Drabbad av virus

Det har varit ganska glest mellan uppdateringarna här på bloggen ett tag, och jag misstänker att åtminstone en del av min trogna läsarkrets[1] börjat frukta att jag fallit offer för något slags östasiatiskt virus. Ett sådant gjorde ju entre för dryga tiotalet år sedan, och det är detta som jag nu fallit pladask för. Men nej, jag pratar inte om Covid-19, eller någon annan covid-släkting — jag pratar om Sudoku.

Det började lite lätt med att jag någon gång under förra vintern upptäckte att The Guardian på helgerna publicerade något som de kallade »killer sudoku». Detta fenomen var åtminstone relativt nytt för mig, och jag fann snart att även om de oftast var någon nivå svårare än vanliga vanilj-sudokus, så kunde de också bjuda på mer intressanta logiska slutledningar.

Men sjukdomen bröt inte ut på allvar förrän jag i just The Guardian stötte på en artikel om ett märkligt youtube-fenomen, en kanal vid namn Cracking the Cryptic, där två distingerade engelsmän löser sudokus och andra logiska problem av varierande svårighetsgrad, från dunderknepiga till snudd på omöjliga, i realtid[2]. Den video som länkades till i artikeln behandlar en så kallad »miracle sudoku», som består av en nästan tom sudoku, där bara två(!) siffror angetts, och tre extra villkor — (1) två likadana siffror får inte placeras ett springarsteg ifrån varandra; (2) två likadana siffror får inte placeras ett kungssteg[3] ifrån varandra; och (3) två konsekutiva siffror får inte placeras i ortogonalt angränsande rutor[4]. Så här ser miraklet ut:

Erkänn att det är svårt att tro både att det finns en unik lösning, och att det i så fall går att hitta den utan datorhjälp. Men det är faktiskt inte alls så knepigt, visade det sig när man kom igång; den enda »krisen» kommer när man placerat in alla ettor och tvåor som går att placera, och måste börja placera treor — där måste man endera vara intelligent, som Simon Anthony i en video som för tillfället setts sådär 1,5 miljoner(!) gånger, eller ihärdig, som under-över-eller-var-jag-nu-är-tecknad[5].

Riktigt allvarlig blev dock inte sjukdomsbilden förrän min nyfikenhet drev mig att googla efter en sajt som CtC, som Cracking the Cryptic brukar förkortas, hämtat ett flertal av sina mest intressanta objekt från — Logic Masters Germany. Särskilt deras lista med sudokus, med variationer av alla möjliga slag fångade mig. Jag inser naturligtvis att jag inte borde sprida sjukdomen så här lättvindigt, men här kommer några av de problem som jag fastnat för. De prövas, naturligtvis, på egen risk — you have been warned…

  • Fyra små rätter. Det här är förmodligen det enklaste problemet i den här listan; det består av fyra 6*6 sudokus med lite olika interna varianter, som länkas samman av en summa där (oftast) två av de ingående delproblemen ger bidrag. Lite matematiska kunskaper skadar inte, som till exempel att triangeltalen för 5 och 6 är 15 respektive 21.
  • 144, men inte 35. Det här är likaledes förmodligen det svåraste av de här uppräknade problemen; om man inte har en matematisk överblick måste man ta hjälp av papper och penna, Notepad eller, som i mitt fall, Excel[6]. Kompositören har delat in de 81 sudoku-rutorna i sexton fem-rutiga områden (så kallade pentominos) och en överbliven ruta, samt meddelar att alla utom en har två egenskaper, förutom den »vanliga» att inga dublettsiffror är tillåtna: (1) produkten av de fem talen i pentominon är jämnt delbar med 144, och (2) produkten är inte delbar med 35. Om du till äventyrs skulle fundera på att skapa ett problem där alla 16 pentominorna följer denna enkla regel, så kommer du snart att upptäcka att den elaka verkligheten sätter upp vissa hinder i din väg. Meddela mig gärna om du lyckas, men jag hoppas du ursäktar om jag tar ett eller annat andetag under tiden.
  • Oss fyrkanter emellan. Ett annat problem med en utpräglat matematisk grundidé (enligt uppgift är kompositören en amerikansk matematiklärare). Här står kvadrater för de huvudsakliga ledtrådarna, kompletterade av några diagonalsummor som av någon anledning går under namnet »little killers».
  • En schacksudoku. Att matematik och sudoku hör samman är väl ganska naturligt, men det finns faktiskt en hel del sudokus med schackinslag också, inte bara de anti-regler som var viktiga komponenter i miraklet ovan. Det här är en av dem; nio kungar, representerade av ettor, måste skyddas från schackar av torn, löpare och springare (2,3 och 4). En intressant idé, som fått en genomgång på CtC.
  • En genial idé. Ett av de första problem jag löste på sajten, och jag prickade ett mästerverk; det är inte bara jag som tycker så — med 35 lösare har den fortfarande en ranking på 100%, en högre uppskattning är svår att få. Idén är lika enkel som genial; ett antal »mördarlådor», där summan av de två talen är exakt tio, några »termometrar, som indikerar siffror i en stigande sekvens räknat från »kvicksilverkulan», och det antispringarvillkor vi bekantade oss med i mirakelsudokun. Problemet får mig att tänka på Göran (Forslund); det här är ett problem han skulle gillat, eller till och med kunnat komponera. (Även detta problem har lösts av CtC.)
  • En golvläggarsudoku.Till slut ett problem som i skrivande stund enbart har en (officiell) lösare, och det här är ett försök att ändra på den saken. Att det bara är en lösare betyder emellertid inte att det är ett oerhört svårt problem; snarare är det en indikation på att reglerna var ganska oklart formulerade från början. Det som gjorde att jag kunde lösa den var att jag skrev en dold kommentar (dvs en kommentar som bara kommentatorn, författaren och de som löst problemet kan se) där jag förklarade mina (som det skulle visa sig felaktiga) tolkningar av reglerna, och varför jag såg mig tvungen att ge upp. Författaren förtydligade då reglerna, vilket gjorde att jag ganska raskt kunde finna lösningen. Så gör gärna ett försök att knäcka nöten; om inte annat för att det inte är varje dag som kvadratroten ur 20 innehar en viktig roll i en sudoku.

Jag hoppas att du kunnat njuta av någon eller några av dessa logiska läckerheter, utan att bli smittad av den åkomma som jag råkat utför. Tyvärr använder jag inte munskydd, men i mitt nuvarande skäggiga tillstånd lär det inte ha gjort särskilt stor nytta i alla fall.

And now for something not completely different…

För något år sedan fick jag ett så kallat ryck, och bestämde mig för att försöka lära mig något om logikprogrammering. Valet föll på Prolog eftersom jag relativt nyligen hittat en bok om detta språk på ett antikvariat[7]; någonstans i bakhuvudet fanns säkert tanken att det borde relativt lätt gå att lösa sudokus med ett sådant språk. Jag laddade också ned GNU-Prolog, och började läsa, googla och testa.

Innan jag fortsätter bör jag komma med en brasklapp av ansenliga mått; mina kunskaper i Prolog är forfarande på nybörjarnivå, och alla uppgifter om språket jag kommer att uttrycka och de programexempel jag visar bör betraktas som just synpunkter från en nybörjare i logikprogrammering, men med relativt stor erfarenhet av »traditionell» programmering.

Jag började med klassiska problem av den typ som Göran tog upp i sin problembok, och vars lösning jag avslöjade i mina errata till Görans bok. Så här ser mitt program ut:

solvetrav :- Trav = [[1,_,_],[2,_,_],[3,_,_]],
  members([[_,ptro,_],[_,gnagg,_],[_,galopp,_]],Trav),
  members([[_,_,nisse],[_,_,janne],[_,_,sven]],Trav),

  member([3,gnagg,_],Trav),
  member([2,_,sven],Trav),
  nonmember([1,_,janne],Trav),
  nonmember([_,galopp,nisse],Trav),

  write(Trav),
  nl,
  fail.

Den första raden bestämmer att lösningen (»Trav») ska vara en lista bestående av tre listor, där varje lista består av tre uppgifter; tillsammans med de två övriga raderna i det första blocket ser man att de är placeringen, hästnamnet och ägaren i den ordningen (variabeln »_» är speciell, och uttolkas »här kan du stoppa in vad du vill; jag bryr mig inte».)

Det följande kodblocket anger de uppgifter man känner till om loppet — Gnägg kom trea (det var, har jag för mig, den häst som bröt benet), Svens häst kom tvåa, Jannes häst vann inte och Nisses häst hette inte Galopp. Kommatecknen mellan uppgifterna fungerar som logiska »och»; så länge som det går att konstruera en lösning fortsätter programmet, annars backar det något eller några steg för att pröva något annat.

Det sista blocket är ett standardtrick för att finna alla möjliga lösningar; skriv ut lösningen och en ny rad, samt låtsas att det inte var den här lösningen man sökte. Jag bör kanske påpeka att »members» och »nonmember» inte är standardrutiner i Prolog, utan sådant som jag hittat på nätet, så programmet som sådant går inte att köra direkt utan att man lägger till de komponenterna.

Innan jag fortsätter känner jag mig förpliktigad att försvara mig, eller åtminstone förklara mig. När allt kommer omkring ställde jag ju i början av 90-talet upp tre enkla regler för användandet av rekursion:

  • Använd inte rekursion.
  • Använd inte rekursion!!
  • Använd rekursion då, om du absolut måste, men skyll inte på mig om det leder till kärnvapenkrig, pandemier eller att himlen trillar ned över ditt huvud.

Åkej, jag kanske inte hotade med pandemier på den tiden, men jag hoppas den allmänna avogheten mot rekursion som dessa rader är avsedda att förmedla framgår tydligt. Vad jag eventuellt inte berättade för alla som fick ta del av mina rekursionstips var den bakomliggande historien.

Under min tid som programmeringssupport vid NSC fick jag en gång ett mejl, där en person frågade varför ett visst program bara var 2-3 ggr snabbare på Crayen än på användarens arbetsstation. Programmet i fråga visade sig beräkna (om jag minns rätt) — det 40:e fibonaccitalet, uträknat med den rekursiva formel man ibland kan hitta i mindre nogräknade läromedel. Jag är fast motståndare till dödsstraff, men skulle jag tvingas ange ett brott som förtjänar ett sådant straff bör sagda läromedels författare snarast vidta åtgärder som att byta namn och skaffa lösskägg[8]. Tiotalet år senare såg jag en IT-journalist skriva något i stil med att hen testade en dator med en »tung beräkning», vilket visade sig vara en fibonacciberäkning av liknande slag.

Jag gissar att jag skulle kunna räkna ut det 40:e fibonaccitalet med papper, penna och, säg, en halvtimmes arbete; och jag försäkrar att all aritmetik jag kan utföra på en halvtimme ska en dator värd namnet klara av att utföra på mindre än en mikrosekund. Med andra ord, de 118[9] CPU-sekunder som vår Cray X-MP använde för att beräkna det 40:e fibonaccitalet hade kunnat användas till bättre ting. Som en jämförelse tog en standardkörning av mitt program för att beräkna en viss typ av spektrum för en mellanstor molekyl (ca 40-50 atomer) ca 90 CPU-sekunder på samma maskin.

Numera är jag, som kanske framgått, inte fullt lika rabiat motståndare till rekursion, och har till och med börjat använda det här och var själv, när ingen ser på. Jag har därför modifierat den tredje punkten ovan till »Det är tillåtet att använda rekursion, om du först skaffat dig 20 års erfarenhet av ett riktigt programmeringsspråk[10][11].

Det finns ett grundläggande problem här, vars existens jag för tillfället inte hittar någon författare som vågar erkänna rakt av. Det bästa jag kan erbjuda är ett citat ur Concepts of programming languages (3. ed) av Robert W. Sebesta: »One of the essential characteristics of logic programming languages is their semantics, which is called declarative semantics. The basic concept of this semantics is that there is a simple way to determine the meaning of each statement, and it does not depend on how the statement might be used to solve a problem.» Låt mig formulera om det så som jag har förstått det: »Prolog och språk av liknande typ gör att användaren bara behöver specifiera alla kända data, hur lösningen sedan ska hittas bestäms av programmet vid körningen.» Min åsikt om detta är att det uttrycker ett slags önskedröm, vars förverkligande möjligen ligger i en (avlägsen?) framtid, och att de program som för tillfället existerar kan i bästa fall ses som leksaker, som är bra på att lösa vissa typer av problem, men kräver ingående kännedom om hur programmet fungerar för att lösa dessa problem. Och detta förklarar/försvarar mitt intresse i Prolog — som pensionär är jag fri att välja mina leksaker som jag vill! SDS[12], OHS[13] och QED.

Du är inte övertygad om att Prolog är usel på att hitta lösningsmetod själv? Eller tror inte att man som programmerare kan hjälpa till? Låt mig då ta visa ett exempel; ganska extremt, det medges, men samtidigt hoppas jag det är illustrativt.

Problemet jag tänkte ta upp är följande, från 536 Puzzles & Curious Problems av en av alla tiders största problemmakare — Henry Dudeney. Detta är närmare bestämt nummer 393 i boken:

There is something very fascinating about star puzzles. I give an example, taking the case of the simple five-pointed star. It is required to place a different number in every circle so that the four circles in a line shall add up to 24 in all the five directions. No solution is possible with ten consecutive numbers, but you can use any whole number you like.

Och utan några alltför stora krumbukter, här kommer lösningsförslag 1, den stendumma varianten:

solvefivestar :- Numbers = [N0,N1,N2,N3,N4,N5,N6,N7,N8,N9],
  integerlist(1,18,Tal),
  member(N0,Tal),
  member(N1,Tal),
  member(N2,Tal),
  member(N3,Tal),
  member(N4,Tal),
  member(N5,Tal),
  member(N6,Tal),
  member(N7,Tal),
  member(N8,Tal),
  member(N9,Tal),
  uniquelist(Numbers),

  (N0+N5+N6+N2 =:= 24),
  (N0+N9+N8+N3 =:= 24),
  (N1+N5+N9+N4 =:= 24),
  (N1+N6+N7+N3 =:= 24),
  (N2+N7+N8+N4 =:= 24),

  write(Numbers),
  nl,
  fail.

»integerlist» och »uniquelist» är två enkla komponenter som jag skrev för att dels skapa en lista med heltal som kunde bli aktuella (som synes räknade jag bara med positiva heltal), samt att kontrollera att det inte fanns dubletter i lösningslistan. 18 valde jag efter en snabb huvudräkning, som sa att 18+1+2+3 = 24, så något tal större än 18 kunde med säkerhet inte komma ifråga i lösningmängden.

Här har jag bara deklarerat vilka tal som kan vara aktuella, och vilka relationer som gäller mellan dem, utan några krusiduller. När jag körde programmet hände dock ingenting. Jag vill minnas att jag bröt efter så där en och en halv timma, och då hade programmet inte ens hittat en enda lösning. Jag kan visserligen utesluta möjligheten av att den fortfarande skulle ha letat om jag inte tryckt på ctrl-c, men det beror mer på att den dator den körde på säckade ihop för gott för en månad sedan.

Skam den som ger sig. Jag misstänkte naturligtvis att den algoritm som programmet använde i princip kunde betecknas som 10 for-loopar inuti varandra, och det kunde ju förklara varför den tog så lång tid på sig. Ett rimligt försök att snabba upp beräkningen borde då vara att presentera de begränsande villkoren så snart som möjligt. Denna tanke ledde till detta detta program, med lite mänsklig hjälp:

solvefivestar(Const) :- Numbers = [N0,N1,N2,N3,N4,N5,N6,N7,N8,N9],
  integerlist(1,18,Tal),
  member(N0,Tal),
  member(N2,Tal),
  member(N5,Tal),
  (N6 is Const -(N0+N2+N5)),
  member(N6,Tal),
  member(N3,Tal),
  member(N8,Tal),
  (N9 is Const -(N0+N3+N8)),
  member(N9,Tal),
  member(N1,Tal),
  (N4 is Const -(N1+N5+N9)),
  member(N4,Tal),
  (N7 is Const -(N1+N6+N3)),
  member(N7,Tal),
  uniquelist(Numbers),
  (N2+N7+N8+N4 =:= Const),

  write(Numbers),
  nl,
  fail.

Som synes är detta program inte lika enkelt att förstå som förra försöket; i stället för ett block med deklarationer och ett med relationer, så har jag den här gången introducerat relationerna så tidigt som möjligt för att begränsa de nödvändiga looparna. Och resultatet är över förväntan; på min gamla dator, den som säckade ihop, spottade den ut ett par skärmsidor lösningar på lite drygt sex sekunder, och ersättaren, den som jag använder nu, tar bara 4.5 sekunder på sig. En remakaber[14] skillnad, eller hur?

Nu är jag naturligtvis inte den förste som noterat att Prolog inte är särskilt bra på den här typen av problem. Jag hittade en artikel på nätet som beklagade sig över att man fortfarande lärde ut ”is” och aritmetisk likhet (=:=), när det fanns så mycket bättre möjligheter (om jag minns rätt kallade författaren det hela för constraint programming over finite domains, vilket jag inte vågar mig på att försöka översätta). Idéerna i artikeln resulterade i följande program:

solvefivestarcp(Const) :- Numbers = [N0,N1,N2,N3,N4,N5,N6,N7,N8,N9],
  fd_domain(Numbers,1,18),
  fd_all_different(Numbers),

  N0+N5+N6+N2 #= Const,
  N0+N9+N8+N3 #= Const,
  N1+N5+N9+N4 #= Const,
  N1+N6+N7+N3 #= Const,
  N2+N7+N8+N4 #= Const,

  fd_labeling(Numbers),

  write(Numbers),
  nl,
  fail.

Lägg märke till den strukturella likheten med mitt första, stendumma, försök; först tala om hur lösningen bör se ut, sedan villkoren. Och för den som är bekant med Sidney Harris’ klassiska teckning, det är i fd_labeling miraklet sker — där används den givna informationen på något intelligent sätt; min nya dator behöver nu bara en kvarts sekund på sig för att lista alla lösningar.

Jag hoppas detta exempel visar att det fortfarande är viktigt att veta vad man pysslar med — att skriva in data och regler/relationer, för att sedan låta maskinen överta alla beräkningar är än så länge bara en dröm.

Låt mig avsluta med att begå det brott jag tidigare yrkade på dödstraff för, men i en form som förvisso inte meriterar en så hård påföljd. Jag har nämligen sedan någon månad tillbaka övergått till en av Prologs efterföljare, Picat, som tagit med sig många av de goda sidorna i Prolog, och samtidigt rättat till en del av missarna. Så här försöker man fixa till fibonacci-problemet (från boken »Constraint Solving and Planning with Picat», som kan laddas ner som en PDF-fil från sajten i länken ovan).

table
fib(1) = 1.
fib(2) = 1.
fib(N) = F, N > 2 => F = fib(N-1)+fib(N-2).

Det som räddar författarna (och mig) från galgen är ordet »table»; detta anger att resultat ska cachas, vilket enligt författarna förvandlar beräkningstiden från exponentiell till linjär. Jag har inte undersökt detta närmare, men det låter underligt i mina öron. Om resultatet cachas fullt ut, borde beräkningstiden vara konstant om resultatet fanns i cachen, linjärt om det måste beräknas. Men hur som helst kommer man inte ifrån att rekursion kräver utrymme på stacken, så även om rekursionen i det här fallet är acceptabel, så är det inte det bästa sättet att utföra beräkningen. SDS.


Fotnoter:

  1. Här antar jag alltså att en sådan existerar, vilket naturligtvis är mer baserat på en önskedröm än något slags verklighetsunderlag. []
  2. Det händer dock att verkligheten tränger sig på och genererar ett avbrott, och en gång har till och med en av dem gjort en miss och tvingats ge upp (för att sedan i ett tillägg förklara sin miss och korrigera den). []
  3. Egentligen räcker det ju att säga ett ferssteg ifrån varandra, eftersom kungens raka stegmöjlighet redan är förbjuden med standardsudokuregler. []
  4. eller ett vesir-steg från varandra, om vi ska fortsätta med (fantasi)schackpjäs-terminologin []
  5. Inte första gången, och antagligen inte sista, där den stupida envishet jag understundom kan utveckla kan misstolkas som ett utslag av intelligens. []
  6. Eller, för att vara mer exakt, Calc, Libreoffice’ klon av Excel. []
  7. Det är nu inte hela sanningen, eftersom min boksamling även innehåller en bok om LISP, men jag vill ju inte framstå som en person som gör saker lite slumpartat, så därför måste jag uppfinna ett skäl för mitt handlande. []
  8. Detta senare försök att förändra utseendet kan dock verka misstänkt på eventuella kvinnliga fibonaccirekursionister, så dessa bör nog försöka andra förklädnader. []
  9. Jag är inte säker på det exakta antalet, men mitt undermedvetna propsar på att skicka fram detta tal. Det är i alla fall inte helt taget ur luften. []
  10. Och med ett »riktigt programmeringsspråk» avses naturligtvis Fortran. []
  11. Det betyder visserligen att jag inte skulle vara berättigad att använda rekursion än, så jag har för mitt samvetes skull lagt till att tre års Pascal-programmering må i särskilt behjärtansvärda fall få ersätta ett års »riktig» programmering. []
  12. Så Det Så []
  13. Och Hör Sedan []
  14. Nej, jag har inte stavat fel; jag kunde bara inte bestämma mig för om skillnaden var makaber eller remarkabel, så jag skapade ett nytt ord. []

Potatissallad provinçale

Mina recept, del 6

Det är egendomliga tider vi lever i, i synnerhet för tillfället. Jag tänker då i första hand varken på den pågående pandemin, det faktum att den förkortning jag förknippar med Bonniers Litterära Magasin fått en ny och allvarligare mening, eller på den allmänna överraskningen att vi tycks få något som liknar en sommar i år. Nej, egotrippad som jag är syftar jag på att de råd som för tillfället delas ut skulle kunna förkortas »gör som bosjo gör» — även utan pandemier och sommarvärme undviker jag helst folkmassor, handlar på tider då normala människor sover sin skönhetssömn, och gör så lite som möjligt. Min förhoppningsvis tillfälliga karriär som stilbildare och »role model» är jag inte så bekväm med, så jag hoppas att världen snart återgår till ett mer normalt beteende.

Men det är inte om värme- eller sjukdoms-böljor som den här bloggan ska handla, utan om en maträtt som jag blivit påmind om av den just timade näst viktigaste högtid som infaller under sommarmånaderna. Den viktigaste är naturligtvis fortfarande julaftonen den tredje söndagen i augusti. Min förmodan att den skulle upphöra var visserligen delvis korrekt, men den har de senaste åren levt vidare under lite andra former. I år blir det dock ingen julafton, vilket tycks bero både på pandemiska och ekonomiska problem.

Desto större anledning att vara tacksam för föregående vecka, den som går under kodbeteckningen »gratis-potatis-veckan» — inte nog med att man då normalt kan köpa färsk potatis till överkomliga priser för första gången på året, handlare slåss om att kunna erbjuda de billigaste knölarna. Här i byn var ICA billigast av de butiker jag besökte, 49 öre kilot[1], vilket, om jag minns rätt, var oförändrat jämfört med förra året, medan däremot Willys bidrog med vad som i sammanhanget kan betraktas som en chockhöjning — två och nittio, jämfört med förra årets 69 öre.

Potatissallad provinçale

Potatis, ca 800-900 g
1 lök
1 knippe rädisor
5 msk olivolja
4 msk vinäger
2-3 msk stark (dijon)senap, helst »Senap Provençale»
3 msk kapris
2 msk hackad persilja
2 msk hackad gräslök
salt
peppar
 
Tillagning: Koka potatisen mjuk på vanligt sätt; låt den svalna ett tag. Hacka löken fint, skiva rädisorna och ansa om nödvändigt kaprisen; lägg resultatet i en skål, tillsätt allt utom potatisen och blanda väl. Skär till sist ner den kokta potatisen i vinägretten i lagom stora bitar — mitt max-mått är en-och-en-halv cm, ungefär — och blanda noga. Kan serveras direkt, men blir enligt min mening ännu bättre om den får stå några timmar i kylen. Passar till det mesta, till exempel grillat kött.

Några kommentarer: Grunden till receptet ovan finns här, men som synes har jag fipplat lite med detaljerna. Framför allt är det rädisorna och gräslöken som kommit till, men utan att det syns på pappret så ser jag till att mängden lök är rejäl — »en lök» betyder i min bok »en riktigt stor lök», och har man ingen sådan får man ta ett par, tre mindre lökar. Även mängden kapris kan variera, och någon gång då potatismängden var i minsta laget stoppade jag dit en handfull gröna oliver; det fungerade också bra.

Om man är lite väl »het på potatisen», så är det lätt hänt att den mosar sig vid blandningen; detta påverkar dock inte smaken i någon nämnvärd grad[2], men förtar det visuella intrycket en smula, om man inte gillar anblicken av grovt potatismos. En erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att göra iordning salladen dagen innan, men att det då kan vara idé att vänta med att blanda i rädisorna till strax före serveringen; annars kan de börja se »trötta» ut.

Till slut några tankar kring själva »musten», vinägretten — det vill säga oljan, vinägern och senapen. Som synes har jag i stort följt originalreceptet, men med tanken att jag vid tillfälle ska undersöka lite andra möjligheter. Nästan alla liknande recept jag har sett har betydligt större andel olja, och en tysk översättning av en fransk matlagningsbok som jag införskaffade för ett par evigheter sedan hävdar att förhållandet bör vara två till ett, dubbelt så mycket olja som vinäger. Eftersom jag inte haft någon anledning att klaga på smaken har jag bara protesterat en aning diskret genom att låta oljan skvätta över lite grann så att de måtten varit tämligen rågade, medan vinägern fått nöja sig med strukna mått.

Och allra sist måste jag naturligtvis påpeka att jag mycket väl vet att distriktet i Frankrike heter Provençale, och inget annat. Att salladen fått namnet Provinçale beror helt enkelt på att jag inte hittat denna fantastiska senap på hyllorna den senaste tiden, utan fått nöja mig med ett provisorium — därav namnet. Mina försök att ersätta »Senap Provençale» kommer förmodligen att att bli en blogga det också, om jag finner någon lämplig blandning. Tycker ni att namnen är såpass lika att de lätt kan förväxlas, föreslår jag att ni döper om rätten till »Potatissallad amatörvençale», för jag vill inte försöka lura i någon att jag är något proffs.


Fotnoter:

  1. Man var dock tvungen att handla andra varor för 200 kr; men som bekant är det vanligen inget större problem med dagens priser. []
  2. Åtminstone inte i negativ riktning. []

Syrrans lättbakade bröd

Mina recept, del 5

De senaste 36 åren, ungefär, har min frukost sett ut på samma sätt — en kopp te och tre mackor (en med mjukost, en med korv och en med hårdost). Brödet har varit köpebröd av en viss typ, skivat i förväg, och i stora drag har jag bara använt tre olika märken; det första hette Alert, vill jag minnas, och det senaste heter Vital.[1][2]

Tanken med denna relativt torftiga variation är tvåfaldig: dels är Alert/Vital-varianten precis lagom god att äta så man inte lockas att ta ytterligare en skiva, och dels underlättar ett strikt schema arbetet för en individ vars tankeverksamhet innan frukost med ett relevant matematiskt uttryck kan kallas infinitesimal.

Tyvärr har tillgången till Vital varit ganska sporadisk på senare tid, och efter en period i slutet av föregående år då det verkade som Hemköpskoncernen var i färd att helt lägga ned produktionen, beslöt jag mig för att börja baka mitt eget bröd. Som lätt inses var det ett svårt beslut att ta, både för att jag är en så genuint lat person och för att hembakt bröd smakar lite för gott, och därmed kan föranleda oönskad konsumtion[3].

Som tur var hade jag redan för länge sedan fått ett recept av min syster som hon försäkrade skulle vara så enkelt att till och med jag skulle kunna använda det. Framför allt fanns det inga komplicerande faktorer som jäst och fingervarmt vatten; kemi har aldrig varit min starka sida[4]. Jag har naturligtvis mixtrat lite med det, men i stora drag ser det fortfarande ut som när jag fick det:

Syrrans enkla bröd

425 g vetemjöl
110 g grahamsmjöl
110 g grovt rågmjöl
140 g rågkross
40 g vetekli
115 g rågsikt
 
1½ dl russin
1 dl havregryn
1 dl solrosfrön
1 dl linfrö
 
1 l filmjölk (eller yoghurt)
1-2 dl nått vått
5 tsk bikarbonat
2-3 tsk salt
 
Tillagning: Blanda alla torra ingredienser. Häll i vätskan och blanda noga. Smörj två avlånga brödformar och fördela smeten någorlunda jämnt i dem. Grädda i nedre delen av ugnen; 175 grader i 60-75 minuter.

Som synes har jag delat upp ingredienserna i tre avdelningar, som jag lite löst kallar »mjöl», »smaskens» och »verkstad». Den första av dem behöver knappast någon kommentar; man blandar ihop en rejäl portion vetemjöl med diverse slattar av andra mjölsorter; skulle man sakna någon av dem är det inte hela världen, det går förmodligen lika bra med en annan slatt. Jag har också förvandlat originalreceptets angivna volymer till vikt; det går snabbare att hälla direkt i bunken, ställd på en våg, än att trassla med decilitermått. Smaskensavdelningen är den roligaste; där kan man pröva allsköns smaksättningar som man tycker kan passa — förutom de jag nämnt ovan har jag också testat jordnötter, sesamfrön, dadlar och torkade aprikoser (de senare hackade i lagom stora bitar; dadlarna urkärnade och delade på mitten) med gott resultat[5]. Fritt fram för egna experiment. Det tredje avdelningen, slutligen, är den som gör själva arbetet med jäsningen, närmare bestämt bikarbonaten och filmjölken[6]; där har jag inte vågat ändra alltför mycket.

En punkt i den tredje avdelningen kanske behöver en liten förklaring. I det recept jag fick från min syster står det, om jag minns rätt, 1½ dl ljus sirap. När jag började använda det här receptet på allvar ville jag, som nybliven diabetiker, reducera sockermängden, och därför strök jag sirapen. Mitt första försök, där jag bara tog bort sirapen, blev dock i hårdaste laget, särskilt skorpan som nästan krävde motorsåg för att ta sig genom. För att motverka detta ökade jag vätskemängden lite: filmjölk/yoghurt är det naturliga valet om man råkar ha det hemma, men mjölk funkar också bra, och vissa googlingar antyder att det till och med skulle fungera med vatten — därav den något obestämda beskrivningen »nått vått».

En annan åtgärd som jag införde för att få brödet lite lättare att skära upp var att täcka formarna med aluminiumfolie. Min procedur för ögonblicket är att sätta in brödet i ugnen, lägga på folien, och sätta en klocka på ringning efter 45 minuter. När den ringer tar jag av folien och gör en bedömning av hur länge till brödet behöver vara kvar i ugnen. Den metoden har hittills visat sig fungera alldeles utmärkt; gissningsvis är den beroende på ugnens utformning, så det är inte alls säkert att du behöver ta till så komplicerade metoder.

Om du tänker använda solrosfrön i receptet ovan är det en sak du bör känna till, och nu tvingas jag trots allt att blanda in lite kemi i det hela. Solrosfrön innehåller ett ämne, såvitt jag förstår besläktat med klorofyll, som i en basisk omgivning blir grönt. Alla källor som jag sett, och mina egna erfarenheter, tyder på att detta är helt ofarligt; men om du inte vill se gröna korn i ditt bröd så bör du undvika solrosfrön.

Av produktionstekniska skäl gör jag oftast två satser direkt efter varandra; på så sätt spar jag in en diskning[7]. Blandningen låter jag en elvisp med degkrokar göra; den har både mer krafter och mer tålamod än vad jag kan uppbåda[8]. När blandningen nått en sådan konsistens att den liknar en jämntjock, kladdig gröt börjar det bli dags att sleva över geggan i de två formarna; det är också här någonstans jag brukar sätta fart på ugnen — jag tillhör inte de allra snabbaste geggslevarna i den här branschen.

Vill man vara lite extra snoffsig kan man avsluta med att strö något dekorativt ovanpå kladdet i formarna, till exempel sesamfrö eller havregryn, innan man ställer in dem i ugnen. Jag har dock slutat med det, eftersom dessa har en tendens att lossna för att bege sig ut på upptäcktsfärd i köksregionerna när man man låter limporna ligga upp-och-ner på ett galler efter gräddningen.

Dags för den trevligaste delen av baket — provsmakningen. När du skurit limporna i lagom portionsbitar, knölat in dem i frysen, samt satt fart på diskmaskinen med degkrokar, degbunke och formar så är du väl värd en kopp Farbror August, eller något annat favoritte, och några provbitar nybakat bröd; en av livets små högtider man inte bör försumma att njuta av.


Fotnoter:

  1. Vad nummer två hette minns jag inte längre; det var inte lika gott som de andra och försvann relativt fort från marknaden. []
  2. Nu är jag naturligtvis inte fullt så ensidig som detta kanske kan förleda en tillfällig läsare att tro; det händer att jag, frivilligt eller ofrivillgt, väljer en annan brödtyp, och/eller att jag använder andra pålägg, framför allt leverpastej och gurka. []
  3. För personer i min viktklass existerar ingen önskad konsumtion — det vill säga, visst finns den förmodligen där, men är försumbar, som vi fysiker säger. []
  4. Åkej, det går att argumentera för att kemi var min starka sida under gymnasiet; men även då var det de teoretiska, inte de labtekniska, delarna som avsågs. []
  5. Vän av ordning kanske undrar varför jag inte omvandlat volymer till vikter även här; anledningen är helt enkelt att jag kör mycket mer enligt »farbror Melkers behagliga metod» i den här avdelningen, och alltså inte söker efter millimeternoggrannhet. []
  6. Yoghurt går naturligtvis lika bra. []
  7. Fler än två vore naturligtvis ännu smartare i rengöringshänseende, men mer än fyra (uppskurna) limpor får inte plats i frysen. []
  8. I somras säckade emellertid den elvisp jag tidigare använde plötsligt ihop, och det trots att den var nästan ny; den införhandlades runt mitten av åttiotalet. Den nya är några watt starkare, och bör enligt rimliga beräkningar hålla så länge att jag inte behöver bekymra mig om en eventuell efterföljare. []

Feel the noize

Handen på hjärtat — är inte det där med Premier League ganska överskattat? Tjugotvå spelare springer omkring med en boll på en stor gräsmatta, och i slutändan vinner alltid Manchester City. Eller Liverpool. Jag har tidigare med viss framgång lyckats motstå dess lockelse, men sedan mitt favoritlag, Brighton & Hove Albion FC, lyckats avancera dit med hjälp av mannen med guldbyxorna, Tony Bloom, har jag tvingats intressera mig en smula för det som händer där. Men den pengarullning som försiggår i de kretsarna, där toppklubbar utan att blinka kan hosta upp en miljard i svensk valuta för att försäkra sig om en viss spelares tjänster, och sedan betala honom några miljoner i veckolön, borde, tycker jag, anses obscen av varje sunt tänkande människa. En av mina favoritförfattare, James Hilton, beklagade sig för sådär 80 år sedan över det slags vansinne som gjorde att en »athletics coach» på ett amerikanskt universitet hade dubbelt så hög lön som dess rektor; undrar vad han skulle haft för åsikt om tillståndet i dagens engelska fotboll.

Låt oss i brist på PL-underhållning bege oss tio år tillbaka i tiden för att titta på ett sammandrag av en match från slutskedet av säsongen 2008-09, närmare bestämt näst sista omgången i League One. Jag råkade faktiskt se den på plats, men av berättartekniska skäl tänker jag inte avslöja varför, och varför jag drar upp den just nu, förrän efter videosnutten. Det är, om jag inte helt missminner mig, den enda engelska fotbollsmatch som jag sett »lajv» där BHAFC inte varit ett av de deltagande lagen; dessa utgjordes i stället av Stockport och Crewe. Jag kan inte utlova något skönspel — om jag minns rätt hade Stockport förlorat ett antal matcher, kanske sju, i rad, medan Crewe redan var så gott som avsågade i bottenstriden[1] — men jag kan däremot utlova massor av mål, nästan lika många träträffar och fina målvaktsingripanden, och en härlig intensitet, från både spelare och publik. Det är så här jag tänker mig engelsk fotboll.

Som ni säkert kommer att märka var underlaget inte det allra bästa, och bollen rullar nästan lika jämnt och fint som i en kohage[2]. Detta berodde, förklarade en åskådare vars bekantskap jag gjorde under matchen, inte på att de använde kor som gräsklippare, utan på att de delade arena med en rugbyklubb, Sale Sharks; min sagesmans minspel antydde att han inte såg någon större skillnad mellan boskap och rugbyspelare.

Lägg särskilt märke till 3-1-målet[3] — jag hann tänka något i stil med »å nej, skottet är alldeles för högt, och alldeles för löst — vänta, är det en lobb?» innan publiken runt omkring mig reste sig och skrek ut sin glädje, så jag hann inte se att bollen verkligen gick i mål. Men det kan man klart se i snutten här nedan:

Matchen ovan spelades en fredagkväll, och eftersom jag tänkte se Brighton möta Huddersfield på bortaplan dagen efter, och bodde en (svensk) halvmil från Stockports arena, tyckte jag att det kunde vara lämpligt att fördriva kvällen med att ta en titt på dels Brightons motståndare i sista omgången (dvs Stockport) och dels ett av de lag som vi hoppades hålla bakom oss (dvs Crewe). Målsättningen för säsongen var dåmera bara att hålla sig kvar i League One, och det lyckades så småningom, efter en oavgjord match mot Huddersfield och en vinst i sista omgången mot Stockport.

Medan jag satt på en stenmur utanför grindarna i väntan på att bli insläppt, såg jag två välbekanta ansikten i sakta mak passera förbi i riktning mot biljettkassan[4], och sedan i samma tempo komma släntrande tillbaka efter förmodligen uträttat ärende — Russell Slade och Bob Booker, Brightons manager med »sidekick». Tyvärr hade jag ingen penna på mig, annars hade jag bett dem kludda något på den del av biljetten jag hoppades få behålla.

Men varför har jag dragit fram den här historien just nu? Det är inte för att påminna mina vänner brightonsupportrarna om att det finns värre saker än att förlora med stora siffror mot Manchester City, även om det kanske kan vara värt att påpeka att inte alla med efternamnet Potter kan trolla. Innan jag kommer fram till varför matchen ovan dök upp i mitt minne måste jag avslöja en hemsk sanning; alla brightonfans bör titta bort nu — jag har skaffat mig ett andra engelskt favoritlag, ett som nästan säkert inte kommer att förstöras av miljarderna i den högsta ligan. Det är dock inte något av de lag som figurerade i matchen ovan, utan det lag som parkerade på sista platsen i just precis samma liga — Hereford United[5].

Varför Hereford? Ja, för det första finns ju den eviga kopplingen med Brighton via ödesmatchen som kunnat bli Brightons sista, men för det andra, och viktigaste, därför att Hereford med omgivningar är så nära min uppfattning av ett himmelrike som det går att komma; inte nog med att de tillverkar Englands, och därmed världens[6], bästa cider, femtifem minuters hissnande vacker bussresa från Hereford ligger Hay-on-Wye, alla antikvariatälskares egen lilla by. Fotboll, cider och gamla böcker — kan livet bli bättre än så?

Hereford råkade för några år sedan ut för samma dystra öde som just drabbat Bury; en skojare skötte klubben tills den blev förklarad bankrutt och utkastad ur seriesystemet. Förhoppningsvis lyckas Bury göra en omstart, och raskt ta sig upp till normala nivåer, någonstans runt League Two. Hereford är inte riktigt där, men har nu tagit sig upp till Vanarama Conference North, vilket är den sjätte nivån i den engelska forbollshierarkin. I dagarna har man gjort klart med en rutinerad manager, vars uppgift är att ta dem tillbaka till Football League — Russell Slade, den forne brightonmanagern. Hans bana har ju gått lite upp och ner, men hans rutin borde vara värdefull för ett lag med Herefords ambitioner. Cum on, Feel the Noize!


Fotnoter:

  1. Mja, det var inte helt korrekt — Stockport hade någon oavgjord match i sin långa förlustsvit, och Crewe låg visserligen pyrt till, men var inte alls avsågade (de blev dock nedflyttade så småningom; med tanke på det försvarsspel de presterar i klippet nedan kan det knappast betraktas som oväntat). []
  2. Min barndoms fotbolls- och brännbollsplaner bestod huvudsakligen av en kohage, en tjurhage samt, under några veckor mellan skörd och plogning, en åker. []
  3. Crewes tredje mål är också en pärla; en kanon genom ett tätbefolkat straffområde. []
  4. Det finns säkert någon sats om kontinuerliga funktioner som hävdar att resterande delar av deras kroppar också bör ha passerat förbi, men det har jag inget minne av. []
  5. De heter visserligen Hereford FC för tillfället, men jag misstänker att de så småningom kommer att tillåtas att ta tillbaka det gamla namnet. []
  6. Åkej; Wales är väl en likvärdig konkurrerent. []

Ett streck att tänka på

Under min korta karriär som förlagschef — den varade bara något år omkring mitten av 90-talet, och omfattade en utgivning av summa summarum en bok[1] — fick jag, såsom varande ende anställde, prova på allsköns förlagssysslor från ekonomichef till typograf. Jag ska inte trötta er med ekonomiska ting, men däremot ska jag ge några exempel på hur personer kan ha fel även innan internet slagit genom på allvar.

Som kanske framgått av diverse andra texter på den här bloggen så räknar jag mig som ganska insatt i böckernas värld från en användares synvinkel, men för att få lite tips om hur tillverkningsprocessen går till införskaffade jag det som väl då räknades som rättesnöret för god typografi, Typografisk handbok av Christer Hellmark. Mitt intryck av boken var ganska blandat — visst plockade jag upp ett och annat visdomskorn, men dels var jag inte särskilt förtjust i layouten, som jag tyckte passade bättre för en tidskrift än en bok, och dels hade han en del åsikter som jag fann besynnerliga. En sådan var hans idé att gå med gåsfötterna inåt — »citerad text« — i stället för den i Sverige vanliga metoden att låta dem marschera på framåt[2]. Han påpekar visserligen att detta inte är vedertaget, men tycker ändå att det kan rekommenderas. Jag tycker man ser det allt oftare nuförtiden; det har dock inte gjort mig vänligare stämd till den varianten.

Men det avsnitt som verkligen fick mig att studsa till var följande:

(I engelsk och amerikansk typografi används ofta helfyrkants streck, »em-dash«, som pratminus och tankstreck—i det senare fallet satt som i denna mening utan ordmellanrum. Se upp för detta, t. ex. i dataprogram från USA; halvfyrkantsstreck – som heter »en-dash« på engelska – är det enda rätta i svensk text).

Det »enda rätta»??? Om det åtminstone funnits en motivering så jag kunnat utvärdera för och emot, men icke. Jag hade redan tidigare lutat åt den längre brodern i streckfamiljen, men eftersom jag ser det närmast som en plikt att bryta mot auktoritära påståenden utan motivering så började jag nu använda em-dash konsekvent i mina skriverier.

Så gick några år, och jag råkade vinna några korrpartier. När jag skrev om detta i Korrschack använde jag ett ganska informellt språk, och gav utan namns nämnande en känga åt Hellmark; jag berättade nämligen att jag tagit tankstrecket i försvar, det »som tanklösa typografer alltsomoftast anser ska bytas mot ett minustecken». Detta fick tydligen Lars Grahn att konsultera sin guru på Sydsvenskan, och denne åstadkom följande kommentar:

Det skiljetecken som kallas tankstreck, pratminus, talstreck och replikstreck är till formen ungefär dubbelt så långt som ett bindestreck och en aning tunnare.

Det svenska tankstrecket är ett halvfyrkantsstreck, på engelska kallat en-dash, ungefär lika långt som ett litet n. Det får inte ersättas med helfyrkantsstreck, alltså den långlånga amerikanska varianten, em-dash, ungefär lika långt som ett litet m. För femtio sextio år sedan var det rätt vanligt att i svenska texter hitta em-dash. Vissa svenska datoranvändare råkar ibland få till em-dash med sina engelskspråkiga ordbehandlingsprogram.

Även denna text är synnerligen märklig; visserligen finns det, såvitt jag förstår, bara ett mindre fel i sak (em-dashen bör vara lika långt som ett stort M), men texten är så försåtligt skriven att en ovetande läsare lätt luras på villospår — visst låter det som att en-dashens dominans varit hotat av en amerikansk utböling under några år i mitten av 1900-talet, men därefter lyckats slå intränglingen ur brädet (eller boken, för att vara mer precis)? Jag räknar med att den här bloggens besökare är kulturellt allmänbildade, och omedelbart kan genomskåda detta phula försök att manipulera läsaren, men för säkerhets skull formulerar jag en regel som jag tror har allmän giltighet: Före 1960 var tankstreck i alla kulturspråk, nästan utan undantag, av den långa typen (»em-dash»)[3]. Vid en snabb pappers-googling i mitt bibliotek hittade jag »Ingen rök utan Eld» från 1957 som det tidigaste exemplet på en bok med förkortat tankstreck, men jag vet att jag sett det i en bok från slutet av 40-talet. Frågan är när det första förkortade tankstrecket såg dagens ljus i svensk litteratur — har någon sett ett kort tankstreck före andra världskriget[4]?

Jag tänker bara ge ett exempel på ett »riktigt» tankstreck från den här perioden; det hör till sakens natur att det är omöjligt att bevisa en sådan tes som den jag just slog fast. Men uggle-upplagan av Nordisk Familjebok håller med mig, och det måste väl till och med Hellmark & Co. hålla med om är en tung pjäs[5]. Det står den som inte tror mig fritt att botanisera i godtyckligt välförsett bibliotek, eller varför inte i Projekt Runebergs arkiv.

Av detta mitt påstående följer också att det inte är något särskilt med engelska och/eller amerikanska tankstreck, mer än att dessa länder, som vanligt är jag böjd att säga, är mer konservativa och därmed långsamma att anamma nyheter. Men som Wikipedia-artikeln påpekar håller den kortare varianten på att ta över även där, särskilt i dagstidningars smala spalter.

Låt mig också påpeka att jag inte sätter likhetstecken mellan »tankstreck» å ena sidan och »talstreck» eller »minus» å den andra. Ett minustecken i matematiska uttryck tycker jag bör vara av den kortare typen; det streck som anger att någon säger något kan gott få vara kort om så önskas; men ett äkta tankstreck, där texten tar en paus — eller bryter av för ett inskjutet, parentetiskt meddelande — ska vara långt, helt enkelt därför att det ger en snyggare och mer lättläst text.

Om vi för ögonblicket antar dels att mitt påstående är korrekt, och dels att de typografiska guruerna har rätt i att en-dash numera anses vara att föredra[6], så har det uppenbarligen hänt något i början av 60-talet. Min gissning är att typografer, på dagstidningar i första hand, tröttnade på att sätta smala spalter med dessa långa och otympliga tecken, och att detta så småningom spred sig till övrig verksamhet. Eld, Erik Lundegård, var ju kåsör på Dagens Nyheter, och bruket skulle alltså kunnat följt med från DN till Bonniers. Det förklarar emellertid inte den historielösa och brutalt auktoritativa tonen hos de båda typografiska talesmännen; de talar inte heller om vad straffet för brott mot deras regler är och vilken instans som satt upp dessa hårda regler. Tills vidare betraktar jag dem som kulturella noviser, sådana som inte öppnar böcker om det kan undvikas, i synnerhet inte de som är äldre än tio år, och båda förtjänar epitetet »tanklösa typografer» — det är ju uppenbart att de inte tänker så långt, om ni förstår vad jag menar. De borde meditera en stund över de kloka ord av den legendariske typografen Stanley Morison som jag hittade i en annan av mina typografi-böcker: »Att tänka är faktiskt så mödosamt, att många ignorerar denna betydelsefulla väg att lösa en uppgift.»

En annan svår fråga är varför Lars Grahn, som jag betraktar som en i allra högsta grad kultiverad person, publicerade detta tanklösa dravel utan att rätta de uppenbara felaktigheterna. Jag kan bara anta att tiden var så knapp att han inte hann läsa genom den text han fått, utan bara klippte in den i oläst skick.

Det som fått mig att redogöra för min preferens för långa tankstreck är att jag av en slump råkade finna en vapenbroder i kampen mot förkortningen av tankstrecken, Erik Andersson; hans argumentation kan ses och höras på Sveriges Radios sajt. Namnet Erik Andersson kan inte betraktas som ovanligt på något sätt, men jag misstänker att han har översatt bland annat Nick Hornby och Tolkiens trilogi Sagan om ringen; den senare har jag inte tagit itu med än, och den får nog vänta tills jag läst originalet.

Redan tidigare räknade jag med att Victor Borge med sin fonetiska interpunktion var på min sida i striden; att döma av hans gest i inledningen på den här versionen är hans »dash» bortåt en halvmeter långt.

Det finns emellertid hopp för den ännu obildade föreningen »Tankstreckets vänner» — Unicode har ansett det nödvändigt att lägga till två extra långa tankstreck, dels ett dubbelt em-dash, ⸺, och dels ett trippelt, ⸻. Jag vet inte om jag ser någon direkt användning för dem för tillfället, men det känns tryggt att veta att de finns där.

Kampen mot de förkortade tankstrecken går vidare. Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska.


Fotnoter:

  1. Dessutom gav jag ut ett litet häfte med korrpartier från en match mellan LASS och Alingsås SS, men det var så litet att det knappt kan räknas som bok. []
  2. Den naturliga metoden, att använda tecknen på samma sätt som en parentes — «citerad text» — tycks vara vanlig i Norge; jag använde den själv ett tag när jag var som mest rebellisk. []
  3. Jag har naturligtvis inte kammat genom alla språk, men de böcker jag har på svenska, engelska, tyska, danska och norska följer detta mönster. []
  4. Ännu en pappersgoogling precis innan jag publicerade den här texten hittade ett exempel från 1952, Trimalchios middag; den eventuella boken från slutet av 40-talet gömmer sig emellertid fortfarande någonstans på hyllorna. []
  5. Svensk Uppslagsbok, andra upplagan från mitten av 50-talet, har också ett »riktigt» tankstreck, men jag är för lat för att skanna in den sidan. []
  6. De har Nationalencyklopedin på sin sida, trots allt. []