Mot postmodernismens försvar

För någon dag sedan blev jag anvisad en text, rubricerad »Till postmodernismens försvar», som enligt uppgift skulle vara ett svar, och ett bra svar, på en debattartikel publicerad i DN som av en inkompetent och/eller stressad redaktör rubricerats »Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund», med citattecken kring rubriken, trots att »citatet» inte återfinns i artikeln[1][2]. Men artikeln ifråga är inget svar på debattartikeln, och därför är det inte förvånande att jag vid en snabb googling[3] inte fann något svar på »svaret». Jag tänker därför åstadkomma ett sådant, men först tänkte jag ta ett par omvägar för att relatera den till en blogga som jag skrev för någon månad sedan och en som jag borde ha skrivit för något år sedan. Är du nyfiken på mina åsikter om just sagda artikel, men inte på vad jag skrivit respektive inte skrivit som möjligen kan relatera till den, kan du utan fysiska och psykiska men skrolla ner till min vackra styckesavskiljare några paragrafer ned, och fortsätta läsningen där.

Det första som slog mig när jag läste artikeln var likheten med Alf Ahlbergs tillvägagångssätt i boken De båda fronterna, som jag funderade kring för ett tag sedan här på bloggen. Jag tänker på det sätt som han jämförde kommunism och kristendom — när han beskrev kommunismen la han all kraft på de hemskheter kommunister både gjort och sagt, men förbigick helt den utopiska framtidsvision som den bygger på; när han beskrev kristendomen gjorde han tvärtom, poängterade dess vackra men utopiska teoribyggnad medan han avfärdade de vidrigheter som utförts i kristendomens namn med några korta, och i mina ögon överslätande, fraser. Lat och obekant med litteraturen på området som jag är har jag inte letat rätt på någon kommunistisk skribent som utfört samma typ av »analys», fast med omvänd emfas; jag skulle bli mycket förvånad om det inte finns gott om exempel.

Lundberg följer Ahlbergs exempel till punkt och pricka — efter att ha viftat bort debattartikelns invändningar mot vissa extrema tolkningar av postmoderna begrepp i en halv mening övergår han till att mångordigt lovprisa de acceptabla delarna av postmodernismen; det kanske inte är helt korrekt att kalla den en »utopisk vision», utan snarare en beskrivning av verkligheten som mycket få har några problem med. Det här är också en vanlig strategi inom religion och kommunism som komplicerar kritik av enskilda extrema företeelser — att definiera en »riktig» eller »äkta» kommunism, kristendom eller i det här fallet postmodernism, som inte innehåller de förargelseväckande beteendena. Det Lenin och Stalin pysslade med var inte »riktig» kommunism; ungjordskreationism är inte »riktig» kristendom; och sanningsrelativism är inte »riktig» postmodernism — simsalabim, problemet löst!

I samma blogga som jag diskuterade Ahlbergs två fronter nämnde jag också sanningsrelativismen, och lovade att förklara varför jag ansåg den abderitisk i en senare text. Tyvärr har denna text ännu inte blivit skriven, så jag klämmer tills vidare in den biten här i stället.

Den bokstavliga versionen går tillbaka till Protagoras, som brukar räknas som den förste relativisten, delvis på grund av den kända tesen att människan är alltings mått[4]; Protagoras kom nämligen från Abdera, det gamla Greklands motsvarighet till Grönköping — ergo, sanningsrelativism är ett abderitiskt påfund.

Men det finns ett allvarligare problem med Protagoras’ lära, och detta påpekades redan av Platon[5] — det finns många sätt att uttrycka det, men själva grunden är svårigheten att hävda att »det existerar inga absolut sanna påståenden»; om detta påstående är sant så bevisar det ju samtidigt att det är falskt, en paradox som senare tiders tänkare, som till exempel Bertrand Russell, Kurt Gödel och Douglas Hofstadter, har grubblat en hel del över.

Dessa två argument tycker jag räcker för att man ska kunna sätta etiketten »abderitisk» på begreppet sanningsrelativism. Om du vill ha fler exempel så rekommenderar jag Olle Häggströms blogg, och mer specifikt ett mejl från en relativist, Bosse Holmqvist, med några kommentarer av Häggström[6]. Där kan man finna ett flertal märkliga läsarter och resonemang; jag ska försöka peka ut några av dem senare i texten, om inte orken och innehållet i temuggen tar slut alltför tidigt.

Innan jag övergår till en kort diskussion av Lundbergs »svar» vill jag göra ett försök till äreräddning av Protagoras. Han, kanske mer än någon annan, fick klä skott för Platons avoghet mot sofister, en grupp som specialiserat sig på att lära ut retorik och statskunskap (ett slags skola för lobbyister, kanske man skulle kunna säga med dagens språkbruk), och som dessutom hade fräckheten att ta betalt för detta. Platon och hans lärjunge Aristoteles var båda aristokrater, och hade föga förståelse för monetära behov hos mindre bemedlade samtida; eftersom deras skrifter fått ett så stort genomslag är det inte konstigt att de tämligen vinklade beskrivningar man finner där har lett till att »sofist» närmast blivit ett skällsord.

Det finns också andra källor som dels påstår att Protagoras varit lärjunge till Demokritos, enligt mångas åsikt den mest betydande av alla de gamla grekiska filosoferna, och dels att Protagoras mot slutet av sitt liv jagades bort från Aten på grund av sin bok »Om gudarna», där Protagoras’ relativism ledde honom till en agnostisk, eller möjligen ateistisk, världsbild[7]. Denna sistnämnda hypotes stöds till viss del också av »människan är alltings mått», om man tänker sig en fortsättning i stil med »och inte några osynliga gudar»; om Platon fått innebörden av »Protagoras’ sats» om bakfoten är det förvisso varken första eller enda gången han »grenslar velocipeden», som det hette i min ungdom.

Om man tar Platons berättelser med en stor nypa salt och väger in även andra källors vittnesbörd så blir bilden av Protagoras inte direkt tydlig, men betydligt positivare och intressantare; och om man tar de bästa bitarna av hans umgänge med Demokritos, hans relativism och hans agnosticism så framträder en person med en ganska balanserad syn på sin omvärld. Jag misstänker att ju mer man lyckas pussla ihop sofisternas världsbild, ju mer man frigör sig från Platons nidbilder, desto rumsrenare blir den; och Protagoras kommer med all sannolikhet att fortsätta tillhöra rörelsens mest intressanta figurer.

Åter till Lundbergs artikel, och den debattartikel som orsakade den. Jag har läst båda, och har inget att invända mot innehållet i någondera — förutom en bisats i Lundbergs artikel som jag strax återkommer till — med det förbehållet att jag inte känner mig tillräckligt insatt i postmodernismens historia för att kunna kommentera Lundbergs framställning. Jag har ännu inte fördjupat mig i Hans Larssons konvergensfilosofi, men detta tycks vara ett av de fall där divergenserna mellan de två artiklarnas åsikter är så små att de nästan är osynliga. Pudelns kärna är den sista meningen i Lundbergs första paragraf:

Till att börja med vill jag påpeka att jag inte invänder mot problematiken i de exempel författarna anger, utan att de får bilda utgångspunkt för postmodernismen som begrepp.

Den första delen utsäger ju klart att han inte invänder mot debattartikelns argumentation; den andra anger den problemställning som artikeln kommer att polemisera mot. Men det är just denna bisats som jag finner tveksam — om man försöker utröna hur detta uttrycks i DN-artikeln så finner man i stället följande:

Den socialkonstruktivistiska analysens perspektiv är förvisso värdefull och befogad i vissa fall. Vi omges faktiskt av sociala konstruktioner hela tiden; exempelvis när vi handlar med mynt i mataffären använder vi en sådan konstruktion. Myntet är ju bara en liten präglad metallbit; dess värde och funktion som verktyg i vardagliga transaktioner är helt och hållet socialt konstruerade. En kung eller en präst är också socialt konstruerade, och det är intressant att också ställa frågan i vilken utsträckning genus är en social konstruktion.

Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en »berättelse» likvärdig med varje annan berättelse.[8]

Med andra ord, DN-debattörerna har inga problem så länge socialkonstruktivistiska idéer används i rätt sammanhang, men invänder mot »extrema versioner av postmodernismen» (min emfas), och specificerar också tydligt vad det är hos dessa extrema versioner man vänder sig emot. Jag har, minst sagt, väldigt svårt att få detta att gå ihop med Lundbergs »utgångspunkt för postmodernismen som begrepp».

Ett kort exempel till — lite senare i artikeln skriver Lundberg: »Lika märkligt är påståendet att postmodernismen skulle leda till förnekelse av Förintelsen.» Detta är förvisso ett märkligt påstående, så därför har jag inget att anföra i sak mot det. Men placerad i sitt sammanhang kan man lätt få intrycket att det härstammar från DN-artikeln, och det gör det inte. Det textstycke som följer exemplet med förintelseförnekaren handlar inte om förnekelsen i sig, utan om hur händelsen i klassrummet hanterades:

Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: »Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta» (vår kursivering).

Handlade det här om en enskild tjänsteman som inte tänkte? Vi önskar att det hade varit så. »Anything goes» är det som gäller. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Frågan är vad som händer med statsmaktens legitimitet på sikt om ingenting är sant eller falskt. Den antiintellektuella avgrunden är nära när den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer, inklusive den akademiska världen.

Med andra ord: Postmodernismens sanningsrelativism (min emfas) leder till en situation där påståenden med god evidens likställs med rena påhitt. Det är alltså inte postmodernismen i sin helhet, bara dess sanningsrelativism, som anklagas; och anklagelsen är att den förnekar evidensens betydelse, inte att den förnekar förintelsen[9].

För att sammanfatta »debatten» mellan Lundberg å ena sidan och Ingvar, Sturmark och Wikforss å den andra så kan den bara betraktas som ett misslyckande; de båda parterna talar helt förbi varandra. Värst råkar naturligtvis Lundberg ut, eftersom han i misshugg har bemött påståenden som inte gjorts, men detta är såvitt jag kan förstå helt hans eget fel. Men även vi läsare drabbas — Ingvar, Sturmark och Wikforss påstår i exemplet ovan, utan att ange någon motivering, att detta handlingssätt är norm idag, och det är ett påstående som jag gärna skulle se problematiserat: Är det verkligen så utbrett? Om det är så utbrett som artikelförfattarna tycks anse, hur försvarar man det? Om det inte finns något sätt att försvara det och det är så utbrett som artikelförfattarna tycks anse, hur gör vi för att motverka problemet? Dessa och liknande frågor tycker jag ett svar värt namnet bör ställa och försöka besvara.

Som ett litet, men välment, försvar för Lundbergs försvar för begreppet postmodernism kan man påpeka att det inte är ovanligt att postmodernismen reduceras till sina mer tvivelaktiga former när dess kritiker behandlar begreppet. Men då görs det ofta i form av en definition, som till exempel denna, ur Alan Sokals Beyond the hoax[10]:

The term »postmodernism» is even more diffuse: it has been used to cover an ill-defined galaxy of ideas in fields ranging from art and architechture to the social sciences and philosophy. I propose here to use the term postmodernism much more narrowly, to denote

an intellectual current characterized by the more-or-less explicit rejection of the rationalist tradition of the Enlightenment, by theoretical discourses disconnected from any empirical test, and by a cognitive and cultural relativism that regards science as nothing more than a »narration», a »myth» or a social construction among many others.

Även här påpekar alltså kritikern att det är ett litet, utvalt segment av begreppet postmodernism han kommenterar. Min hypotes är, att om Lundberg dissekerar alla de artiklar som kritiserar postmodernismen från en »vetenskaplig» utgångspunkt så kommer han att i de allra flesta fall finna en liknande definition som Sokals eller en avgränsning som den Ingvar/Sturmark/Wikforss gör; i de övriga kommer en skamsen författare att på en direkt fråga erkänna att det var så hen menade, men att hen slarvade vid nedskrivandet av sina tankar.

Jag hotade visst med att återkomma med några exempel på hur en person som kallar sig relativist, Bosse Holmqvist, argumenterar; som redan påpekat är de hämtade från ett mejl som Olle Häggström publicerade på sin blogg för nästan exakt fyra år sedan. I citaten nedan har jag dels märkt de olika styckena med BH respektive OH för att ange vem det är som argumenterar för tillfället, och dels kursiverat Häggströms text, såsom i originalet. Om jag ansett det befogat att klippa mitt i ett inlägg har jag på övligt sätt markerat detta med en ellips inom fyrkantiga parenteser.

För att om möjligt förbereda er på vad ni kommer att få se nedan citerar jag några kommentarer från Häggströms inledande text. Han skriver bland annat »Tecknen på att Holmqvist och jag talar förbi varandra duggar tätt […]», vilket uttalande torde nått en hög placering i tävlingen om »Understatement of the Year» för år 2012. Han citerar också några ord av Holmqvist från dennes ursprungliga artikel i tidskriften Arena om att »[han] kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill». Lägg särskilt märke till den andra delen, som kommer att visa sig ganska ironisk; mitt mål de närmaste citaten är att visa att (även?) Holmqvist har problem med läskonsten.

BH: […] Kunskapen är alltid inbäddad i sitt sociala och historiska sammanhang? Men då gäller det väl även vår kunskap, en produkt av vår tid, och att kunskapen i framtiden inte nödvändigtvis eller ens sannolikt överensstämmer med dagens kunskap. Och det gäller även naturvetenskapen? Då torde det vara svårt att hävda någon absolut sanning, någon helt fast grund att stå på, någon ren oförmedlad och opåverkad kunskap – vilket du ändå tycks vilja göra.

OH: Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som [sic]), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi — mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen.

BH: Jag undrar var du fått det här från. Visserligen är det ett vanligt sätt att framställa relativister som galenpannor. Men jag undrar var du har någon som helst täckning för att jag förnekar en verklighet, att det finns något där ute. […]

Holmqvist påstår här alltså att Häggström påstår att Holmqvist »förnekar en verklighet»; den som läser vad OH skriver noterar att denne påstår att Holmqvist förnekar existensen av en objektiv verklighet. Detta är naturligtvis något helt annat, och den kommentar som Holmqvist gjort i början av citatet är ett prima exempel på hur hans relativa sanningsbegrepp leder honom till ett relativt verklighetsbegrepp.

OH: […] Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen — att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat — men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsättet [sic] att »sant» och »falskt» definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa — varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.

BH: Så var du tillbaka i den fasta måttstock enligt vilken verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel. Hur det nu går till. Bush hade sina utgångspunkter, sina antaganden enligt vilka hans agerande säkert var riktigt, men de är helt andra än mina. Det är möjligt att Bush ljög hela tiden, men är inte det ett lite stöddigt och förmätet uttalande? Kan det inte vara så att han utifrån sina intressen, sina förkunskaper, sina sammanhang verkligen trodde att hans uppfattningar var lika sanna som din tro på dina sanningar? Och hur avgör vi då vad som är att föredra? […]

Här har vi ett av de mer skrämmande exemplen på hur en relativist resonerar. Låt mig bara i förbigående notera att Holmqvist i hastigheten begår ännu en märklig läsning — påståendet »verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel» kräver ett ovanligt mått av fantasi; i synnerhet som Häggström överhuvudtaget inte nämner Bush, lägger in ett »eller vice versa», samt även blandar in »den akademiska flumvänstern» i sitt påstående.

Svaret på Holmqvists frågor är, i tur och ordning, »nej, självklart inte»[11], »jo, men det är fullständigt ointressant» och »genom att granska och värdera evidensen»[12]. De två sista svaren kan behöva ett förtydligande så låt mig ta ett exempel. Personen A är slagrutegångare och utifrån sina intressen, förkunskaper och sammanhang tror hen att hen enbart med hjälp av sin slagruta på någon decimeter när kan peka ut var en vattenledning på upp till fem meters djup befinner sig; personen B förklarar för sin del att hens intressen, förkunskaper och sammanhang gör att hen inte tror på A:s påstående. Här har vi alltså ett exempel på Holmqvists andra fråga; både A och B tror benhårt på sin egen världsbild. Men det betyder inte att deras »berättelser» är på något sätt likvärdiga; ett flertal tester har gjorts av påståenden liknande A:s, och såvitt jag känner till är det inget som har kunnat ge support för hens världsbild — och om det inte skulle räcka kan man ju alltid testa A:s påståenden; B gräver ner en vattenledning i sin trädgård, lägger på några kubikmeter nyinskaffad matjord för att sopa igen spåren och ber A peka ut var ledningen går. Om B varit tillräckligt noggrann vid skapandet av testet, bör det ge god evidens för om A:s eller B:s världsbild är korrekt.

Ett sista exempel:

OH: Vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad. Det må vara att vi knappast kommer att nå fram till någon fulländad och slutgiltig sanning, men vi kan förhoppningsvis närma oss den.

BH: ”så gott vi kan”, ”förhoppningsvis”? Det är alltså en fråga om tro?! Vart tog nu vissheten vägen? Visst, tron kan vara en stark drivkraft, men så mycket övertygande kraft har den inte för den som inte delar tron.

Det här måste vara ett svårslaget svenskt rekord i att, i en så kort text, tolka in saker och ting som inte finns där; var pharao hittar han »tron» någonstans? Och var kom »vissheten» ifrån? Om Holmqvist inte tror på den beskrivning av vetenskapen som Häggström ger uttryck för i raderna ovan skulle det vara mycket intressant att höra hur han tror att den dator som han antagligen satt framför då han skrev sin kommentar kommit till utan en stor mängd vetenskapliga insikter i hur verkligheten är beskaffad.

Det finns flera anledningar till att jag lagt den här »diskussionen», och särskilt de här återgivna exemplen, på minnet, men det som gör det hela så skrämmande är att detta inte är vilket nättroll som helst som skriver konstigheter; Bosse Holmqvist var, och är såvitt jag vet fortfarande, professor i idéhistoria vid Stockholms Universitet.

När jag gick på gymnasiet en gång för mycket länge sedan fick vi en grundlig skolning i konsten att referera en faktatext, att sammanfatta den så att författarens faktabas och argumentation presenterades med minsta möjliga distorsion; att göra något annat i en diskussion ansågs vara ett fult retoriskt knep som bara skumma typer (som sofister, till exempel) ägnade sig åt. I den här relativt korta bloggan har jag gett ett antal exempel på hur akademiker som utger sig för att försvara postmodernism och/eller relativism misslyckas med att ens referera de texter de ska kritisera på ett korrekt sätt. Som jag tidigare påpekat gör det diskussionen meningslös både för deltagarna och läsarna/åhörarna, och redan det att tid och energi slösas utan minsta framsteg är allvarligt nog.

Jag har två hypoteser till detta.[13] Den första är tid. Allting ska göras så förtvivlat fort nuförtiden, och det innebär att tiden för att läsa andras argument och sätta sig in i dem minimeras för att i stället användas för att vässa de egna tankarna och formuleringarna. Som jag visat är det dock ett riskabelt företag, eftersom man kan råka slösa tid på att svara på frågor som inte ställts.

Den andra hypotesen är att de båda använt en teknik som tycks populär inom humaniora, och som innebär att man läser »mellan raderna» och försöker hitta dolda tecken och meningar; den bästa definitionen som jag sett av detta gavs av Magnus Eriksson en gång då jag för omväxlings skull lyckats övertyga honom om att det han trodde sig se i en text egentligen inte fanns där: »Dock medger jag att min läsning följer en misstankens hermeneutik, kanske också i någon del en dekonstruktivistisk logik.»

Om man kombinerar dessa två, »misstankens hermeneutik» och snabbhetskravet, blir resultatet ofta misslyckat; för att använda bilden med den hermeneutiska spiralen så leder den i stället utåt, bort från det centrum av förståelse man hoppades närma sig, eftersom förståelse kräver tid och arbete. Jag tror att det är detta som drabbat de skribenter som jag granskat, med lite olika tyngdpunkt; Lundberg har varit alldeles för snabb på avtryckaren och inte hunnit kontrollera sina hermeneutiska misstankar, medan Holmqvist låtit de hermeneutiska misstankarna få fritt utlopp och inte haft tid eller kraft att hålla dem i schack.

Huvudsyftet med den här texten har varit att visa att Till postmodernismens försvar inte är ett svar på Ingvar, Sturmark och Wikforss’ artikel; därtill har, under resans gång, det tillkommit några funderingar kring problemet att läsa, tolka och förstå text. Jag ber om ursäkt för alla utvikningar jag gjort på vägen; mitt försvar är att detta icke är en akademisk avhandling, utan skrivet enbart i syfte att roa mig själv…

Addendum 2016-06-13: Ytterligare ett par källor för den som vill fördjupa sig i relativismen — först ett program i serien »In Our Time» som handlar just om relativism, och sedan dagens »Existential Comics», som innehåller ett slående argument mot relativismen.


Fotnoter:

  1. Att sätta citattecken i rubriker brukar överhuvud skys av typografiskt medvetna personer, och att använda dem för något som inte är ett bokstavligt citat är, enligt mig, ett obefogat ofog; åtminstone TT tycks hålla med mig. []
  2. Alternativet med en stressad men i normala fall kompetent redaktör är applicerbart i det fall då den i rubriken citerade texten fanns i ett stycke som av redaktionella skäl strukits i ett mycket sent skede. []
  3. För exakthetens skull må här omtalas att jag faktiskt använde bing, och inte Google. []
  4. Det fullständiga fragment som läggs i Protagoras mun är i svensk översättning »Människan är alltings mått, för de ting som är att de är och för de ting som inte är att de inte är»; jag vill inte påstå att det är mer lättolkat i sin längre version. []
  5. Eller Sokrates, om man tror att Platons dialog Theaitetos troget återger dennes argument. []
  6. Av någon outgrundlig anledning publicerar OH sina kommentarer först och i punktform, och först därefter den text som orsakat hans kommentarer, vilket gör att man måste läsa om inte baklänges så i alla fall med många »goto-hopp» inlagda. Detta är sannolikt Bill Gates’ fel, men den här fotnoten är för kort för att jag ska kunna förklara varför. []
  7. Religionsförföljelse är ingalunda något som katoliker eller islamister hittat på, om nu någon trodde det; fenomenet är gissningsvis ungefär lika gammalt som religionen själv. []
  8. Emfas återgiven enligt webb-artikeln. []
  9. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att även relativister understundom kan ta hänsyn till evidens, men att det inte görs av »utbildningssamordnaren» i exemplet ovan. []
  10. Än en gång: Tack, Olle Häggström! []
  11. Här förutsätter jag det Holmqvist antar i sin första del av frågan, nämligen att Bush ljög hela tiden; om han gjorde det ser jag inget stöddigt eller förmätet i att påpeka det. []
  12. För att inte verka alltför snorkig är det kanske säkrast att påpeka att mina svar enbart handlar om frågor som kan hänföras till den objektiva verklighet vars existens Holmqvist inte är övertygad om, till exempel »hur många bomber med en sprängverkan motsvarande 10 kiloton TNT eller mer förfogade Saddam Hussein över då USA tog beslutet att anfalla Irak?», inte frågor av typen »gjorde Bush rätt som anföll Irak?» []
  13. Jag har dessutom förkastat två andra tankar. Den första är att Lundberg och Holmqvist lider av ordblindhet eller allmän dumhet; deras förmåga att uttrycka sig tyder dock på att så inte är fallet. Den andra är att de använder något slags »härskarteknik», men för att göra en sådan analys måste man förmodligen vara certifierad postnånting, och eftersom jag inte har den kompetensen går jag på min magkänsla, som i det här fallet säger att det inte är det de pysslar med. []

Searle och det kinesiska rummet

Under gårdagen blev den läsvärda delen av bloggosfären översvämmad av kommentarer om John Searles berömda kinesiska rum; Olle Häggström förklarade kortfattat varför Searle har fel, och Ulf Danielsson förklarade nästan lika kortfattat varför Searle har rätt. Eftersom jag tror att båda två har fel — jag anser nämligen att Searle har både rätt och fel — så tänkte jag kasta mig in i debatten för att om möjligt komplicera saken ytterligare[1].

Låt mig börja med att länka till några trevliga källor som finns tillgängliga på nätet: dels John Searles föreläsningar (»Reith lectures») 1984 på temat Minds, Brains and Science (de finns också transkriberade; se till exempel denna sida för en utskrift av det andra programmet, där han för första gången, såvitt jag förstår, berättar om det kinesiska rummet), och dels ett program ur den makalösa brittiska radioserien »In Our Time» om AI från 1999 där Searle ånyo diskuterar sin syn på AI[2]. Det var dock inte genom dessa jag först kom i kontakt med Searles argument; det var i antologin The Mind’s I med Douglas Hofstadter och Daniel Dennett som redaktörer och kommentatorer[3].

Som den försiktige general jag är måste jag slänga in en brasklapp, eller två, redan från början. Det argument jag står i begrepp att beskriva är, i mina ögon, så självklart att jag har svårt att tänka mig att ingen framfört det tidigare. Varken i Häggströms, Danielssons eller Searles skriverier (och praterier) som jag länkar till ovan har jag sett minsta antydan till att »min» invändning publicerats; min erfarenhet säger mig att det förmodligen beror på att jag missat något fundamentalt någonstans…

flour1_1

Låt mig börja med att citera ett stycke av Searle från uppsatsen i The Mind’s I:

I see no reason in principle why we couldn’t give a machine the capacity to understand English or Chinese, since in an important sense our bodies with our brains are precisely such machines. But I do see very strong arguments for saying that we could not give such a thing to a machine where the operation of the machine is defined solely in terms of computational processes over formally defined elements; that is, where the operation of the machine is defined as an instantiation of a computer program. It is not because I am the instantiation of a computer program that I am able to understand English and have other forms of intentionality (I am, I suppose, the instantiation of any number of computer programs), but as far as we know it is because I am a certain sort of organism with a certain biological (i.e., chemical and physical) structure, and this structure, under certain conditions, is causally capable of producing perception, action, understanding, learning, and other intentional phenomena. And part of the point of the present argument is that only something that had those causal powers could have that intentionality.

Notera skillnaden mellan de två första meningarna; Searle skiljer här mellan två olika former av maskiner, och min magkänsla[4] säger mig att hans argument här är korrekt, men ointressant — ingen maskin kan med ren symbolmanipulation, utan semantisk kunskap om symbolernas betydelse, »förstå» ett budskap.

För att se var han trampar fel citerar jag några rader ur hans Reith-föreläsning:

The whole point of the parable of the Chinese room is to remind us of a fact that we knew all along. Understanding a language, or, indeed, having mental states at all, involves more than having just formal symbols. It involves having an interpretation, or a meaning attached to those symbols. And a digital computer, as defined, cannot have more than just formal symbols because the operation of the computer, as I said earlier, can only be defined in terms of its ability to implement programs. And these programs are purely formally specifiable—that is, they have no semantic content.

Här, menar jag, avslöjar Searle var han tänker fel. Men för att förklara vad jag menar måste jag först införa ett par begrepp som jag definierade i en blogga om intelligens som eventuellt kommer att bli publicerad vilket sekel som helst nu. Med »externiserad kunskap» menar jag sådant som man lika gärna kan läsa sig till i en bok, eller få berättat för sig; och med »interniserad kunskap» sådan kunskap som är förvärvad för att utföra en viss uppgift bättre. Ett annat sätt att uttrycka det är att »externiserad kunskap» är fakta, data, medan »interniserad kunskap» är kunskap om fakta/data — metafakta, metadata. För att ta som exempel en schackspelare så är påståenden av typen »på 1.e4 spelar jag 1…c6[5]» externiserad kunskap, medan påståenden i stil med »den här typen av drag brukar vara bra i den här typen av ställningar[6]» avgjort hör till den interniserade kunskapen. Jag vill inte påstå att det är lätt att göra åtskillnad mellan dessa begrepp, i synnerhet inte när man kommer till datorprogram och AI, men tror ändå att de kan göra nytta.

Om jag förstått Searle rätt menar han, om jag skriver om hans påstående ovan, att datorer bara kan hantera externiserad kunskap, inte interniserad. Det tror jag är ett misstag, och det enklaste sättet att visa det är att ta ett par exempel där det kinesiska rummet bryter ihop.

Första exemplet är om den fråga som matas in till kinesrumsoperatören[7] är »squoggle squiggle»[8], vilket vi antar betyder »Vad är klockan?». För att lämna ett korrekt svar leds operatören av sin externiserade kunskap att konsultera verkligheten i form av en klocka. Om vi antar att hen har normala förståndsgåvor har hen nu lärt sig ett stycke kinesiska[9]; enligt min terminologi har operatören ökat sin interniserade kunskap.

Nästa exempel på en fråga med liknande problem är »Är pizzorna på pizzerian på andra sidan gatan goda?». Även här tvingas operatören ha kontakt med verkligheten för att kunna lämna ett korrekt svar, och i det här fallet måste hen ta ställning till flera delproblem; ett minimum torde vara »Vilken pizzeria handlar det om?», »Vad gillar frågaren för typ av pizza?» och »Kommer frågaren att gilla de pizzor som sagda pizzeria levererar?».

Ett sista exempel: frågan »Är kinesen på andra sidan gatan bra?» visar inte bara på verklighetens betydelse utan även på kontextens — om samtalet, till exempel, handlat om pizzerior så är det rimligt att tolka »kinesen» som »kinesrestaurangen» och »bra» som »serverar god mat»; å andra sidan, om samtalet handlat om fru Jönsson i våningen ovanför som just åkt till sjukhuset, så kan det vara rimligt att anta »kinesen» handlar om en person som just kommit tillbaka från detta ställe, och »bra» om huruvida denne tillfrisknat.[10].

En slutsats jag tycker man kan dra av ovanstående exempel är att Searle har rätt i att ren symbolhantering inte kan resultera i »förståelse»; problemet är bara att det är en ganska liten del av de frågor som ett kinesiskt rum kan förväntas hantera i ett någorlunda realistiskt exempel. Tid, rum, värderingar och samtalets kontext; det gemensamma för dessa typer av frågor är att de inte kan hanteras med rent symbolmanipulerande metoder, utan kräver bearbetning av och/eller referens till verkligheten. Eller i termer av interniserad kunskap — varje växelverkan med verkligheten kräver tillgång till interniserad kunskap, kunskap om processen att förvandla kinesiska skrivtecken till andra kinesiska skrivtecken, och varje sådan växelverkan resulterar i en ändring i den interniserade kunskapen. För att ta en nollställd operatör och mitt första exempel — innan frågan består dennes interniserade kunskap av hur man söker i en stor manual, när frågan processats har den ökats med insikten att »squoggle squiggle» förmodligen har något med tiden att göra; förändringen av den interniserade kunskapen är, menar jag, en förändring i förståelse.

Däremot tror jag att han misstar sig på att en dator inte kan hantera mer än formella symboler. Låt oss försöka skapa ett liknande scenario genom att anta att vi har ett datorprogram, P(t1), som simulerar det kinesiska rummet[11], och att det har en bit kod som i något slags pseudokod ser ut så här:

if (input != KnownWords) then
  return LookItUpInBigInstuctionManual()
endif

Nu låter vi någon mata in frågan »squoggle squiggle», programmet utför LookItUpInBigInstuctionManual(), inser att koden kan förbättras, och modifierar det citerade stället till

if ((input == "squoggle squiggle") and LanguageSeemsRegular) then
  return SystemClock()
else
  return LookItUpInBigInstuctionManual()
endif

Vi har nu ett nytt program, P(t2), som har interniserat en liten bit som tidigare var externiserad. Det kanske inte verkar vara ett särskilt stort framsteg, men det beror på det tämligen artificiella exemplet; i verkligheten finns det naturligtvis ingen bamsig manual för hur man ska agera i alla lägen[12]. Vad jag velat visa är hur kontakten med verkligheten gjort att programmet modifierats så att det inte refererar till en formell symbolmanipulation utan direkt till den modell av verkligheten som programmet använder; man kan fortsätta tankeexperimentet genom att byta ut fler och fler uppslagningar mot direkta referenser till modellen, och när flertalet uppslagningar, i extremfallet alla, ersatts av direktreferenser torde det vara rimligt att säga att datorn »förstår» kinesiska, precis som kinesrumsoperatören förstår kinesiska då hen skapat sig en bild av hur olika varianter av »squiggle» och »squoggle» relaterar till verkligheten. När allt kommer kring är det ju ungefär så vi lär oss språk; vi klarar hjälpligt de vanligaste orden, men måste ibland slå upp egendomliga ord som någon behagar använda, som till exempel kökkenmödding[13].

flour1_1

Min argumentation kan sammanfattas i tre punkter:

  1. Searle har rätt då han hävdar att ett tillståndslöst och icke-självmodifierande datorprogram inte »förstår» de symboler de hanterar.
  2. Searle har fel då han hävdar att ett datorprogram som kan modifiera sitt inre tillstånd eller modifiera sin egen kod inte kan »förstå» symbolerna.
  3. Den semantiska förståelse som Searle hävdar datorer inte kan ha kommer från de situationer då frågor refererar till »verkligheten»; om sådana frågor utesluts från kinesiska rummet blir tankeexperimentet ointressant från en AI-synvinkel.

Till slut några kommentarer som jag inte lyckats passa in någon annanstans:

Lägg märke till asymmetrin mellan de två första punkterna i min sammanfattning ovan! Jag tror mig inte ha visat att en dator »förstår» de tecken den manipulerar[14], utan »bara» att Searles försök att visa att de inte kan förstå bryter ihop vid kontakten mellan symboler och verklighet. Här menar jag att det kinesiska rummet tvärtom visar hur den påtvingade kontakten med verkligheten skapar interniserad kunskap; huruvida det går att direkt överföra exemplet rakt av till ett datorprogram är mer osäkert. I själva verket misstänker jag att det krävs ytterligare ett flertal genombrott både inom neurovetenskapen och inom informationstekniken innan en maskin kan »förstå», i en någorlunda mänsklig mening av ordet[15].

Mitt argument har, såvitt jag förstår, inte på något avgörande sätt påverkat Searles tankar om »intensionalitet». I det citerade stycket ovan skriver han visserligen att »something that had those causal powers could have that intentionality», och jag har möjligen underminerat den del av hans argument som hävdar att ett datorprogram inte kan ha vissa av dessa »causal powers». Men hela hans resonemang bygger, såvitt jag förstår, på ett i grunden sunt antagande att »intelligens» inte betyder någonting överhuvudtaget utan möjligheter att ha viss kontroll över sin existens, och kunna påverka sin omgivning. Antagandet att en AI måste vara en del av en självunderhållande organism som interagerar med verkligheten är, som man kanske kan utläsa ur mitt argument ovan, i själva verket en grundpelare i mina tankar om AI[16].

Är det någon skillnad mellan ett datorprogram som kan anta olika tillstånd och ett som kan modifiera sin egen kod med avseende på deras respektive möjlighet att förändra sitt beteende? Jag tror inte det. Spontant kanske det tycks som att ett självmodifierande program har en högre grad av frihet än en tillståndsmaskin; men om man ger det senare tillgång till Turings bibliotek, så kan jag inte se någon fundamental skillnad[17]. Som en metafor för hur förståelse uppkommer tycker jag dock att ett självmodifierande program är klart bättre.


Fotnoter:

  1. Man kan ju naturligtvis i stället hävda att både Häggström och Danielsson har rätt, men frestelsen att försöka golva tre välrenommerade och välpublicerade professorer med en smäll blev för stark; ett sådant påstående är dessutom föga i samklang med det konfrontativa debattklimat som tycks råda i media för ögonblicket. []
  2. Båda programmen finns åtkomliga som podradioprogram på iTunes. []
  3. En av dessa böcker jag köpte redan på 80-talet som sedan blev stående som dammsamlare; till skillnad från 99% av dem har jag dock faktiskt läst den nu. []
  4. Ordet »magkänsla» är valt synnerligen medvetet. []
  5. I själva verket spelar jag ju 1…e6 numera, men det vill jag inte avslöja hur som helst. []
  6. Enligt en vis man är det ofta så stormästare förklarar sina drag. []
  7. Ännu ett av mina desperata försök att bli citerad i SAOB. []
  8. Uttrycket är inte skapat på måfå; det är härlett från Searles egna beskrivning av kinesiska skrivtecken. []
  9. Här måste man anta att språket och verkligheten är någorlunda välstrukturerade, och till exempel saknar färger som grue och bleen. Men även om den kinesiska frågan, och motsvarande svar från operatörens manual, är kodade genom något slags chiffer förändrar det inte informationen som sådan; det bara komplicerar tolkningen av den. []
  10. Åkej; jag medger att det är ett ganska skruvat exempel, men ni vet vad jag menar. []
  11. Jag undrar om någon har skapat ett tankeexperiment med en simulering av ett annat tankeexperiment förut? []
  12. Utom »Farfars praktiska råd», förstås. []
  13. Ett medeltida ord för att beskriva tillståndet på mitt skrivbord. []
  14. Det skulle till att börja med kräva att jag förstår vad »förstår» innebär, vilket jag avgjort inte gör, trots att (eller möjligen på grund av) att jag läst Mats Furbergs lilla bok »Verstehen och förstå»; det jag minns från den boken är att filosofer, i synnerhet Heidegger, inte heller förstår begreppet »förstå». []
  15. Som Olle Häggström antyder i sitt senaste inlägg är det mycket möjligt att det i stället är en »AI-förståelse» vi borde beakta, och jag håller helt med. []
  16. Ett kraftfullt argument emot tanken på att en AI en gång skulle överta kontrollen över en stormakt, eller hela världen, är att de ledare som tagit sig fram till en maktposition sällan gjort detta i kraft av sin överlägsna intelligens; här delar jag fullt ut Ulf Danielssons avslutande dystopiska tankar om »gammaldags dumhet». []
  17. Det senare kräver förmodligen en större hårddisk, dock. []

Ombyte förnöjer

För någon vecka sedan uppmärksammade mig Olle Häggström på att Magnus Carlsen missade en möjlighet till odödlighet[1]. Olle tänkte på denna ställning från det fjärde partiet i matchen mot Anand:









Carlsen – Anand
Ställning efter svarts 15:e drag

och menade att Carlsen här kunde prövat 16. Sb3 med idén Sbd2, Sd4 och S2f3; en intressant springarmanöver som både Olle och jag har praktiserat genom åren. Att denna strategi har ett visst mått av giftighet visades inte minst i det elfte matchpartiet, där Magnus var nöjd med att bara skyffla runt sina pjäser i väntan på att svart skulle implodera. Det är emellertid möjligt att denna plan är mer effektiv i ett läge där motståndaren känner sig förpliktigad att företa sig något.

I en fotnot till mitt opus föreslog jag ett namn på denna manöver »tills vetenskapen funnit ännu tidigare exempel». Redan då hyste jag vissa planer på utföra den »vetenskapliga» undersökningen; och nu har jag äntligen lyckats få den ökända kroppsdelen ur fordonet. Men innan jag presenterar mina resultat kommer jag att, i något slags vetenskaplig anda, ägna ett kapitel åt att lägga fast den terminologi jag tänker använda och ett åt att beskriva hur jag gjort, ifall någon skulle vilja repetera eller utvidga min forskning. Den otålige som bara är intresserad av att se exempel på denna spännande manöver gör nog bäst i att hoppa direkt till resultaten.

Terminologi

Låt mig först definiera den manöver vi letar efter:

I en viss ställning har en spelare två springare på rutorna A respektive B. Fyra drag senare har de båda springarna bytt plats, så att den som ursprungligen stod på ruta A nu står på ruta B, och vice versa.

Efter en myckenhet grubblande har jag bestämt mig för att kalla denna manöver för en FSPW, vilket bör utläsas Fyrdragig SpringarPlatzWechsel. Platzwechsel är redan ett begrepp inom problemschacket[2]; »Springar-» och »Fyrdragig» är prefix som måste tillsättas för att skala bort liknande manövrer som endera utförs av andra pjäser eller tar längre tid på sig[3].

Det finns sex grundtyper av rutpar (A och B) som kan utgöra utgångspunkt för ovanstående manöver, och de har markerats i nedanstående diagram; A är i detta fallet d4, medan B kan vara någon av de rutor som indikerats med en chockrosa springare. Med hjälp av translationer och speglingar horisontellt, vertikalt eller diagonalt kan man sedan skapa alla springarkonstellationer som kan vara utgångspunkt för en FSPW.








Som man lätt inser från ovanstående diagram finns det två olika typer av utgångsställningar beroende på om fältet B har samma färg som A eller ej; om A och B har samma färg så kommer jag att prata om en »symmetrisk» FSPW, om de har olika färg talar jag i stället om en »asymmetrisk» FSPW. Namnen beror på att i det första fallet gör båda springarna två drag var, medan i det andra tvingas en pålle att utföra tre hopp medan den andra bara gör ett.

Ännu en bit terminologi, denna gång relaterad till den figur som springarna ritar upp under sin ringdans. Jag har gett de fem olika utgångsställningarna i det symmetriska fallet prefixen »kort rak» (f4), »lång rak» (h4), »kort diagonal» (e3), »lång diagonal» (g1) och »kamelstegs» (g3); namnen borde vara i stort sett självförklarande, åminstone för dem som är bekanta med fantasipjäsen kamels rörelsemönster. De asymmetriska FSPW-manövrerna kan klassificeras med samma termer och på samma sätt om man i stället för utgångsställningen använder den konfiguration som uppstår efter det första draget i serien[4].

Metod

Som material att söka i använde jag en gammal och bamsig samlingsfil som jag totat ihop i slutet av 90-talet; de senaste tillskotten gjordes nog i början av 00-talet, så den är ingalunda »up-to-date». Den består av några större databaser från CD-ROM (bland annat FatBase), några större databaser från internet samt diverse slattar från alla möjliga och omöjliga håll; sammanlagt handlar det om omkring 4.9 miljoner partier, som när de kavlats ut i textformat (PGN) upptar ca 3.2 GByte.

För att söka i denna massiva datamängd använde jag ett program speciellt ägnat åt avancerade sökningar i schackdatabaser, CQL. Det program jag skrev utnyttjade en av dess nyaste finesser, »tags», vilket kort uttryckt gör det möjligt att följa upp var en viss pjäs befinner sig på brädet. Efter några försök beslöt jag mig för en tvåstegsraket — först körde jag partierna genom ett grovfilter som gallrade bort allt utom möjliga kandidater till FSPW:er, och sedan ett betydligt långsammare men noggrannare filter som sållade fram guldkornen. Det första programmet ser ut så här:

(match
 :pgn big1.pgn
 :output tmp1.pgn
 :forany Kn1 [N]
 :forany Kn2 [N]
 (position
  :shift :flip
  :sequence
  ((position $Kn1[d4] $Kn2[f3,e3,f4,h4,g3,g1]) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position $Kn1[f3,e3,f4,h4,g3,g1] $Kn2[d4]) 
  ); end sequence
 ); end position
); end match

I korthet letar det här programmet fram alla partier där en springare i utgångsställningen stått på en viss ruta, och fyra drag senare står på någon av sex bestämda rutor, medan en annan häst gjort samma tripp åt andra hållet. Här finns alltså ingen kontroll av att det är samma fält det handlar om i klungan av sex rutor, utan vilket fält som helst duger. Det ger naturligtvis ganska många falska träffar, men om big1.pgn innehöll ungefär en miljon partier hamnade tmp1.pgn någonstans runt 5-6000 partier.

Det andra program jag skrev ser ut så här:

(match
 :pgn tmp1.pgn
 :output out1.pgn
 :forany Kn1 [N]
 :forany Kn2 [N]
 (position
  :or
  (
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[f3]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[f3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[h4]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[h4] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[e3] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[e3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[f4] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[f4] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[g1] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[g1] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[g3]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[g3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
  )
 )
)

Här använder jag samma teknik, men skriver explicit ut de sex typer av manövrer jag är intresserad av; detta program är, inte helt överraskande, omkring sex gånger långsammare än det första, men i och med att det arbetar med ett sovrat material känns körtiden inte särskilt betungande. Av den ursprungliga miljonen återstår nu kanske 30-40 träffar.

Det bör noteras att detta bara hittar vita FSPW:er; för att hitta svarta får man köra de båda programmen en gång till, med de båda »taggarna» flyttade till de svarta springarna (dvs byta ut »[N]» i forany-satserna till »[n]»).

Resultat

Sym Kort rak 4
Sym Lång rak 4
Sym Kort diagonal 1
Sym Lång diagonal 2
Sym Kamelsteg 6
Asym Kort rak 16
Asym Lång rak 19
Asym Kort diagonal 10
Asym Lång diagonal 30
Asym Kamelsteg 20

När min dator tuggat genom de närmare 5 miljonerna partierna och jag rensat undan dubletter återstod 112 unika partier, vilket tyder på att FSPW-manövern inte är fullt lika ovanlig som man kanske skulle kunna tro. Partierna fördelar sig på de klasser jag definierat enligt tabellen till vänster. Som synes har de asymmetriska FSPW:erna en klar övervikt, och allra vanligast är en asymmetrisk lång diagonal FSPW. Detta beror till en stor del på en ställningstyp som kan uppkomma om man, som svart, ställer upp sig med springarna på d7 och f6 och har e5 under kontroll; sådant kan inträffa i öppningar som kungsindiskt, benoni, volgagambit[5] och förmodligen fler som jag inte kommer på för ögonblicket; och dessutom naturligtvis också i de ställningar där vit ställer upp sig på motsvarande sätt. I dylika fall kan följande inträffa, om spelaren med springarparet har ambitioner att flytta fram positionerna på kungsflygeln:









O’Kelly de Galway – Zinser
Ställning efter vits 10:e drag

Svart försökte här aktivera sig med 10…Sg4 men efter 11.Sd2 Sge5 12.Le3 Sf6 13.h3 tyckte han uppenbarligen att det var bäst att retirera omedelbart med 13…Sed7, utan att vänta på f4; det hjälpte dock inte, utan vit vann efter 45 drag[6].

Kommen så här långt tänkte jag visa ett urval av de mer intressanta manövrerna; eller kanske mer korrekt, kända schackspelare som dokumenterat sin subtila positionskänsla genom att i något parti utföra en FSPW. Till att börja med tänkte jag visa några »rekord», och vad vore lämpligare än att börja med det först spelade parti jag hittade i min databas; det spelades i en oavgjord match 1856-57[7] mellan de två spelöppningsfarbröderna Bird och Falkbeer.









Bird – Falkbeer
Ställning efter svarts 17:e drag

18.Sfd3 g6 19.Sg4 De7 20.Sde5 h5 21.Sf2 (0-1, 49)

Den tidigaste förekommande FSPW:n i ett parti är samtidigt också det parti mellan de starkaste korrspelarna som uppvisar en FSPW. Vitspelaren, vars fullständiga och magnifika namn var Kornelis Dirk Mulder van Leens Dijkstra[8], var en stark korrstormästare, som bland annat kom delad femma i AE Axelson Memorial, som då den spelades var den starkaste korrturneringen någonsin, med bland annat fyra tidigare och en[9] blivande korrvärldsmästare på startlinjen. Manfred Mädler är kanske inte riktigt av samma kaliber, men är ändå ett känt namn i schackvärlden tack vare sin förlagsverksamhet.









Mulder van Leens Dijkstra – Mädler
Ställning efter vits 6:e drag

6…Sc5 7.b4 Sce4 8.Sa4 Sd7 9.f3 Sef6 (1-0, 52)

Den starkaste spelare som utfört en FSPW är, i det material jag genomsökt, utan tvekan Capablanca, och han gör det med sådan finess och ackuratess att jag valt att ta med ytterligare några drag innan han påbörjar själva FSPW:n. Svart har just flyttat löparen från c8 till d7, vilket möjliggör en synnerligen intrikat springarmanöver. Om den korta datoranalys jag gjorde av ställningen håller, så är det dock inget allvarligt fel; vit kan spela tornet till a1 och plocka a-bonden när han känner för det.









Capablanca – Yates
Ställning efter svarts 39:e drag

Vits a-springare siktar nu in sig på a-bonden 40.Sc3 Tc5 41.Se4 Tb5 42.Sed6 Tc5 43.Sb7! och där beseglades dess öde. 43…Tc7 44.Sbxa5 Lb5 45.Sd6 Ld7 46.Sac4 och därmed har vit fullbordat sin FSPW. Men han nöjer sig inte med det utan nu följer 46…Ta7 47.Se4! och vit har därmed även fullbordat en sexdragig SPW! I och med bondevinsten var partiet mer eller mindre avgjort, men det dröjde ända till drag 77 innan svart gav upp, och då stod han inför en oparerbar matt, som vit organiserade med hjälp av de två springarna och en dubbelbonde.

Nästa kategori är svår att namnge; den enkla varianten är »vackraste», för att komplettera trion »först, bäst och vackrast», men förutom att sådana påståenden kan dra åt sig ovälkommen uppmärksamhet från F! och likasinnade så innehåller det det orosmoment som består i att jag inte känner till utseendet på de övriga flickor/kvinnor som kvalificerat sig för »Klubb FSPW»[10]. På grund av dessa svårigheter utnämner jag i stället Achmilovskaja till den starkaste kvinnliga spelare som utfört en FSPW.









Gaprindasjvili – Achmilovskaja
Ställning efter vits 43:e drag

43…Sh7 44.Txf8 Shxf8 45.De3 Sf6 46.Sf2 S8d7 (1-0, 57)

Det var rekordavdelningen. Härnäst följer en uppsättning FSPW:er av stormästare; förutom de ovanstående exemplen har jag hittat inte mindre än sju partier där stormästare var inblandade. Håll till godo!









Schmittdiel – Tal
Ställning efter svarts 47:e drag

48.Sbd5 La7 49.Sa6 Lc8 50.Sab4 Lc5 51.Sc7 ½-½

Ska man vara riktigt petnoga hade inte Schmittdiel fått stormästartiteln vid den tidpunkt då ovanstående parti spelades, men att motståndaren var Tal uppväger det mesta.









Bönsch – Schmittdiel
Ställning efter svarts 20:e drag

21.Sf4 Sc6 22.Sfd5 Dd8 23.Se2 Sa5 24.Sdc3 (½-½, 95)









Gheng – Sveshnikov
Ställning efter vits 17:e drag

17…Sb6 18.a4 Sbd5 19.La3 Sd7 20.Se4 S5f6 (½-½, 61)









Romanisjin – Bagirov
Ställning efter vits 105:e drag

105…Sb6+ 106.Kc5 Scd5 107.Kb5 Sa8 108.Sb7 Sac7+ (½-½, 112)









Panno – Quinteros
Ställning efter vits 35:e drag

35…S8h7 36.Ld2 Sd7 37.Kg3 Shf6 38.Kf3 Sf8 (1-0, 81)









Pachman – Grünfeld
Ställning efter vits 29:e drag

29…Sb6 30.Dg3 Scd7 31.Lb1 Sa4 32.T4d2 Sac5 (1-0, 38)









Gutman – Suetin
Ställning efter vits 14:e drag

14…Sb6 15.Sc5 Sbd7 16.Lf4 Sd5 17.Lg5 S7f6 (1-0, 69)









Siveri – Bilek
Ställning efter vits 21:a drag

21…Sb6 22.Lf2 Sbc4 23.Dc1 Sd7 24.Lf3 Sce5 (0-1, 31)

Så till slut några (fler) svenska exempel. Av de fem inblandade svenskarna har jag bara bekantat mig med två — min före detta klubbkamrat i Kristallens SK, Björn Gambäck, som måste vara en av världens mest aktiva amatörer, och Sollentunas legendariske bingolottoförsäljare Sune Engfors.









Gambäck – Wen
Ställning efter svarts 21:a drag

22.Sxd4 Lb6 23.Sef3 Lf7 24.Sc6 Lh5 25.Sce5 (½-½, 34)









Lindqvist – Uhlen
Ställning efter vits 31:a drag

31…Sd7 32.Df3 Sdf6 33.h3 Sf8 34.Te2 S6h7 (1-0, 56)









Vagasy – Engfors
Ställning efter svarts 21:a drag

22.Sd2 Lh6 23.S4f3 Lb5 24.Sb3 O-O 25.Sbd4 (0-1, 55)

Skulle du, mot förmodan, inte fått nog av FSPW:er vid det här laget så har jag lagt upp en pgn-fil med alla 112 partier som jag hittills funnit. Jag lovar inte att jag är färdig med ämnet, men det dröjer nog ett tag innan jag attackerar det igen, även om det finns två stora och intressanta frågor som ännu inte besvarats — har någon i den senaste generationen superstormästare utfört en FSPW, och har det komponerats en studie eller ett problem vars lösning kräver en FSPW? Jag lämnar dessa frågor obesvarade — tills vidare…


Fotnoter:

  1. Han har dock fler möjligheter; som han skrev om en av dem på Twitter: »Two down, five to go»… []
  2. Se till exempel det andra temat i Jorge Lois jubileumsturnering []
  3. Om någon tycker att namnet är så pass träigt att det representerar en brandfara så tar jag med glädje emot bättre förslag i kommentarsfältet. []
  4. Ett intressant(?) faktum är att de två raka FSPW:erna kan betraktas som »inverser» av varandra; detsamma gäller för de två diagonala, medan kamelstegsvarianten är sin egen »invers». Vad jag menar med detta är att två drag efter den ställning som klassificerar FPSW:n är springarkonfigurationen dess »invers»; detta inses lättast genom att flytta omkring några springare på ett bräde. Från klassifikationssynpunkt spelar detta faktum inte så stor roll i det symmetriska fallet, men i det asymmetriska fallet kan det kanske vara mer berättigat att använda de tre termerna »rak», »diagonal» och »kamelstegs» för att indikera att det inte är så stor skillnad mellan de två varianterna av rak och diagonal FSPW. []
  5. Rolf Martens gick ju tyvärr bort för några år sedan, så ingen pratar längre om kaijsergambit. []
  6. Den som inte förstod vad jag pratade om när jag påstod att de två asymmetriska diagonala FSPW:erna på sätt och vis hänger ihop har här en perfekt illustration; om svart i stället börjat med 10…Se5 och följt upp med Sd7, Sg4 och Sgf6 så hade ju hen i stället utfört samma manöver baklänges, vilket var min motivering för att införa begreppet »invers». []
  7. Det där är min tolkning. Enligt flera källor spelades två matcher, varav den första bara omfattade tre partier (och den andra tretton), men såvitt jag förstår spelades matcherna med ett parti i veckan, och eftersom den »första» matchen påbörjades i slutet av november är det inte orimligt att man helt enkelt gjorde ett uppehåll över jul och nyår. []
  8. Jag har den största sympati för de stackars redaktörer som genom åren tvingats knöla in detta monsternamn i en tidningsspalt eller liknande begränsade utrymmen. []
  9. Man skulle också kunna hävda att det fanns två blivande korrvärldsmästare i turneringen, eftersom Tõnu Õim blev världsmästare ännu en gång, i VM-final XIV. []
  10. Jag måste dock erkänna, att jag av de bilder jag sett på Achmilovskaja på 80-talet, i synnerhet i samband med hennes spionthrillerinspirerade avhopp inför sista ronden i olympiaden 1988, fått intrycket att hon var en mycket attraktiv kvinna. []

Verkligheten är större

Som självutnämnd religionskritikkritikkritiker har jag med visst intresse, och på någorlunda säkert avstånd, följt det som i framtiden förmodligen kommer att kallas »dunbolsterteologidebatten». Exakt var den började kan vara svårt att avgöra, men de två utlösande faktorerna torde ha varit valet av Antje Jackelén till ärkebiskop och Lena Anderssons debattartikel »Med gud in i tankelättjan» i DN 19:e oktober. Jag tycker Lena Anderssons analys har klara brister, och jag ska försöka förklara min syn på »dunbolsterteologin» nedan; låt mig bara konstatera att om Anderssons artikel var en fälla att lura hetlevrade dunbolsterteologer att falla i, så blev fångsten över förväntan; bland dem som fastnade i den fanns bland annat de för mig okända storheterna Ludvig Lindelöf och Arne Carlsson, och lite senare trillade Ann Heberlein i samma, numera ganska välfyllda, fälla.[1] Det fanns naturligtvis även kristna debattörer som inte gick på denna ganska billiga fint, till exempel Per Wahlström — hans inlägg föder dock oundvikligen en del följdfrågor; jag ska försöka att återkomma till dem om jag inte trasslar in mig på vägen.

När jag skrev att jag följt debatten på »någorlunda säkert avstånd» så syftade »någorlunda» på att jag faktiskt kastade mig in i en debatt på facebook någon eller några dagar efter Lena Anderssons första artikel. Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt hur diskussionen gick, och facebook anser det tydligen viktigare att lagra bilder på flygande taxar än diffusa teologiska diskussioner[2], men jag vill minnas att jag fyrade av en fråga till min motdebattör, den kände litteratur- och musikkritikern Magnus Eriksson, om hur han såg på de ganska bestämda faktapåståenden som görs i svenska kyrkan, till exempel i trosbekännelsen. Tyvärr sitter väl hans svar fastkedjat i någon av Facebooks tortyrkamrar i Luleå, men om jag minns rätt svarade han rätt undvikande, och pratade om att »skapa språklig distans» till påståenden[3].

Jag tror att Magnus här är inne på något synnerligen centralt, och grunden till många missförstånd mellan kristna — framför allt mjukisvarianten — och oss icke-troende[4]; vi talar helt enkelt inte samma språk. När en »mjukiskristen», om jag för variationens skull får använda detta ord istället för dunet, läser »… på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida…» så använder vederbörande inte vanlig bondsvenska för att tolka dess innehåll, utan någon form av »teologisk svenska» som tillåter läsaren att skapa »språklig distans». Låt mig ta ett par exempel till så att principen är klar: Ann Heberlein publicerade nyligen ännu ett inlägg om Antje Jackelén och hennes belackare; i detta anger hon tre »övertygelser» som hon inte kan dagtinga med. Om vi skippar den första för ögonblicket så är den andra »Gud har skapat människan till sin avbild» och den tredje »Gud älskade människan så mycket att Gud offrade sin son för våra synder». I båda dessa fall är innehållet skrivet på ett annat språk än det jag utnyttjar — hennes andra övertygelse, uttydd på svenska, gör henne till kreationist, eller åtminstone evolutionsförnekare, och den tredje är bara bisarr — om Gud »offrade» sin son, vem eller vad är det då som sitter på Guds högra sida i den bit av trosbekännelsen jag citerade ovan? Ann Heberlein är, såvitt jag kan bedöma, varken en dumbom eller en kreationist, och alltså betyder hennes utsagor ovan att hon skaffat sig »språklig distans» till dem. Per Wahlström påstår i sitt opus att »[jag har] aldrig tagit ett medvetet steg mot Gud», vilket låter som ett märkligt påstående, åtminstone om det kommer från en kontraktsprost. Vidare har Olle Häggström dokumenterat ett par exempel på hur oxfordfilosofen Richard Swinburne använt en liknande teknik, på engelska förmodar jag, för att försöka troliggöra Guds existens; för att få de två påståendena »ingenting [kan] på minsta vis utöva kausalt inflytande på vilka val [Gud] gör» och »Gud är oförmögen till onda handlingar» att inte motsäga varandra krävs en ganska rejäl språklig distans. Jag skulle kunna göra listan längre, men en av retorikens viktigaste satser är att man vid upprepningar ska räkna till tre, no more, no less.

Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket; jag tror tvärtom att den »språkliga distansen» är lika gammal som de urkunder som den kristna tron vilar på. Antje Jackelén är inne på samma spår i en nyligen publicerad artikel, men hon glömmer att påpeka att debatten ingalunda var riskfri, och att bibeltolkningen på den tiden resulterade i att olika furstar anammade olika fraktioner av kristendomen, och deras många och långa krig kraftigt bidrog till det romerska rikets undergång. Ännu i slutet av 1600-talet var det inte riskfritt att ifrågasätta den rådande tolkningen; den kände religionshistorikern, naturvetenskapsmannen och sk:tst-veln Sir Isaac Newton var, till exempel, efter grundliga historiska studier övertygad om att treenigheten var en bluff — en hädisk tanke som kunnat stå honom dyrt om den uppenbarats under hans livstid[5].

Men även om rädslan för att betraktas som kättare kan ha viss del i den »språkliga distansen», så är det långt ifrån dess huvudsakliga användning, åtminstone om man begränsar sig till »västvärlden» och nutiden[6]. Det finns två områden där »dunbolsterteologernas» språkliga virtuositet är av största vikt: det ena är då religiösa koncept och föreställningar utmanas av vetenskapens, och det andra vid utformandet av ett inomkyrkligt språk som är såpass inkluderande att alla i den svenska kyrkan förekommande nyanser av kristendom ska kunna känna sig hemmastadda i det. Antje Jackeléns senaste alster tar upp båda:

Till exempel är det teologiskt allmängods att bibeltolkning var ett diskussionsämne redan på 200-talet. Ändå sprids i dag den falska bilden att den ordagranna bibelläsningen var typiskt [sic] för kyrkan ända tills liberalteologin kom i början av 1900-talet. Så skapas en konstgjord motsättning mellan ”klassiskt” troende och ”flumtroende”. Likaledes, trots att vi i Svenska kyrkan inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori), vinner i dag positioner mark som polariserar mellan vetenskap och tro.

Men vad menar Jackelén med »vi i Svenska kyrkan [har] inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)»? Oberoende av vilken av naturvetenskapens skapelseberättelser hon syftar på — Big bang, livets uppkomst någonstans i den första ursoppan eller människosläktets födelse — så använder ingen av dem begreppet »Gud» i den väv av fakta, hypoteser och slutsatser som vetenskapen kallar en teori, så redan att nämna »tron på Gud som skapare» i samma andetag som naturvetenskapen kräver både språkliga och begreppsliga distanser av ansenliga mått. Det begrepp som ligger närmast till hands för att beskriva detta fenomen är förmodligen »dubbeltänk», ett av många ord som hittat in i språket via George Orwells roman 1984. Wikipedia definierar det som »att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning», och även om jag inte är säker på att dunbolsterteologerna ljuger medvetet så stämmer resten av definitionen på pricken in på en filosofi som samtidigt accepterar naturvetenskapens och Guds skapelseanspråk.[7]

En stor del av sin text använder Jackelén till att försvara sitt valspråk »Gud är större» utifrån ett teologiskt perspektiv. Jag erkänner gärna att jag inte är tillräckligt insatt i de relevanta finesserna i kristen respektive islamisk teologi för att göra en inomreligiös bedömning av dess värde; men utifrån min icke-religiösa synvinkel finner jag det — med en liten reservation som jag strax återkommer till — tämligen barnsligt. Det påminner mig lite grann om två små barn som tävlar om att kunna säga det största talet; förr avslutades oftast den leken med någonting i stil med »tiotusen mer än du kan säga; haha, där fick du!», och numera med »stjärnstopp

Begreppet »Gud» har i detta liksom i alltför många andra fall samma funktion som »stjärnstopp». Om jag, av någon högre makt(!), gavs möjlighet att radera ut ett begrepp från jordens yta så skulle naturligtvis »Radiotjänst» försvinna fortare än man hinner säga »Radio- och tv-avgift»; men ge mig en chans till, och »Gud», med alla sina förklädnader, skulle vara borta. Det skulle antagligen orsaka en del bryderi i religiösa kretsar för en tid, men förhoppningsvis skulle teologerna så småningom kunna ersätta detta gummiord med mer precisa definitioner på vad de egentligen avser. Om Jackelén då skulle komma fram till att hon med »Gud» egentligen menade en panteistisk, allt omfattande, entitet som vi till exempel kan kalla för »verkligheten» så skulle våra åsikter inte alls ligga alltför långt ifrån varandra; och verkligheten är större än våra hjärnor är tränade att begripa.

Som synes har jag koncentrerat mig på relationen mellan den teologiska världsbilden och den naturvetenskapliga, och givet min bakgrund som naturvetare är det den som jag tror mig eventuellt kunna säga något vettigt om. De inomkyrkliga striderna, som Jackelén av obekant anledning väljer att kalla »konstgjorda», kan andra säkerligen analysera på ett betydligt mer trovärdigt sätt än om jag skulle göra det, till exempel här. Men en tiominuters »google-session» hittar bland annat en undersökning gjord av svenska kyrkan, Medlem 2010, som visar att 35% av dess medlemmar är ateister eller agnostiker och endast 15% tror på Jesus[8], en uppgift att svenska kyrkan är ledande vad gäller arbetsplatskonflikter i Sverige, en annan om att det är si och så med jämställdheten, och en tredje om att topplönen för en kyrkoherde är 69 200 kr/månad. Med ett sådant spektrum av trosuppfattningar, motsättningar och stridsfrågor inser jag att en person som är satt att hålla samman den krympande svenska kyrkan inte har ett lätt uppdrag, och behöver kunna använda språkets hela register av väl avrundade formuleringar för att undvika att stöta sig med medlemmarna.

Jackelén avslutar sitt opus med följande ord:

Jag ser med oro på dessa och liknande polariseringstendenser. De spelar extrema och fundamentalistiska krafter i händerna och är ett hot mot samverkan i samhället och människovärdet. De leder till diskussioner där åsikter krockar utan att nya insikter föds.

När tonläget skruvas upp hörs och syns allt mindre av den breda mittfåran. Risken är att marginalen marginaliserar mitten.

Här finns det en hel del att invända mot; men innan jag plockar sönder ovanstående i småbitar, låt mig klargöra att det också finns delar som jag håller med om. Jag anser liksom Jackelén att man inte bör spela »extrema och fundamentalistiska krafter i händerna»; att samverkan i samhället är något eftersträvansvärt; att människovärdet bör bevaras; och att tonläget i en debatt bör hållas på en rimlig nivå. Vi har säkert olika uppfattningar om, till exempel, begreppet »människovärde»[9], men eftersom diskussionen inte handlat om det hoppar jag över den detaljen. Men det finns åtminstone tre punkter där jag vill ifrågasätta Jackeléns påståenden och slutsatser.

För det första värjer jag mig mot försöket att klumpa ihop kritiken som utgår från det (natur)vetenskapliga synsättet med den »inom-teologiska» kritiken[10], och det är inte bara därför att tanken på att spela på samma planhalva som Marcus Birro gör mig fysiskt illamående. Som jag försökt förklara ovan riktar de två typerna av kritik in sig på var sin sida av »dubbeltänket»; om Lena Anderssons debattartikel kan tas som ett exempel på den förstnämnda, så kan Martin Lembkes kritik av KG Hammars påstående att »Kristus är en tankekonstruktion» kanske vara ett exempel på det senare. De två synsätt som används som grund för att kritisera »dunbolsterteologin» kunde knappast vara mer olika varandra — förutom att ingendera förstår sig på dubbeltänk — så det behövs en mycket bättre motivering än »båda kritiserar oss» innan en sammanslagning kan anses vara rimlig.

För det andra förstår jag inte hur »polariseringen» skulle kunna »spela extrema och fundamentalistiska krafter i händerna»; snarare tycker jag att det finns en risk att dessa »extrema och fundamentalistiska» krafter kan dölja sig bakom dunbolsterteologins symbolridåer och även värva nya medlemmar ur den svenska kyrkans mer »klassiskt» religiösa delar om man inte klart deklarerar vad man tar avstånd ifrån.

Och för det tredje, slutligen, så undrar jag vad Jackelén menar med den »breda mittfåran». I den undersökning jag nämner ovan påstår sig omkring 15% av Svenska kyrkans medlemmar tro på Jesus, och vid en undersökning gjord av ett EU-organ svarade 18% av de deltagande svenskarna att de trodde på någon form av gud[11]; om man, vilket tycks mig rimligt, räknar Antje Jackelén till dessa 15-18% så talar hon alltså ingalunda för någon bred mittfåra, utan en ganska smal minoritet på ena kanten. Jackelén kan visserligen peka på sina medlemmar i svenska kyrkan, och dessutom deklarera att de som vid EU-enkäten jag nämnde ovan kryssat för alternativet »You believe there is some sort of spirit or life force» (denna grupp utgör 45%) också ska räknas in i den breda andliga mittfåra hon verkar anse sig tillhöra. Det ställer jag mig ytterst tveksam till, och jag har dessutom ett inbyggt motstånd mot alla som anser sig tala för en bred majoritet; även om Jackelén som (blivande) ärkebiskop inte kan frånkännas en viss rätt att betrakta sig som talesperson för den svenska kyrkan innebär det givetvis inte att hennes åsikter automatiskt återspeglar dess medlemmars, och definitivt inte det svenska folkets.

Nu kanske det låter som att jag är avogt inställd mot allt vad dunbolsterteologer gör och säger, men det är fel. En av mina favoritförfattare, James Hilton, skriver i ett självbiografiskt kapitel att hans far, som var skollärare, en gång fick frågan vad han skulle säga till en elev som begått ett skolpojksstreck, och omedelbart svarade: »Det handlar inte om vad jag skulle säga, utan om vad jag skulle göra.» På motsvarande sätt menar jag att det primära är vad dunbolsterteologer — och alla andra också, givetvis — gör när de konfronteras med ett problem, och sekundärt vad man säger om problemet och hur det analyseras i termer hämtade från verklighet eller teologi. Enligt min erfarenhet beter sig »dunbolsterkristna» på ett sätt som är utomordentligt svårt att skilja från en »normal», sentient-etiskt[12][13] inriktad, person när de konfronteras med de dagliga problemen i »verkligheten». Jag föreställer mig att dubbeltänk-mekanismen ger dess utövare en möjlighet att separera den gudomliga symbolvärlden från den materiella vardagsverkligheten så att de kan fungera på ett tillfredsställande sätt i båda utan att »sanningar» i den ena världen behöver påverka »sanningar» i den andra; hur skulle annars naturvetenskapsmän samtidigt kunna vara religiösa, eller Ann Heberlein påstå att »Gud har skapat människan till sin avbild» utan att förneka evolutionsteorin?

En annan detalj där jag känner en viss gemenskap med dunbolsterteologer är den sökande attityd som jag tycker mig finna hos flertalet av dem. Här är ytterligare en punkt där Lena Anderssons analys skiljer sig från min; jag menar att teologernas ovilja/oförmåga att presentera sina resultat beror på de språkliga problem som uppstår när symboler ska översättas från ett språksystem i dubbeltänket till det andra, snarare än att de inte jobbar med problemen. Per Wahlström understryker den tolkningen när han erkänner att han studerat och kämpat med de här frågorna i omkring 42 år utan att nå ett svar som kan formuleras i ord, och jag tror inte han är ensam. En av de följdfrågor som en icke-troende som jag (och, misstänker jag, Lena Andersson också) gärna skulle vilja ha svar på är om det inte slagit honom att om han, och den uppsjö av kloka människor som funderat på dessa frågor i närmare 2000 år, inte lyckats formulera en koherent gudsbild så kanske det beror på att det inte finns någon?[14][15][16]

Den här bloggan har blivit alldeles för lång och snårig som den är, så för att sätta punkt på den räknar jag upp det som jag ser som huvudpunkterna i min argumentation:

  • Dunbolsterkristna är nästan normala människor, som försöker hitta ett sätt att ordna sitt tänkade så att den vetenskapliga världsbilden kan samexistera med den traditionellt kristna symbolvärlden.
  • Denna samexistens nås genom »dubbeltänk», det vill säga att påståenden från de båda världsbilderna som motsäger varandra kan betraktas som sanna samtidigt.
  • Dunbolsterteologer lider varken av tankelättja eller kunskapsfientlighet, men har svårt att uttrycka de teser som formulerats i den kristna symboliken i termer som är anpassade till en vetenskaplig världsbild.[17]

Och glöm inte bort — störst av allt är verkligheten.

Addendum 2014-01-10 15:00: Sedan litteraturvetaren Magnus Eriksson lärt mig, datorexperten bosjo, hur man söker på facebook har jag lyckats hitta tråden med vårt meningsutbyte; de relevanta delarna återges här nedan:

bosjo: [L]åt mig formulera om [din fråga] till ”Hur ställer du en ’religiös tolkning bortom språket’ i relation till ’den logiska positivismens språksyn’?” […]. Den frågan är naturligtvis alldeles för komplicerad för att besvara på fb, men två trådar som jag utan tvekan skulle spinna vidare på är dels det faktum att det finns även en icke-religiös, eller pan-religiös, vördnad inför naturen och dess komplexitet (se t ex Einstein) och dels Wittgensteins berömda ”tystnadskriterium”. Men för att ställa en relevant motfråga i sammanhanget: Hur ställer du en ’religiös tolkning bortom språket’ i relation till de ofta detaljerade tolkningarna av den kristna tron som den presenteras till exempel i den protestantiska trosbekännelsen?

Magnus Eriksson: Jag vet inte, jag har inga anspråk på sanningen. Det enda jag kan säga är att trosbekännelserna är mänskliga kodifieringar av tro och religiös erfarenhet och därmed underkastade samma språkliga distanseringsmekanismer som alla andra språkhandlingar. Du må finna svaret defensivt och fegt, men jag kan inte ge något bättre.


Fotnoter:

  1. Om du, trots att du läst ovanstående opus, fortfarande inte förstår hur fällan var gillrad, så läs vad de tre kristna debattörerna har att säga om Lena Andersson, och jämför det med hennes egna ord: »Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning.» []
  2. I allmänhet skulle jag göra en liknande bedömning, men i just detta fall är det ganska frustrerande. []
  3. Texten har återfunnits; se Addendum. []
  4. Jag vägrar, som jag påpekat i en fotnot någonstans på bloggen, att kalla mig ateist; jag föredrar begreppet asupernaturell — det är visserligen inte perfekt det heller, men får duga tills jag lyckas hitta ett begrepp som bättre beskriver min »livsåskådningsfilosofi». []
  5. Newtons efterträdare på professorsstolen i Cambridge, William Whiston, råkade ut för just detta — han medgav att han inte trodde på treenigheten, blev av med professorstiteln och ställdes inför rätta för kätteri. []
  6. Till och med Irland tycks vara på väg att lätta upp sina blasfemilagar. []
  7. Min första tanke gick emellertid till matematikens och fysikens komplementära rum, som till exempel duala och reciproka rum. Vid närmare eftertanke beslöt jag mig för att det var ett feltänk (snudd på ett krimtänk), eftersom dessa båda rum egentligen bara är återspeglingar av det direkta rummet, och därför saknar den frihet från verklighetskontakt som krävs i religiösa rum. (Som en parentes må nämnas, eftersom den implementation av fotnoter jag använder inte accepterar fotnoter i fotnoter, att Google, när jag sökte på »dualt rum» för att verifiera att »dual space» faktiskt heter så på svenska, föreslog att jag skulle söka på »adult rum» i stället; jag har ännu inte vågat undersöka vad det kan tänkas vara.) []
  8. Båda dessa påståenden är såpass uppseendeväckande att jag skulle vilja se hur undersökningen utformats, och vad det egentligen är man frågat sina medlemmar om; jag är för lat och snål för att skaffa boken som innehåller den fullständiga rapporten, men om någon kan skanna in, eller bara referera, de relevanta uppgifterna tar jag gärna emot dem. []
  9. Jag anser till exempel att både manlig och kvinnlig könsstympning av barn på grund av religiösa påbud är synnerligen männikoovärdigt. []
  10. Och jag är inte ensam om att reagera. []
  11. Det finns en hel del frågor kring undersökningen (se sid 381), som till exempel hur många som deltog och hur urvalet gjordes; de uppgifterna tycks inte finnas i det dokument jag länkar till, utan man hänvisar till ett annat dokument, som jag inte hittat på nätet. []
  12. Jag ber om ursäkt för denna anglicism, men jag tycker att svenskans »kännande» känns(!) för obestämt för mitt syfte. []
  13. Det är min övertygelse att mänskligheten i en inte alltför avlägsen framtid kommer att övergå från en human-centrerad etik till en som tillerkänner vissa djur vissa rättigheter, som till exempel rättigheten att inte bli »odlad» för att bli hamburgare, lövbiff och entrecote; för tillfället existerar vissa sådana rättigheter, men på ett osystematiskt och indirekt sätt — i min ungdom, till exempel, ansågs hästkött vara en delikatess, medan det nu är på gränsen till vad som kan anses försvarbart att äta. []
  14. Med risk att stöta mig med eventuella matematiker/teoretiska fysiker som råkat hitta hit så påminner situationen lite om den så kallade strängteorin — under de senaste 30 åren har många av de skarpaste hjärnorna inom matematiken försökt finna en väg att få diverse sträng- och membranteorier att modellera verkligheten, och såvitt jag förstår har utbytet så här långt varit ganska magert. []
  15. Med risk att starta ett nytt kuddkrig så påminner mig Per Wahlströms kamp om en så kallad rolig historia jag hörde för ett antal år sedan (därav de icke genusneutrala personerna; å andra sidan är det väl bara män som (1) är onyktra, och (2) tappar bort nycklar?): När Kalle var på väg hem sent en kväll stötte han på Pelle som, lätt onykter, kröp på alla fyra under en lyktstolpe utanför sitt hus och tycktes leta efter något. Uppenbarligen gick det inte så bra för honom, och Kalle beslöt sig att hjälpa Pelle att hitta portnyckeln, för det var den han hade tappat. Efter tio minuter hade de fortfarande inte hittat nyckeln, och följande samtal utspann sig: Kalle: Men är du alldeles säker på att du tappade nyckeln här? Pelle: Nej, jag tappade nyckeln där (pekar tio meter ut i mörkret), men där är ju för mörkt att leta! []
  16. En annan följdfråga, som man kan finna flera varianter på i kommentarsfältet till Wahlströms artikel, lyder ungefär »hur kan man anse sig lämplig som präst om man inte tror på det som står i bibeln?» och kommer företrädesvis från »klassiskt troende». []
  17. Huruvida dubbeltänket är en del av en maktapparat är svårare att avgöra. []

Kasparov – Deep Blue, en gång till

De senaste dagarna har jag ägnat större delen av min tid åt att svära åt trilskande kylskåp, dito datorprogram[1] och vädret, men på lediga stunder har jag, på anmodan av Olle Häggström, läst Daniel Dennetts nyutkomna bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking; en mycket trevlig och tänkvärd bok, även om mitt omdöme nog inte blir lika översvallande som Olles.

Det som drar ner betyget lite i mina ögon är dels att vissa »nyckelpumpar» behandlas lite styvmoderligt, som till exempel Searles berömda kinesiska rum, och dels att hans beskrivningar av några begrepp som jag anser mig ha viss koll på, jag tänker i första hand på datorer och schack, är naiva, på gränsen till okunniga. Intressant nog kan jag inte påstå att detta skulle påverka hans slutsatser; om jag inte missat något allvarligt i hastigheten så kan hans framställning beskrivas med en parafras på A:lfr-d V:stl-nds berömda ord — »…vad fel du tänkt, fast det var rätt».

Låt mig ta ett exempel där Dennett är ute och cyklar på hal is:

Who beat Garry Kasparov, the reigning World Chess Champion? Not Murray Campbell or any members of his IBM team. Deep Blue beat Kasparov. Deep Blue designs better chess games than any of them can design. None of them can author a winning game against Kasparov.

Tre uppenbara fel och två högst tveksamma påståenden i fyra meningar — inte illa! Ett av felen är av »messerschmitt-typ» — Deep Blue skapar inga schackpartier alls nuförtiden eftersom projektet skrotades några månader efter matchen. Den sista meningen är elak mot Benjamin och Illescas, som båda tillhörde IBM-teamet[2]; jag är övertygad om att båda skulle kunna vinna mot Kasparov om han vore vänlig nog att göra ett sådant nybörjarfel som han gjorde i sjätte partiet. Att Deep Blue skulle »skapa bättre schackpartier» än Illescas eller Benjamin är också fel, men det kräver lite mer bakgrund för att visa; kort uttryckt gör Dennett felet att sätta likhetstecken mellan en generell egenskap och samma egenskap under vissa speciella förhållanden. Det enda faktum där han har rätt är att resultatet i tvekampen mellan Team IBM och Kasparov var 3½–2½ till IBMs fördel, men att av detta dra slutsatsen att ”Deep Blue beat Kasparov” är inte bara naivt utan också vilseledande.[3]

Det uppenbara uteslutningen[4] i Dennetts framställning är den »mänskliga faktorn»; en stor, och i det här fallet avgörande, skillnad mellan en mänsklig och maskinell spelare är att den mänskliga kan påverkas av yttre faktorer, medan en dator, så länge som spänningsnivån och strömförsörjningen är den rätta, inte påverkas det minsta. Med andra ord, att Team IBM vann tävlingen betyder bara att Team IBM vann tävlingen, inte att Deep Blue var en bättre schackspelare än Kasparov.

Det finns många konspirationsteorier om att IBM fuskade — Kasparov lär fortfarande vara övertygad om det — men låt oss skippa dem; för den som vill ägna sig åt sådant finns en film, Game over, som enligt uppgift lär antyda både det ena och det andra. Men det räcker med att betrakta de uppgifter som gruppmedlemmarna själva låtit publicera för att man ska inse att IBM inte sparade på utgifterna för att försöka åstadkomma en seger för Deep Blue[5]. I en intervju i New in Chess 2009/5 berättar till exempel Illescas att de programmerade in fördröjningar i spelöppningsbiblioteket för att göra Kasparov osäker på om programmet var kvar i sin databas eller hade börjat »tänka» på egen hand; ett förfarande som i mina ögon är på gränsen till det etiskt försvarbara. Men Illescas tar också upp en incident, en »anekdot» kallar han det, där man klampade över den gränsen med god marginal:

One day I said, Kasparov speaks to Dokhoian after the games. I would like to know what they say. Can we change the security guard, and replace him with someone that speaks Russian? The next day they changed the guy, so I knew what they spoke about after the game.

En tredje detalj som Illescas nämner är att han och Benjamin samma morgon som sista partiet spelades ändrade spelöppningsdatabasen, så att 8. Sxe6! var det enda möjliga draget för Deep Blue i den variant som skulle komma att spelas senare under dagen. Detta var fullt tillåtet under de regler som gällde för matchserien, men det är inte så konstigt om Kasparov reagerade ganska surt på Illescas’ avslöjanden, och misstänkte någon form av fusk.

Låt oss titta lite snabbt på matchens två nyckelställningar:









Deep Blue – Kasparov
Svart vid draget

I den här ställningen i det andra partiet gav Kasparov upp; Deep Blue hade spelat ett fint positionellt parti, och Kasparov var uppenbarligen psykologiskt knäckt. Hur ska man annars förklara att han inte upptäckte att Deep Blue med sitt näst senaste drag (44.Kf1??) gjort en dundergroda som tillät Kasparov att slippa undan med en remi; i stället för 45… uppgivet??? hade 45… De3! lett till remi vid bästa spel (se till exempel New in Chess 1997/3 för utförliga analyser).









Deep Blue – Kasparov
Vit vid draget

Den ovan omtalade ställningen där Benjamin/Illescas med sin ändring i databasen tvingade Deep Blue att spela det vinnande 8.Sxe6!. Att det draget vann var välkänt även på den tiden, och hade varit så i drygt tio år[6]. Jag satt, som väl de flesta schackspelare som hade internet vid den tiden, framför datorn, och jag förstod absolut ingenting när Kasparov spelade 7… h6??. Att en spelare som Kasparov gör en sådan chansning, med så mycket på spel, tyder på en monumental kollaps, med betoning på »mental». Det första en schacklig nybörjare får sig itutat är att man aldrig ska göra ett drag och hoppas att motståndaren inte hittar det bästa draget; här bröt alltså världmästaren mot denna elementära regel.

Eftersom detta var de två partier som Deep Blue vann borde det vara dem som Dennett baserar sitt påstående om Deep Blues förmåga att »designa schackpartier» på. Ett parti där motståndaren gav upp i en remiställning, och ett parti vunnet redan i spelöppningsdatabasen — inte mycket till evidens, om ni frågar mig. Att IBM, Deep Blue och Kasparov själv med gemensamma krafter lyckades knäcka Kasparov är däremot helt uppenbart.

Om man vill peka på en match där en dator klart visade sin överlägsenhet gentemot en mänsklig motståndare så är matchen mellan Hydra och Michael Adams åtta år senare ett lämpligare val — visserligen var inte Michael Adams världsmästare, men det sätt engelsmannen, som då ansågs vara bland de tio bästa spelarna i världen, blev utspelad på gjorde att intresset för matcher mellan datorer och människor i stort sett upphörde; Adams skrapade ihop en enda ynka remi på sex partier.

Men än har inte, mig veterligen, någon dator visat att den är överlägsen människan i korrschack, dvs då spelarna har några dagar på sig för varje drag. I denna tävlingsform är tidspressen minimerad, och en jämförelse mellan människors och maskiners förmåga att »designa schackpartier» utan alltför många störande psykologiska faktorer kan göras. Det finns naturligtvis skillnader i själva tankeprocessen mellan närschack och korrschack, men det handlar mest om att den tidspress som är så besvärande i närschack gör att skicklighet i att snabbt se vilka drag som är de kritiska i en ställning är oerhört viktig; vi klåpare kan räkna på en variant i tio minuter och först då inse att motståndaren har ett jättehot i drag två som förstör allting. Som en vis man brukar uttrycka det: »Korrschack är spelet för oss som har rätt i andra försöket»…

Några månader innan matchen mot Adams spelade Hydra en minimatch om två korrpartier mot en stark korrspelare, Arno Nickel[7], som slutade med en ganska enkel seger för Nickel, han vann båda partierna. Den version av Hydra som spelade mot Adams var dock vassare, både hårdvaru- och mjukvarumässigt, och planen var att Nickel skulle spela ytterligare två partier mot denna förbättrade version. Det första av dem slutade remi, men jag har inte lyckats hitta några uppgifter om det andra; jag har ett svagt minne av att det också slutade remi, men det faktum att jag inte kan hitta minsta spår av detta parti på nätet tyder på att mitt minne återigen försökt spela mig ett spratt, och att detta fjärde parti aldrig spelades.

Så här skrev Chrilly Donninger, Hydras skapare och programmerare, efter det tredje partiet:

I think in general strong Correspondence GMs like Arno Nickel are still better. But we do our best to catch up. I have made the evaluation aggressive to increase the tactical complications. This works quite well in tournaments but not in correspondence chess.

Sedan Hydra-projektet gick i graven så finns det, vad jag vet, inga lämpliga kandidater för en korrmatch mellan en superduperschackdator och en stark korrspelare med en vaniljdator som stöd. Jag tror dock att en korr-GM fortfarande skulle klara sig bra i en sådan hypotetisk drabbning, men jag väntar med argumentationen till en annan gång. Men jag hoppas att jag visat varför Dennetts påstående »Deep Blue designs better chess games than any of them can design» är fel — i blixt är det självklart, i normala närpartier mycket sannolikt, men i korrpartier skulle det blivit mycket jämnare, och om Illescas eller Benjamin lärt sig korrhantverket[8] och fått spela en korrmatch mot Deep Blue skulle jag satsat mina pengar på den mänsklige spelaren.

Så Dennett har alltså fel om i stort sett allt rörande matchen Kasparov – Deep Blue — hur lyder då den slutsats han drar och hur kan den vara rätt, trots detta? Dennetts slutsats är att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt lika. Jag jobbar just nu med en motsträvig text där jag ämnar visa att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt olika. Min argumentation för detta, och min förklaring till varför både Dennett och jag kan ha rätt samtidigt sparar jag till detta epos.


Fotnoter:

  1. Opera, den webbläsare jag använt i tiotalet år, slutade plötsligt att acceptera »target=”_blank”», och öppnade alltså inga nya fönster. När jag hittade den flagga i config-filen som fixade det visade det sig att den nya sidan numera öppnades i bakgrunden, vilket ställde till med ett eller annat missöde. När jag efter någon veckas sporadiska googlingar äntligen lyckades hitta den magiska kombination av nyckelord som ledde fram till en lösning så löd denna: Om du har »Block Unwanted Pop-ups» markerad, markera tillfälligt »Open All Pop-ups» och markera sedan »Block Unwanted Pop-ups» igen. Det fungerade; plötsligt öppnades de nya sidorna som vanligt. Självklart; varför tänkte jag inte på det? (Ja, jag är ironisk. Och bitter.) []
  2. En kort not om Joel Benjamin och Miguel Illescas Cordoba för icke-schackspelare — båda tillhörde världseliten vid den här tiden, kanske inte skiktet allra närmast under Kasparov, men skiktet därunder. []
  3. Vill man leka messerschmitt finns det, tror jag, ett fel till; Murray Campbell var programmerare och den som satt framför skärmen då partierna spelades, men ledaren för IBM-delegationen hette C.J. Tan (eller möjligen Tang; New in Chess verkar inte riktigt kunna bestämma sig). []
  4. I Intuition Pumps and Other Tools for Thinking kallar Dennett ett sådant förfarande för Occam’s broom. []
  5. Det kanske fanns en anledning — jag har sett någon uppgift på nätet om att IBMs börsvärde steg med omkring 3 miljarder dollar som en följd av Deep Blues matcher mot Kasparov; jag är helt okunnig i ekonomiska angelägenheter, så jag kan inte bedöma siffrans riktighet, men det låter som en summa som det inte vore helt fel att ha i fickan. []
  6. I B-finalen av Schack-SM i blixt 1988, den sämsta schackturnering jag någonsin gjort, råkade jag själv ut för ett liknande missöde. []
  7. På Nickels meritlista finns en femteplats i en VM-final (där han bland annat besegrade den slutlige vinnaren, Joop van Oosterom) och en remi som svart mot en svensk bloggare som inte kan bestämma sig för om han önskar vara anonym eller ej. []
  8. Som samme vise man som yttrade sig tidigare i texten plägar säga: »Korrschack är ingen sport; det är en livsstil!» []