Ytterst litterära domar

I en blogga för dryga halvåret sedan beklagade jag mig över de färglösa sätt att önska olycka över förtjänta individer som står en modern, icke-religiös person till buds[1]. Häromdagen blev jag påmind om detta då den eminente facebookbloggaren Kurt Setterqvist berättade att han hade en gnisslande vajer utanför sitt fönster, och att det passade bra till helgens tema, vilket fick mig att tänka på Hjalmar Söderbergs väderhane; som bekant gnisslade den också i vinden.

Vad många inte vet, eller möjligen inte tänker på, är att den dikt som väderhanen inleder är en drift med dåtidens smakdomare par préférence, Carl David af Wirsén, kritikern som med sällan svikande precision spydde galla över de författare som eftervärlden funnit värda att läsa. I en kommentar till utgåvan av Söderbergs samlade skrifter skriver författaren själv:

En oväderssång skrevs våren 1895. Jag hade nyss gjort »Förvillelser» färdig och ville ge Wirsén betalt i förskott för det ovett jag ansåg mig ha skäl att vänta av honom. Anspelningarna på spekulationer i »brännvin och kaffe» syfta på ett den tiden gängse rykte, vars sanningshalt jag naturligtvis var ur stånd att kontrollera.

Med andra ord handlade Söderberg enligt maximen bättre förekomma än förekommas, vilket möjligen kan anses förhastat; han erkänner också att han låtit »skaldeyran ränna i väg med moralen».

En oväderssång

Det stormar i natten, och fönstren slå,
och vädret är icke det bästa.
Tankarna komma och tankarna gå,
och sorgliga äro de flesta.

Kring land och kring hav gå stormens ljud.
Den gnisslar, väderhanen.
I natt gå många själar till Gud,
och flera tager väl fanen.

Du tiger, mitt barn, din hy är blek,
och du skälver vid flöjelns sving.
Jag tänker ej heller på lust och lek,
jag tänker på andra ting.

Jag ligger och tänker på domens dag
och ängslas för ovän och vän.
Vad skola vi svara, du och jag —
och Carl David, hur går det med den?

När månen den sista natten släcks
och ljus står den sista dagen,
och solen svartnar och tiden stäcks,
då får han knip i magen.

Då får han knip i den mage, som
är multnad sen länge ren,
och han kravlar sig upp och ser sig om
och samlar ihop sina ben.

Till himlens festligt belysta entrée
han bland annat gott folk sig ämnar,
och som visitkort han lämnar
en knota, märkt C. D. W.

»Min gode Sankt Per, låt upp din port,
jag slipper ju in, eller hur?
Jag hoppas du ett och annat har sport
om min aktade signatur.»

Sankt Per, han räcker den knotan igen.
Med guldgalonerade bårder
står han stel och styv: »Ursäkta, min vän,
mot dig har jag tydliga order.

Det gör mig ont, ty jag höll dig kär,
när du skrev i Vårt Land — men du står
tyvärr i den svarta matrikeln här,
rubricerad som pseudo-får.

Du sjöng så fromt din fromma koral,
men tänkte: Det vore allt maffe
med en liten hausse på tro och moral
och en på brännvin och kaffe.»

Då bleknar den riddarn och sjunker på knä
och suckar med gråten i strupen:
»Ack käre Sankt Per, jag har varit ett fä,
och min nådatid är förlupen.

Men lille Sankt Per, du är säkert van
att hjälpa upp dem som falla,
och i Lidners Yttersta dom bli alla
ju saliga, utom fan.»

Sankt Petter kväver ett elakt skratt
och skruvar hövligt sin ring
och pratar en stund om ditt och datt,
men mest om sorgliga ting:

Att Heidenstam rakt in till Gud har åkt
med ett tandem av svarta svin,
och att brännvin och kaffe stå lika lågt
i himmelen som i Berlin.

»Nu får du väl pröva ditt gamla sätt
och gå till ett dåligt ställe.»
Så talade vist och med världsmannavett
den gode gamle Sankt Pelle.

Carl David var trött och slog sig helt fritt
i portvaktarlogen ned,
och Sankt Per var gemytlig och nickade blitt,
så glorian for på sned.

Till slut gör Carl David med gråt och skrik
den helige Petter nervös.
Han morrar argt: »Skriv en kvick supplik,
så kanske han slår sig lös

och ger dig sin nåd — herr Renan han den gav
för en snillrik och fiffig skrift.»
— Carl David smög bort med en känsla av
att han var utsatt för drift.

*

Men nere i rymdens källaresal,
där Skam och hans mor, det skrället,
leva muntert med syndare utan tal,
där ligger det dåliga stället.

Där får jag väl också husrum och mat
för allt mitt bråk och besvär.
Till Renariska supplikvägen är jag för lat
och blir alltså kvar där jag är.

Alltnog, jag har väl vid denna tid
hos fan en rådstaburett.
Jag gläntar i porten och hör ett »Guds frid!»
— »Herr doktor — nej, ser jag rätt?

Ack, kära herr doktor, vänd om, jag besvär;
här finner ni ingen trevnad,
ty Strindberg och jag ä’ ministrar här
och skulle förbittra er levnad.

Här stå edra chanser tämligen knalt,
edra psalmer mötas med grin,
och brännvin och kaffe stå lika skralt
i helvete som i Berlin.»

*

Förtvivlad vänder han åter till
den korsväg han nyss tog av vid.
Nu går han i natt och mörker vill,
den ruskige gamle Carl David!

Han går och gråter och vet inte hur
han blev dömd att gå där och rota,
ensam med sin knota
och sin aktade signatur.

Söderberg nämner i förbigående Bengt Lidners dikt Yttersta domen[2], men för en i äldre litteratur föga bevandrad person är det betydligt lättare att se likheter med H.B. Palmærs bekanta satir Yttersta domen i Kråkvinkel:

Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.

Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa redan länge hade växt på min och de öfriga Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att taga på kroppen. Tänker du – sade en af Kråkvinkelsboarna – tänker du alldeles naken framträda inför vår Herre? Hvarför icke – svarade jag – går jag icke i de kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?

När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på svenska.

Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X.

»Hvar kan biskop X. vara?» frågade erkeengeln Gabriel.

Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers exellens! – ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke alla exellenser äro erkeenglar. – Ers exellens! Ett så högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud.

Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen att komma sådan, som han är.

Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann sig ändtligen sådan, som han var.

Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma, hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort – t. ex. åtskilliga tidningsartiklar, – och det goda jag underlåtit – t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i – – hvad heter det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men förtröstansfullt. De öfriga Kråkvinkelsboarna voro också vid godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.

När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra! I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men – mitt herrskap! – nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af elementerna.

Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort, så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.

Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna; – och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? – frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – . Det var rösten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.

Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom.

»Titulus kan,» sade jag och vände mig till hin håle, »alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som titulus gör på domprosten Y.»

»Det vore fan,» sade hin håle.

»Och hvilka skulle dessa skäl vara,» frågade jag.

»Till att börja med, så är han en jesuit,» sade hin håle.

»Ingalunda!» sade jag. »Jesuiter finnas icke mera; och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y en jesuit.»

»Kan väl hända,» sade hin håle och borttorkade sina tårar. »Men det var ändå en för god karl att gå miste om,» sade hin håle.

»Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall han råkat i tituli våld,» frågade jag.

»Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller,» sade hin håle.

»O hvilket sataniskt påfund!» utropade jag. »Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!» Håren reste sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut.[3]

Till ovanstående text har Palmær fogat två noter; om biskop X säger han att »[e]medan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet», och om domprost Y att »[h]är gäller samma anmärkning som vid X». Att biskopen hette Hedrén och domprosten Lidman visste naturligtvis alla »kråkvinkelboar» (dvs Linköpingsbor; artikeln publicerades i »Östgöta Correspondenten»[4] 1838); Palmær hade, med rätt eller orätt låter jag vara osagt, fått för sig att dessa två var orsaken till att han förbigåtts vid tillsättandet av två tjänster som han sökt som lärare respektive bibliotekarie i Linköping.

Det förvånade säkerligen ingen att Palmær råkade ut för ett åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen; den fiskal som gjorde anmälan nämner dock varken X eller Y, utan skjuter in sig på den »religiösa känslan» — en gäspande gud, änglapacket, fåren och liknande uttryck. Palmærs försvarsskrift är, som man kan förvänta sig, stridbart argumentativ och ett par gånger balanserar han farligt nära avgrunden. Han försöker avgöra vem det var som var hans egentliga fiende (fiskalen ser han bara som en bulvan); han förkastar Hedrén och Lidman, eftersom de säkert helst sett att saken fått dö(!) i stillhet[5]; och kommer slutligen fram till att hans fiende var en viss August von Hartmansdorff[6], och ägnar stor del av sitt försvar åt att ge en, låt oss säga, mindre smickrande bild av denne. Han avslutar sin beskrivning med orden

O! då jag beskådade detta, huru ofta och uppriktigt suckade jag: »Barmhärtige Gud! förläna Hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.»

och tillägger något senare att

[…] då man är i delo med Herr von Hartmansdorff, blir man något enfaldig, liksom man blir något sotig, då man hanterar sot.

Trots dessa pikar blev han frikänd från anklagelsen, men fick böta några riksdaler för »det han i sitt försvar inblandat, vad ej till saken rätteligen hört.»[7]

Till slut kan jag inte låta bli att citera Palmærs avslutning på sin försvarsskrift, inte för att jag håller med honom till 100%, men för att han, den 3 december 1838, gör en observation som nog kan anses aktuell ännu idag:

Här borde jag upphöra. Men ett uttryck förekommer i Aktors memorial, vilket jag önskar få besvara med några få, men allvarssamma ord, så allvarsamma, som jag dem mäktar åstadkomma. »Den religiösa känslan» har — så menar Aktor — blivit genom min artikel sårad. Om så verkligen förhåller sig, beklagar jag sorgen. »Den religiösa känslan», ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vitt jag hunnit göra bekantskap med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar aj! vid minsta beröring, likasom en svullen. Sin styrka visar den i extaser. Vore det ej måhända rätt så gott, att giva den »religiösa känslan» på båten, och taga den gamla, simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan som våra fäder den hade. Den är frisk och glad. Den visar sin styrka i handling och i försakelse.


Fotnoter:

  1. Det finns naturligtvis undantag. []
  2. Lidner är väl numera mest känd för den »Lidnerska knäppen»; efter att (synnerligen ytligt) skummat genom det angivna verket är det svårt att inte göra den reflektionen att han på sin ålders höst måste ha råkat ut för en anti-knäpp. []
  3. Texten är »lånad» från Projekt Runeberg, liksom de bilder jag använde för att skanna in Söderbergs dikt om Wirsén. Detta är i första hand ett utslag av lättja, då jag har både den del av Söderbergs samlade verk som det handlar om ovan, och två upplagor, närmare bestämt den tredje och den fjärde, av Palmærs Eldbränder och gnistor i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Jag funderade på att skanna in versionen från den fjärde upplagan, eftersom stavningen där normaliserats till en något modernare form, men avstod av lättje- och bildningsskäl. []
  4. Särskrivning är inget modernt fenomen, om någon nu trodde det. []
  5. Denna skarpsinniga iakttagelse var förmodligen riktig; Lidman skriver i ett brev: »Bäst hade varit att låta den usla tidningen sotdö. Nu kanske strävar den, taliter queliter, över nästa år.» Som bekant lever Corren ännu i denna dag. []
  6. Om jag förstått det rätt, vilket inte alls är säkert, var von Hartmannsdorff högsta höns på hovkanslerämbetet, det ämbetsverk som hade till uppgift att hålla ett öga på pressen, och se till att den höll sig inom tryckfrihetsförordningens ramar. []
  7. Uppgifterna och citaten i det sammandrag som jag ovan gjort av det åtal som Palmær råkade ut för i samband med publiceringen av Kråkvinkel-artikeln är hämtade från den fjärde upplagan av Eldbränder och gnistor; de saknas tyvärr i den första upplagan, som Projekt Runeberg lagt ut på nätet. Huruvida de finns med i den tredje upplagan kan jag för närvarande ej avgöra, då detta exemplar befinner sig på en obestämd plats i »biblioteket». []