En metronoms grymma hemlighet

Svårighetsgrad 1









Bernhard Horwitz, 1884
Vit drar och vinner

Dagens studie är hämtade från Chess endings essential knowledge (Chess Multimedia, Volume 1) som jag recencerade i Schacknytt 2003/4. Man kan alltså förvänta sig mer didaktik än taktik, men jag törs utlova ett eller annat trevligt drag trots det. Att det här rör sig om en »förhistorisk» studie inser man ganska snabbt; vit har ju ingen överdriven brådska, utan kan såsa omkring ett tag på kungsflygeln eftersom svart är »reducerad till en metronoms grymma hemlighet», för att tala med Lindegren. Det gäller alltså att hitta rätt sätt att få bukt med den svarta kungens metronombeteende.

Man inser snabbt att vit måste använda kungen för att bryta genom, och därmed tillåta att svarts fribonde får fria tyglar. Ponera att svart ställer kungen på b7 för att försöka stoppa den vita framryckningen; hur tänker du komma vidare?

Rafflande duell

Svårighetsgrad 2









Hermann Neustadtl, 1897
Vit drar och vinner

Liksom förra veckans studie är dagens hämtad från Chess endings essential knowledge (Chess Multimedia, Volume 1) som jag recencerade i Schacknytt 2003/4. Det är naturligtvis h-bonden som ska avgöra, men helt utan hjälp av de andra pjäserna går det inte; vi bjuds på en rafflande duell mellan löpare och torn, där löparen visar sig gå segrande ur striden.

Första draget är viktigt! Tornet är en snabb försvarare, och kan i många varianter välja om den ska stoppa h-bonden från sidan (längs åttonde raden) eller bakifrån (längs h-linjen). Med detta i åtanke är det lätt att se varför det till synes naturliga 1.h7?? är ett stort misstag.

Fint bordsskick

Svårighetsgrad 2









Genrikh Kasparyan, 1935
Vit drar och vinner

Dagens studie är kanske inte så partimässig, åtminstone har jag inte fått upp något liknande i något av mina partier. Den hör däremot till kategorin »läckra studier som man måste ha sett om man ska kunna kalla sig schackspelare», och anledningen till att den poppar upp så här plötsligt är att jag blev inspirerad av en trevlig artikel av Johan Wästlund. När jag läste den blev jag påmind om en klassisk studie som jag första gången såg i någon av Kurt Richters schackkavalkader, och eftersom Johan inte omedelbart kände igen den på min beskrivning så var jag ju nästan tvungen att stoppa in den här.

Jag delar inte ut någon bonuspoäng till den som räknar ut vilket föremål på matbordet rubriken syftar på.

Att vit ska försöka få in en gaffel har du säkert insett; men kanske har du inte sett att det inte räcker, utan du måste ta till två gafflar? Och slutar dina varianter med ett slutspel har det blivit fel någonstans — här är det bara matt som räknas.

En fixeringsbild

Svårighetsgrad 2









Ladislav Prokeš, 1947
Vit drar och vinner

Med pjäs mer borde vit vinna lätt, men han har ställt till det för sig, och måste nu välja mellan att försöka vinna ett damslutspel, eller ett slutspel med springare och kantbonde mot tre bönder.

Springarslutspelet bör du ha avfärdat vid det här laget – det går helt enkelt inte att gardera a-bonden och bevaka d-bonden på samma gång; en typisk variant kan vara 1.Sa3 fxe6 2.Sb1 Kb5 3.Kc7 Kb4 4.Kd6 d2 om svart bara är intresserad av att forcera fram remi.

Men damslutspelen då? Lite systematik kan vara behövlig; vit kan spela både 1.e7 och 1.exf7, och båda dessa drag kan förberedas med 1.Sb4+ axb4, vilket gör att den svarta damen kan uppstå på två olika rutor. Summa summarum fyra olika varianter, alltså; men bara i en av dem kan vit vinna den svarta damen!