Potatissallad provinçale

Mina recept, del 6

Det är egendomliga tider vi lever i, i synnerhet för tillfället. Jag tänker då i första hand varken på den pågående pandemin, det faktum att den förkortning jag förknippar med Bonniers Litterära Magasin fått en ny och allvarligare mening, eller på den allmänna överraskningen att vi tycks få något som liknar en sommar i år. Nej, egotrippad som jag är syftar jag på att de råd som för tillfället delas ut skulle kunna förkortas »gör som bosjo gör» — även utan pandemier och sommarvärme undviker jag helst folkmassor, handlar på tider då normala människor sover sin skönhetssömn, och gör så lite som möjligt. Min förhoppningsvis tillfälliga karriär som stilbildare och »role model» är jag inte så bekväm med, så jag hoppas att världen snart återgår till ett mer normalt beteende.

Men det är inte om värme- eller sjukdoms-böljor som den här bloggan ska handla, utan om en maträtt som jag blivit påmind om av den just timade näst viktigaste högtid som infaller under sommarmånaderna. Den viktigaste är naturligtvis fortfarande julaftonen den tredje söndagen i augusti. Min förmodan att den skulle upphöra var visserligen delvis korrekt, men den har de senaste åren levt vidare under lite andra former. I år blir det dock ingen julafton, vilket tycks bero både på pandemiska och ekonomiska problem.

Desto större anledning att vara tacksam för föregående vecka, den som går under kodbeteckningen »gratis-potatis-veckan» — inte nog med att man då normalt kan köpa färsk potatis till överkomliga priser för första gången på året, handlare slåss om att kunna erbjuda de billigaste knölarna. Här i byn var ICA billigast av de butiker jag besökte, 49 öre kilot[1], vilket, om jag minns rätt, var oförändrat jämfört med förra året, medan däremot Willys bidrog med vad som i sammanhanget kan betraktas som en chockhöjning — två och nittio, jämfört med förra årets 69 öre.

Potatissallad provinçale

Potatis, ca 800-900 g
1 lök
1 knippe rädisor
5 msk olivolja
4 msk vinäger
2-3 msk stark (dijon)senap, helst »Senap Provençale»
3 msk kapris
2 msk hackad persilja
2 msk hackad gräslök
salt
peppar
 
Tillagning: Koka potatisen mjuk på vanligt sätt; låt den svalna ett tag. Hacka löken fint, skiva rädisorna och ansa om nödvändigt kaprisen; lägg resultatet i en skål, tillsätt allt utom potatisen och blanda väl. Skär till sist ner den kokta potatisen i vinägretten i lagom stora bitar — mitt max-mått är en-och-en-halv cm, ungefär — och blanda noga. Kan serveras direkt, men blir enligt min mening ännu bättre om den får stå några timmar i kylen. Passar till det mesta, till exempel grillat kött.

Några kommentarer: Grunden till receptet ovan finns här, men som synes har jag fipplat lite med detaljerna. Framför allt är det rädisorna och gräslöken som kommit till, men utan att det syns på pappret så ser jag till att mängden lök är rejäl — »en lök» betyder i min bok »en riktigt stor lök», och har man ingen sådan får man ta ett par, tre mindre lökar. Även mängden kapris kan variera, och någon gång då potatismängden var i minsta laget stoppade jag dit en handfull gröna oliver; det fungerade också bra.

Om man är lite väl »het på potatisen», så är det lätt hänt att den mosar sig vid blandningen; detta påverkar dock inte smaken i någon nämnvärd grad[2], men förtar det visuella intrycket en smula, om man inte gillar anblicken av grovt potatismos. En erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att göra iordning salladen dagen innan, men att det då kan vara idé att vänta med att blanda i rädisorna till strax före serveringen; annars kan de börja se »trötta» ut.

Till slut några tankar kring själva »musten», vinägretten — det vill säga oljan, vinägern och senapen. Som synes har jag i stort följt originalreceptet, men med tanken att jag vid tillfälle ska undersöka lite andra möjligheter. Nästan alla liknande recept jag har sett har betydligt större andel olja, och en tysk översättning av en fransk matlagningsbok som jag införskaffade för ett par evigheter sedan hävdar att förhållandet bör vara två till ett, dubbelt så mycket olja som vinäger. Eftersom jag inte haft någon anledning att klaga på smaken har jag bara protesterat en aning diskret genom att låta oljan skvätta över lite grann så att de måtten varit tämligen rågade, medan vinägern fått nöja sig med strukna mått.

Och allra sist måste jag naturligtvis påpeka att jag mycket väl vet att distriktet i Frankrike heter Provençale, och inget annat. Att salladen fått namnet Provinçale beror helt enkelt på att jag inte hittat denna fantastiska senap på hyllorna den senaste tiden, utan fått nöja mig med ett provisorium — därav namnet. Mina försök att ersätta »Senap Provençale» kommer förmodligen att att bli en blogga det också, om jag finner någon lämplig blandning. Tycker ni att namnen är såpass lika att de lätt kan förväxlas, föreslår jag att ni döper om rätten till »Potatissallad amatörvençale», för jag vill inte försöka lura i någon att jag är något proffs.


Fotnoter:

  1. Man var dock tvungen att handla andra varor för 200 kr; men som bekant är det vanligen inget större problem med dagens priser. []
  2. Åtminstone inte i negativ riktning. []

Syrrans lättbakade bröd

Mina recept, del 5

De senaste 36 åren, ungefär, har min frukost sett ut på samma sätt — en kopp te och tre mackor (en med mjukost, en med korv och en med hårdost). Brödet har varit köpebröd av en viss typ, skivat i förväg, och i stora drag har jag bara använt tre olika märken; det första hette Alert, vill jag minnas, och det senaste heter Vital.[1][2]

Tanken med denna relativt torftiga variation är tvåfaldig: dels är Alert/Vital-varianten precis lagom god att äta så man inte lockas att ta ytterligare en skiva, och dels underlättar ett strikt schema arbetet för en individ vars tankeverksamhet innan frukost med ett relevant matematiskt uttryck kan kallas infinitesimal.

Tyvärr har tillgången till Vital varit ganska sporadisk på senare tid, och efter en period i slutet av föregående år då det verkade som Hemköpskoncernen var i färd att helt lägga ned produktionen, beslöt jag mig för att börja baka mitt eget bröd. Som lätt inses var det ett svårt beslut att ta, både för att jag är en så genuint lat person och för att hembakt bröd smakar lite för gott, och därmed kan föranleda oönskad konsumtion[3].

Som tur var hade jag redan för länge sedan fått ett recept av min syster som hon försäkrade skulle vara så enkelt att till och med jag skulle kunna använda det. Framför allt fanns det inga komplicerande faktorer som jäst och fingervarmt vatten; kemi har aldrig varit min starka sida[4]. Jag har naturligtvis mixtrat lite med det, men i stora drag ser det fortfarande ut som när jag fick det:

Syrrans enkla bröd

425 g vetemjöl
110 g grahamsmjöl
110 g grovt rågmjöl
140 g rågkross
40 g vetekli
115 g rågsikt
 
1½ dl russin
1 dl havregryn
1 dl solrosfrön
1 dl linfrö
 
1 l filmjölk (eller yoghurt)
1-2 dl nått vått
5 tsk bikarbonat
2-3 tsk salt
 
Tillagning: Blanda alla torra ingredienser. Häll i vätskan och blanda noga. Smörj två avlånga brödformar och fördela smeten någorlunda jämnt i dem. Grädda i nedre delen av ugnen; 175 grader i 60-75 minuter.

Som synes har jag delat upp ingredienserna i tre avdelningar, som jag lite löst kallar »mjöl», »smaskens» och »verkstad». Den första av dem behöver knappast någon kommentar; man blandar ihop en rejäl portion vetemjöl med diverse slattar av andra mjölsorter; skulle man sakna någon av dem är det inte hela världen, det går förmodligen lika bra med en annan slatt. Jag har också förvandlat originalreceptets angivna volymer till vikt; det går snabbare att hälla direkt i bunken, ställd på en våg, än att trassla med decilitermått. Smaskensavdelningen är den roligaste; där kan man pröva allsköns smaksättningar som man tycker kan passa — förutom de jag nämnt ovan har jag också testat jordnötter, sesamfrön, dadlar och torkade aprikoser (de senare hackade i lagom stora bitar; dadlarna urkärnade och delade på mitten) med gott resultat[5]. Fritt fram för egna experiment. Det tredje avdelningen, slutligen, är den som gör själva arbetet med jäsningen, närmare bestämt bikarbonaten och filmjölken[6]; där har jag inte vågat ändra alltför mycket.

En punkt i den tredje avdelningen kanske behöver en liten förklaring. I det recept jag fick från min syster står det, om jag minns rätt, 1½ dl ljus sirap. När jag började använda det här receptet på allvar ville jag, som nybliven diabetiker, reducera sockermängden, och därför strök jag sirapen. Mitt första försök, där jag bara tog bort sirapen, blev dock i hårdaste laget, särskilt skorpan som nästan krävde motorsåg för att ta sig genom. För att motverka detta ökade jag vätskemängden lite: filmjölk/yoghurt är det naturliga valet om man råkar ha det hemma, men mjölk funkar också bra, och vissa googlingar antyder att det till och med skulle fungera med vatten — därav den något obestämda beskrivningen »nått vått».

En annan åtgärd som jag införde för att få brödet lite lättare att skära upp var att täcka formarna med aluminiumfolie. Min procedur för ögonblicket är att sätta in brödet i ugnen, lägga på folien, och sätta en klocka på ringning efter 45 minuter. När den ringer tar jag av folien och gör en bedömning av hur länge till brödet behöver vara kvar i ugnen. Den metoden har hittills visat sig fungera alldeles utmärkt; gissningsvis är den beroende på ugnens utformning, så det är inte alls säkert att du behöver ta till så komplicerade metoder.

Om du tänker använda solrosfrön i receptet ovan är det en sak du bör känna till, och nu tvingas jag trots allt att blanda in lite kemi i det hela. Solrosfrön innehåller ett ämne, såvitt jag förstår besläktat med klorofyll, som i en basisk omgivning blir grönt. Alla källor som jag sett, och mina egna erfarenheter, tyder på att detta är helt ofarligt; men om du inte vill se gröna korn i ditt bröd så bör du undvika solrosfrön.

Av produktionstekniska skäl gör jag oftast två satser direkt efter varandra; på så sätt spar jag in en diskning[7]. Blandningen låter jag en elvisp med degkrokar göra; den har både mer krafter och mer tålamod än vad jag kan uppbåda[8]. När blandningen nått en sådan konsistens att den liknar en jämntjock, kladdig gröt börjar det bli dags att sleva över geggan i de två formarna; det är också här någonstans jag brukar sätta fart på ugnen — jag tillhör inte de allra snabbaste geggslevarna i den här branschen.

Vill man vara lite extra snoffsig kan man avsluta med att strö något dekorativt ovanpå kladdet i formarna, till exempel sesamfrö eller havregryn, innan man ställer in dem i ugnen. Jag har dock slutat med det, eftersom dessa har en tendens att lossna för att bege sig ut på upptäcktsfärd i köksregionerna när man man låter limporna ligga upp-och-ner på ett galler efter gräddningen.

Dags för den trevligaste delen av baket — provsmakningen. När du skurit limporna i lagom portionsbitar, knölat in dem i frysen, samt satt fart på diskmaskinen med degkrokar, degbunke och formar så är du väl värd en kopp Farbror August, eller något annat favoritte, och några provbitar nybakat bröd; en av livets små högtider man inte bör försumma att njuta av.


Fotnoter:

  1. Vad nummer två hette minns jag inte längre; det var inte lika gott som de andra och försvann relativt fort från marknaden. []
  2. Nu är jag naturligtvis inte fullt så ensidig som detta kanske kan förleda en tillfällig läsare att tro; det händer att jag, frivilligt eller ofrivillgt, väljer en annan brödtyp, och/eller att jag använder andra pålägg, framför allt leverpastej och gurka. []
  3. För personer i min viktklass existerar ingen önskad konsumtion — det vill säga, visst finns den förmodligen där, men är försumbar, som vi fysiker säger. []
  4. Åkej, det går att argumentera för att kemi var min starka sida under gymnasiet; men även då var det de teoretiska, inte de labtekniska, delarna som avsågs. []
  5. Vän av ordning kanske undrar varför jag inte omvandlat volymer till vikter även här; anledningen är helt enkelt att jag kör mycket mer enligt »farbror Melkers behagliga metod» i den här avdelningen, och alltså inte söker efter millimeternoggrannhet. []
  6. Yoghurt går naturligtvis lika bra. []
  7. Fler än två vore naturligtvis ännu smartare i rengöringshänseende, men mer än fyra (uppskurna) limpor får inte plats i frysen. []
  8. I somras säckade emellertid den elvisp jag tidigare använde plötsligt ihop, och det trots att den var nästan ny; den införhandlades runt mitten av åttiotalet. Den nya är några watt starkare, och bör enligt rimliga beräkningar hålla så länge att jag inte behöver bekymra mig om en eventuell efterföljare. []

Feel the noize

Handen på hjärtat — är inte det där med Premier League ganska överskattat? Tjugotvå spelare springer omkring med en boll på en stor gräsmatta, och i slutändan vinner alltid Manchester City. Eller Liverpool. Jag har tidigare med viss framgång lyckats motstå dess lockelse, men sedan mitt favoritlag, Brighton & Hove Albion FC, lyckats avancera dit med hjälp av mannen med guldbyxorna, Tony Bloom, har jag tvingats intressera mig en smula för det som händer där. Men den pengarullning som försiggår i de kretsarna, där toppklubbar utan att blinka kan hosta upp en miljard i svensk valuta för att försäkra sig om en viss spelares tjänster, och sedan betala honom några miljoner i veckolön, borde, tycker jag, anses obscen av varje sunt tänkande människa. En av mina favoritförfattare, James Hilton, beklagade sig för sådär 80 år sedan över det slags vansinne som gjorde att en »athletics coach» på ett amerikanskt universitet hade dubbelt så hög lön som dess rektor; undrar vad han skulle haft för åsikt om tillståndet i dagens engelska fotboll.

Låt oss i brist på PL-underhållning bege oss tio år tillbaka i tiden för att titta på ett sammandrag av en match från slutskedet av säsongen 2008-09, närmare bestämt näst sista omgången i League One. Jag råkade faktiskt se den på plats, men av berättartekniska skäl tänker jag inte avslöja varför, och varför jag drar upp den just nu, förrän efter videosnutten. Det är, om jag inte helt missminner mig, den enda engelska fotbollsmatch som jag sett »lajv» där BHAFC inte varit ett av de deltagande lagen; dessa utgjordes i stället av Stockport och Crewe. Jag kan inte utlova något skönspel — om jag minns rätt hade Stockport förlorat ett antal matcher, kanske sju, i rad, medan Crewe redan var så gott som avsågade i bottenstriden[1] — men jag kan däremot utlova massor av mål, nästan lika många träträffar och fina målvaktsingripanden, och en härlig intensitet, från både spelare och publik. Det är så här jag tänker mig engelsk fotboll.

Som ni säkert kommer att märka var underlaget inte det allra bästa, och bollen rullar nästan lika jämnt och fint som i en kohage[2]. Detta berodde, förklarade en åskådare vars bekantskap jag gjorde under matchen, inte på att de använde kor som gräsklippare, utan på att de delade arena med en rugbyklubb, Sale Sharks; min sagesmans minspel antydde att han inte såg någon större skillnad mellan boskap och rugbyspelare.

Lägg särskilt märke till 3-1-målet[3] — jag hann tänka något i stil med »å nej, skottet är alldeles för högt, och alldeles för löst — vänta, är det en lobb?» innan publiken runt omkring mig reste sig och skrek ut sin glädje, så jag hann inte se att bollen verkligen gick i mål. Men det kan man klart se i snutten här nedan:

Matchen ovan spelades en fredagkväll, och eftersom jag tänkte se Brighton möta Huddersfield på bortaplan dagen efter, och bodde en (svensk) halvmil från Stockports arena, tyckte jag att det kunde vara lämpligt att fördriva kvällen med att ta en titt på dels Brightons motståndare i sista omgången (dvs Stockport) och dels ett av de lag som vi hoppades hålla bakom oss (dvs Crewe). Målsättningen för säsongen var dåmera bara att hålla sig kvar i League One, och det lyckades så småningom, efter en oavgjord match mot Huddersfield och en vinst i sista omgången mot Stockport.

Medan jag satt på en stenmur utanför grindarna i väntan på att bli insläppt, såg jag två välbekanta ansikten i sakta mak passera förbi i riktning mot biljettkassan[4], och sedan i samma tempo komma släntrande tillbaka efter förmodligen uträttat ärende — Russell Slade och Bob Booker, Brightons manager med »sidekick». Tyvärr hade jag ingen penna på mig, annars hade jag bett dem kludda något på den del av biljetten jag hoppades få behålla.

Men varför har jag dragit fram den här historien just nu? Det är inte för att påminna mina vänner brightonsupportrarna om att det finns värre saker än att förlora med stora siffror mot Manchester City, även om det kanske kan vara värt att påpeka att inte alla med efternamnet Potter kan trolla. Innan jag kommer fram till varför matchen ovan dök upp i mitt minne måste jag avslöja en hemsk sanning; alla brightonfans bör titta bort nu — jag har skaffat mig ett andra engelskt favoritlag, ett som nästan säkert inte kommer att förstöras av miljarderna i den högsta ligan. Det är dock inte något av de lag som figurerade i matchen ovan, utan det lag som parkerade på sista platsen i just precis samma liga — Hereford United[5].

Varför Hereford? Ja, för det första finns ju den eviga kopplingen med Brighton via ödesmatchen som kunnat bli Brightons sista, men för det andra, och viktigaste, därför att Hereford med omgivningar är så nära min uppfattning av ett himmelrike som det går att komma; inte nog med att de tillverkar Englands, och därmed världens[6], bästa cider, femtifem minuters hissnande vacker bussresa från Hereford ligger Hay-on-Wye, alla antikvariatälskares egen lilla by. Fotboll, cider och gamla böcker — kan livet bli bättre än så?

Hereford råkade för några år sedan ut för samma dystra öde som just drabbat Bury; en skojare skötte klubben tills den blev förklarad bankrutt och utkastad ur seriesystemet. Förhoppningsvis lyckas Bury göra en omstart, och raskt ta sig upp till normala nivåer, någonstans runt League Two. Hereford är inte riktigt där, men har nu tagit sig upp till Vanarama Conference North, vilket är den sjätte nivån i den engelska forbollshierarkin. I dagarna har man gjort klart med en rutinerad manager, vars uppgift är att ta dem tillbaka till Football League — Russell Slade, den forne brightonmanagern. Hans bana har ju gått lite upp och ner, men hans rutin borde vara värdefull för ett lag med Herefords ambitioner. Cum on, Feel the Noize!


Fotnoter:

  1. Mja, det var inte helt korrekt — Stockport hade någon oavgjord match i sin långa förlustsvit, och Crewe låg visserligen pyrt till, men var inte alls avsågade (de blev dock nedflyttade så småningom; med tanke på det försvarsspel de presterar i klippet nedan kan det knappast betraktas som oväntat). []
  2. Min barndoms fotbolls- och brännbollsplaner bestod huvudsakligen av en kohage, en tjurhage samt, under några veckor mellan skörd och plogning, en åker. []
  3. Crewes tredje mål är också en pärla; en kanon genom ett tätbefolkat straffområde. []
  4. Det finns säkert någon sats om kontinuerliga funktioner som hävdar att resterande delar av deras kroppar också bör ha passerat förbi, men det har jag inget minne av. []
  5. De heter visserligen Hereford FC för tillfället, men jag misstänker att de så småningom kommer att tillåtas att ta tillbaka det gamla namnet. []
  6. Åkej; Wales är väl en likvärdig konkurrerent. []

Ett streck att tänka på

Under min korta karriär som förlagschef — den varade bara något år omkring mitten av 90-talet, och omfattade en utgivning av summa summarum en bok[1] — fick jag, såsom varande ende anställde, prova på allsköns förlagssysslor från ekonomichef till typograf. Jag ska inte trötta er med ekonomiska ting, men däremot ska jag ge några exempel på hur personer kan ha fel även innan internet slagit genom på allvar.

Som kanske framgått av diverse andra texter på den här bloggen så räknar jag mig som ganska insatt i böckernas värld från en användares synvinkel, men för att få lite tips om hur tillverkningsprocessen går till införskaffade jag det som väl då räknades som rättesnöret för god typografi, Typografisk handbok av Christer Hellmark. Mitt intryck av boken var ganska blandat — visst plockade jag upp ett och annat visdomskorn, men dels var jag inte särskilt förtjust i layouten, som jag tyckte passade bättre för en tidskrift än en bok, och dels hade han en del åsikter som jag fann besynnerliga. En sådan var hans idé att gå med gåsfötterna inåt — »citerad text« — i stället för den i Sverige vanliga metoden att låta dem marschera på framåt[2]. Han påpekar visserligen att detta inte är vedertaget, men tycker ändå att det kan rekommenderas. Jag tycker man ser det allt oftare nuförtiden; det har dock inte gjort mig vänligare stämd till den varianten.

Men det avsnitt som verkligen fick mig att studsa till var följande:

(I engelsk och amerikansk typografi används ofta helfyrkants streck, »em-dash«, som pratminus och tankstreck—i det senare fallet satt som i denna mening utan ordmellanrum. Se upp för detta, t. ex. i dataprogram från USA; halvfyrkantsstreck – som heter »en-dash« på engelska – är det enda rätta i svensk text).

Det »enda rätta»??? Om det åtminstone funnits en motivering så jag kunnat utvärdera för och emot, men icke. Jag hade redan tidigare lutat åt den längre brodern i streckfamiljen, men eftersom jag ser det närmast som en plikt att bryta mot auktoritära påståenden utan motivering så började jag nu använda em-dash konsekvent i mina skriverier.

Så gick några år, och jag råkade vinna några korrpartier. När jag skrev om detta i Korrschack använde jag ett ganska informellt språk, och gav utan namns nämnande en känga åt Hellmark; jag berättade nämligen att jag tagit tankstrecket i försvar, det »som tanklösa typografer alltsomoftast anser ska bytas mot ett minustecken». Detta fick tydligen Lars Grahn att konsultera sin guru på Sydsvenskan, och denne åstadkom följande kommentar:

Det skiljetecken som kallas tankstreck, pratminus, talstreck och replikstreck är till formen ungefär dubbelt så långt som ett bindestreck och en aning tunnare.

Det svenska tankstrecket är ett halvfyrkantsstreck, på engelska kallat en-dash, ungefär lika långt som ett litet n. Det får inte ersättas med helfyrkantsstreck, alltså den långlånga amerikanska varianten, em-dash, ungefär lika långt som ett litet m. För femtio sextio år sedan var det rätt vanligt att i svenska texter hitta em-dash. Vissa svenska datoranvändare råkar ibland få till em-dash med sina engelskspråkiga ordbehandlingsprogram.

Även denna text är synnerligen märklig; visserligen finns det, såvitt jag förstår, bara ett mindre fel i sak (em-dashen bör vara lika långt som ett stort M), men texten är så försåtligt skriven att en ovetande läsare lätt luras på villospår — visst låter det som att en-dashens dominans varit hotat av en amerikansk utböling under några år i mitten av 1900-talet, men därefter lyckats slå intränglingen ur brädet (eller boken, för att vara mer precis)? Jag räknar med att den här bloggens besökare är kulturellt allmänbildade, och omedelbart kan genomskåda detta phula försök att manipulera läsaren, men för säkerhets skull formulerar jag en regel som jag tror har allmän giltighet: Före 1960 var tankstreck i alla kulturspråk, nästan utan undantag, av den långa typen (»em-dash»)[3]. Vid en snabb pappers-googling i mitt bibliotek hittade jag »Ingen rök utan Eld» från 1957 som det tidigaste exemplet på en bok med förkortat tankstreck, men jag vet att jag sett det i en bok från slutet av 40-talet. Frågan är när det första förkortade tankstrecket såg dagens ljus i svensk litteratur — har någon sett ett kort tankstreck före andra världskriget[4]?

Jag tänker bara ge ett exempel på ett »riktigt» tankstreck från den här perioden; det hör till sakens natur att det är omöjligt att bevisa en sådan tes som den jag just slog fast. Men uggle-upplagan av Nordisk Familjebok håller med mig, och det måste väl till och med Hellmark & Co. hålla med om är en tung pjäs[5]. Det står den som inte tror mig fritt att botanisera i godtyckligt välförsett bibliotek, eller varför inte i Projekt Runebergs arkiv.

Av detta mitt påstående följer också att det inte är något särskilt med engelska och/eller amerikanska tankstreck, mer än att dessa länder, som vanligt är jag böjd att säga, är mer konservativa och därmed långsamma att anamma nyheter. Men som Wikipedia-artikeln påpekar håller den kortare varianten på att ta över även där, särskilt i dagstidningars smala spalter.

Låt mig också påpeka att jag inte sätter likhetstecken mellan »tankstreck» å ena sidan och »talstreck» eller »minus» å den andra. Ett minustecken i matematiska uttryck tycker jag bör vara av den kortare typen; det streck som anger att någon säger något kan gott få vara kort om så önskas; men ett äkta tankstreck, där texten tar en paus — eller bryter av för ett inskjutet, parentetiskt meddelande — ska vara långt, helt enkelt därför att det ger en snyggare och mer lättläst text.

Om vi för ögonblicket antar dels att mitt påstående är korrekt, och dels att de typografiska guruerna har rätt i att en-dash numera anses vara att föredra[6], så har det uppenbarligen hänt något i början av 60-talet. Min gissning är att typografer, på dagstidningar i första hand, tröttnade på att sätta smala spalter med dessa långa och otympliga tecken, och att detta så småningom spred sig till övrig verksamhet. Eld, Erik Lundegård, var ju kåsör på Dagens Nyheter, och bruket skulle alltså kunnat följt med från DN till Bonniers. Det förklarar emellertid inte den historielösa och brutalt auktoritativa tonen hos de båda typografiska talesmännen; de talar inte heller om vad straffet för brott mot deras regler är och vilken instans som satt upp dessa hårda regler. Tills vidare betraktar jag dem som kulturella noviser, sådana som inte öppnar böcker om det kan undvikas, i synnerhet inte de som är äldre än tio år, och båda förtjänar epitetet »tanklösa typografer» — det är ju uppenbart att de inte tänker så långt, om ni förstår vad jag menar. De borde meditera en stund över de kloka ord av den legendariske typografen Stanley Morison som jag hittade i en annan av mina typografi-böcker: »Att tänka är faktiskt så mödosamt, att många ignorerar denna betydelsefulla väg att lösa en uppgift.»

En annan svår fråga är varför Lars Grahn, som jag betraktar som en i allra högsta grad kultiverad person, publicerade detta tanklösa dravel utan att rätta de uppenbara felaktigheterna. Jag kan bara anta att tiden var så knapp att han inte hann läsa genom den text han fått, utan bara klippte in den i oläst skick.

Det som fått mig att redogöra för min preferens för långa tankstreck är att jag av en slump råkade finna en vapenbroder i kampen mot förkortningen av tankstrecken, Erik Andersson; hans argumentation kan ses och höras på Sveriges Radios sajt. Namnet Erik Andersson kan inte betraktas som ovanligt på något sätt, men jag misstänker att han har översatt bland annat Nick Hornby och Tolkiens trilogi Sagan om ringen; den senare har jag inte tagit itu med än, och den får nog vänta tills jag läst originalet.

Redan tidigare räknade jag med att Victor Borge med sin fonetiska interpunktion var på min sida i striden; att döma av hans gest i inledningen på den här versionen är hans »dash» bortåt en halvmeter långt.

Det finns emellertid hopp för den ännu obildade föreningen »Tankstreckets vänner» — Unicode har ansett det nödvändigt att lägga till två extra långa tankstreck, dels ett dubbelt em-dash, ⸺, och dels ett trippelt, ⸻. Jag vet inte om jag ser någon direkt användning för dem för tillfället, men det känns tryggt att veta att de finns där.

Kampen mot de förkortade tankstrecken går vidare. Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska.


Fotnoter:

  1. Dessutom gav jag ut ett litet häfte med korrpartier från en match mellan LASS och Alingsås SS, men det var så litet att det knappt kan räknas som bok. []
  2. Den naturliga metoden, att använda tecknen på samma sätt som en parentes — «citerad text» — tycks vara vanlig i Norge; jag använde den själv ett tag när jag var som mest rebellisk. []
  3. Jag har naturligtvis inte kammat genom alla språk, men de böcker jag har på svenska, engelska, tyska, danska och norska följer detta mönster. []
  4. Ännu en pappersgoogling precis innan jag publicerade den här texten hittade ett exempel från 1952, Trimalchios middag; den eventuella boken från slutet av 40-talet gömmer sig emellertid fortfarande någonstans på hyllorna. []
  5. Svensk Uppslagsbok, andra upplagan från mitten av 50-talet, har också ett »riktigt» tankstreck, men jag är för lat för att skanna in den sidan. []
  6. De har Nationalencyklopedin på sin sida, trots allt. []

David 60

David Aler, förmodligen juni 1977. Foto: Ulf Andersson

I mitt ständigt pågående arbete med att förbättra den här bloggens nostalgi-koefficient[1] kommer jag idag att presentera en kamrat från gymnasiet, som i dagarna passar på att fylla sextio år — David Aler. Med en civilingenjör som far och en operasångerska som mor hade David ett svårt karriärval, som han dock löste elegant genom att utbilda sig både till civilingenjör och operasångare, men det är inte de bitarna av hans CV som jag ska orda om, utan jag kommer att koncentrera mig på raden som säger »3-årig naturvetenskaplig linje, Gripenskolan (Nyköping) 1974-77».

Det är vanskligt att relatera sådant som hände för mer än fyrtio år sedan, men jag ska ändå försöka plocka fram några minnen. Att David var klassens ljus är säkerligen inte att säga för mycket; jag vet inte om jag såg hans slutbetyg, men jag misstänker att medelbetyget var cirka 5.0, lågt räknat. Ett ämne klarade han av på en lektion — redan efter första lektionen i engelska insåg alla att hans kunskaper i ämnet vida översteg lärarens, så han tentade av alla tre årskurserna på ett bräde.

Vadå »hird»? Foto: Ulf Andersson

Ett av få historiska begrepp som jag minns från den här tiden är »hird», och anledningen till detta är David. Inför provet satt nämligen han och jag efter skoldagens slut i skolans bibliotek och fördrev tiden med att plugga tills klockan blev så mycket att det var dags att bege sig till schackklubben. Vi turades om att ställa varandra knepiga frågor på det område vi just läste igenom, och en av de frågor där David lyckades sätta mig på pottan var »Vad är en hird?». Till yttermera visso kom just den frågan på provet, vilket fick mig att skänka några tacksamhetens tankar åt Davids håll. Döm om min förvåning då läraren vid genomgången av provet sa något i stil med »ja, frågan om hird var tydligen lite väl svår; det var bara en som hade klarat den!» David satte upp en högst ovetande min då jag frågade om saken efteråt, och hade inget minne av att ha ställt frågan till mig…

Man ska inte ta det där med »klassens ljus» så att han var en plugghäst utan något som helst intresse för annat än böcker; han var till exempel en av klassens bättre pingisspelare, och var ibland med i det femmannalag som försvarade klassens ära i Gripenskolans interna klassfyrkamp[2]. Det jag särskilt minns var att han hade en oerhört stilren och vacker backhand; den kanske inte var den den allra effektivaste, men den hade alltsomoftast en anstrykning av klassisk balett. Han spelade också basket med stor frenesi, och jag minns att vi blev ovänner i åtminstone fem minuter över ett domslut, där han hävdade att jag foulat honom medan jag bedyrade min oskuld. Visserligen har inte basket förvildats på samma sätt som ishockey (»MMA med lång käpp») och handboll (»brottning med liten boll»), men jag tror att min »förseelse» skulle bedömas oerhört milt idag.

En annan händelse som etsat sig fast i minnet är en lektion med Enok Salomonsson. Denne var skolans lärare i psykologi, filosofi och religionskunskap, och en kunskapsförmedlare med en del egendomliga idéer — till exempel fick vi en gång en väldig massa sidor i läxa, men när vi slog upp de angivna sidorna fann vi att de alla var blanka; på lektionen pratade han sedan i 40 minuter om begreppet tabula rasa. Den här lektionen inträffade något år senare, och för ovanlighetens skull satt David och jag bredvid varandra, eftersom våra respektive normala bänkgrannar var frånvarande av någon anledning. Vi hade förmodligen pratat och skrattat lite högt när vi satte oss ned, så Enok började lektionen med att be David att läsa på sidan nånting »eftersom du tycks tycka om att prata.» David slog upp den angivna sidan, drog in andan för att börja läsa, men innan han hann börja sa Enok något i stil med »Jag kanske ska ge lite bakgrund…», och så började han prata. Så fort han gjorde en paus och sneglade åt vårt håll drog David efter andan igen, men utan resultat eftersom Enok lugnt fortsatte sin monolog. När skolklockan till slut ringde ut till rast hade David fortfarande inte läst ett ord…[3]

På raster och håltimmar spelade vi ofta bridge och en gång beslöt jag mig för att spela David ett spratt. Det var nämligen så att han hade oerhört svårt att dölja att han satt med bra kort, så jag preparerade en hand där jag gav honom en nio-korts hjärter. Medan han flämtande plockade upp hjärter efter hjärter till höger om mig räknade hans partner sina poäng utan att bry sig om partnerns uppenbara upphetsning, och efter att jag hade passat bjöd han med ganska likgiltig röst »en hjärter»; jag hade nämligen gett honom 14 honnörspoäng och fördelningen 4-3-3-3 med hjärter som enda bjudbara färg, och enligt det »system» vi spelade kunde han inte gärna bjuda något annat. Tyvärr var ingen kameraman i närheten vid det tillfället, men alla som någon gång sett en fågelholk borde kunna efterlikna Davids min då han hörde det budet.

Davids humor är en annan detalj jag kommer ihåg — på en mattelektion ämnade han rita en cirkel, men saknade lämpligt instrument för detta; han vände sig då till en bättre utrustad kamrat och sa hotfullt »passare!» med sin allra bästa gangsterröst. Jag kan också se honom framför mig vid ett tillfälle då han förvridit ansiktet, förmodligen för att likna en tupp eller höna, för att yttra de bekanta orden »sem-GOK!», med stor emfas på GOK[4]. David var, om jag minns rätt, stor beundrare av Monty Python-gänget och deras humor, och även om jag inte är säker på vem som kom på idén att byta ut diverse substantiv mot »pingvin» på ett vykort som jag fick från ett gäng klasskamrater som tågluffade i sydeuropa, så har jag alltid misstänkt att David hade minst ett finger med i spelet, förmodligen hela handen[5].

Att David hade en artistisk ådra märktes redan under den här perioden. Personligen är jag honom mycket tacksam för att han hjälpte mig genom att läsa en av Nils Ferlins mest kända dikter, »En valsmelodi», då jag höll ett föredrag om min favoritskald under en svensklektion[6]. Som specialarbete valde David att tillsammans med några likasinnade sätta upp en pjäs av den sedermera nobelprisbelönade författaren Dario Fo; jag minns inte så mycket av föreställningen, mer än att det var ett väldigt springande och hoppande i slutscenen, men att ingen trots detta trillade omkull.

David och jag tillhörde vid den här tiden samma schackklubb, Nyköpings ASK, och jag har naturligtvis en del minnen därifrån. Jag har dessutom sparat ett flertal protokoll från våra partier, och från början var min plan att visa något eller några av dem här. Efter att ha spelat genom några av dem har jag emellertid kommit till insikt om att jag gör David, mig själv och inte minst er läsare en stor tjänst genom att låta dessa protokoll ligga kvar på botten av den flyttkartong där jag hittade dem[7].

I stället tänkte jag visa några av Davids schackproblem. Han gjorde nämligen ett flertal sådana innan andra intressen så småningom tog över. Från en fackmässig synvinkel var hans problem ganska enkla, men det är ju inte så konstigt att det blir så i början; jag visade några av hans problem för Åke Hellström, en problemist som blev min klubbkamrat i Linköpings ASS, och han menade att David hade talang. Vad som kunde ha blivit om inte om kommit i vägen får vi tyvärr aldrig veta.

Hur som helst tänkte jag här nedan visa de sex av Davids problem som jag känner till har publicerats. Alla är relativt enkla, och många är så kallade miniatyrer, dvs har sju pjäser eller färre, vilket gör att de är lämpliga som lösningsobjekt. Lösningarna återges längst ned på sidan; alla utom en kan spelas igenom.

















Seriehjälpmatt i sex drag (2 lösn.)
Tidskrift för Schack 1977/9

»Seriehjälpmatt» betyder att svart först drar ett visst antal drag, i det här fallet sex, så att vit sedan kan sätta matt med ett enda drag.









Hjälpmatt i tre drag
Tidskrift för Schack 1979/3

I en hjälpmatt börjar normalt svart, varpå vit och svart drar omväxlande på normalt sätt — förutom, naturligtvis, att svart hjälper till allt vad hen orkar för att vit ska kunna sätta matt i angivet antal drag. Det här problemet visade sig vara bilösligt vid publiceringen i TfS, så jag har tagit mig friheten att korrigera det på ett, som jag tycker, naturligt sätt. Jag vill minnas att David någon gång sagt att han gjort det, och jag misstänker att det var ungefär så här han hade tänkt sig.









Matt i tre drag
Östgöta Correspondenten juni 1987

Det här är en personlig favorit — jag minns att David inte var nöjd med den här versionen, och på alla möjliga sätt försökte ersätta den svarta bondemassan med några vita pjäser, men hur det nu var lyckades jag alltid hitta en bilösning på hans försök. Såvitt jag vet är detta fortfarande den enda version av problemet som inte är bilöslig.









Matt i två drag
LASSmeddelande 1989/3









Matt i tre drag
LASSmeddelande 1990/1

Och nu till slut något som jag hoppas blir en överraskning — jag har, dagen till ära, komponerat ett problem! Så här ser det ut:









Hjälpmatt i 1.5 drag (Två lösningar)
Tillägnad David Aler, 60 år

Det där med 1.5 innebär att svart avstår sitt första drag — vit drar, sedan svart och så sätter vit matt. Som problem betraktat är det naturligtvis inte särskilt märkligt; dess eventuella värde ligger bokstavligen (!) i pjäsernas kollektiva utseende… Grattis, David!









Seriehjälpmatt i sex drag (2 lösn.)
Tidskrift för Schack 1977/9

Lösning 1: 1.d5 2. dxe4 3. e3 4. e2 5. e1S 6. Sg2 Sg3 matt
Lösning 2: 1. Kg2 2. Kf2 3. Ke3 4. Kxe4 5. Kd5 6. e4 Sf4 matt


Fotnoter:

  1. Det vill säga, förhållandet mellan antalet bloggor som möjligen var relevanta för länge sedan och antalet bloggor som är relevanta idag. []
  2. De övriga sporterna var badminton, handboll och volleyboll. I trean var vi i final i samtliga sporter, men vann ändå inte sammanlagt, eftersom T2D också var i final i samtliga grenar, och vann tre av dem. []
  3. Enok Salomonssons monologer var mer eller mindre legendariska, och kunde behandla det mesta, men de hade en stående punkt som han alltid återkom till — den hemska regimen i Sovjet i allmänhet, och Stalin i synnerhet. En snabb googling avslöjar att det på 50-talet fanns en missionär i Kenya vid namn Enok Salomonsson, och det skulle inte förvåna mig det minsta om det är samma person. []
  4. Dessa ord ingick i ett test av korttidsminnet som vi gjorde under en psykologilektion. Det är ett beklagligt faktum att dessa tio meningslösa stavelse-par är det som jag minns i särklass bäst från min gymnasietid. []
  5. Osäkerheten beror naturligtvis också på att vykortet undertecknades av »Pingvin, Pingvin, Pingvin och Pingvin»… []
  6. Orden »Ty jag är ganska mager om bena / tillika om armar och hals» har tyvärr aldrig varit särskilt applicerbara på min lekamen. []
  7. Det faktum att jag bor i ett trähus gör att jag inte vågar ta till vissa mer radikala behandlingsmetoder. []