Problem med problem

Ett välkänt teorem säger att om man inte har några problem så lyckas man ändå skaffa sig några. Jag har ju tidigare snuddat vid schackproblemkonsten vid några tillfällen, till exempel då jag skrev om den binära flecken, när jag presenterade död räkning och nu senast då jag gratulerade David Aler på sin 60-årsdag, med ett egenhändigt komponerat schackproblem, minsann.

Vad har jag ställt till med nu då? Jo, jag råkade på facebook kommentera ett problem som innehöll ett enpassant-slag, och någon undrade vad »schacketiketten» hade för åsikt om sådana problem. Så här är det[1]:

Ett enpassant-slag är tillåtet endast om man kan bevisa att en bonde i draget innan diagramställningen utfört ett dubbelsteg som möjliggör slag en passant.

För rockad gäller däremot att den är tillåten om man inte kan bevisa att endera kungen eller det aktuella tornet måste ha flyttat för att den aktuella ställningen ska kunnat uppstå.

Jag påpekade också att jag hade sett ett problem som utnyttjade dessa konventioner på ett intressant sätt, och här sitter jag nu för att försöka göra en blogga av det hela. Men innan jag tar itu med det problemet, som jag faktiskt lyckats hitta, så tänkte jag visa ett par andra problem som utnyttjar ovanstående regler.

Det första står min före detta klubbkamrat i LASS, Åke Hellström, för. 1948 gjorde han ett problem som enligt Börje Pettersson i LASSmeddelande 1990/2 orsakade ett mindre lösaruppror bland Dalademokratens läsare; så här såg hans problem ut[2]:









Matt i tre drag
Åke Hellström, Dalademokraten 1948

Det här är ett exempel på en ganska enkel bevisföring; svarts kung kan ju inte ha rört på sig i sista draget, och bonden måste ha tagit ett dubbelsteg, annars hade vits kung varit schackad. Efter 1. axb6 ep sätter vit matt inom de angivna tre dragen, men utan enpassant-slaget tar det längre tid.

Raymond Smullyan var en problemmakare av rang, och jag har ett flertal av hans tidiga böcker. I en av dem ställs Sherlock Holmes inför frågan »Går det att konstruera en schackställning där man kan bevisa att vit kan sätta matt i två drag, men det inte går att ange de drag som leder fram till matten?» Det här är den ställning som Smullyan hade i åtanke[3]:









Matt i två drag
Raymond Smullyan, The chess mysteries of Sherlock Holmes

Återigen handlar det om vad draget innan diagramställningen var — om kungen eller tornet flyttade spelar vit helt enkelt 1. Ke6 och följer upp med 2. g8D, eftersom svart inte kan rockera. Har bonden däremot tagit ett dubbelsteg kan vit i stället börja med 1. dxe6 ep och bemöta 1… 0-0-0 med 2. b7[4]. Här töjer alltså Smullyan lite på reglerna, eftersom han faktiskt inte kan bevisa vare sig att enpassantslaget är möjligt eller att rockaden är omöjlig. Men det må vara historiens förmodligen främste skapare av logiska gåtor förlåtet. Han blev en gång presenterad inför en föreläsning med ungefär de här orden[5]: »Professor Smullyan kommer i sin föreläsning att visa att endera existerar inte ni, eller så existerar inte han, men ni har ingen möjlighet att veta vilket…»

Så, äntligen till det problem som jag mindes. Betingelsen för dess a-del är föga uppseendeväckande, hjälpmatt i tre drag, sådana går det minst tretton på dussinet. Men b-delens betingelse är desto märkligare; den ställning som det handlar om är den som uppstår efter första draget av både svart och vit, och nu är betingelsen hjälpmatt i två drag. Den som tänker att det borde väl bara vara att fortsätta med resterande drag i lösningen från a-delen är i högsta grad ursäktad, men här sker det mirakulösa att den lösningen inte längre fungerar, medan det däremot uppenbarar sig en annan. Så här går det till:









Hjälpmatt i tre drag
Jan Hein Verduin, Thema Danicum, okt. 2000

Det borde inte vara så svårt att lösa den med alla ledtrådar som jag slösat härovan, men här kommer i alla fall lösningen: 1. Ke8+ g4 2. fxg3+ ep Kg2 3. Ld7 Tf8 matt.

Men låt oss ta en särskild titt på b-delen:









Hjälpmatt i två drag
Jan Hein Verduin, Thema Danicum, okt. 2000

Här ser man först att den »gamla» lösningen inte fungerar — i den här ställningen, berövad sin historia från de första dragen, går det inte att bevisa att vit just spelat g4, och därmed är enpassant-slaget inte tillåtet. Men samtidigt står nu kung och torn på sina utgångsrutor, och det går inte heller att bevisa att de måste ha rört på sig! Alltså har vi lösningen 1. Ld7 Txb3 2. 0-0-0 Se7 matt.

Visst var det väl lite vitsigt?


Fotnoter:

  1. Den som inte tror mig kan leta rätt på relevant information på Wikipedia; den som inte tror på Wikipedia heller får väl utarbeta en egen etikett. []
  2. Addendum 2019-09-28: Den skarpögde problemexperten Kaj Engström upptäckte att problemet i sin tidigare publicerade form var bilösligt, vilket visade sig bero på att bonden råkat halka en linje fel; den ska stå på d-linjen, och inte på e. Jag ber Åke, Kaj och alla andra om ursäkt för mitt slarv. Addendum 2019-09-28, några timmar senare: Kaj var ändå inte nöjd, och det med rätta; det finns ju inget som hindrar att svart slagit cxb5… Med hjälp av Robert Ericsson och en artikel han skrivit om Åke Hellström och hans schackproblem kan nu slås fast att bonden halkat två steg fel; ett då vi publicerade det i LASSmeddelande 1991/1-2 (sid 38; det var där jag tittade när jag skrev kommentaren ovan), och ett när jag satte ihop den här bloggan; bonden ska alltså stå på c-linjen, och inte på d eller e. Denna digitalt halkande bonde får mig osökt (?) att tänka på några ord från Nåd och onåd av Bodil Malmsten: »Digital istid — flytande kristall»… Det återstår bara att återigen be Åke, Kaj (som hela tiden föreslog att bonden skulle stå på c6) och alla andra om ursäkt. []
  3. Det är dock inte den ställning som står i min upplaga av boken — där återfinns en vit bonde på a7, vilket förstör hela poängen. []
  4. Med en bonde på a7 leder ju 1. Ke6 0-0-0 också till matt med 2. a8D []
  5. Tyvärr hittar jag inte det exakta citatet i hastigheten; om jag gör det kommer jag att ändra i texten, så ni bara vet… Addendum 2019-11-03: Jag hittade citatet på webben; det är dock såpass nära min ursprungliga text att jag inte ser någon anledning att ändra den. []

Feel the noize

Handen på hjärtat — är inte det där med Premier League ganska överskattat? Tjugotvå spelare springer omkring med en boll på en stor gräsmatta, och i slutändan vinner alltid Manchester City. Eller Liverpool. Jag har tidigare med viss framgång lyckats motstå dess lockelse, men sedan mitt favoritlag, Brighton & Hove Albion FC, lyckats avancera dit med hjälp av mannen med guldbyxorna, Tony Bloom, har jag tvingats intressera mig en smula för det som händer där. Men den pengarullning som försiggår i de kretsarna, där toppklubbar utan att blinka kan hosta upp en miljard i svensk valuta för att försäkra sig om en viss spelares tjänster, och sedan betala honom några miljoner i veckolön, borde, tycker jag, anses obscen av varje sunt tänkande människa. En av mina favoritförfattare, James Hilton, beklagade sig för sådär 80 år sedan över det slags vansinne som gjorde att en »athletics coach» på ett amerikanskt universitet hade dubbelt så hög lön som dess rektor; undrar vad han skulle haft för åsikt om tillståndet i dagens engelska fotboll.

Låt oss i brist på PL-underhållning bege oss tio år tillbaka i tiden för att titta på ett sammandrag av en match från slutskedet av säsongen 2008-09, närmare bestämt näst sista omgången i League One. Jag råkade faktiskt se den på plats, men av berättartekniska skäl tänker jag inte avslöja varför, och varför jag drar upp den just nu, förrän efter videosnutten. Det är, om jag inte helt missminner mig, den enda engelska fotbollsmatch som jag sett »lajv» där BHAFC inte varit ett av de deltagande lagen; dessa utgjordes i stället av Stockport och Crewe. Jag kan inte utlova något skönspel — om jag minns rätt hade Stockport förlorat ett antal matcher, kanske sju, i rad, medan Crewe redan var så gott som avsågade i bottenstriden[1] — men jag kan däremot utlova massor av mål, nästan lika många träträffar och fina målvaktsingripanden, och en härlig intensitet, från både spelare och publik. Det är så här jag tänker mig engelsk fotboll.

Som ni säkert kommer att märka var underlaget inte det allra bästa, och bollen rullar nästan lika jämnt och fint som i en kohage[2]. Detta berodde, förklarade en åskådare vars bekantskap jag gjorde under matchen, inte på att de använde kor som gräsklippare, utan på att de delade arena med en rugbyklubb, Sale Sharks; min sagesmans minspel antydde att han inte såg någon större skillnad mellan boskap och rugbyspelare.

Lägg särskilt märke till 3-1-målet[3] — jag hann tänka något i stil med »å nej, skottet är alldeles för högt, och alldeles för löst — vänta, är det en lobb?» innan publiken runt omkring mig reste sig och skrek ut sin glädje, så jag hann inte se att bollen verkligen gick i mål. Men det kan man klart se i snutten här nedan:

Matchen ovan spelades en fredagkväll, och eftersom jag tänkte se Brighton möta Huddersfield på bortaplan dagen efter, och bodde en (svensk) halvmil från Stockports arena, tyckte jag att det kunde vara lämpligt att fördriva kvällen med att ta en titt på dels Brightons motståndare i sista omgången (dvs Stockport) och dels ett av de lag som vi hoppades hålla bakom oss (dvs Crewe). Målsättningen för säsongen var dåmera bara att hålla sig kvar i League One, och det lyckades så småningom, efter en oavgjord match mot Huddersfield och en vinst i sista omgången mot Stockport.

Medan jag satt på en stenmur utanför grindarna i väntan på att bli insläppt, såg jag två välbekanta ansikten i sakta mak passera förbi i riktning mot biljettkassan[4], och sedan i samma tempo komma släntrande tillbaka efter förmodligen uträttat ärende — Russell Slade och Bob Booker, Brightons manager med »sidekick». Tyvärr hade jag ingen penna på mig, annars hade jag bett dem kludda något på den del av biljetten jag hoppades få behålla.

Men varför har jag dragit fram den här historien just nu? Det är inte för att påminna mina vänner brightonsupportrarna om att det finns värre saker än att förlora med stora siffror mot Manchester City, även om det kanske kan vara värt att påpeka att inte alla med efternamnet Potter kan trolla. Innan jag kommer fram till varför matchen ovan dök upp i mitt minne måste jag avslöja en hemsk sanning; alla brightonfans bör titta bort nu — jag har skaffat mig ett andra engelskt favoritlag, ett som nästan säkert inte kommer att förstöras av miljarderna i den högsta ligan. Det är dock inte något av de lag som figurerade i matchen ovan, utan det lag som parkerade på sista platsen i just precis samma liga — Hereford United[5].

Varför Hereford? Ja, för det första finns ju den eviga kopplingen med Brighton via ödesmatchen som kunnat bli Brightons sista, men för det andra, och viktigaste, därför att Hereford med omgivningar är så nära min uppfattning av ett himmelrike som det går att komma; inte nog med att de tillverkar Englands, och därmed världens[6], bästa cider, femtifem minuters hissnande vacker bussresa från Hereford ligger Hay-on-Wye, alla antikvariatälskares egen lilla by. Fotboll, cider och gamla böcker — kan livet bli bättre än så?

Hereford råkade för några år sedan ut för samma dystra öde som just drabbat Bury; en skojare skötte klubben tills den blev förklarad bankrutt och utkastad ur seriesystemet. Förhoppningsvis lyckas Bury göra en omstart, och raskt ta sig upp till normala nivåer, någonstans runt League Two. Hereford är inte riktigt där, men har nu tagit sig upp till Vanarama Conference North, vilket är den sjätte nivån i den engelska forbollshierarkin. I dagarna har man gjort klart med en rutinerad manager, vars uppgift är att ta dem tillbaka till Football League — Russell Slade, den forne brightonmanagern. Hans bana har ju gått lite upp och ner, men hans rutin borde vara värdefull för ett lag med Herefords ambitioner. Cum on, Feel the Noize!


Fotnoter:

  1. Mja, det var inte helt korrekt — Stockport hade någon oavgjord match i sin långa förlustsvit, och Crewe låg visserligen pyrt till, men var inte alls avsågade (de blev dock nedflyttade så småningom; med tanke på det försvarsspel de presterar i klippet nedan kan det knappast betraktas som oväntat). []
  2. Min barndoms fotbolls- och brännbollsplaner bestod huvudsakligen av en kohage, en tjurhage samt, under några veckor mellan skörd och plogning, en åker. []
  3. Crewes tredje mål är också en pärla; en kanon genom ett tätbefolkat straffområde. []
  4. Det finns säkert någon sats om kontinuerliga funktioner som hävdar att resterande delar av deras kroppar också bör ha passerat förbi, men det har jag inget minne av. []
  5. De heter visserligen Hereford FC för tillfället, men jag misstänker att de så småningom kommer att tillåtas att ta tillbaka det gamla namnet. []
  6. Åkej; Wales är väl en likvärdig konkurrerent. []