Morgon eller kväll?

Tankar om och kring musik, del 59

Danko/Fjeld/AndersenWhen morning comes to America

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den som gjorde en snabb överslagsräkning under förra veckans blogga, och kom fram till att 19*3 + 58 är ganska mycket mer än 100 kan möjligen endera betvivla mina matematiska kunskaper[1] eller mitt påstående att jag baserade min serie på att jag redan från början hade omkring hundra »tankevärda» låtar på lager — eller båda, givetvis. Med något större eftertanke inser säkert den som lyssnar på musik någorlunda regelbundet att det tillkommit låtar under tiden; för att ta några exempel så var varken Gordon Lightfoot eller Pugh Rogefeldt med på originallistan, och dagens val tillhör också denna kategori.

I början av 90-talet samlades tre rutinerade herrar för att göra några inspelningar av diverse favoriter, egna och andras — Rick Danko, kanadensare och en av originalmedlemmarna i The Band; Jonas Fjeld, norsk musiker och producent; och Eric Andersen, amerikansk singer-songwriter med kontakter i kretsarna kring Dylan och Joan Baez[2].

Även om Jonas Fjelds egen karriär kanske inte haft samma lyskraft som de andra tvås så är hans bidrag till den här skivan av högsta möjliga kaliber, och dagens sång är ett prima exempel på den saken; det är nämligen han som sjunger här, medan de två kompanjonerna får ägna sig åt stämsång i bakgrunden[3]. Jag har inte helt lyckats reda ut bakgrunden till låten, men uppgiften på CD:n är att Fjeld gjort musiken och en Jim Sherradan texten. Det är nu inte hela sanningen, för 1986 gavs det ut en skiva där låten förekommer med norsk text, och min gissning är att den versionen är helt Fjelds, både text och musik, men jag har inte hört tillräckligt mycket av den norska versionen för att bedöma hur trogen originalet den amerikanska versionen är.

»›When morning comes› is a vivid, penetrating portrait of the European dream of America, an imaginable realm which the real America could never have lived up to.» heter det i skivans »Liner Notes», och det äger nog sin riktighet. Själv fastnade jag för nostalgin i den tredje strofen, den med kristallmottagaren, där jag mindes mina egna sena kvällar på 60-talet med Radio Luxemburg[4]. Jag kan inte låta bli att fundera på varför det skulle vara så förnedrande att raka sig framför radion; men jag har inte lyckats finna någon lösning på den gåtan. Och med tanke på att det är valår i amerikat i år så kan man ju fråga sig om det inte är natten som kommer att sänka sig över landet i väst i höst…


Fotnoter:

  1. Vilket i och för sig naturligtvis är korrekt, men inte bevisbart med angivna fakta. []
  2. Han har dessutom anor från Skandinavien; enligt wikipedia emigrerade hans farfar eller möjligen morfar (det engelska språket kan ju vara lite tvetydigt på den punkten) från Norge. []
  3. Fjeld och Andersen trakterar de två akustiska gitarrer man kan höra, medan Danko överlåtit basspelet till en norsk studiomusiker. []
  4. »Det lät väl bra om man råka’ gilla brum och distorsion / det var fantastiskt bara det att det lät», som Michael Tretow påpekade en gång, lite lätt Hystereoiskt. []

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *