Bengtsson åter på tapeten

Frans G. Bengtsson har åter hamnat i rampljuset, sedan något för mig obekant filmbolag, Zentropa[1], berättat att de ämnade göra film av Röde Orm. En snabb titt på wikipedia avslöjar att Röde Orm omarbetats på de flesta kulturbärande sätt[2], och naturligtvis har man redan gjort (åtminstone) en film. Min facebookvän och trätobroder Magnus Eriksson — litteratur-, musik-, samt nu också filmkritiker[3] — har kritiserat detta nya projekt i en artikel i Sydsvenskan. Hans argument lämnar en del övrigt att önska, så jag utnämner mig härmed till filmlitteraturkritikkritiker[4] och hugger in på hans argumentation.

Låt mig först som sist konstatera att Magnus och jag nog är eniga på en punkt, i alla fall — det blir förmodligen ingen bra film. Men medan Magnus härleder denna sin övertygelse från bokens förmenta uselhet, utgår jag från filmmediets totala underlägsenhet som visionsskapare vid en jämförelse med den bok som filmen är byggd på; ett talande exempel på detta är filmatiseringen av »Rosens namn»[5]. Framtiden får utvisa huruvida vi får rätt eller rätt i denna fråga[6].

Magnus börjar med att fyra av en salva mot det stackars misskända semikolonet. Frans G. Bengtsson var ju, tillsammans med Torsten Jonsson, det svenska språkets främste semikolonanvändare, och inte helt utan orsak — semikolonet är den resonerande författarens verktyg, och Bengtsson var, enligt min mening, i första hand essäist. Särskilt ondgör sig Magnus över en konstruktion där ett semikolon placerats före ett »och» mellan två huvudsatser, men utan att se detta utfört har jag svårt att bli upprörd[7]. Jag skulle själv kunna tänka mig en dylik konstruktion; och då skulle det vara för att ge den senare satsen extra språklig tyngd!

Vidare menar Magnus att boken lider av »Bengtssons reaktionära litteratursyn». Ordet reaktionär förekommer ofta när Frans G. Bengtsson diskuteras, men jag känner mig ganska obekväm med det. Visst, det är uppenbart att han inte viljelöst lät sig formas av den rådande »tidsandan», men jag ser inget problem i det; det fanns många som gjorde så under den här tiden, och de flesta av dem, hur reaktionära de än var, blev kallade »modernister»[8]. Låt mig sticka ut hakan en liten bit — jag tror snarare att hans litteratursyn, som är baserad på en grundlig läsning av framför allt engelsk och fransk litteratur från medeltiden och framåt, till stor del bygger på en utopisk vision som kanske bara kan helt förstås av schackspelare eller de som någon gång varit helt uppslukade av det spelet:

När allt kommer omkring är det tänkbart att sysslandet med schack trots allt kan vara av en viss nytta, på grund av ett par lärdomar som det spelet skänker. Man kan inte svindla sig till resultat i schack: bluff på brädet lyckas sällan, när det är frågan om allvar, och man kan inte vinna ett enda parti genom att springa i korridorer och hålla sig väl med inflytelserikt folk: man måste spela bättre än motståndaren, det är allt. Och det tjänar inte mycket till att försöka bortförklara misslyckanden, feldrag och nederlag: det är ens eget fel, man har sig själv att skylla: man får försöka spela bättre nästa gång. Endast nybörjaren råkar i märkbart misshumör inför ett förlorat parti och vill kanske ibland gärna kasta kontrollklocka eller kaffekanna i huvudet på den lycklige motståndaren, som så försmädligt fångat honom i en fälla; men den mera erfarne vänder sin missnöjdhet och sin kritik uteslutande mot sig själv. Det kan ha sin betydelse att förvärva något av en sådan inställning också gentemot ting som inte ha med schack att göra.

(Ur Hur jag blev skribent, »För nöjes skull».)

Här återfinns ett inte så litet bidrag från det klassiska grekiska idealet arete, som av någon anledning fortfarande översätts med dygd, trots att det ordet bytt betydelse[9] på vägen. Det är denna vilja att förkovra sig, att göra ett mer kompetent jobb inom givna ramar som får Bengtsson att förkasta »psykologisk analys»; enligt honom gör det saken för lätt för författaren, och dessutom förstörs varje illusion av verklighet; »yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma något som skall kunna ge en smula illusion av realitet» skriver FGB i Hur Röde Orm blev till. Som han visar med ett exempel från Viga-Glums saga behöver det inte betyda att all psykologisk insikt måste förpassas till papperskorgen, men i den mån den förekommer måste den följa de för berättaren givna ramarna.

Huruvida detta är en »litterär snöpning» kan naturligtvis diskuteras; självklart innebär det en begränsning av författarens möjligheter, men det har inte hindrat till exempel James Joyce från att bli hyllad trots att han tryckte in varje kapitel av Ulysses i en hårt spänd tvångströja, vilket gör den i det närmaste omöjlig att läsa utan en förklarande text vid sin sida. Och »anti-litterär» känns inte rätt heller, snarare i så fall »alitterär» — att påstå att litteratur måste ha psykologisk analys känns minst lika begränsande som att den inte bör ha det.

Att Frans G. Bengtsson inte var främmande för att sätta sig in i andra varelsers tankar, och uttrycka dem, kan man bland annat se i ett av hans senare poem, som mig veterligt bara finns i ett samlingsverk som Norstedts släppte 1950, kort och gott betitlat »Dikter». Dikten heter »Samtal med en trast» och är en duett där författaren och en fågel växelvis yttrar sig om verkligheten; så här lyder ett par strofer[10]:

— Vi människor jubla blott sällan
med själen så klar och fri.
Det kommer en skuggvärld emellan
vår syn och vår sångs melodi.
Du har det nog bättre än vi.

    — Jag kommer ej vilse bland skenen,
    mig gör ingen skuggvärld förfång.
    Gud sitter bredvid mig på grenen
    med väldiga vingar av sång
    dagen och natten lång.

Men det mest märkliga med den erikssonska argumentationen är att de två huvudskälen till att »Röde Orm» nog är en »dålig bok» och »ohjälplig» är dels det felaktiga användandet av semikolon och dels avsaknaden av psykologisk analys; det kan ju förvisso bero på min ringa kunskap om filmiska tekniker, men jag kan inte inse hur det skulle kunna påverka en film i negativ riktning — interpunktion och inre monologer brukar väl vara det första som ryker vid en filmatisering av en bok?

Kom igen, Magnus — bättre kan du!


Fotnoter:

  1. Vid närmare eftertanke kunde jag nog utelämnat »för mig obekant filmbolag» eftersom jag inte skulle kunnat nämna något filmbolag, vilket som helst, ens under pistolhot. []
  2. Dock inte »vanlig» teater, om man får tro den uppräkning som wikipedia består oss med. Med tanke på att till exempel Jordi Arkös tapet (eller »bonad» kanske är ett bättre ord) saknas där är det fullt möjligt att även denna lakun kan fyllas. []
  3. Det så kallade Oxfordkommat är inte helt rumsrent i det svenska språket, men eftersom Magnus är en varm tillskyndare av dess engelska variant, och jag finner det logiskt motiverat att använda det även i svenska språket, så har jag provat att använda det här. Om himlen inte trillar ned på grund av detta kan jag eventuellt tänka mig att använda det även annorstädes. []
  4. Enligt en modell jag använt tidigare och Olle Häggström generaliserat. []
  5. Ett möjligt undantag skulle eventuellt kunna vara Kubricks filmatisering av »The shining», som trots vissa patetiska moment rymmer ett par geniala uppslag; jag har inte läst romanen, så min bedömning är till viss del byggd på det grundmurat dåliga rykte som Kings romaner har bland litteraturvetare. []
  6. Ja, jo, jag skrev »rätt» — två gånger till och med. []
  7. Redan i Röde Orms prolog hittar man ett exempel: »Det gick därför smått med kristnandet; och de rakade, som talade mycket om frid och som över allt annat voro upptända av våldsamhet mot gudarna, grepos stundom av religiösa män och hängdes upp i heliga askträd och fingo pilar i sig och gåvos åt Odins fåglar.» I essän Hur Röde Orm blev till i »Folk som sjöng» finns ett annat exempel: »Det är nu elva år sedan jag såg en första glimt av Röde Orm; och minnet är ett bedrägligt ting, fallet för lögn och stor förenkling, och i självanalytiska sammanhang föga intresserat av vetenskaplig sanning.» Ingendera av dessa exempel skulle jag anföra som ett felaktigt användande av semikolon; däremot skulle jag eventuellt kunna ha något att säga om den ymniga förekomsten av ordet »och». []
  8. Jag ska försöka att inte blanda in TS Eliot den här gången; förra gången ledde det till ett smärre inbördeskrig. []
  9. Denna senare betydelse har dessutom numera mer eller mindre lagstiftats bort, kan man kanske säga. []
  10. Att FGB inte var främmande för »psykologisk analys» i verkligheten berättar han i ett brev om vad som hände då han blev osams med Olle Holmberg; han konstaterar kort att »vi skildes efter ett antal ömsesidiga själsanalyser av viss kraft». []

Campeadoren återfunnen

campeadorÄntligen! I fredags lyckades jag, efter några decenniers jakt på antikvariat och internet, få tag på ett exemplar av »Äreräddning för Campeadoren», den samling av Frans G. Bengtssons skriverier som Rolf Arvidsson och FGB-sällskapet gav ut 1986[1][2]. Liksom övriga essäsamlingar som bär hans namn ligger tyngdpunkten på litterära och historiska återblickar, men det finns också plats för en och annan fundering kring vardagen. Han uttrycker också sin beundran för »brottarspråket», trots att han själv aldrig bevistat en brottningsmatch. Han förundras över termer som till exempel »flygande mara», och funderar kring vem Nelson var, och varför det finns en »halv-nelson» och en »dubbel-nelson» men ingen »enkel-nelson». Kanske något för brottningsförbundet att ta fasta på för en »äreräddning för brottningen»…?

Och hur var det nu med Campeadoren? Enligt FGB hade denne spanske legend fått en rejäl knuff ned från sin piedestal i mitten av 1800-talet, då den holländske historikern och orientalisten Reinhart Dozy petade hål på de många myter om honom som frodats i de inhemska krönikorna; Campeadoren blev för honom en vild stråtrövare som slogs på vilken sida som helst, så länge som det gav honom själv fördelar. Den äreräddning Frans G. Bengtsson läste var en engelsk översättning av ett verk som publicerades 1929 i Madrid av Ramón Menéndez Pidal, som, enligt FGB, gav en mer nyanserad bild av både Campeadoren själv och hans tid.

Med tanke på nutidens religiösa konflikter kan det vara av intresse att jämföra med det tillstånd som rådde på den iberiska halvön för snart tusen år sedan — så här skriver FGB:

De kristna staterna hade framtiden för sig, alstrade kloka politiker och dugliga krigare, men göra dock ett jämförelsevis sterilt intryck bredvid dem de till sist skulle övervinna. Poesi, vetenskap, historieskrivning, arkitektur och mycket annat, hela livsformen överhuvud, allt ter sig så ojämförligt överlägset hos halvöns muhammedaner att det är omöjligt att inte känna de största sympatierna för dem. Det är sant att de alltför mycket sysslade med vers, strängaspel och pokulerande med vackra flickor i månsken, och det historiska skeendet har en vana att ganska tungt rulla fram över dylika tidsfördriv och deras utövare, sedan de sistnämnda hunnit tillräckligt uppmjukas; men den poesi de åstadkommo var verkligt god poesi, enligt alla kännares vittnesbörd, något som alls inte är ett självklart fenomen under likartade skeden, och deras beklagliga njutningsliv synes ha haft en prägel av intellektualitet, skönhet och spontan glädje, som kristna folk, trots alla behjärtade ansträngningar, sällan eller aldrig lyckats fullt tillfredsställande krångla sig fram till. De glömde bort att slåss, stackars människor, och trodde på fridens och förnuftets seger, såsom brukligt är i liknande fall; och det magra kristna sällskapet uppe i norr, som alls inte anfäktades av dylika tankegångar, gjorde därför grundligt kål på dem till slut. Detta var måhända en historiens rättvisa dom, men någon egentlig glädje över utgången kan man inte gärna känna.

Hur ser man på Campeadoren idag? Wikipedia, åtminstone den engelska versionen, ger en ganska neutral skildring av hans bana, och en snabb genomläsning av hans politiska/militära karriär ger mig det intrycket att Spanien under denna tid var lika överskådligt och lättbegripligt som ett schackparti av en Morozevitj eller Tony Herrström på stridshumör. En mening på Wikipedia tyder i alla fall på att han hade en sund inställning till religionens inflytande över politiken — »He ruled over a pluralistic state with the popular support of both Christians and Muslims».

I helgen som gick invigdes också två nya pågatåg, varav ett av dem fått namnet »Frans G. Bengtsson». FGB var ju tämligen ljum till många av teknikens framsteg, men jag minns inte att han skrivit något ilsket om tåg — det hade varit intressant att ta del av hans synpunkter på nutidens ständigt återkommande nyhetsväv av trilskande växlar, blöta löv och signalfel…


Fotnoter:

  1. Jag hittade faktiskt boken på Rönnells för ett större antal år sedan, men backade i sista stund ur på grund av prislappen. Jag hade då inte kommit till den insikten att man ytterst sällan ångrar ett inköp av en bok, men nästan alltid de köp som inte blev av. []
  2. Att utgivningsåret är 1986 kan dock ifrågasättas av den petnoge — på baksidan av titelbladet står visserligen »Stockholm 1986», och det är den uppgiften som räknas vid katalogiseringar; men förlagsdelen av ISBN börjar med ”87”, och som bekant (?) använde Norstedts dåförtiden dessa siffror för att ange utgivningsåret. []