Till minnet av Rolf Martens

För ett tag sedan gjordes ett upprop på facebook om minnen av Rolf Martens, en av de mest udda schackbegåvningar som vi haft i det här landet. Jag har inte spelat något parti mot honom, men träffat honom (åtminstone) två gånger, och han har gjort ett bestående intryck — det här är mitt bidrag till hans minne.

Det var en regnig söndag i mars,
och året var 1980.
Jag hade äntligen gjort mitt val,
men det var en fälla jag hade gått i…

Om du inte riktigt känner igen texten till andra versen av Anders F. Rönnbloms antikärnkraftsklassiker »Jag kysste henne våldsamt», så beror det på att för min personliga del var det en annan söndag än den 23:e[1] den månaden som innebar ett traumatiskt minne. Den 16:e hade LASS’ andralag nämligen förlorat sin bortamatch mot Lerums SK, och därmed också degraderats från schackets allsvenska div II västra; och som jag antytt i texten ovan var jag i högsta grad en av de skyldiga — jag hade gått i en öppningsfälla, inte en som förlorade direkt, men som gav mig ett synnerligen svårbemästrat försvar, som jag inte lyckades sköta på ett tillfredsställande sätt[2].

Som ett resultat av detta var det tre ganska molokna LASSare som satt på Göteborgs centralstation någon gång på eftermiddagen den 16:e mars 1980. Vi skulle alla ta oss hem på egen hand, eftersom vi bara hade en bilförare i laget, så några var tvungna att ta tåget. En av oss studerade dock i Göteborg, så han, Micke Carlsson, gjorde oss andra sällskap på en fika innan avresa. Tyvärr är mitt minne ganska grovmaskigt nuförtiden, så jag minns inte vem den tredje i sällskapet var, men gissar att det endera var Dick Pettersson, som jag tror just hade börjat plugga i Uppsala, eller Ove Nilsson, som möjligen just gjort detsamma i Lund.

När vi satt där som bäst och pokulerade kom det fram en man, som sa något i stil med: »Jag hörde att ni pratade om schack och kärnkraft; det är saker som intresserar mig också.» Han gav oss var sitt »informationsblad», och vi bytte säkert några ord, men jag minns inte vad vi pratade om — säkert berättade vi vad våra dystra miner berodde på. Detta var mitt första möte med Rolf Martens.

Jag ska inte säga så mycket om själva »Informationsbladet», som naturligtvis handlade om den kommande kärnkraftsomröstningen, mer än att han ansåg omröstningen vara ett försök att lägga ner kärnkraften, eftersom det enligt honom bara fanns tre nej-alternativ att välja mellan. Från yttranden i bladet kan man också se var han stod politiskt; han ansåg till exempel att SKP och KPML(r) med flera »är förrädarklickar mera skadliga än det mera öppet borgerliga ›vpk›.» Någon mer än jag som får vibbar av en viss scen i »Life of Brian»?

Mitt andra »möte» med Rolf Martens var även det en söndag; om solig eller ej minns jag inte, men eftersom månaden var juli kan man kanske gissa på att den var solig. Platsen var Norrköping, året var 1988, och då antar nog de flesta som var med på den tiden att det handlar om schack-SM; en korrekt gissning, med det lilla tillägget att det handlade om SM-blixten. Av okänd anledning, förmodligen på grund av att jag råkade hamna i en förgrupp där alla utom en var ännu sämre än jag hade jag kvalificerat mig till B-finalen; resultatet i denna är dock inte särskilt uppbyggligt — det får mitt spel i Lerum åtta år tidigare att verka högst presentabelt. Man hade, om jag minns rätt, placerat A- och B-finalerna i samma »hage», så när jag reste mig efter en av mina många kallduschar fick jag se avslutningen på ett parti i A-gruppen; och den ställning jag beskådade var denna:









Martens – Sandström
Vit vid draget

Ponera att du sitter bakom de vita pjäserna i ovanstående ställning, och säg att en snabb blick på klockan visar att du har två tornursstreck kvar av betänketiden[3], vad skulle du göra? Jag kan tänka mig att det finns en del som skulle kunna tänka sig att ge upp — svarts h-bonde ser ju ut att avgöra helt på egen hand. Men Martens hyste uppenbarligen inga sådana planer; han spelade vidare, tvingade Sandström till knepiga beslut, och efter en sandströmsk miss uppstod en jämn ställning, som Martens efter ömsesidiga missar i ruggig tidsnöd till och med lyckades vinna.

Jag var synnerligen imponerad, och som jag vid denna tid var en av två schackkrönikörer på Östgöta Correspondenten, gemenligen kallad Corren — den andre var Pavel Lacko — passade jag på att ta upp Martens mirakulösa räddning i min nästa krönika; det är på så sätt jag med någon trovärdighet kan återge ställningen ovan. Det slumpade sig emellertid så, att detta blev mitt allra sista bidrag i sagda publikation. För att förstå varför måste man veta dels att »avtalet» med Corren innebar att krönikorna, tillsammans med bridgekrönika, korsord och annat kulturellt högstående material samlades i en lördagsbilaga vid namn »Regnbågen», som trycktes i förväg, och därför hade vi en deadline klockan 10:00 på tisdag morgon; och dels bör man åtminstone ha en aning om min tendens att explodera om jag känner mig orättvist behandlad. Under våren hade Corren utan synbar anledning lyft bort vår krönika från sin ordinarie plats några gånger[4], och placerat den på någon undanskymd plats bland nyheter från metropoler som Slaka, Kisa och Rimforsa. Åtminstone en gång hade följande scenario inträffat: måndag kväll strax innan sänggåendet inser jag att det är min tur att leverera en krönika till Corren, kämpar ihop den på några timmar, sover någon timma, cyklar upp till jobbet för att skriva ut den, åker tillbaka ner till Corren för att lämna in den[5], och sedan tillbaka till jobbet igen — och sedan kommer krönikan inte in förrän mitten på veckan därefter. Krönikan med det martenska miraklet publicerades en fredag, sex dagar efter sitt »normala» publiceringsdatum. Det var den s.k. droppen — jag skrev ett ilsket brev till Corren där jag bad dem i relativt vänliga ordalag att dra till kryddrikare breddgrader, och därmed slutade min bana som schackkrönikör[6]. Pavel, som fick läsa mitt missiv innan jag skickade iväg det, påstod att jag endera skulle bli föreslagen som ny chefredaktör eller åtalas för ärekränkning — själv trodde jag väl mer på att det skulle placeras i »runda arkivet», efter att möjligen ha förorsakat ett höjt ögonbryn någonstans. Allt talar för att min gissning låg närmare verkligheten.

Nu borde jag naturligtvis berätta hur Martens lyckades tråckla sig ur denna hopplösa ställning — men min ordblandare är förseglad. Axel Smith håller just nu på att lägga sista handen vid en bok om Martens, och han har lovat att ställningen ovan, och det påföljande miraklet, kommer att figurera på en framträdande plats. För att inte »stjäla hans dunder», som en anglikan skulle uttrycka det, har jag lovat att inte avslöja partifortsättningen innan boken publicerats. Något publiceringsdatum är, såvitt jag förstår, inte fastställt än, men man siktar på någon gång under våren. Jag hoppas mina glimtar av denne enigmatiske person gjort er nyfiken inte bara på mirakelräddningen ovan, utan på denne fascinerande personlighet överhuvudtaget — att rädda hans minne från glömskan är förvisso ett lovvärt initiativ.

Till slut vill jag göra ett försök att beskriva den bild jag har av Martens; en bild som mitt inre kameraöga knäppte i det ögonblick då Ludvig Sandström sträckte fram handen för att ge upp partiet ovan. Tyvärr var teckning mitt allra sämsta skolämne, till och med sämre än musik, så jag kan inte beskriva scenen med annat än ord[7]. Det första som måste påpekas är att alla associationer som det sista stycket i den första avdelningen kan ge upphov till måste bort; om du tack vare Martens’ kommentarer om sina »kamrater» på vänsterkanten tänker dig en misstänksam, mörk figur i slokhatt och slängkappa som springer omkring och kastar bomber och sticker dolkar i ryggen på folk — det finns absolut inget av det i det leende som min inre bild av Martens uppvisar. Leendet har inte heller något spår av skadeglädje; det är en ljus och ren glädje. Jag ser en kämpe med blanka vapen, en forskare, en sökare.

Så vill jag minnas Rolf Martens.


Fotnoter:

  1. Omröstningen om kärnkraften hölls den 23 mars 1980, vilket också var undertiteln till AFRs låt. []
  2. Om det verkligen var en regnig dag minns jag naturligtvis inte, men det känns som om det åtminstone inte kan vara vackert väder en sådan dag — jag minns snarare ett slags »sjätte-november-känsla»… []
  3. Jag minns inte exakt hur tiderna var, men ingen av spelarna hade några oceaner av tid att ösa ur. []
  4. Såvitt jag kan minnas var det inget som enbart drabbade oss; bridgekrönikan råkade ut för samma behandling. []
  5. Det här var alltså innan internet var uppfunnet. Att använda skrivare som jag gjorde var high-tech; skrivmaskin var standardinstrumentet för journalister och krönikörer. []
  6. Det vill säga, den arvoderade delen av den — jag har ju trots allt skrivit en del om schack sedan dess. []
  7. Jag fick en tvåa i teckning i 9:an; jag tolkar det faktum att jag inte fick en etta som att en version av det gamla ordstävet »bättre att tiga och tas för en idiot än att tala och undanröja varje tvivel» har en motsvarighet även inom teckningsämnet. []

Searle och det kinesiska rummet

Under gårdagen blev den läsvärda delen av bloggosfären översvämmad av kommentarer om John Searles berömda kinesiska rum; Olle Häggström förklarade kortfattat varför Searle har fel, och Ulf Danielsson förklarade nästan lika kortfattat varför Searle har rätt. Eftersom jag tror att båda två har fel — jag anser nämligen att Searle har både rätt och fel — så tänkte jag kasta mig in i debatten för att om möjligt komplicera saken ytterligare[1].

Låt mig börja med att länka till några trevliga källor som finns tillgängliga på nätet: dels John Searles föreläsningar (»Reith lectures») 1984 på temat Minds, Brains and Science (de finns också transkriberade; se till exempel denna sida för en utskrift av det andra programmet, där han för första gången, såvitt jag förstår, berättar om det kinesiska rummet), och dels ett program ur den makalösa brittiska radioserien »In Our Time» om AI från 1999 där Searle ånyo diskuterar sin syn på AI[2]. Det var dock inte genom dessa jag först kom i kontakt med Searles argument; det var i antologin The Mind’s I med Douglas Hofstadter och Daniel Dennett som redaktörer och kommentatorer[3].

Som den försiktige general jag är måste jag slänga in en brasklapp, eller två, redan från början. Det argument jag står i begrepp att beskriva är, i mina ögon, så självklart att jag har svårt att tänka mig att ingen framfört det tidigare. Varken i Häggströms, Danielssons eller Searles skriverier (och praterier) som jag länkar till ovan har jag sett minsta antydan till att »min» invändning publicerats; min erfarenhet säger mig att det förmodligen beror på att jag missat något fundamentalt någonstans…

flour1_1

Låt mig börja med att citera ett stycke av Searle från uppsatsen i The Mind’s I:

I see no reason in principle why we couldn’t give a machine the capacity to understand English or Chinese, since in an important sense our bodies with our brains are precisely such machines. But I do see very strong arguments for saying that we could not give such a thing to a machine where the operation of the machine is defined solely in terms of computational processes over formally defined elements; that is, where the operation of the machine is defined as an instantiation of a computer program. It is not because I am the instantiation of a computer program that I am able to understand English and have other forms of intentionality (I am, I suppose, the instantiation of any number of computer programs), but as far as we know it is because I am a certain sort of organism with a certain biological (i.e., chemical and physical) structure, and this structure, under certain conditions, is causally capable of producing perception, action, understanding, learning, and other intentional phenomena. And part of the point of the present argument is that only something that had those causal powers could have that intentionality.

Notera skillnaden mellan de två första meningarna; Searle skiljer här mellan två olika former av maskiner, och min magkänsla[4] säger mig att hans argument här är korrekt, men ointressant — ingen maskin kan med ren symbolmanipulation, utan semantisk kunskap om symbolernas betydelse, »förstå» ett budskap.

För att se var han trampar fel citerar jag några rader ur hans Reith-föreläsning:

The whole point of the parable of the Chinese room is to remind us of a fact that we knew all along. Understanding a language, or, indeed, having mental states at all, involves more than having just formal symbols. It involves having an interpretation, or a meaning attached to those symbols. And a digital computer, as defined, cannot have more than just formal symbols because the operation of the computer, as I said earlier, can only be defined in terms of its ability to implement programs. And these programs are purely formally specifiable—that is, they have no semantic content.

Här, menar jag, avslöjar Searle var han tänker fel. Men för att förklara vad jag menar måste jag först införa ett par begrepp som jag definierade i en blogga om intelligens som eventuellt kommer att bli publicerad vilket sekel som helst nu. Med »externiserad kunskap» menar jag sådant som man lika gärna kan läsa sig till i en bok, eller få berättat för sig; och med »interniserad kunskap» sådan kunskap som är förvärvad för att utföra en viss uppgift bättre. Ett annat sätt att uttrycka det är att »externiserad kunskap» är fakta, data, medan »interniserad kunskap» är kunskap om fakta/data — metafakta, metadata. För att ta som exempel en schackspelare så är påståenden av typen »på 1.e4 spelar jag 1…c6[5]» externiserad kunskap, medan påståenden i stil med »den här typen av drag brukar vara bra i den här typen av ställningar[6]» avgjort hör till den interniserade kunskapen. Jag vill inte påstå att det är lätt att göra åtskillnad mellan dessa begrepp, i synnerhet inte när man kommer till datorprogram och AI, men tror ändå att de kan göra nytta.

Om jag förstått Searle rätt menar han, om jag skriver om hans påstående ovan, att datorer bara kan hantera externiserad kunskap, inte interniserad. Det tror jag är ett misstag, och det enklaste sättet att visa det är att ta ett par exempel där det kinesiska rummet bryter ihop.

Första exemplet är om den fråga som matas in till kinesrumsoperatören[7] är »squoggle squiggle»[8], vilket vi antar betyder »Vad är klockan?». För att lämna ett korrekt svar leds operatören av sin externiserade kunskap att konsultera verkligheten i form av en klocka. Om vi antar att hen har normala förståndsgåvor har hen nu lärt sig ett stycke kinesiska[9]; enligt min terminologi har operatören ökat sin interniserade kunskap.

Nästa exempel på en fråga med liknande problem är »Är pizzorna på pizzerian på andra sidan gatan goda?». Även här tvingas operatören ha kontakt med verkligheten för att kunna lämna ett korrekt svar, och i det här fallet måste hen ta ställning till flera delproblem; ett minimum torde vara »Vilken pizzeria handlar det om?», »Vad gillar frågaren för typ av pizza?» och »Kommer frågaren att gilla de pizzor som sagda pizzeria levererar?».

Ett sista exempel: frågan »Är kinesen på andra sidan gatan bra?» visar inte bara på verklighetens betydelse utan även på kontextens — om samtalet, till exempel, handlat om pizzerior så är det rimligt att tolka »kinesen» som »kinesrestaurangen» och »bra» som »serverar god mat»; å andra sidan, om samtalet handlat om fru Jönsson i våningen ovanför som just åkt till sjukhuset, så kan det vara rimligt att anta »kinesen» handlar om en person som just kommit tillbaka från detta ställe, och »bra» om huruvida denne tillfrisknat.[10].

En slutsats jag tycker man kan dra av ovanstående exempel är att Searle har rätt i att ren symbolhantering inte kan resultera i »förståelse»; problemet är bara att det är en ganska liten del av de frågor som ett kinesiskt rum kan förväntas hantera i ett någorlunda realistiskt exempel. Tid, rum, värderingar och samtalets kontext; det gemensamma för dessa typer av frågor är att de inte kan hanteras med rent symbolmanipulerande metoder, utan kräver bearbetning av och/eller referens till verkligheten. Eller i termer av interniserad kunskap — varje växelverkan med verkligheten kräver tillgång till interniserad kunskap, kunskap om processen att förvandla kinesiska skrivtecken till andra kinesiska skrivtecken, och varje sådan växelverkan resulterar i en ändring i den interniserade kunskapen. För att ta en nollställd operatör och mitt första exempel — innan frågan består dennes interniserade kunskap av hur man söker i en stor manual, när frågan processats har den ökats med insikten att »squoggle squiggle» förmodligen har något med tiden att göra; förändringen av den interniserade kunskapen är, menar jag, en förändring i förståelse.

Däremot tror jag att han misstar sig på att en dator inte kan hantera mer än formella symboler. Låt oss försöka skapa ett liknande scenario genom att anta att vi har ett datorprogram, P(t1), som simulerar det kinesiska rummet[11], och att det har en bit kod som i något slags pseudokod ser ut så här:

if (input != KnownWords) then
  return LookItUpInBigInstuctionManual()
endif

Nu låter vi någon mata in frågan »squoggle squiggle», programmet utför LookItUpInBigInstuctionManual(), inser att koden kan förbättras, och modifierar det citerade stället till

if ((input == "squoggle squiggle") and LanguageSeemsRegular) then
  return SystemClock()
else
  return LookItUpInBigInstuctionManual()
endif

Vi har nu ett nytt program, P(t2), som har interniserat en liten bit som tidigare var externiserad. Det kanske inte verkar vara ett särskilt stort framsteg, men det beror på det tämligen artificiella exemplet; i verkligheten finns det naturligtvis ingen bamsig manual för hur man ska agera i alla lägen[12]. Vad jag velat visa är hur kontakten med verkligheten gjort att programmet modifierats så att det inte refererar till en formell symbolmanipulation utan direkt till den modell av verkligheten som programmet använder; man kan fortsätta tankeexperimentet genom att byta ut fler och fler uppslagningar mot direkta referenser till modellen, och när flertalet uppslagningar, i extremfallet alla, ersatts av direktreferenser torde det vara rimligt att säga att datorn »förstår» kinesiska, precis som kinesrumsoperatören förstår kinesiska då hen skapat sig en bild av hur olika varianter av »squiggle» och »squoggle» relaterar till verkligheten. När allt kommer kring är det ju ungefär så vi lär oss språk; vi klarar hjälpligt de vanligaste orden, men måste ibland slå upp egendomliga ord som någon behagar använda, som till exempel kökkenmödding[13].

flour1_1

Min argumentation kan sammanfattas i tre punkter:

  1. Searle har rätt då han hävdar att ett tillståndslöst och icke-självmodifierande datorprogram inte »förstår» de symboler de hanterar.
  2. Searle har fel då han hävdar att ett datorprogram som kan modifiera sitt inre tillstånd eller modifiera sin egen kod inte kan »förstå» symbolerna.
  3. Den semantiska förståelse som Searle hävdar datorer inte kan ha kommer från de situationer då frågor refererar till »verkligheten»; om sådana frågor utesluts från kinesiska rummet blir tankeexperimentet ointressant från en AI-synvinkel.

Till slut några kommentarer som jag inte lyckats passa in någon annanstans:

Lägg märke till asymmetrin mellan de två första punkterna i min sammanfattning ovan! Jag tror mig inte ha visat att en dator »förstår» de tecken den manipulerar[14], utan »bara» att Searles försök att visa att de inte kan förstå bryter ihop vid kontakten mellan symboler och verklighet. Här menar jag att det kinesiska rummet tvärtom visar hur den påtvingade kontakten med verkligheten skapar interniserad kunskap; huruvida det går att direkt överföra exemplet rakt av till ett datorprogram är mer osäkert. I själva verket misstänker jag att det krävs ytterligare ett flertal genombrott både inom neurovetenskapen och inom informationstekniken innan en maskin kan »förstå», i en någorlunda mänsklig mening av ordet[15].

Mitt argument har, såvitt jag förstår, inte på något avgörande sätt påverkat Searles tankar om »intensionalitet». I det citerade stycket ovan skriver han visserligen att »something that had those causal powers could have that intentionality», och jag har möjligen underminerat den del av hans argument som hävdar att ett datorprogram inte kan ha vissa av dessa »causal powers». Men hela hans resonemang bygger, såvitt jag förstår, på ett i grunden sunt antagande att »intelligens» inte betyder någonting överhuvudtaget utan möjligheter att ha viss kontroll över sin existens, och kunna påverka sin omgivning. Antagandet att en AI måste vara en del av en självunderhållande organism som interagerar med verkligheten är, som man kanske kan utläsa ur mitt argument ovan, i själva verket en grundpelare i mina tankar om AI[16].

Är det någon skillnad mellan ett datorprogram som kan anta olika tillstånd och ett som kan modifiera sin egen kod med avseende på deras respektive möjlighet att förändra sitt beteende? Jag tror inte det. Spontant kanske det tycks som att ett självmodifierande program har en högre grad av frihet än en tillståndsmaskin; men om man ger det senare tillgång till Turings bibliotek, så kan jag inte se någon fundamental skillnad[17]. Som en metafor för hur förståelse uppkommer tycker jag dock att ett självmodifierande program är klart bättre.


Fotnoter:

  1. Man kan ju naturligtvis i stället hävda att både Häggström och Danielsson har rätt, men frestelsen att försöka golva tre välrenommerade och välpublicerade professorer med en smäll blev för stark; ett sådant påstående är dessutom föga i samklang med det konfrontativa debattklimat som tycks råda i media för ögonblicket. []
  2. Båda programmen finns åtkomliga som podradioprogram på iTunes. []
  3. En av dessa böcker jag köpte redan på 80-talet som sedan blev stående som dammsamlare; till skillnad från 99% av dem har jag dock faktiskt läst den nu. []
  4. Ordet »magkänsla» är valt synnerligen medvetet. []
  5. I själva verket spelar jag ju 1…e6 numera, men det vill jag inte avslöja hur som helst. []
  6. Enligt en vis man är det ofta så stormästare förklarar sina drag. []
  7. Ännu ett av mina desperata försök att bli citerad i SAOB. []
  8. Uttrycket är inte skapat på måfå; det är härlett från Searles egna beskrivning av kinesiska skrivtecken. []
  9. Här måste man anta att språket och verkligheten är någorlunda välstrukturerade, och till exempel saknar färger som grue och bleen. Men även om den kinesiska frågan, och motsvarande svar från operatörens manual, är kodade genom något slags chiffer förändrar det inte informationen som sådan; det bara komplicerar tolkningen av den. []
  10. Åkej; jag medger att det är ett ganska skruvat exempel, men ni vet vad jag menar. []
  11. Jag undrar om någon har skapat ett tankeexperiment med en simulering av ett annat tankeexperiment förut? []
  12. Utom »Farfars praktiska råd», förstås. []
  13. Ett medeltida ord för att beskriva tillståndet på mitt skrivbord. []
  14. Det skulle till att börja med kräva att jag förstår vad »förstår» innebär, vilket jag avgjort inte gör, trots att (eller möjligen på grund av) att jag läst Mats Furbergs lilla bok »Verstehen och förstå»; det jag minns från den boken är att filosofer, i synnerhet Heidegger, inte heller förstår begreppet »förstå». []
  15. Som Olle Häggström antyder i sitt senaste inlägg är det mycket möjligt att det i stället är en »AI-förståelse» vi borde beakta, och jag håller helt med. []
  16. Ett kraftfullt argument emot tanken på att en AI en gång skulle överta kontrollen över en stormakt, eller hela världen, är att de ledare som tagit sig fram till en maktposition sällan gjort detta i kraft av sin överlägsna intelligens; här delar jag fullt ut Ulf Danielssons avslutande dystopiska tankar om »gammaldags dumhet». []
  17. Det senare kräver förmodligen en större hårddisk, dock. []

Kasparov – Deep Blue, en gång till

De senaste dagarna har jag ägnat större delen av min tid åt att svära åt trilskande kylskåp, dito datorprogram[1] och vädret, men på lediga stunder har jag, på anmodan av Olle Häggström, läst Daniel Dennetts nyutkomna bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking; en mycket trevlig och tänkvärd bok, även om mitt omdöme nog inte blir lika översvallande som Olles.

Det som drar ner betyget lite i mina ögon är dels att vissa »nyckelpumpar» behandlas lite styvmoderligt, som till exempel Searles berömda kinesiska rum, och dels att hans beskrivningar av några begrepp som jag anser mig ha viss koll på, jag tänker i första hand på datorer och schack, är naiva, på gränsen till okunniga. Intressant nog kan jag inte påstå att detta skulle påverka hans slutsatser; om jag inte missat något allvarligt i hastigheten så kan hans framställning beskrivas med en parafras på A:lfr-d V:stl-nds berömda ord — »…vad fel du tänkt, fast det var rätt».

Låt mig ta ett exempel där Dennett är ute och cyklar på hal is:

Who beat Garry Kasparov, the reigning World Chess Champion? Not Murray Campbell or any members of his IBM team. Deep Blue beat Kasparov. Deep Blue designs better chess games than any of them can design. None of them can author a winning game against Kasparov.

Tre uppenbara fel och två högst tveksamma påståenden i fyra meningar — inte illa! Ett av felen är av »messerschmitt-typ» — Deep Blue skapar inga schackpartier alls nuförtiden eftersom projektet skrotades några månader efter matchen. Den sista meningen är elak mot Benjamin och Illescas, som båda tillhörde IBM-teamet[2]; jag är övertygad om att båda skulle kunna vinna mot Kasparov om han vore vänlig nog att göra ett sådant nybörjarfel som han gjorde i sjätte partiet. Att Deep Blue skulle »skapa bättre schackpartier» än Illescas eller Benjamin är också fel, men det kräver lite mer bakgrund för att visa; kort uttryckt gör Dennett felet att sätta likhetstecken mellan en generell egenskap och samma egenskap under vissa speciella förhållanden. Det enda faktum där han har rätt är att resultatet i tvekampen mellan Team IBM och Kasparov var 3½–2½ till IBMs fördel, men att av detta dra slutsatsen att ”Deep Blue beat Kasparov” är inte bara naivt utan också vilseledande.[3]

Det uppenbara uteslutningen[4] i Dennetts framställning är den »mänskliga faktorn»; en stor, och i det här fallet avgörande, skillnad mellan en mänsklig och maskinell spelare är att den mänskliga kan påverkas av yttre faktorer, medan en dator, så länge som spänningsnivån och strömförsörjningen är den rätta, inte påverkas det minsta. Med andra ord, att Team IBM vann tävlingen betyder bara att Team IBM vann tävlingen, inte att Deep Blue var en bättre schackspelare än Kasparov.

Det finns många konspirationsteorier om att IBM fuskade — Kasparov lär fortfarande vara övertygad om det — men låt oss skippa dem; för den som vill ägna sig åt sådant finns en film, Game over, som enligt uppgift lär antyda både det ena och det andra. Men det räcker med att betrakta de uppgifter som gruppmedlemmarna själva låtit publicera för att man ska inse att IBM inte sparade på utgifterna för att försöka åstadkomma en seger för Deep Blue[5]. I en intervju i New in Chess 2009/5 berättar till exempel Illescas att de programmerade in fördröjningar i spelöppningsbiblioteket för att göra Kasparov osäker på om programmet var kvar i sin databas eller hade börjat »tänka» på egen hand; ett förfarande som i mina ögon är på gränsen till det etiskt försvarbara. Men Illescas tar också upp en incident, en »anekdot» kallar han det, där man klampade över den gränsen med god marginal:

One day I said, Kasparov speaks to Dokhoian after the games. I would like to know what they say. Can we change the security guard, and replace him with someone that speaks Russian? The next day they changed the guy, so I knew what they spoke about after the game.

En tredje detalj som Illescas nämner är att han och Benjamin samma morgon som sista partiet spelades ändrade spelöppningsdatabasen, så att 8. Sxe6! var det enda möjliga draget för Deep Blue i den variant som skulle komma att spelas senare under dagen. Detta var fullt tillåtet under de regler som gällde för matchserien, men det är inte så konstigt om Kasparov reagerade ganska surt på Illescas’ avslöjanden, och misstänkte någon form av fusk.

Låt oss titta lite snabbt på matchens två nyckelställningar:









Deep Blue – Kasparov
Svart vid draget

I den här ställningen i det andra partiet gav Kasparov upp; Deep Blue hade spelat ett fint positionellt parti, och Kasparov var uppenbarligen psykologiskt knäckt. Hur ska man annars förklara att han inte upptäckte att Deep Blue med sitt näst senaste drag (44.Kf1??) gjort en dundergroda som tillät Kasparov att slippa undan med en remi; i stället för 45… uppgivet??? hade 45… De3! lett till remi vid bästa spel (se till exempel New in Chess 1997/3 för utförliga analyser).









Deep Blue – Kasparov
Vit vid draget

Den ovan omtalade ställningen där Benjamin/Illescas med sin ändring i databasen tvingade Deep Blue att spela det vinnande 8.Sxe6!. Att det draget vann var välkänt även på den tiden, och hade varit så i drygt tio år[6]. Jag satt, som väl de flesta schackspelare som hade internet vid den tiden, framför datorn, och jag förstod absolut ingenting när Kasparov spelade 7… h6??. Att en spelare som Kasparov gör en sådan chansning, med så mycket på spel, tyder på en monumental kollaps, med betoning på »mental». Det första en schacklig nybörjare får sig itutat är att man aldrig ska göra ett drag och hoppas att motståndaren inte hittar det bästa draget; här bröt alltså världmästaren mot denna elementära regel.

Eftersom detta var de två partier som Deep Blue vann borde det vara dem som Dennett baserar sitt påstående om Deep Blues förmåga att »designa schackpartier» på. Ett parti där motståndaren gav upp i en remiställning, och ett parti vunnet redan i spelöppningsdatabasen — inte mycket till evidens, om ni frågar mig. Att IBM, Deep Blue och Kasparov själv med gemensamma krafter lyckades knäcka Kasparov är däremot helt uppenbart.

Om man vill peka på en match där en dator klart visade sin överlägsenhet gentemot en mänsklig motståndare så är matchen mellan Hydra och Michael Adams åtta år senare ett lämpligare val — visserligen var inte Michael Adams världsmästare, men det sätt engelsmannen, som då ansågs vara bland de tio bästa spelarna i världen, blev utspelad på gjorde att intresset för matcher mellan datorer och människor i stort sett upphörde; Adams skrapade ihop en enda ynka remi på sex partier.

Men än har inte, mig veterligen, någon dator visat att den är överlägsen människan i korrschack, dvs då spelarna har några dagar på sig för varje drag. I denna tävlingsform är tidspressen minimerad, och en jämförelse mellan människors och maskiners förmåga att »designa schackpartier» utan alltför många störande psykologiska faktorer kan göras. Det finns naturligtvis skillnader i själva tankeprocessen mellan närschack och korrschack, men det handlar mest om att den tidspress som är så besvärande i närschack gör att skicklighet i att snabbt se vilka drag som är de kritiska i en ställning är oerhört viktig; vi klåpare kan räkna på en variant i tio minuter och först då inse att motståndaren har ett jättehot i drag två som förstör allting. Som en vis man brukar uttrycka det: »Korrschack är spelet för oss som har rätt i andra försöket»…

Några månader innan matchen mot Adams spelade Hydra en minimatch om två korrpartier mot en stark korrspelare, Arno Nickel[7], som slutade med en ganska enkel seger för Nickel, han vann båda partierna. Den version av Hydra som spelade mot Adams var dock vassare, både hårdvaru- och mjukvarumässigt, och planen var att Nickel skulle spela ytterligare två partier mot denna förbättrade version. Det första av dem slutade remi, men jag har inte lyckats hitta några uppgifter om det andra; jag har ett svagt minne av att det också slutade remi, men det faktum att jag inte kan hitta minsta spår av detta parti på nätet tyder på att mitt minne återigen försökt spela mig ett spratt, och att detta fjärde parti aldrig spelades.

Så här skrev Chrilly Donninger, Hydras skapare och programmerare, efter det tredje partiet:

I think in general strong Correspondence GMs like Arno Nickel are still better. But we do our best to catch up. I have made the evaluation aggressive to increase the tactical complications. This works quite well in tournaments but not in correspondence chess.

Sedan Hydra-projektet gick i graven så finns det, vad jag vet, inga lämpliga kandidater för en korrmatch mellan en superduperschackdator och en stark korrspelare med en vaniljdator som stöd. Jag tror dock att en korr-GM fortfarande skulle klara sig bra i en sådan hypotetisk drabbning, men jag väntar med argumentationen till en annan gång. Men jag hoppas att jag visat varför Dennetts påstående »Deep Blue designs better chess games than any of them can design» är fel — i blixt är det självklart, i normala närpartier mycket sannolikt, men i korrpartier skulle det blivit mycket jämnare, och om Illescas eller Benjamin lärt sig korrhantverket[8] och fått spela en korrmatch mot Deep Blue skulle jag satsat mina pengar på den mänsklige spelaren.

Så Dennett har alltså fel om i stort sett allt rörande matchen Kasparov – Deep Blue — hur lyder då den slutsats han drar och hur kan den vara rätt, trots detta? Dennetts slutsats är att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt lika. Jag jobbar just nu med en motsträvig text där jag ämnar visa att de båda kontrahenternas »tankeprocesser» är fundamentalt olika. Min argumentation för detta, och min förklaring till varför både Dennett och jag kan ha rätt samtidigt sparar jag till detta epos.


Fotnoter:

  1. Opera, den webbläsare jag använt i tiotalet år, slutade plötsligt att acceptera »target=”_blank”», och öppnade alltså inga nya fönster. När jag hittade den flagga i config-filen som fixade det visade det sig att den nya sidan numera öppnades i bakgrunden, vilket ställde till med ett eller annat missöde. När jag efter någon veckas sporadiska googlingar äntligen lyckades hitta den magiska kombination av nyckelord som ledde fram till en lösning så löd denna: Om du har »Block Unwanted Pop-ups» markerad, markera tillfälligt »Open All Pop-ups» och markera sedan »Block Unwanted Pop-ups» igen. Det fungerade; plötsligt öppnades de nya sidorna som vanligt. Självklart; varför tänkte jag inte på det? (Ja, jag är ironisk. Och bitter.) []
  2. En kort not om Joel Benjamin och Miguel Illescas Cordoba för icke-schackspelare — båda tillhörde världseliten vid den här tiden, kanske inte skiktet allra närmast under Kasparov, men skiktet därunder. []
  3. Vill man leka messerschmitt finns det, tror jag, ett fel till; Murray Campbell var programmerare och den som satt framför skärmen då partierna spelades, men ledaren för IBM-delegationen hette C.J. Tan (eller möjligen Tang; New in Chess verkar inte riktigt kunna bestämma sig). []
  4. I Intuition Pumps and Other Tools for Thinking kallar Dennett ett sådant förfarande för Occam’s broom. []
  5. Det kanske fanns en anledning — jag har sett någon uppgift på nätet om att IBMs börsvärde steg med omkring 3 miljarder dollar som en följd av Deep Blues matcher mot Kasparov; jag är helt okunnig i ekonomiska angelägenheter, så jag kan inte bedöma siffrans riktighet, men det låter som en summa som det inte vore helt fel att ha i fickan. []
  6. I B-finalen av Schack-SM i blixt 1988, den sämsta schackturnering jag någonsin gjort, råkade jag själv ut för ett liknande missöde. []
  7. På Nickels meritlista finns en femteplats i en VM-final (där han bland annat besegrade den slutlige vinnaren, Joop van Oosterom) och en remi som svart mot en svensk bloggare som inte kan bestämma sig för om han önskar vara anonym eller ej. []
  8. Som samme vise man som yttrade sig tidigare i texten plägar säga: »Korrschack är ingen sport; det är en livsstil!» []

Korta sågningar

För några dagar publicerade Olle Häggström ett inlägg om »sågningar», dvs recensioner som i väl valda ordalag berättar hur usel en bok är — och ofta brukar bokens författare, hens umgänge och hela genrer få sig en överhalning på samma gång (se till exempel Magnus Erikssons analys av Sjövall/Wahlöös deckarserie). Inlägget påminde mig om att jag någon gång tänkt berätta om en kuriös företeelse i schackvärlden som kanske kan kallas »korta sågningar», där recencenten föresatt sig att i så få ord som möjligt uttrycka det som de mer mångordiga kan ägna en tidskriftssida, eller en understreckare, åt. Jag återkommer strax till detta fenomen.

Innan dess tänkte jag redovisa min egen recensionsverksamhet, och försvara mig mot eventuella anklagelser om att vara för snäll. Nu är det visserligen så att jag i stort sett undvikit att plocka fram motorsågen[1], men jag vill påstå att det är en följd av att jag rört mig i en väl avgränsad del av bokmarknaden, den som producerar material om och kring schackspelet. Jag vill minnas att jag diskuterade frågan med Pavel Lacko[2] vid något tillfälle, och vi kom fram till att det krävdes ganska mycket innan man kunde helt såga en schackbok; de som försökt sig på att skriva en schackbok gjorde det oftast för att de var kunniga och intresserade av ämnet, och inte primärt för att tjäna pengar; schack är ett så smalt område att upplagorna inte blir särskilt stora. Det finns naturligtvis undantag, men de är ganska få; om man undviker böcker av Raymond Keane, Eric Schiller och HC Opfermann så har man klarat de flesta blindskären.

Inte heller i den här bloggen lär det bli några sågningar, av den enkla anledningen att jag bara köper och läser det jag gillar. Råkar jag av misstag köpa något jag inte gillar, är sannolikheten minimal att jag läser ut boken ifråga. Ett exempel på detta är en bok jag köpte i våras, »The science delusion» av Rupert Sheldrake; ett bokmärke indikerar att jag läst de tre första kapitlen, och det kommer förmodligen att dröja innan jag fortsätter[3]. Visserligen kan jag hålla med Sheldrake om att man för att göra nya upptäkter måste ta större risker i sin forskning, men att, som han tycks förespråka, föra över stora resurser till forskning inom diverse parapsykologiska avkrokar känns inte som rätt väg framåt; för att ta ett exempel i högen som jag råkade ha aktuellt menar Sheldrake att man bör forska på hur indiska gurus, till exempel Prahlad Jani, kan leva helt utan att äta och dricka. Sanal Edamaruku, den indiske skeptikern som råkat i luven på fler än en religiös företrädare i Indien, har inte några högre tankar om de idéerna.

milescrapKorta sågningar, var det ja. Den första står Tony Miles för i Kingpin 29, 1998, och den återges i sin helhet här till höger. Två ord; man skulle kunna tycka att det vore ett svårslagbart rekord, men det har faktiskt kortats av betydligt, två gånger till och med, dock inte utan viss hjälp av boken själv.

fischerrandomI Kaissiber nummer 20 (2005) recencerade Stefan Bücker en bok med ett enda engelskt ord, två bokstäver; även denna prestation återfinns till höger.

Men faktum är att detta räcker bara till en andraplats; redan ett par månader tidigare, närmare bestämt den 29 november 2004, hade Edward Winter i sina »Chess Notes» publicerat en recension helt utan ord (No 3480). Osvuret är naturligtvis bäst, men jag skulle bli förvånad om man kan korta ner en recension ytterligare på ett meningsfullt sätt.

Nu kan man visserligen protestera att det är svårt att nyansera sin kritik med så få ord, vilket naturligtvis är korrekt. Man kan också hävda att Bücker, vars stora intresse här i livet är spelöppningsteori, är sällsynt illa lämpad att recensera en bok om en schackvariant vars syfte är att eliminera behovet av spelöppningsteori, och att Winters exceptionella akribi för schackhistoriska detaljer gör honom olämplig som recencent av en bok vars syfte är att ge tips åt den praktiske spelaren. Och man kan inte helt undvika misstanken att båda tagit tillfället i akt att utnyttja det upplagda läget för en välavvägd smash.


Fotnoter:

  1. Det finns möjligen ett undantag, min bedömning av Rippergers CD om Nimzoindiskt. Å andra sidan kan även den beskyllas för att vara för snäll, emedan jag inte explicit påpekade att även spelare med ranking under 1300 hade föga att lära sig av verket ifråga. Mitt försvar baserar sig till viss del på det faktum att spelare under 1300 faktiskt kan vara så pass okunniga om de elementära mittspelen att de skulle kunnat lära sig något av Rippergers framställning, men framför allt på att de som prenumererade på Schacknytt normalt sett hade betydligt högre ranking än så, och frågan var därmed irrelevant. []
  2. Shameless plug… Pavels bok En studie i svartvitt, som fortfarande kan köpas från alla välsorterade bokhandlare (läs: Ari Ziegler), har såvitt jag vet förblivit osågad; tvärtom fick den ett par lysande recensioner, till exempel av Jacob Aagaard. []
  3. Överhuvudtaget ger Sheldrake en bild av vetenskapen som jag inte känner igen. Till exempel menar han att vetenskapen har postulerat »materialismen», men att fysiken ger fyra skäl till varför medvetande och materia inte kan skiljas åt. Av dessa fyra skäl är ett ett missförstånd av ett begrepp inom kvantfysiken, ett en sammanblandning av avancerad matematik (sträng-teori) med fysik, ett en kosmologisk hypotes där målarfärgen inte torkat än, och det fjärde den gamla käpphästen om det välformade universat. Min bedömning är att Sheldrake utgår ifrån en inre visshet att det existerar en Gud av något slag, och försöker hitta »vetenskapliga» belägg för att den insikten är korrekt, och »materialism-postulatet» är fel. Det blir nästan pinsamt när han anklagar »materialisterna» för att sitta fast i sina föreställningar om till exempel energikonstansen (termodynamikens första lag); fysiker har historiskt sett varit beredda att överge den vid flera tillfällen, och kommer förmodligen att överväga det fler gånger när evidensen tycks tyda på att det är rationellt, inte förr. []