Feel the noize

Handen på hjärtat — är inte det där med Premier League ganska överskattat? Tjugotvå spelare springer omkring med en boll på en stor gräsmatta, och i slutändan vinner alltid Manchester City. Eller Liverpool. Jag har tidigare med viss framgång lyckats motstå dess lockelse, men sedan mitt favoritlag, Brighton & Hove Albion FC, lyckats avancera dit med hjälp av mannen med guldbyxorna, Tony Bloom, har jag tvingats intressera mig en smula för det som händer där. Men den pengarullning som försiggår i de kretsarna, där toppklubbar utan att blinka kan hosta upp en miljard i svensk valuta för att försäkra sig om en viss spelares tjänster, och sedan betala honom några miljoner i veckolön, borde, tycker jag, anses obscen av varje sunt tänkande människa. En av mina favoritförfattare, James Hilton, beklagade sig för sådär 80 år sedan över det slags vansinne som gjorde att en »athletics coach» på ett amerikanskt universitet hade dubbelt så hög lön som dess rektor; undrar vad han skulle haft för åsikt om tillståndet i dagens engelska fotboll.

Låt oss i brist på PL-underhållning bege oss tio år tillbaka i tiden för att titta på ett sammandrag av en match från slutskedet av säsongen 2008-09, närmare bestämt näst sista omgången i League One. Jag råkade faktiskt se den på plats, men av berättartekniska skäl tänker jag inte avslöja varför, och varför jag drar upp den just nu, förrän efter videosnutten. Det är, om jag inte helt missminner mig, den enda engelska fotbollsmatch som jag sett »lajv» där BHAFC inte varit ett av de deltagande lagen; dessa utgjordes i stället av Stockport och Crewe. Jag kan inte utlova något skönspel — om jag minns rätt hade Stockport förlorat ett antal matcher, kanske sju, i rad, medan Crewe redan var så gott som avsågade i bottenstriden[1] — men jag kan däremot utlova massor av mål, nästan lika många träträffar och fina målvaktsingripanden, och en härlig intensitet, från både spelare och publik. Det är så här jag tänker mig engelsk fotboll.

Som ni säkert kommer att märka var underlaget inte det allra bästa, och bollen rullar nästan lika jämnt och fint som i en kohage[2]. Detta berodde, förklarade en åskådare vars bekantskap jag gjorde under matchen, inte på att de använde kor som gräsklippare, utan på att de delade arena med en rugbyklubb, Sale Sharks; min sagesmans minspel antydde att han inte såg någon större skillnad mellan boskap och rugbyspelare.

Lägg särskilt märke till 3-1-målet[3] — jag hann tänka något i stil med »å nej, skottet är alldeles för högt, och alldeles för löst — vänta, är det en lobb?» innan publiken runt omkring mig reste sig och skrek ut sin glädje, så jag hann inte se att bollen verkligen gick i mål. Men det kan man klart se i snutten här nedan:

Matchen ovan spelades en fredagkväll, och eftersom jag tänkte se Brighton möta Huddersfield på bortaplan dagen efter, och bodde en (svensk) halvmil från Stockports arena, tyckte jag att det kunde vara lämpligt att fördriva kvällen med att ta en titt på dels Brightons motståndare i sista omgången (dvs Stockport) och dels ett av de lag som vi hoppades hålla bakom oss (dvs Crewe). Målsättningen för säsongen var dåmera bara att hålla sig kvar i League One, och det lyckades så småningom, efter en oavgjord match mot Huddersfield och en vinst i sista omgången mot Stockport.

Medan jag satt på en stenmur utanför grindarna i väntan på att bli insläppt, såg jag två välbekanta ansikten i sakta mak passera förbi i riktning mot biljettkassan[4], och sedan i samma tempo komma släntrande tillbaka efter förmodligen uträttat ärende — Russell Slade och Bob Booker, Brightons manager med »sidekick». Tyvärr hade jag ingen penna på mig, annars hade jag bett dem kludda något på den del av biljetten jag hoppades få behålla.

Men varför har jag dragit fram den här historien just nu? Det är inte för att påminna mina vänner brightonsupportrarna om att det finns värre saker än att förlora med stora siffror mot Manchester City, även om det kanske kan vara värt att påpeka att inte alla med efternamnet Potter kan trolla. Innan jag kommer fram till varför matchen ovan dök upp i mitt minne måste jag avslöja en hemsk sanning; alla brightonfans bör titta bort nu — jag har skaffat mig ett andra engelskt favoritlag, ett som nästan säkert inte kommer att förstöras av miljarderna i den högsta ligan. Det är dock inte något av de lag som figurerade i matchen ovan, utan det lag som parkerade på sista platsen i just precis samma liga — Hereford United[5].

Varför Hereford? Ja, för det första finns ju den eviga kopplingen med Brighton via ödesmatchen som kunnat bli Brightons sista, men för det andra, och viktigaste, därför att Hereford med omgivningar är så nära min uppfattning av ett himmelrike som det går att komma; inte nog med att de tillverkar Englands, och därmed världens[6], bästa cider, femtifem minuters hissnande vacker bussresa från Hereford ligger Hay-on-Wye, alla antikvariatälskares egen lilla by. Fotboll, cider och gamla böcker — kan livet bli bättre än så?

Hereford råkade för några år sedan ut för samma dystra öde som just drabbat Bury; en skojare skötte klubben tills den blev förklarad bankrutt och utkastad ur seriesystemet. Förhoppningsvis lyckas Bury göra en omstart, och raskt ta sig upp till normala nivåer, någonstans runt League Two. Hereford är inte riktigt där, men har nu tagit sig upp till Vanarama Conference North, vilket är den sjätte nivån i den engelska forbollshierarkin. I dagarna har man gjort klart med en rutinerad manager, vars uppgift är att ta dem tillbaka till Football League — Russell Slade, den forne brightonmanagern. Hans bana har ju gått lite upp och ner, men hans rutin borde vara värdefull för ett lag med Herefords ambitioner. Cum on, Feel the Noize!


Fotnoter:

  1. Mja, det var inte helt korrekt — Stockport hade någon oavgjord match i sin långa förlustsvit, och Crewe låg visserligen pyrt till, men var inte alls avsågade (de blev dock nedflyttade så småningom; med tanke på det försvarsspel de presterar i klippet nedan kan det knappast betraktas som oväntat). []
  2. Min barndoms fotbolls- och brännbollsplaner bestod huvudsakligen av en kohage, en tjurhage samt, under några veckor mellan skörd och plogning, en åker. []
  3. Crewes tredje mål är också en pärla; en kanon genom ett tätbefolkat straffområde. []
  4. Det finns säkert någon sats om kontinuerliga funktioner som hävdar att resterande delar av deras kroppar också bör ha passerat förbi, men det har jag inget minne av. []
  5. De heter visserligen Hereford FC för tillfället, men jag misstänker att de så småningom kommer att tillåtas att ta tillbaka det gamla namnet. []
  6. Åkej; Wales är väl en likvärdig konkurrerent. []

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *