Tankar om och kring musik, del 74

Dagens låt fortsätter det lite allvarliga tema jag startade förra veckan, även om det inte går så långt som till självmord i det här fallet. Låten kommer från skivan »Lyftet» från 1980, som jag spelade in på kassett från en LP som jag lånade från någon i studentkorridoren -82 eller -83^[1]. Just den här versionen, där man tydligt kan höra lite vinylknaster, hittade jag på nätet — artisten ifråga, Åke »Kråkan» Nilsson, har lagt ut så gott som hela sin produktion där, liksom också en intressant berättelse om karriären från 60-talets mitt och framåt.

»Lyftet» är en intressant mix, med allvarliga låtar som denna och två Ferlin-tonsättningar, »Gubbe grå» och »Nattkvarter», men också lättsammare saker, som »Kråksång» och »Lektyrdisco». På tal om disco minns jag att jag hade långa diskussioner med min rumskamrat i Brighton våren 1982, Lasse Wilzén, om skillnaderna mellan funk och disco; enligt Lasse var det en milsvid skillnad mellan de två, medan jag menade att funk var disco med en lite twangigare gitarr^[2]. Men vad beträffar dagens låt måste även jag gå med på att den har klart funkiga inslag.

Texten är inte så djupgående(!), men har ändå några tankar som kan bearbetas:

Alla har vi väl obehagliga minnen som dyker upp då och då; nostalgi med negativa förtecken skulle man kanske kunna kalla det. Vad det handlar om och hur obehagligt det är, är naturligtvis mycket personligt — själv har jag inte riktigt lyckats förlika mig med att jag i nian fick en poängs avdrag på ett matteprov därför att jag svarade ”2 cm” i stället för det korrekta ”0,2 dm”…

Jag såg Kråkan en gång, nere i den legendariska källaren på Big Ben, i april 2008. Varken Ferlin eller dagens låt var med, men han och hans band bjöd på kompetent och robust blues. Det fungerade det också.

Fotnoter:

1. Minns inte längre vem, men det bör ha varit Tor eller Hasse. [↩]
2. Med visst fog kan man nog hävda att min position i den debatten hade klara likheter med John Cleeses i sketchen The Argument Clinic [↩]