All this strength…

Om du någon gång besökt Bryggarsalen i Stockholm vet du att den har en ganska märklig konstruktion — närmast scenen är det högt i tak, men längre bak finns en överbyggnad som kan användas som en gammaldags teaterbalkong, även om det säkerligen inte var vad den ursprungligen var avsedd för. Såvitt jag vet är det enda sättet att ta sig upp på denna överbyggnad en spiraltrappa av den där typen som ser ut som en efterkonstruktion; och det var på väg upp i denna trappa som jag den 27:e april 2013 råkade stöta på den artist, David Olney, som jag kommit för att se[1].

Han stannade, tvekade en sekund, och sa sedan något i stil med »Jag vet att jag sett dig någonstans, men jag kan just nu inte placera dig. Vi har väl träffats förut?» Jag berättade då för honom att jag för omkring tio år sedan rest till Birmingham (den engelska versionen, inte den i Alabama) för att se honom, och att han där spelat en konsert inför kanske dussinet åhörare. Vi pratades också vid några minuter innan förställningen, och jag fick tillfälle att berätta att det faktiskt var han som kontaktat mig runt 1995 — han tackade mig via e-post för några sidor med Townes Van Zandts texter jag transkriberat och lagt upp på internet. Han såg lite förvirrad ut, och anmärkte att han förmodligen hade förträngt konserten ifråga[2].

Det känns konstigt att tänka tillbaka på den episoden, och veta att han inte längre är i livet. Förra lördagen, den 18:e januari, var han på en låtskrivarfestival i Florida, »30A songwriters festival». På eftermiddagen spelade han in ett halvtimmes program med en lokal radiokanal, och som brukligt är nuförtiden så hamnade det nästan omedelbart på youtube:

På kvällen samma dag deltog han i ett slags ”runda-bordet”-konsert med två andra låtskrivare, där deltagarna turades om att spela låtar. Mitt i sin tredje låt slutade Olney spela, bad om ursäkt — och dog, trots omedelbara upplivningsförsök från en läkare i publiken.

För mer än tio år sedan startade Olney en »video-cast», eller vad det nu ska kallas. Från början hette den Hear and now, och sändes på ustream, en sajt som nu tycks tagits över av IBM, men flyttades efter något år över till youtube, där serien fick namn efter en av Olneys låtar, You never know. Ett avsnitt i veckan, med mycket få pauser, ger till slut en imponerande samling — det hann med åren bli runt 400 program. De följde oftast en och samma mall — först fick den kommersiella delen av verksamheten sitt, skivor, kommande spelningar etc.; sedan spelade han en låt, oftast av egen produktion, men även andra; och till sist några ord om tillkomsten av låten i fråga. Poesiläsning i olika former, märkliga episoder från baseballens historia och andra berättelser från ett innehållsrikt liv kunde komplettera mallen då och då; men oavsett innehåll så präglades allt han företog sig av en ovanlig intelligens, som fick honom att se saker i en ny, eller åtminstone annorlunda, belysning.

Jag måste bekänna att jag tappade kontakten med ”video-casten” under den sista tiden på ustream — om jag minns rätt rågades måttet när ustream fick för sig att det var en god idé att bryta ett program efter exakt tio minuter för att sända reklam, oavsett vad som då pågick i sändningen. Efter flytten till youtube har jag bara tittat på enstaka avsnitt, så den senaste veckan har jag försökt ta igen förlorad mark. Mycket ungefärligt kan man dela upp de låtar han spelar i You never know i tre grupper av speciellt intresse: dels andras låtar, som till exempel Let it be me, en hit med Everly Brothers; dels de låtar från skivorna som av någon anledning hamnat utanför spellistorna, som till exempel A dangerous man, en låt om Lawrence of Arabia; och dels låtar som inte ens blivit inspelade, som till exempel The balcony scene.

Om du av någon anledning råkat läsa så här långt, trots att du inte kände till att David Olney var världens bästa låtskrivare[3], kommer jag nedan att erbjuda tre vägar in i Olneys musik, via några utvalda avsnitt av You never know. Men först en liten varning: om du är allergisk mot sånger sjungna av skrovliga mansröster ackompanjerade av hjälpligt stämda gitarrer bör du först ta en rejäl dos av lämplig medicin; med undantag för den allra sista låten är det nämligen precis vad du kommer att utsättas för.

Den första vägen är genom några låtar som andra spelat in, och därmed möjligen kan kallas hans »hits»: If my eyes were blind, som spelats in till exempel av Mimi Farina, Ad Vanderveen och Steve Young; Deeper well som Emmylou Harris spelade in på »Wrecking Ball»; och Women across the water, inspelad av bland andra Linda Ronstadt.

Väg nummer två går genom några av de sånger som lika gärna skulle kunna vara en film eller en teaterscen; jag tänker till exempel på Contender, Barrymore remembers och Revolution.

Den tredje[4] av mina infartsleder till Olneys musik, går via stillsamma, lätt filosofiska, betraktelser över livet som sådant, och synnerhet över låtskrivaryrket; jag tänker i första hand på Little bird och The song. En tredje låt i liknande stil fick avsluta serien — You are here, en av mina favoritlåtar — till bilder av en tom stol och »Miller the wonderdog», som bidragit med »bakgrundssång» då och då under serien.

Efter sin spelning i Bryggarsalen kom David Olney förbi vårt bord uppe på »balkongen». Vi bytte några ord om spelningen, och till slut sa han att han så smått började minnas den där spelningen i Birmingham: »Men det där med ett dussin — då måste du väl räknat pubägaren och hans hund också…?» Han skakade på huvudet, om åt ett otrevligt minne eller världens allmänna dårskap kunde jag inte avgöra, och med ett leende och en handskakning försvann han iväg mot en dörr i de bakre regionerna där jag antog att logerna var situerade.


Fotnoter:

  1. Om du missade Olneys besök i Sverige den gången, så skyll inte på mig — jag hade påpekat det på min blogg i god tid. []
  2. Jag har för övrigt all anledning att tro att jag var den som räddade den där kvällen i Birmingham för honom; han spelade till exempel en av TVZ:s låtar — Rex’s blues, om jag minns rätt — och dedikerade den till mig, med en anmärkning att jag kommit från Sverige enbart för att se honom. Det var nu visserligen inte helt korrekt, men en godtagbar approximation. []
  3. Åkej, jag vet att han har konkurrens av andra giganter, som Bob Dylan, Leonard Cohen, Townes Van Zandt, Guy Clark och Paul Kopasz, men åtminstone för ögonblicket tycker jag Olney är några hästlängder före konkurrenterna. []
  4. Från början hade jag tillagt »och sista» här, men eftersom det är lätt att hitta fler ingångar (som till exempel kärleksvisor, påskbetraktelser och förbrytarmentalitet) så plockade jag bort det uttrycket i sista(?) korrläsningen. Skulle du mot förmodan behöva fler infartsvägar står jag gärna till tjänst med fler låtlistor. []

Olney i Sverige

DavidOlneyStoppa pressarna! Världens bäste nu levande låtskrivare kommer till Sverige i slutet av april!

Men om ni trodde att han ger en konsert i Globen inför ett fullsatt hus som betalt ett par dagslöner per stol så misstar ni er grundligt; han kommer att spela ett antal konserter inför kanske 40 personer i metropoler som Skogsnäs, Vara och Avesta[1]. För snart tio år sedan såg jag honom spela inför ett tiotal åskådare, och då måste jag nog räkna in pub-personalen också, i miljonstaden Birmingham i England.

Artisten ifråga heter David Olney, och jag kommer att presentera honom och hans musik närmare i en serie som jag kommer att starta vilket år som helst, och som antagligen kommer att heta något i stil med »Mitt musikaliska alfabet». Tills vidare har jag gjort en snabb googling, och hittat några, förhoppningsvis, aptitretande guldkorn på youtube:

Det första guldkornet är Olneys kanske mest kända sång, »Jerusalem tomorrow». Han har berättat att han började på sången som en reaktion på det speciellt amerikanska religiösa hyckleri som kallas »TV-evangelister», men fastnade ett tag tills han fick idén att sammanföra sin fuskande huvudperson med »the real thing». I en annan version av låten berättar Olney att Emmylou Harris spelat in låten, att han anser att hon har en av de allra bästa sångrösterna, men att det här är en »talking song», och konstaterar med ett skratt att han drog ner henne till sin nivå…

Nummer två är en annan av mina favoriter, »Women across the river». Hoppa inte över den underbara inledningen där Olney berättar lite om bakgrunden till en av verserna; den hör till.

De två videosnuttarna ovan har gett exempel på hur Olney låter nuförtiden med sin kompanjon Sergio Webb när de spelar som allra mjukast och känslosammast, men de kan också rocka loss ganska ordentligt. Men i stället för att visa något exempel på det tänkte jag länka till en snutt som visar hur Olney lät och såg ut för trettio år sedan, som frontfigur i bandet »The X-rays». Egentligen borde man spela fram till ca 1:27, eftersom det här är andra delen av en inspelning, och själva klippet är gjort mitt i en låt, men jag är inte riktigt säker på hur det fungerar med inbäddning och sådant. Efter en-och-en-halv minuts avslutande »Love and money» följer i alla fall i rask takt de två låtarna »Wait here for the cops» och »Contender»; den första av dem finns på Olney/Webb-repertoaren (googla!), medan jag är lite osäker på »Contender»[2]. Båda två tillhör mina Olney-favoriter, särskilt »Contender», men jag tycker den här inspelningen visar ganska tydligt att Olney inte är någon rockstjärna, utan att hans låtar passar bättre med en lugnare, mer uttrycksfull, inramning.

David Olney skriver intelligenta, tänkvärda texter; och även om min skymningspressliknande inledning kan ifrågasättas[3] så tillhör han den lilla skara toppartister som faktiskt har något att säga oss människor. Det är inte att förakta.


Fotnoter:

  1. Förhoppningsvis kommer åtminstone konserterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro bli något mer välbesökta. []
  2. Den finns däremot på solorepertoaren; ett exempel finns på lajvskivan »Illegal Cargo» []
  3. Andra giganter på sånglyrikområdet, som till exempel Bob Dylan, Leonard Cohen och Paul Kopasz, är naturligtvis hårda konkurrenter om titeln »världens bäste nu levande låtskrivare». []