefixet »e-» lagt till ordet »mot». Den stavning jag valt används av Libris. []
  8. Det begrepp som oftast förklaras stå över alla försök till definition är naturligtvis »gud», vilket vanligen inte hindrar att det används på ett påfallande begreppsligt sätt, som i påståenden av typen »Gud skapade människan till sin avbild». Ahlberg är här på intet sätt annorlunda än andra religiösa debattörer. []
  9. Citerat ur Ahlbergs bok; det är inte klart för mig om den ovanliga formen »förebereda», som dock är omnämnd i SAOB, är ett misstag eller ej. []