Kompetens då och nu

I den programförklaring jag gjorde vid den här bloggens födelse, i artikeln »om bloggen», utlovade jag diverse nostalgiska utgjutelser på temat det var bättre förr. Visst har det blivit en och annan blogga med den inriktningen, men avgjort färre än jag förväntat mig. En anledning till det är givetvis att allt inte var bättre förr, vilket begränsat urvalet en hel del. Den senaste veckornas märkliga erfarenheter av support från olika företag i teknikbranschen påminde mig om en historia om tekniksupport förr i tiden, från den tiden datorer var riktiga datorer som fyllde ett mindre rum, slukade el i kopiösa mängder, och räknade en tusendel så snabbt som det datorchip du har i ditt kylskåp. Men låt mig först redogöra för mina duster med nutiden; två av dem är ännu inte avslutade, så det finns gott om plats för nya överraskningar.

Först, låt mig prata internet. Jag hade, som jag nämnt i en tidigare blogga, tidigare en internetleverantör vars namn nästan var Bedbrandsbolaget, och sedan något år tillbaka opererar de som de flesta känner till under koncernnamnet; detta är visserligen inte Telenoll, men det får duga som ett alias för min berättelse.

I förra veckan fick jag ett brev från Telenoll där man meddelade att från första april gäller ett »nytt pris»; om jag förstod det rätt var detta ganska precis dubbelt så mycket som jag betalar idag. Som långvarig kund hoppades jag dock kunna snacka till mig en bättre deal, och när jag ringde till Telenoll var personen i andra änden på samma våglängd; han erbjöd mig samma villkor som jag hade idag med en bindningstid på 12 månader, vilket jag accepterade. Det konfirmationsmejl han skickade innehöll dock inte någon uppgift om vilket pris jag skulle betala, utan om vilken rabatt jag skulle få, och med det nya priset räckte den rabatten inte långt utan det skulle resultera i en kraftig höjning. Vid en ny signal till Telenoll fick jag först prata med en person som lugnade mig med att det var det överenskomna priset som gällde, och sedan med en annan som tvärtom med stor vältalighet hävdade att det var den överenskomna rabatten som gällde. Jag beslöt mig därför, efter någon dags fundering, att gå över till internet via fiber, och jag ringde därför till Telenoll för att kungöra mitt beslut. Denna gång råkade jag på en person som med minst lika stor vältalighet menade att det var det överenskomna priset som gällde, varpå jag raskt skrinlade mina fiberaktiga planer för att i stället binda mig för ytterligare 12 månader med den gamla uppkopplingen. Den senaste kontakten lovade att skicka ett mejl med överenskommet pris och period så att jag hade något att visa upp ifall det skulle visa sig att systemet bara gav mig den nuvarande rabatten, men något sådant mejl har ännu inte kommit; jag får väl ta en ny omgång med Telenollorna i nästa vecka.

Min mejldator har den senaste tiden visat tydliga tecken på ålderskrämpor, och efter att grundligt utforskat marknaden — jag googlade i åtminstone fem minuter — bestämde jag mig för att ersätta den med en dator från ett företag som vi kan kalla för Webb-farstun. Datorn hade visserligen ett 64-bitars operativsystem och bara 4 GB minne, men enligt uppgift skulle den ha en ledig minnesplats så jag köpte 4 GB till. I onsdags i förra veckan släpade jag hem datorn på dåligt plogade vägar i ett lätt snöfall, öppnade datorn för att stoppa i det inköpta minnet — och såg ett moderkort med bara ett RAM-slot, som dessutom var långt ifrån tomt.

Torsdag morgon startade jag en chat med supporten på Webb-farstun, påpekade att jag inte hittade något tomt RAM-slot, och bad att chattaren skulle ta en titt på den bild som jag tagit av moderkortet. Jag skickade iväg bilden utan några kommentarer, varpå den jag chattade med berättade att hen lämnat över det till en kollega som förmodligen skulle återkomma efter ett par timmar. Dessa timmar visade sig bli fler än 24; fredag morgon återkom kollegan med en fråga vad bilden handlade om, min ursprungliga kontakt hade inget minne av det. Jag skickade en kortfattad beskrivning av problemet, men fick inget svar innan helgen.

På måndag morgon fick jag äntligen svar, och det löd i sin helhet: »Vi misstänker att det sitter ett slot under ram minnet se bifogad bild.»; den bifogade bilden visade sig vara min ursprungliga bild, med RAM-et inringat. Mitt svar hade gissningsvis ett pH-värde i närheten av 0; jag har ingen direkt åstundan att leta rätt på exakt vad jag skrev, men utgår ifrån att jag meddelade henom vad jag ansåg om en »support» som tog två dagar på sig för att komma med lösa gissningar. När jag inte fått något svar på måndag eftermiddag, ringde jag upp Webb-farstuns support, och fick prata med någon som lovade ta kontakt med inköpsavdelningen (!?!), som skulle kunna ta kontakt med datorleverantören, Mjukägg, för att reda ut vad som hänt, och sedan återkomma till mig.

Klockan tio på tisdag morgon hade jag fortfarande inte fått något besked, så då gjorde jag äntligen vad jag, med facit i hand, borde gjort redan på torsdag morgon — jag gick in på Mjukäggs hemsida, hittade någon att chatta med, och fick svaret på tio minuter. Visserligen försökte chattaren med »det står i manualen», men eftersom jag redan undersökt den manualen fram- och baklänges kunde jag returnera på volley med sidan där moderkortet på »min» modell fanns avbildat, samt ett konstaterande att så såg det inte ut när jag öppnade burken. Hen »försvann» några minuter från chatten, och kunde sedan ge mig det besked jag ville ha — jo, det fanns mycket riktigt bara ett slot, men det kunde klara av kort upp till 8 GB.

Webb-farstun och jag har nu gjort upp på »undisclosed terms», som det brukar heta i fotbollsbranschen. Vi får väl se om jag skriver något addendum när jag sätter in ett 8 GB-minne så småningom.

Mitt tredje (och sista för den här gången, jag lovar) problem rörde också min min nya dator, eller rättare sagt min printer[1]. Den modell jag har är tämligen kapabel, men börjar bli till åren; jag skulle tro att den befinner sig någonstans i yngre tonåren, och med tanke på utvecklingen på datorfronten kunde den lika gärna vara skapad före syndafloden. När jag gick in på tillverkarens hemsida förväntade jag mig inte att hitta någon driver för min modell, och det gjorde jag mycket riktigt inte heller, men jag hittade inte ens en antydan om vilken av de generiska mjukvaror som Windows 10 tillhandahåller jag borde använda. Jag skickade därför ett kort mejl till supporten på den amerikanska firma som tillverkat printern[2] med min printers typbeteckning, ett konstaterande att jag inte hittat den på de ställen jag hoppats hitta den, samt en fråga vilken driver jag skulle använda i stället. Jag fick svar tämligen snabbt, men det var tyvärr av goddag-yxskaft-typen; en hänvisning till den steg-för-steg-handledning jag försökt använda, och ett påstående att detta problem var av en typ som bäst löstes med ett telefonsamtal. Jag svarade med att jag redan använde sagda handledning, och förklarade än en gång och ännu tydligare att min printer inte fanns med i någon av de listor som den hänvisade till. Jag påpekade också att jag inte ville ringa eftersom telefonsamtal från Sverige kan vara ganska dyra. På detta fick jag följande svar, rejält förkortat:

Thank you for completing the steps that we sent. I wish they would have resolved the issue. It would be easier to resolve this over the phone. I can schedule a callback during the hours of 9am – 6pm ET, Monday through Friday (excluding major Holidays). […]

*Note: We can only make calls within the US. If you are not within the US, please contact Sister Support within the country of purchase using the link below.

Den snippade biten angav i detalj vad jag skulle göra för att de skulle kunna ringa upp mig.

Det skulle ju kunna vara så att jag stött på en individ utan vare sig förmåga att uttrycka sig adekvat eller att förstå vad jag skrev, men hela vår konversation osar Doctor lång väg; med andra ord tror jag att jag råkat ut för ett tidigt försök att introducera AI (vilket i detta fall lämpligen bör uttydas Artificiell Idioti) i supportprocessen. Jag utgår alltså från att en mänsklig supportinstans skulle känt till att »Sweden» inte ligger i USA, och att svaret därför kunde gjorts avsevärt kortare — jag är en obotlig optimist. Så optimistisk att jag försökte ställa samma fråga till den svenska systersupporten mer än en gång var jag dock inte[3]. Jag har nu installerat en driver på måfå; den utskrivna testsidan såg ganska OK ut, så med lite tur ska det nog ordna sig.

VAX 11/170 (Foto: RecycledGoods.com)

Som en motvikt till dessa dystra berättelser tänkte jag nu berätta historien om Axelson[4]. I slutet av 1980-talet hade jag under några år det tekniska huvudansvaret för institutionsdatorn på IFM, ALADIN — för att förekomma eventuella dumma frågor så visste vi mycket väl att »Alladin» stavas med två »l», men datornamn fick innehålla högst sex tecken på den tiden. ALADIN var en VAX 11/780 från Digital Equipment (DEC). Ni kan se en ganska slimmad version av en sådan här till höger; den saknar, såvitt jag kan se, såväl hårddiskar som bandstation.

ALADIN hade varit i drift sedan november 1983, om jag minns rätt; dess installation hade blivit något fördröjd av handelstrassel med USA — en driftig affärsman hade tagit sig för att köpa en likadan dator för att sedan försöka skeppa den vidare till ett visst land i öst, vilket orsakade en temporär fnurra på handelsrelationerna till landet i väst tills saken retts ut. I stort sett hade den skött sitt jobb väl under denna tid, men någon gång under 1988, skulle jag tippa, började den visade en mindre trevlig sida; den kraschade utan synbar anledning lite då och då. Det kunde dröja några veckor, kanske upp till en månad mellan krascherna, och varje gång kom DEC:s speciella »task force» för att undersöka kraschen och försöka se till att den inte hände igen[5]. Den som utförde det huvudsakliga jobbet var den redan omnämnde Axelson. Hans arbetsmetod var att omväxlande sitta nedgrävd i den pappersmassa som ALADINs konsol spottat ur sig i kraschögonblicket, och som innehöll något slags minnesdump; med ett speciellt mätinstrument undersöka tillståndet på något av de många kretskort som fanns i ALADINS inre; samt klia sig i huvudet. Vanligen slutade det med att han bytte ut något kort, men erkände att det inte alls var säkert att problemet var löst.

Minneskorten på en VAX 11/170 (Foto: RecycledGoods.com)

Som jag vill minnas det hade Axelson konkluderat att felet förmodligen låg hos något av minneskorten; den bild jag letat fram här till höger visade hur det kunde se ut i innandömet på en någorlunda fullbestyckad VAX 11/780 (vi hade från början 4 MByte RAM, men utökade det ganska snart till 8, vilket jag tror var maximum). Varje minneskort var stort som en mindre bakplåt, och hade gissningsvis en kapacitet på 128 kByte per plåt.

När detta hade pågått ett tag — det var kanske fjärde gången Axelson och hans kollegor tvingats göra sjukbesök hos oss — och Axelson inte heller denna gång lyckats komma fram till något positivt resultat med pappersmassa och mätinstrument så fick han så småningom nog. »Nu», sa han, »gör vi så här». Han tog fram en av de största skruvmejslar jag sett[6], vände den bak-och-fram, och drog hårt med handtaget längs raden av minneskort; en ovetande person som råkat passera i korridoren utanför kunde utan vidare fått för sig att någon fyrat av en kpist-salva i datorhallen. Sedan återgick han till att undersöka kretskorten med sitt instrument; tre av dem hade inte klarat skruvmejseltestet och byttes raskt ut. Visserligen kunde han inte lova något den här gången heller, men hans förmodan att det problematiska kortet var ett av dem som inte skulle klara lite fysisk misshandel visade sig korrekt; ALADIN levde sedan vidare i all högönsklig välmåga tills den ersattes med en armada av arbetsstationer och persondatorer i början av 90-talet.

Innan jag slutar tänkte jag presentera en slutsats som jag kommit fram till under åren, och måhända inte är uppenbar från mina berättelser ovan: Kompetens är farlig och i vissa fall oönskad! För att försöka förklara denna till synes paradoxala ståndpunkt, låt mig visa upp supportprocessen genom ögonen på tre agenter, var och en med olika krav och mål.

För Kunden är det hela enkelt: hen vill ha hjälp, och bryr sig inte särskilt mycket om hur hen får det. Här varierar kraven ganska mycket från kund till kund beroende på förkunskaperna; jag, som mer eller mindre varit fastkedjad vid en dator de senaste 35 åren, har andra frågor än min mor, som fick sin första dator då hon fyllde 75. Målet är dock detsamma — det skall funka.

Företaget vill naturligtvis ha nöjda kunder, men hur detta går till beror till stor del på företagets storlek. Ett litet, kanske nystartat, bolag har inget val — de måste ha kompetenta medarbetare, såväl i support- som i utvecklingprocessen, och ofta är det en och samma personer. För ett något större bolag är situationen en annan — här är det viktigt att särskilja de olika processerna och försöka se till att kompetensen flyttas från enskilda personer till själva processen. Att ha för mycket kunskap samlad på enskilda personer gör företag sårbara för katastrofer som att en nyckelperson råkar kliva ut framför en buss, eller lämnar företaget. Just DEC råkade ut för ett dråpslag när man inte lyckades gardera sig mot detta — en grupp programmerare som tillhörde kärnan av utvecklare för VMS (operativsystemet för VAX) köptes över till Microsoft för att skapa ett riktigt operativsystem i stället för DOS[7], och även om Digitals nedgång och fall också kan skyllas på andra saker så var förlusten av denna programmerarkompetens utan tvekan en bidragande orsak.

Även för Enskilda supportpersoner är det tveeggat att ha kompetens. Ta Axelson som exempel; 1988 var han kung av VAX-support med enormt djupa kunskaper, bara fyra-fem år senare fanns det knappt några VAX:ar kvar. Och även i fall då kompetensbehovet finns kvar över en längre tid kan det vara problematiskt att kunna en sak för bra för de som vill avancera i en organisation; det gamla uttrycket »skomakare, bliv vid din läst!» har fortfarande aktualitet.

Att bygga upp ett supportsystem med mer eller mindre utbytbara personer och en kunskapsdatabank som tillsammans motsvarar en verkligt kompetent person är alltså ett svåruppnåeligt mål för större företag, men nödvändigt för dess överlevnad. Man kan säkerligen dra historiska paralleller till övergången från hantverk till industriell tillverkning. Här har det ju visat sig att det trots allt fortfarande finns ett behov av kompetens inom hantverkarkåren; kanske får vi se något liknande i IT-branschen så småningom.


Fotnoter:

  1. För de personer som eventuellt störs av att jag inte använder det svenska ordet »skrivare» kan jag meddela att detta mitt fasthållande vid en svengelsk term beror på ett förvirrat samtal från min tid som datoransvarig på IFM i slutet av 80-talet, där det visade sig att en av oss pratade om en XY-skrivare och den andre om en printer. []
  2. Låt oss i samma anda som präglat namngivningen av övriga företag i denna jeremiad kalla dem för Sister. []
  3. Jag fick ännu en länk till handledningen för driver-installation, samt uppmanades att kontakta Microsoft vid problem. []
  4. Åtminstone tror jag han hette Axelson och inte Axelsson; något förnamn kan jag inte minnas att jag någonsin har hört. []
  5. DEC, eller »Digital» som de vanligen kallades, var tillräckligt stora i Linköping för att ha en egen supportavdelning stationerad där. []
  6. Såsom varande son till en grävmaskinist har jag sett en hel del skruvmejslar i min dar. []
  7. Det blev så småningom känt som Windows NT, och är såvitt jag förstår fortfarande grunden för Microsofts operativsystem. []

Om oklara syftningar

Att syfta rätt är inte lätt. Detta lärde jag mig redan i tidig ålder, då mitt andra jobb, i juni 1976, var just som syftare — vid ett vägbygge, närmare bestämt[1]. Den högst eventuellæ läsaren av dessa bloggor kan säkerligen vittna om att jag fortsätter att producera oklara syftningar i de mest skilda sammanhang.

Men idag, tycks det mig, har jag mött min överperson:

Vad är det egentligen som gjorts på uppdrag av SVT — Novus eller Torbjörn Sjöström?


Fotnoter:

  1. Som de i sammanhangen insatta lätt inser hamnade mina införtjänade slantar, via Motala, snart i Henry Anderssons och Sven Klerstams fickor. För de i sammanhangen icke insatta må omtalas att schack-SM hölls i Motala i juli 1976, och att de ovan nämnda herrarna sålde schackböcker vid sagda evenemang. []

Moment och momentum

För några år sedan frågade mig någon om jag räknade mig till kategorin »språkpoliser», det vill säga de som försöker skydda språket från allsköns missbruk, eller åtminstone sådant som av vederbörande polis uppfattas som missbruk. Jag kunde ju inte neka till det — jag retar mig minst lika mycket på särskrivningar och »han i stället för honom» som alla andra språkpoliser — men försökte hävda att jag tillhörde »hemliga språkpolisen», eftersom jag hellre led i det tysta än kastade mig in i det språkliga projektilregnet.

Det finns dock vissa saker som jag reagerar på som andra språkpoliser tycks finna mindre viktiga. Mitt korståg mot »och» i vissa sammanhang, både vid direkt felaktigt användande (som till exempel i stället för infinitivmärke) och i vissa accepterade språkliga missfoster (som till exempel »gå och bada»), är jag såvitt jag vet nästan ensam om, och då blir det ju ärligt talat inte mycket till korståg. Just »gå och bada» ledde till ett flertal diskussioner med den normalt synnerligen logiskt tänkande Mats Ahlbeck[1] i början av 80-talet, men vi kom inte till någon slutsats mer än att våra ståndpunkter skilde sig åt.

Sedan dess har jag alltså hållt en låg profil, som det heter när man inte bråkar alltför mycket. Det finns emellertid tecken som tyder på att är dags att börja polera vapnen för kampen mot en väderkvarn som försöker smyga sig in i det svenska språket, och eftersom tangentbordet är mäktigare än svärdet så är det det som jag höjer[2].

Som rubriken antyder är det ordet momentum jag reagerar på. Visserligen kan man med visst fog påstå att det huvudsakligen används av sportjournalister av vilka man inte kan förvänta sig någon större kännedom om det svenska språket[3], men häromveckan såg jag det användas av en person vars kompentens i både språkliga och naturvetenskapliga sammanhang inte kan betvivlas (diskretion hederssak; en gång är ingen gång; och så vidare.), så det kan i alla fall inte skada med en kort bakgrund till problemet.

»Momentum» är ett engelskt ord som på svenska bör översättas med »rörelsemängd»; det är en fysikalisk term som betecknar en fundamental storhet i den newtonska mekaniken, och fås genom att multiplicera de ännu mer fundamentala storheterna massa och hastighet. Det betyder till exempel att det är lättare att få stopp på en pingisboll än ett bowlingklot som rör sig med samma hastighet, eftersom bowlingklotets rörelsemängd är större. I sportjournalistikens värld betyder alltså »att ha momentum» ungefär att röra sig framåt mot sitt slutliga mål utan att låta sig påverkas av mindre hinder.

Problemet med ordet »momentum» har jag också antytt i rubriken: det kan förväxlas med ordet moment, som i svenskan av tradition används då en hävstång på någon sätt är inblandad — där har ni väderkvarnen, om ni så vill. Nedanstående schema visar hur olika svenska och engelska termer är relaterade:

Engelsk term Svensk term Betydelse
(Linear) momentum Rörelsemängd Rörelsemängd
Force Kraft Förändring av rörelsemängd
Angular momentum Rörelsemängdsmoment Rörelsemängd i änden på en hävstång
Torque Vridmoment Förändring av rörelsemängd i änden på en hävstång

Jag är den förste att erkänna att »rörelsemängdsmoment»[4] inte tillhör det svenska språkets omistliga skatter, som »morgongåva» eller »dagsmeja», men håll med om att »momentummoment» skulle vara ett klåparuttryck av ansenliga mått.

Jag gjorde en snabb undersökning i SAOB, och fann att »rörelsemängd» finns belagt sedan 1859; innan dess använde man tydligen »rörelsekvantitet». Ordet »moment» i den här betydelsen har man hittat redan 1752, och det skulle inte förvåna om det är ännu äldre. Ser man till etymologin så kommer naturligtvis både moment och momentum från samma latinska stam, och det är olyckligt att det kommit att få olika betydelser i de två språken. »Det är inte bra att samma ord kan betyda två olika saker», sa bonden; »Grymt», sa grisen…

Kan vi nu vara överens om att hålla »momentum» borta från det svenska språket, åtminstone till vi hittat ett bättre och mer lämpligt ord för »moment»? I så fall tänkte jag avsluta den här bloggan med några funderingar kring begreppet rörelsemängdsmomentskonstans; inte heller detta ord torde vinna något språkligt skönhetspris. I korthet, och mycket förenklat, betyder det att om något som snurrar inte utsätts för några externa krafter, så kommer det fortsätta att snurra.

Den första funderingen är klassisk, redan Newton grubblade på en variant av detta och relativitetsteorin är påverkad av följderna av Einsteins tolkning av Mach’s princip. För att inse problemet, tänk dig ett rymdskepp som är helt sfäriskt, och placera detta i ett annars helt tomt universum. Kan detta rymdskepp rotera? Vad roterar det i så fall i förhållande till; det finns ju inget annat? Ytterst handlar det om massa, trög och/eller tung, och det sista ordet är inte sagt än.

Den andra funderingen är mer handgriplig, och handlar om en liten fysikalisk leksak som jag fick en gång för länge sedan av dåvarande studierektorn på filosofiska fakultetens fysikavdelning, Lennart Samuelsson. Den har många namn — de vanligaste tycks vara »rattleback» och »celt» — och en del märkliga egenskaper:

Trots att denna wikipedia-artikel listar en del vetenskapliga undersökningar så hittar jag ingen enkel och begriplig förklaring på hur rörelsemängdsmomentskonstansen fungerar i det här fallet; om man jämför de två tidpunkterna strax efter att rattlebacken petats igång (åt »fel» håll) och strax efter det att den vänt till »rätt» snurr-riktning tycks det mig uppenbart att dess rörelsemängdsmoment bytt tecken. Vart har mellanskillnaden tagit vägen? Tallriken tycks ju inte snurra, så vad är det som »tagit upp» det försvunna rörelsemängdsmomentet? Luftpartiklar? Jorden? Universum?

Den tredje och sista funderingen tar mig tillbaka till ett tankeexperiment som någon föreslog i en diskussion en sen kväll i studentkorridoren för många år sedan; om jag minns rätt har den Thomas L. som upphovsman, även om jag kan ha lagt till och dragit ifrån diverse detaljer genom åren. Tänk dig en toalettpappersrulle, där du avlägsnat den där kartongbiten i mitten som pappret varit upprullat på. Tänk dig vidare att du befinner dig ute i rymden, långt från alla gravitationskällor[5]. Håll fast den yttre änden av pappret i ena handen och peta iväg rullen så den börjar rulla ut sig med den andra; när den rullat några varv släpper du taget om pappersändan. Hur kommer rullens bana att se ut? När den rullat ut sig helt, kommer rörelsemängdsmomentskonstansen att få den att börja rulla ihop sig igen? Det här är kanske mer ett tekniskt problem (Thomas var teknolog), men kan ha sitt praktiska intresse för oss fummelpellar som råkar ut för olyckor då nöden är som störst.


Fotnoter:

  1. Han redde bland annat med stor logisk stringens ut hur händelseförloppet bakom Carolas textrad »då blir vår kärlek aldrig främmande igen» måste ha sett ut. []
  2. Och det behövde sannerligen en rengöring… []
  3. Här undantar jag naturligtvis forna tiders språkliga virtuoser som Sven Jerring, Lars-Gunnar Björklund och Bengt Grive. []
  4. Jo, jag vet att somliga säger »impulsmoment»; tack, men nej tack. []
  5. Om du vill kan du återvinna ditt tänkta universum i min första fundering, men stoppa för säkerhets skull in några avlägsna galaxer så att saker och ting kan rotera som vanligt. []

EU-röra

Mina recept, del 4

Det finns många sätt att skapa nya matrecept. En facebookvän, Mats Westerberg, som tycks dela sin tid mellan trenne huvudsysselsättningar — öring- och rödingfiske, champagnedrickande och musiklyssnande — använder ofta restiden mellan sina olika aktiviteter till att skissa på nya och oprövade sätt att tillaga rödingburgare och liknande kulinariska specialiteter[1]. Ett mer ovanligt sätt att komponera en ny maträtt är att först hitta på ett namn på rätten ifråga, för att sedan börja fundera på hur en sådan rätt möjligen skulle kunna se ut, respektive smaka. Detta senare sätt är tillräckligt absurt och bakvänt för att en amatör som jag skulle kunna tänka mig att använda det.

Så här gick det till, på ett ungefär:

Ur Willys’ reklamblad for denna vecka

Medan jag bläddrade genom nätversionen av den lokala matbutikens aktuella reklamblad för att se om de hade något intressant att erbjuda, stötte jag på den lite udda kombination som jag snippat och visar här till höger. Min spontana reaktion, eventuellt triggad av de lördagsgåtor Peter Olausson bjuder på där det gäller att hitta samband mellan olika bilder, var »Ja, ja — de där EU-pamparna gör säkert inte annat än springer på cocktailpartyn!» Jag vet att det är elakt tänkt om en säkerligen hedervärd yrkeskår, men innan frukost är min tankeförmåga någonstans runt Kahnemanns system 0.9, om ens det.

Men kombinationen brysselkål och cocktailtomater fick mig att börja fundera på vilka ytterligare ingredienser som skulle kunna ingå i en röra med europeiska förtecken. Bacon var det första som föll mig in; det har dessutom den fördelen att det senare blir lätt att komponera en vegetarisk version, EU-röra efter Brexit — det är bara att ta bort baconet och lägga till något annat fett att steka rasket i. Vitlök, för att få något sydeuropeiskt, och chili, för att få lite amerikanskt inflytande, hamnade också på inköpslistan; och till slut plockade jag in lök enligt mottot »ingen maträtt har någonsin blivit sämre av att man lagt till stekt lök»[2]. Så här blev det till slut:

EU-röra

500 g brysselkål
250 g cocktailtomater
280 g (tärnad) bacon
2 medelstora lökar
3 klyftor vitlök
2 chili
salt & peppar

Tillagning: Fräs bacon-tärningarna i en stor stekpanna[3] eller traktörpanna på medelvärme. Trimma och skär kålen i halvor eller mindre bitar, och lägg i pannan när den börjar bli infettad. Finhacka lök, vitlök och chili (kärna ur chilin om du inte vill ha blandningen så stark) och lägg i pannan. Till slut, dela cocktailtomaterna på mitten, och lägg i pannan. Låt alltsammans puttra tills brysselkålen blivit lagom mjuk, 5-10 minuter, och krydda efter behag.

Några iakttagelser från den hittills enda gång jag testat detta kan vara på sin plats. »Lagom mjuk» är inte så enkelt att bestämma som det låter; dels tycks inte brysselkål lika välvilligt inställd till mina valhänta teststick som potatis, och dels visade sig mina försök att dela ett huvud på mitten vara tämligen suboptimala — de större delarna hade kunnat stekas några minuter till, minst. Till nästa experiment ska jag försöka med kvartar i stället för halvor.

En annan detalj som kan diskuteras är hur länge tomaterna ska tillåtas puttra. Själv har jag inga problem med att de disintegrerar och skänker tomatsmak åt övriga ingredienser, men om man vill ha urskiljbara tomathalvor bör man nog vänta med att lägga i dem tills röran är nästan färdig, kanske 3-4 minuter innan man planerar att servera den.

Till slut några ingredienser som jag kan tänka mig skulle passa bra in i röran, men som jag av förklarliga skäl inte hunnit testa än:

  • Paprika: En gul paprika borde öka färgprakten, medan röd och/eller grön torde ytterligare förstärka den röd-gröna röran. Smaken borde också förstärkas en smula.
  • Champinjoner: För champinjoner gäller ungefär samma regel som för lök, så det borde gå bra att komplettera röran med några färska exemplar. Gör dock ingenting för rättens färgprakt, åtminstone inte i positiv riktning.
  • Soya: Några droppar soya skulle kunna ersätta en del av saltet, och förhöja smaken en smula. Inte heller soya är någon färgsprakande ingrediens.
  • Halloumi: Ett annat, och mer spännande, sätt att ersätta en del av saltet vore att plocka med en bit cypriotisk, stekbar halloumi-ost.
  • Surkål: Nja, jag vet inte… Ett desperat försök att få in något tyskt i den europeiska röran. En dag då jag är på ett sprudlande experimentellt humör kanske jag testar detta. »Kanske» var ordet, sa Bull.

Fotnoter:

  1. Eftersom min sammanlagda fiskefångst är en yttepyttestor abborre för ca 50 år sedan, och mitt totala champagneintag är ytterst nära noll, torde det inte vara svårt att gissa i vilket sammanhang vi gjort vår bekantskap. []
  2. Det skulle eventuellt vara gräddtårta, men då måste man först övertyga mig om att gräddtårta bör räknas som »mat». []
  3. Vid närmare eftertanke så tror jag inte ens en riktigt stor stekpanna skulle räcka till, så du får endera halvera receptet eller ta till större doningar. []