Om oklara syftningar

Att syfta rätt är inte lätt. Detta lärde jag mig redan i tidig ålder, då mitt andra jobb, i juni 1976, var just som syftare — vid ett vägbygge, närmare bestämt[1]. Den högst eventuellæ läsaren av dessa bloggor kan säkerligen vittna om att jag fortsätter att producera oklara syftningar i de mest skilda sammanhang.

Men idag, tycks det mig, har jag mött min överperson:

Vad är det egentligen som gjorts på uppdrag av SVT — Novus eller Torbjörn Sjöström?


Fotnoter:

  1. Som de i sammanhangen insatte lätt inser hamnade mina införtjänade slantar, via Motala, snart i Henry Anderssons och Sven Klerstams fickor. För de i sammanhangen icke insatta må omtalas att schack-SM hölls i Motala i juli 1976, och att de ovan nämnda herrarna sålde schackböcker vid sagda evenemang. []

Moment och momentum

För några år sedan frågade mig någon om jag räknade mig till kategorin »språkpoliser», det vill säga de som försöker skydda språket från allsköns missbruk, eller åtminstone sådant som av vederbörande polis uppfattas som missbruk. Jag kunde ju inte neka till det — jag retar mig minst lika mycket på särskrivningar och »han i stället för honom» som alla andra språkpoliser — men försökte hävda att jag tillhörde »hemliga språkpolisen», eftersom jag hellre led i det tysta än kastade mig in i det språkliga projektilregnet.

Det finns dock vissa saker som jag reagerar på som andra språkpoliser tycks finna mindre viktiga. Mitt korståg mot »och» i vissa sammanhang, både vid direkt felaktigt användande (som till exempel i stället för infinitivmärke) och i vissa accepterade språkliga missfoster (som till exempel »gå och bada»), är jag såvitt jag vet nästan ensam om, och då blir det ju ärligt talat inte mycket till korståg. Just »gå och bada» ledde till ett flertal diskussioner med den normalt synnerligen logiskt tänkande Mats Ahlbeck[1] i början av 80-talet, men vi kom inte till någon slutsats mer än att våra ståndpunkter skilde sig åt.

Sedan dess har jag alltså hållt en låg profil, som det heter när man inte bråkar alltför mycket. Det finns emellertid tecken som tyder på att är dags att börja polera vapnen för kampen mot en väderkvarn som försöker smyga sig in i det svenska språket, och eftersom tangentbordet är mäktigare än svärdet så är det det som jag höjer[2].

Som rubriken antyder är det ordet momentum jag reagerar på. Visserligen kan man med visst fog påstå att det huvudsakligen används av sportjournalister av vilka man inte kan förvänta sig någon större kännedom om det svenska språket[3], men häromveckan såg jag det användas av en person vars kompentens i både språkliga och naturvetenskapliga sammanhang inte kan betvivlas (diskretion hederssak; en gång är ingen gång; och så vidare.), så det kan i alla fall inte skada med en kort bakgrund till problemet.

»Momentum» är ett engelskt ord som på svenska bör översättas med »rörelsemängd»; det är en fysikalisk term som betecknar en fundamental storhet i den newtonska mekaniken, och fås genom att multiplicera de ännu mer fundamentala storheterna massa och hastighet. Det betyder till exempel att det är lättare att få stopp på en pingisboll än ett bowlingklot som rör sig med samma hastighet, eftersom bowlingklotets rörelsemängd är större. I sportjournalistikens värld betyder alltså »att ha momentum» ungefär att röra sig framåt mot sitt slutliga mål utan att låta sig påverkas av mindre hinder.

Problemet med ordet »momentum» har jag också antytt i rubriken: det kan förväxlas med ordet moment, som i svenskan av tradition används då en hävstång på någon sätt är inblandad — där har ni väderkvarnen, om ni så vill. Nedanstående schema visar hur olika svenska och engelska termer är relaterade:

Engelsk term Svensk term Betydelse
(Linear) momentum Rörelsemängd Rörelsemängd
Force Kraft Förändring av rörelsemängd
Angular momentum Rörelsemängdsmoment Rörelsemängd i änden på en hävstång
Torque Vridmoment Förändring av rörelsemängd i änden på en hävstång

Jag är den förste att erkänna att »rörelsemängdsmoment»[4] inte tillhör det svenska språkets omistliga skatter, som »morgongåva» eller »dagsmeja», men håll med om att »momentummoment» skulle vara ett klåparuttryck av ansenliga mått.

Jag gjorde en snabb undersökning i SAOB, och fann att »rörelsemängd» finns belagt sedan 1859; innan dess använde man tydligen »rörelsekvantitet». Ordet »moment» i den här betydelsen har man hittat redan 1752, och det skulle inte förvåna om det är ännu äldre. Ser man till etymologin så kommer naturligtvis både moment och momentum från samma latinska stam, och det är olyckligt att det kommit att få olika betydelser i de två språken. »Det är inte bra att samma ord kan betyda två olika saker», sa bonden; »Grymt», sa grisen…

Kan vi nu vara överens om att hålla »momentum» borta från det svenska språket, åtminstone till vi hittat ett bättre och mer lämpligt ord för »moment»? I så fall tänkte jag avsluta den här bloggan med några funderingar kring begreppet rörelsemängdsmomentskonstans; inte heller detta ord torde vinna något språkligt skönhetspris. I korthet, och mycket förenklat, betyder det att om något som snurrar inte utsätts för några externa krafter, så kommer det fortsätta att snurra.

Den första funderingen är klassisk, redan Newton grubblade på en variant av detta och relativitetsteorin är påverkad av följderna av Einsteins tolkning av Mach’s princip. För att inse problemet, tänk dig ett rymdskepp som är helt sfäriskt, och placera detta i ett annars helt tomt universum. Kan detta rymdskepp rotera? Vad roterar det i så fall i förhållande till; det finns ju inget annat? Ytterst handlar det om massa, trög och/eller tung, och det sista ordet är inte sagt än.

Den andra funderingen är mer handgriplig, och handlar om en liten fysikalisk leksak som jag fick en gång för länge sedan av dåvarande studierektorn på filosofiska fakultetens fysikavdelning, Lennart Samuelsson. Den har många namn — de vanligaste tycks vara »rattleback» och »celt» — och en del märkliga egenskaper:

Trots att denna wikipedia-artikel listar en del vetenskapliga undersökningar så hittar jag ingen enkel och begriplig förklaring på hur rörelsemängdsmomentskonstansen fungerar i det här fallet; om man jämför de två tidpunkterna strax efter att rattlebacken petats igång (åt »fel» håll) och strax efter det att den vänt till »rätt» snurr-riktning tycks det mig uppenbart att dess rörelsemängdsmoment bytt tecken. Vart har mellanskillnaden tagit vägen? Tallriken tycks ju inte snurra, så vad är det som »tagit upp» det försvunna rörelsemängdsmomentet? Luftpartiklar? Jorden? Universum?

Den tredje och sista funderingen tar mig tillbaka till ett tankeexperiment som någon föreslog i en diskussion en sen kväll i studentkorridoren för många år sedan; om jag minns rätt har den Thomas L. som upphovsman, även om jag kan ha lagt till och dragit ifrån diverse detaljer genom åren. Tänk dig en toalettpappersrulle, där du avlägsnat den där kartongbiten i mitten som pappret varit upprullat på. Tänk dig vidare att du befinner dig ute i rymden, långt från alla gravitationskällor[5]. Håll fast den yttre änden av pappret i ena handen och peta iväg rullen så den börjar rulla ut sig med den andra; när den rullat några varv släpper du taget om pappersändan. Hur kommer rullens bana att se ut? När den rullat ut sig helt, kommer rörelsemängdsmomentskonstansen att få den att börja rulla ihop sig igen? Det här är kanske mer ett tekniskt problem (Thomas var teknolog), men kan ha sitt praktiska intresse för oss fummelpellar som råkar ut för olyckor då nöden är som störst.


Fotnoter:

  1. Han redde bland annat med stor logisk stringens ut hur händelseförloppet bakom Carolas textrad »då blir vår kärlek aldrig främmande igen» måste ha sett ut. []
  2. Och det behövde sannerligen en rengöring… []
  3. Här undantar jag naturligtvis forna tiders språkliga virtuoser som Sven Jerring, Lars-Gunnar Björklund och Bengt Grive. []
  4. Jo, jag vet att somliga säger »impulsmoment»; tack, men nej tack. []
  5. Om du vill kan du återvinna ditt tänkta universum i min första fundering, men stoppa för säkerhets skull in några avlägsna galaxer så att saker och ting kan rotera som vanligt. []

EU-röra

Mina recept, del 4

Det finns många sätt att skapa nya matrecept. En facebookvän, Mats Westerberg, som tycks dela sin tid mellan trenne huvudsysselsättningar — öring- och rödingfiske, champagnedrickande och musiklyssnande — använder ofta restiden mellan sina olika aktiviteter till att skissa på nya och oprövade sätt att tillaga rödingburgare och liknande kulinariska specialiteter[1]. Ett mer ovanligt sätt att komponera en ny maträtt är att först hitta på ett namn på rätten ifråga, för att sedan börja fundera på hur en sådan rätt möjligen skulle kunna se ut, respektive smaka. Detta senare sätt är tillräckligt absurt och bakvänt för att en amatör som jag skulle kunna tänka mig att använda det.

Så här gick det till, på ett ungefär:

Ur Willys’ reklamblad for denna vecka

Medan jag bläddrade genom nätversionen av den lokala matbutikens aktuella reklamblad för att se om de hade något intressant att erbjuda, stötte jag på den lite udda kombination som jag snippat och visar här till höger. Min spontana reaktion, eventuellt triggad av de lördagsgåtor Peter Olausson bjuder på där det gäller att hitta samband mellan olika bilder, var »Ja, ja — de där EU-pamparna gör säkert inte annat än springer på cocktailpartyn!» Jag vet att det är elakt tänkt om en säkerligen hedervärd yrkeskår, men innan frukost är min tankeförmåga någonstans runt Kahnemanns system 0.9, om ens det.

Men kombinationen brysselkål och cocktailtomater fick mig att börja fundera på vilka ytterligare ingredienser som skulle kunna ingå i en röra med europeiska förtecken. Bacon var det första som föll mig in; det har dessutom den fördelen att det senare blir lätt att komponera en vegetarisk version, EU-röra efter Brexit — det är bara att ta bort baconet och lägga till något annat fett att steka rasket i. Vitlök, för att få något sydeuropeiskt, och chili, för att få lite amerikanskt inflytande, hamnade också på inköpslistan; och till slut plockade jag in lök enligt mottot »ingen maträtt har någonsin blivit sämre av att man lagt till stekt lök»[2]. Så här blev det till slut:

EU-röra

500 g brysselkål
250 g cocktailtomater
280 g (tärnad) bacon
2 medelstora lökar
3 klyftor vitlök
2 chili
salt & peppar

Tillagning: Fräs bacon-tärningarna i en stor stekpanna[3] eller traktörpanna på medelvärme. Trimma och skär kålen i halvor eller mindre bitar, och lägg i pannan när den börjar bli infettad. Finhacka lök, vitlök och chili (kärna ur chilin om du inte vill ha blandningen så stark) och lägg i pannan. Till slut, dela cocktailtomaterna på mitten, och lägg i pannan. Låt alltsammans puttra tills brysselkålen blivit lagom mjuk, 5-10 minuter, och krydda efter behag.

Några iakttagelser från den hittills enda gång jag testat detta kan vara på sin plats. »Lagom mjuk» är inte så enkelt att bestämma som det låter; dels tycks inte brysselkål lika välvilligt inställd till mina valhänta teststick som potatis, och dels visade sig mina försök att dela ett huvud på mitten vara tämligen suboptimala — de större delarna hade kunnat stekas några minuter till, minst. Till nästa experiment ska jag försöka med kvartar i stället för halvor.

En annan detalj som kan diskuteras är hur länge tomaterna ska tillåtas puttra. Själv har jag inga problem med att de disintegrerar och skänker tomatsmak åt övriga ingredienser, men om man vill ha urskiljbara tomathalvor bör man nog vänta med att lägga i dem tills röran är nästan färdig, kanske 3-4 minuter innan man planerar att servera den.

Till slut några ingredienser som jag kan tänka mig skulle passa bra in i röran, men som jag av förklarliga skäl inte hunnit testa än:

  • Paprika: En gul paprika borde öka färgprakten, medan röd och/eller grön torde ytterligare förstärka den röd-gröna röran. Smaken borde också förstärkas en smula.
  • Champinjoner: För champinjoner gäller ungefär samma regel som för lök, så det borde gå bra att komplettera röran med några färska exemplar. Gör dock ingenting för rättens färgprakt, åtminstone inte i positiv riktning.
  • Soya: Några droppar soya skulle kunna ersätta en del av saltet, och förhöja smaken en smula. Inte heller soya är någon färgsprakande ingrediens.
  • Halloumi: Ett annat, och mer spännande, sätt att ersätta en del av saltet vore att plocka med en bit cypriotisk, stekbar halloumi-ost.
  • Surkål: Nja, jag vet inte… Ett desperat försök att få in något tyskt i den europeiska röran. En dag då jag är på ett sprudlande experimentellt humör kanske jag testar detta. »Kanske» var ordet, sa Bull.

Fotnoter:

  1. Eftersom min sammanlagda fiskefångst är en yttepyttestor abborre för ca 50 år sedan, och mitt totala champagneintag är ytterst nära noll, torde det inte vara svårt att gissa i vilket sammanhang vi gjort vår bekantskap. []
  2. Det skulle eventuellt vara gräddtårta, men då måste man först övertyga mig om att gräddtårta bör räknas som »mat». []
  3. Vid närmare eftertanke så tror jag inte ens en riktigt stor stekpanna skulle räcka till, så du får endera halvera receptet eller ta till större doningar. []

Pizzasallad för ungkarlar

Mina recept, del 3

Just nu våras det för vitkålen, om uttrycket tillåts; utan större ansträngning hittar man butiker där färska vitkålshuvuden kan inköpas för runt fem kronor per kg, och även om just vitkål sällan hör till de dyraste objekten i grönsaksdiskarna så är detta skäl nog att hamstra ett extra huvud eller två. Vitkål är ju särdeles lämpligt att snaska på för oss vars vikt andra har problem med; jag läste någonstans för länge sedan att vitkål var ett av få födoämnen vars förtärande resulterar i ett negativt energiintag — processen att konsumera ett vitkålsblad förbrukar mer energi än vad kroppen upptar från bladet. Om den uppgiften är korrekt eller ej vet jag inte, men så länge jag inte hört något annat fortsätter jag att tro på den.

Nu behöver man ju inte äta vitkålen rå; Schweinebraten mit Sauerkraut und Knödel är en favorit som jag lärde mig uppskatta under min period i södra Tyskland, och pizza utan pizzasallad kan knappast räknas som en maträtt. För några år sedan försökte jag mig på att göra egen pizzasallad; det tog några försök innan jag på nätet hittade ett recept som motsvarade mina förväntningar, och efter lite modifikationer så har det blivit följande:

Pizzasallad à la bosjo

ca 1 kg vitkål (ett halvt vitkålshuvud)
1 dl rapsolja
1 dl ättika (12%)
2 tsk salt
1 tsk svartpeppar
1 tsk oregano
1 tsk italiensk salladskrydda
1 tsk mald vitlök
½ burk inlagda paprikastrimlor (ca 85 g)

Tillagning: Strimla vitkålen i ett lämpligt kärl, förslagsvis den största plastbunke du kan hitta, helst ännu större (ett kilo strimlad vitkål kräver attans mycket utrymme, nämligen). Blanda ner alla de övriga ingredienserna, och blanda en gång till. Ställ in bunken i kylskåpet[1], och låt stå åtminstone ett halvt dygn.

Som jag antydde ovan så är min version bara en lätt modifierad version av ett recept jag hittade på nätet; kortfattat kan man väl säga att gentemot originalreceptet har jag, relativt sett, tagit lite mer av alla »tillsatser», utom sockret, som jag skippat helt. Några erfarenheter har jag dock gjort som eventuellt kan vara av intresse för andra som liksom jag inte tillbringar mer tid i köket än absolut nödvändigt.

Den första, och viktigaste, erfarenheten är att det enkla kommandot »strimla vitkålen» är mycket enklare sagt än gjort. Jag rekommenderar verkligen inte den här metoden till nybörjare i matlagningskonsten, och försiktig av mig som jag är har jag inte ens försökt den; jag gillar mina tio fingrar, allesammans, thank you very much. Den första av de tre metoder jag prövat på är att använda osthyvel, men jag lyckades aldrig få in den där riktiga snitsen, och strimlorna hade en tendens att hamna på alla tänkbara ställen utom i burken. Sedan jag avslutat mina försök som vitkålshyvlare har jag dock läst ett intressant tips, nämligen att stoppa ner det halva vitkålshuvudet i en plastkasse av den standardtyp som matvarubutikerna prackar på icke miljömedvetna kunder, och hyvla där; tanken är naturligtvis att det skulle allvarligt begränsa strimlornas flyktmöjligheter. Jag har inte testat detta, men metoden verkar onekligen lovande.

Den andra metoden var att använda min matberedare med ett skiv-verktyg. Det fungerade hyfsat, men dels är röret på beredaren så smalt att man måste hacka sönder vitkålen i mycket små delar för att de ska kunna matas genom röret, dels är uppsamlingskärlet så litet att det måste tömmas ideligen, och dels ger hackningen, tömningen och skivningen frikostiga tillfällen för vitkålsstrimlorna att ge sig ut på upptäcktfärd i köket, något de vid mina försök var mycket snabba att utnyttja.

Den metod jag använder nu, den tredje, är strimling med hjälp av en mandolin[2]. Fördelarna med denna variant är dels att strimlorna oftast hamnar där de ska, utom möjligen mot slutet av hyvlingen, och att strimlorna blir längre och matigare än med de andra metoderna. Det finns naturligtvis mindre tilltalande detaljer också: vill man behålla sina fingertoppar gäller det att avbryta hyvlingen i rätt tid, vilket jag hittills lyckats med alla gånger utom en, och den billiga mandolin jag införhandlade från Clas Ohlson är bara inställbar för tjocklekarna 1, 3 och 5 mm, och jag skulle nog föredragit någonstans runt 2 mm.

Nåväl; låt oss anta att du nu har en bunke full med strimlad vitkål framför dig. Om man googlar på recept för pizzasallad hittar man ett flertal försök att göra kålmassan mjukare — knådning, stötning i mortel och spolning i varmt vatten är nog de vanligaste — och här kommer mitt epokgörande råd till den late pizzasalladsmakaren: strunta i dem! Några timmar i kylen i närkontakt med ättika gör den envisaste vitkål mjuk; jag stoppar bara ner alla de ingredienser som jag råkar ha hemma, blandar relativt noga och ställer in rasket i kylen. De viktigaste ingredienserna är givetvis oljan och ättikan, och den gången jag glömde saltet tyckte jag det smakade mystiskt, men de övriga ingredienserna ser jag mest som dekorationer — skulle du råka sakna någon av dem är skadan minimal.

Jag brukar dessutom upprepa blandningen ett par gånger allteftersom salladsmassan sjunker ihop under ättikans inverkan. Inom rimliga gränser blir salladen godare ju längre den får »safta till sig», och min rekommendation att vänta åtminstone 12 timmar ska bara ses som en tumregel; det är möjligt att de mjukgörande åtgärder jag nämnt ovan är försök att korta ner tiden i kylskåpet, men jag ser väntetiden som ett test av karaktären — när jag lyckats hålla mig från provsmakning så länge som 13 timmar känner jag mig som en försöksperson som inte ätit upp sin marshmallow. Men detta är utan tvekan den svåraste delen av tillverkningsprocessen, till och med knepigare än att strimla vitkålen.


Fotnoter:

  1. Skulle det inte finnas plats får du ta ut citrondrickan; nöden har ingen lag. []
  2. Av den icke-musikaliska typen är det kanske bäst att tillägga. []