Problem med problem

Ett välkänt teorem säger att om man inte har några problem så lyckas man ändå skaffa sig några. Jag har ju tidigare snuddat vid schackproblemkonsten vid några tillfällen, till exempel då jag skrev om den binära flecken, när jag presenterade död räkning och nu senast då jag gratulerade David Aler på sin 60-årsdag, med ett egenhändigt komponerat schackproblem, minsann.

Vad har jag ställt till med nu då? Jo, jag råkade på facebook kommentera ett problem som innehöll ett enpassant-slag, och någon undrade vad »schacketiketten» hade för åsikt om sådana problem. Så här är det[1]:

Ett enpassant-slag är tillåtet endast om man kan bevisa att en bonde i draget innan diagramställningen utfört ett dubbelsteg som möjliggör slag en passant.

För rockad gäller däremot att den är tillåten om man inte kan bevisa att endera kungen eller det aktuella tornet måste ha flyttat för att den aktuella ställningen ska kunnat uppstå.

Jag påpekade också att jag hade sett ett problem som utnyttjade dessa konventioner på ett intressant sätt, och här sitter jag nu för att försöka göra en blogga av det hela. Men innan jag tar itu med det problemet, som jag faktiskt lyckats hitta, så tänkte jag visa ett par andra problem som utnyttjar ovanstående regler.

Det första står min före detta klubbkamrat i LASS, Åke Hellström, för. 1948 gjorde han ett problem som enligt Börje Pettersson i LASSmeddelande 1990/2 orsakade ett mindre lösaruppror bland Dalademokratens läsare; så här såg hans problem ut[2]:









Matt i tre drag
Åke Hellström, Dalademokraten 1948

Det här är ett exempel på en ganska enkel bevisföring; svarts kung kan ju inte ha rört på sig i sista draget, och bonden måste ha tagit ett dubbelsteg, annars hade vits kung varit schackad. Efter 1. axb6 ep sätter vit matt inom de angivna tre dragen, men utan enpassant-slaget tar det längre tid.

Raymond Smullyan var en problemmakare av rang, och jag har ett flertal av hans tidiga böcker. I en av dem ställs Sherlock Holmes inför frågan »Går det att konstruera en schackställning där man kan bevisa att vit kan sätta matt i två drag, men det inte går att ange de drag som leder fram till matten?» Det här är den ställning som Smullyan hade i åtanke[3]:









Matt i två drag
Raymond Smullyan, The chess mysteries of Sherlock Holmes

Återigen handlar det om vad draget innan diagramställningen var — om kungen eller tornet flyttade spelar vit helt enkelt 1. Ke6 och följer upp med 2. g8D, eftersom svart inte kan rockera. Har bonden däremot tagit ett dubbelsteg kan vit i stället börja med 1. dxe6 ep och bemöta 1… 0-0-0 med 2. b7[4]. Här töjer alltså Smullyan lite på reglerna, eftersom han faktiskt inte kan bevisa vare sig att enpassantslaget är möjligt eller att rockaden är omöjlig. Men det må vara historiens förmodligen främste skapare av logiska gåtor förlåtet. Han blev en gång presenterad inför en föreläsning med ungefär de här orden[5]: »Professor Smullyan kommer i sin föreläsning att visa att endera existerar inte ni, eller så existerar inte han, men ni har ingen möjlighet att veta vilket…»

Så, äntligen till det problem som jag mindes. Betingelsen för dess a-del är föga uppseendeväckande, hjälpmatt i tre drag, sådana går det minst tretton på dussinet. Men b-delens betingelse är desto märkligare; den ställning som det handlar om är den som uppstår efter första draget av både svart och vit, och nu är betingelsen hjälpmatt i två drag. Den som tänker att det borde väl bara vara att fortsätta med resterande drag i lösningen från a-delen är i högsta grad ursäktad, men här sker det mirakulösa att den lösningen inte längre fungerar, medan det däremot uppenbarar sig en annan. Så här går det till:









Hjälpmatt i tre drag
Jan Hein Verduin, Thema Danicum, okt. 2000

Det borde inte vara så svårt att lösa den med alla ledtrådar som jag slösat härovan, men här kommer i alla fall lösningen: 1. Ke8+ g4 2. fxg3+ ep Kg2 3. Ld7 Tf8 matt.

Men låt oss ta en särskild titt på b-delen:









Hjälpmatt i två drag
Jan Hein Verduin, Thema Danicum, okt. 2000

Här ser man först att den »gamla» lösningen inte fungerar — i den här ställningen, berövad sin historia från de första dragen, går det inte att bevisa att vit just spelat g4, och därmed är enpassant-slaget inte tillåtet. Men samtidigt står nu kung och torn på sina utgångsrutor, och det går inte heller att bevisa att de måste ha rört på sig! Alltså har vi lösningen 1. Ld7 Txb3 2. 0-0-0 Se7 matt.

Visst var det väl lite vitsigt?


Fotnoter:

  1. Den som inte tror mig kan leta rätt på relevant information på Wikipedia; den som inte tror på Wikipedia heller får väl utarbeta en egen etikett. []
  2. Addendum 2019-09-28: Den skarpögde problemexperten Kaj Engström upptäckte att problemet i sin tidigare publicerade form var bilösligt, vilket visade sig bero på att bonden råkat halka en linje fel; den ska stå på d-linjen, och inte på e. Jag ber Åke, Kaj och alla andra om ursäkt för mitt slarv. Addendum 2019-09-28, några timmar senare: Kaj var ändå inte nöjd, och det med rätta; det finns ju inget som hindrar att svart slagit cxb5… Med hjälp av Robert Ericsson och en artikel han skrivit om Åke Hellström och hans schackproblem kan nu slås fast att bonden halkat två steg fel; ett då vi publicerade det i LASSmeddelande 1991/1-2 (sid 38; det var där jag tittade när jag skrev kommentaren ovan), och ett när jag satte ihop den här bloggan; bonden ska alltså stå på c-linjen, och inte på d eller e. Denna digitalt halkande bonde får mig osökt (?) att tänka på några ord från Nåd och onåd av Bodil Malmsten: »Digital istid — flytande kristall»… Det återstår bara att återigen be Åke, Kaj (som hela tiden föreslog att bonden skulle stå på c6) och alla andra om ursäkt. []
  3. Det är dock inte den ställning som står i min upplaga av boken — där återfinns en vit bonde på a7, vilket förstör hela poängen. []
  4. Med en bonde på a7 leder ju 1. Ke6 0-0-0 också till matt med 2. a8D []
  5. Tyvärr hittar jag inte det exakta citatet i hastigheten; om jag gör det kommer jag att ändra i texten, så ni bara vet… []

Ett dubbelfel

Någon gång i den här bloggens barndom lovade jag — eller hotade, om man ser det från en annan vinkel — att återkomma med en analys av en studie som var snarlik en som diskuterades i den aktuella bloggan. Detta löfte/hot kan nu sättas i verkställighet sedan jag hittat den ställning det handlar om. Den ser ut så här:









Vit drar och vinner
Chéron och Ward

Den som råkar ha ett exemplar av Pachmans bok »Endspielpraxis im Schach» återfinner den som diagram 203 på sidan 144[1], och det dubbelfel som jag antyder existensen av i rubriken har jag redan påtalat i en krönika i Corren, sannolikt publicerad i början av juni 1987[2]. Jag kommer att skriva några ord om bakgrunden till den krönikan innan jag tar plockar fram rödpennan, så du har här ett förträffligt tillfälle att förbättra ditt självförtroende genom att hitta fel som slutspelsexperter, stormästare och bosjo förbisett. Plocka fram ett bräde, ställ upp ställningen, och besvara frågan »vinner vit, och i så fall hur?»

När jag skrev krönikan i Corren hade Axel Ornstein orsakat ett viss rabalder i schackkretsar genom att hävda att det fanns fel i åtminstone hälften av alla publicerade studier. Jag har inget minne av att ha sett Axel’s artikel, men den diskuterades en hel del, dels av de som tyckte att det där med att lösa studier var bortkastad tid och nu fick vatten på sin kvarn, och dels av de som tyckte Axel var helt fel ute. Den ilsknaste kommentaren från det senare lägret stod förmodligen Alexander Hildebrand för i TfS (se sidan 386 i länken ovan). Utan att agera domare i frågan kan man nog hävda med visst fog att Alexanders tvärsäkra procentsatser i TfS nästan säkert är för låga; som ett exempel på en mer realistisk uppskattning kan man ta John Nunns redogörelse för hur han sållat ut omkring 2500 studier som kandidater för att användas i sin bok »Endgame challenge», men att han fann att mer än tusen av dem hade defekter. Åkej, det är inte riktigt 50%, men jag vill minnas att Axel i något sammanhang påpekat att han menade fel i en bredare bemärkelse, inte bara felaktiga och/eller bilösliga studier, så jag lutar nog ändå åt att Axel låg närmare sanningen än Alex.

Dags att plocka fram rödpennan för att kludda lite rättelser i ditt exemplar av »Endspielpraxis im Schach». Svaret på frågorna ovan är »Javisst!» respektive »Nästan hur som helst, bara hen inte sätter patt eller tillåter svart att slå g-bonden»; detta är ju numera lätt att verifiera genom att konsultera Nalimovs databaser på webben. Enligt Pachman så ville Chéron och Ward vinna med följande manöver: 1. Kg5 (Detta är tvunget; på alla andra drag spelar svart 1…Sf5+! med omedelbar [2. Lxf5] eller nästan omedelbar [2. Kg5 Se7, följt av Sxg6] remi) 1…Se8 2. Ld7 Sd6 3. Kf4?! (Ett litet avsteg från den snabbaste vägen, men vinsten är inte bortspelad än.) 3…Kg7 4. Ke5??? Sc4+??? 5. Ke6 Se3 6. h8D+! Kxh8 7. Kf6! (Gissningsvis var det denna finess Chéron ville visa; 7. Kf7 direkt leder bara till remi) och vit vinner. Men som mina frågetecken indikerar finns det ett gigantiskt hål i varianten — svart spelar ju 4…Kxg6!, eftersom svart har en springargaffel på f7 om vit spelar 5. h8D. Enligt Pachman påpekade en A. Eck från München detta, och märkligt nog låter han saken falla där. Dags att lämna ordet till bosjo, årgång -87:

Men titta på ställningen en gång till, glöm bort att det handlar om en studie[3] och använd i stället »sunt förnuft»: Vit har två bönder mer, bättre kungsställning och en stark löpare mot en dålig springare. Slutsatsen är självklar: Vit »måste» stå på vinst! Det gäller bara att se till att svart inte kan offra hästen för g-bonden, som i varianten ovan. T ex 1. Kg5 Se8 2. Ld7 Sd6 3. Lc6! vinner snabbt i alla varianter: På springarflytt vinner vit pjäs direkt eller sätter matt (Kh6 följt av g7) och på 3…Kg7 vinner 4. h8D+! Kxh8 6. Kf6 lätt. Inte heller kan svart rädda sig på annat sätt, 2…Sg7 3. Kg4!, 2…Sc7 3. Kh6! eller 2…Sf6 3. Lb5! Sxh7 4. Kh6! demonstrerar tydligt vits positionella övertag. Sunda förnuftet har återigen fått sista ordet!

Av skäl som jag strax kommer att redovisa håller jag Ward för oskyldig till eventuella kalamiteter, så hittills har vi placerat Chéron och Pachman i skamvrån för att ha missat en remiväg respektive en enkel teknisk vinst. I en tidigare fotnot påpekade jag att jag hittat ett par-tre missar till. En av dem får gissningsvis tillskrivas ett överhoppat drag-par av sättaren och en sovande korrekturläsare; i varianten med 2…Sf6 anger Pachman »4. g7+», vilket inte bara är regelvidrigt utan också skulle satt bort bonden. En annan ganska lustig miss gör Pachman efter 2…Sg7 då han låter vit spela 3. Kf6, för att några drag senare nå fram till samma pjäsvinst som efter 3. Kg4, fast nu med löparen på g4 och kungen på e7.

Men tyvärr kommer jag[4] nog inte undan en stund i skamvrån — efter 2…Sc7 är 3. Kh6?! förvisso inte förtjänt av något utropstecken. Visserligen skulle jag med viss möjlighet att bli trodd kunna hävda att det var Correns närsynta sättare som inte kunde se skillnad på »f» och »h», men om jag menade att skriva 3. Kf6 borde jag fortsatt varianten några drag till — efter till exempel 3. Kf6 Se8+ 4. Ke7 Sf6 är det bara 5. Kf7! som vinner. Eftersom jag är en snäll rättare skulle jag dock inte ge något poängavdrag för den missen, men ett minustecken i kanten blir det definitivt. Och nog borde jag påpekat att hästen kunde »rökas ut» från sitt blockadfält på g7 med hjälp av dragtvång; utan den finessen kan vit inte komma vidare, vare sig med sunt förnuft eller på något annat sätt; ännu ett litet minustecken i kanten.

Som jag påpekat ovan är jag inte längre säker på att detta är en studie, och anledningen till det är att jag hittade följande ställning i den andra volymen av Chérons klassiska »Lehr- und Handbuch der Endspiele»[5]:









Svart vinner
Analyser av W. Ward och Chéron

Rubriken hade dessutom upplysningen att ställningen var hämtad från ett parti som spelats i Lancashire 1915. Ställningen är vald som ett exempel på ett undantag från den generella regel som säger att i ett slutspel med L+2B vs S, där bönderna är förbundna, måste bönderna avancera på rutor av motsatt färg till löparen så att inte springare och kung kan blockera bönderna utan att löparen kan bryta blockaden. Som Chéron helt riktigt påpekar, och du förhoppningsvis kommit underfund med själv här ovan, finns det undantag från den regeln om springaren bara har fyra fält till sitt förfogande, så att den starkare parten kan använda dragtvång för att forcera fram bönderna.

Exakt vad som hänt har jag inte listat ut, men en rimlig gissning är väl att Ward kommenterade partiet strax efter att det spelats[6], att Chéron skrev om ställningen långt senare, och så småningom tog med den då han samlade ihop material till sin »handbok». Hur den felaktiga version som Pachman publicerade har uppstått är ännu höljt i dunkel — framför allt har jag svårt att förstå att en erkänt skicklig analytiker som Chéron skulle ha gjort ett sådant elementärt fel — men troligen såg Chéron finessen i 7:e draget i den avsedda lösningen, och slarvade med detaljerna när han försökte göra en studie av ställningen. Jag har dock inte funnit ställningen vare sig i den (första) upplagan av van der Heijdens databas eller i någon annan bok eller databas, så eventuella bloggbesökare med stora schackbibliotek och databaser får gärna fortsätta forskandet.


Fotnoter:

  1. Jag brukar hävda att jag inte läser mina schackböcker, utan nöjer mig med att veta att jag har dem, men här tyder ett antal markeringar med en blå överstrykningspenna på att jag i alla fall öppnat boken. []
  2. Vid närmare påseende kan man hitta åtminstone fyra-fem enkla förbiseenden i den här sorgliga historien, varav ett tycks vara gjort av mig. Jag kommer att försöka bortförklara det senare. []
  3. Där har jag eventuellt fel; se nedan. []
  4. Eller rättare sagt bosjo, modell -87. []
  5. Jag införskaffade serien trots att Robert Danielsson avrått mig; hans motivering var att den var helt oläsbar. Han hade naturligtvis rätt i det; men det går utmärkt att slå upp saker i den samt bläddra på måfå bland studierna. []
  6. Om W. Ward är den jag tror dog han enligt uppgift 1920. []

Efterskörd

Som observanta lösare av de studier jag med regelbunden monotoni publicerat här på bloggen redan noterat så uppnådde jag för några veckor sedan det mål om 100 studier som jag satte upp för nästan precis två år sedan. Jag har forfarande inte tröttnat på studier, men tycker att det kan vara dags att ta en paus. Det kan hända att jag lägger till ytterligare studier när andan faller på, men knappast med någon större regelbundenhet. Jag har diverse andra blogg-projekt som »pockar omkring sig»[1].

Om någon sjukligt observant lösare råkat jämföra mina Schacknytt-spalter med de bloggor jag skrivit här så har hen också noterat att det saknas ett antal studier. Detta beror på att jag vid närmare eftertanke funnit sagda alster bristfälliga på något sätt; endera var datorerna inte lika vassa i början av milleniet som de är nu, eller så slarvade jag (ännu mer) med datorkollen på den tiden. Det är de här tre det handlar om:









Bernhard Horwitz, 1889
Vit drar och vinner

Den avsedda lösningen är 1.Kc7 b4 2.cxb4+ Kb5 3.Sf7 Kc4 4.Sd6+ Kb3 5.b5 Lxb5 6.Sxb5 1-0, men det finns åtskilliga sätt att nå fram till samma effekt, till exempel 2.Sc6+ Kb5 3.Sa7+ Kc4 4.cxb4 och vidare som i lösningen. Här skulle man visserligen kunna använda den ursäkt jag presenterade i »Om studier», nämligen att man i studiekonstens begynnelse inte var så noga med att lösningen skulle vara entydig, men efter lite grubbel beslöt jag att hoppa över den.









Gleb Zakhodyakin, 1949
Vit drar och gör remi

Det här är en av de studier som »förstörts» av slutspelsdatabaserna. Det visar sig nämligen att den tilltänkta lösningen (1.Sa6 e2 2.Sc7+ Kf8 3.Se6+ Kg8 4.Sf7 e1D 5.Sfg5 remi) har en simpel bilösning; vit kan spela 3.Sg6+ Kg7 4.Sxe7 e1D och slutspelet dam mot två springare är i det här fallet remi.









Ladislav Prokeš, 1949
Vit drar och gör remi

Även här har slutspelsdatabaserna synpunkter på lösningen; visserligen är fortfarande 1.Te3 Kd4 2.Te2! Le4 3.Tg2! det snabbaste, enklaste och förmodligen också snyggaste sättet att fixa remin. Men ack; Nalimov visar att det finns mängder av remivarianter. Elegantast av dem, nästan en studie på egen hand, är 1.Te3 Kd4 2.Te8 Le4 (Härifrån har vit bara en möjlig remiväg!) 3. Tf8! Ke3 4. Kf1! f2 5. Tf3+! Inte så dumt för att vara en bilösning, eller hur?

Som en liten avslutning på den här serien tänkte jag visa följande studie som jag snubblade över medan jag följde den just avslutade turneringen i Wijk aan Zee. Den återfinns i denna video, där en redaktör för Chessbase India, Aditya Pai, testar Vidit Gujrathi på några studier.









Vit drar och vinner

Jag ger dig varken ledtråd eller lösning den här gången; skulle du misslyckas med att hitta lösningen så finns den i videon jag länkade till. Vidit löste den på cirka 30 sekunder utan att ha ställningen framför sig, så om du kan matcha det kanske det kan vara idé att anmäla sig till Tata Steel nästa år. Aditya Pai påstår i videon att det tog honom 40-45 minuter med ett bräde framför sig innan han löst den, och själv använde jag någonstans mellan fem och tio minuter för att lösa uppgiften från diagrammet i videon; jag hoppade lite mellan Tata Steels partier och studieställningen så tio minuter motsvarade ungefär väggklocketiden och fem minuter CPU-tiden, om ni förstår vad jag menar. Vidit Gujrathis ranking är omkring 2700, Aditya Pais ganska oklar[2] men gissningsvis runt 1500, och min uppskattar jag till omkring 2000 — där har du tre fixpunkter för att skatta din egen ranking för att lösa just denna studie.


Fotnoter:

  1. Är uttrycket obekant rekommenderas denna formidabla uppvisning i konsten att hålla tal. []
  2. Gör en sökning på Fides ratingsida, så förstår du vad jag menar. []

Lite anti-romantik

Svårighetsgrad 1









Bo Sjögren, 2017
Vit drar och gör remi

Om man skulle försöka välja ut en studie som total motsats till förra veckans fyrverkeri så skulle förmodligen dagens studie komma nära idealet; tufft och bestämt försvarsspel, tio spelare bakom bollen, ge inte motståndaren några ytor att briljera på. Motiveringen för att plocka med den i den här serien är ganska genomskinlig, det medges; det är den enda studie jag »komponerat»[1], och det skedde mer eller mindre av misstag under sökandet efter studier för den här serien. Med lite god vilja kan man lägga till att den möjligen kan ha ett visst praktiskt intresse.

Det handlar som sagt om försvarsspel, och därför kan det vara på sin plats att i första hand leta efter svarts vinstidé. Hur tänker svart vinna om vit »sitter tajt» och inte släpper garderingen av sina bönder i onödan?


Fotnoter:

  1. Det var inte så allvarligt menat, måste jag erkänna; jag försökte förstå en förolyckad studie som jag hittat, och med lite flyttande av pjäser blev det plötsligt något som liknade en studie med omkastade färger. []

Lite romantik

Svårighetsgrad 3









Alexey Troitzky, 1897
Vit drar och vinner

Det är inte särskilt många studier jag kan ställa upp på ett bräde direkt från minnet, men den här studien tillhör definitivt dem. Jag stötte på den redan under min juniortid, och minns än vilket intryck den gjorde på mig. Därför kanske min svårighetsvärdering är helt fel — när jag första gången såg den tyckte jag att den måste vara fullständigt omöjlig att lösa, men bosjo modell tidigt sjuttiotal hade inte riktigt samma erfarenhet som senare årsmodeller, och det är möjligt att jag inte alls skulle vara lika imponerad idag. Men humhum tro’t…

Vit har som synes gott om material, men svart har två besvärliga hot — damen är hotad via schacken på b1, och g3-bonden hotar att avancera. Hur tänker du dig att bemöta de hoten?

Svaret på inledningens fråga är att ett av dem tar du på högsta allvar, medan du förbereder en intressant offervariant som svar på det andra.

»A ”romantic” study» är författarens kommentar i 360 brilliant and instructive end games. Denna studie bör förmodligen räknas till de briljanta, för sannolikheten att man ska kunna utnyttja dess bärande idé i praktiskt spel bedömer jag vara obefintlig.