Att leva på kanten

Living on the edge är ett uttryck som, om jag förstått det rätt, handlar om en livsstil för den som gillar att leva »farligt», att söka äventyr och spänning. Som alla som känner mig det allra minsta vet passar den beskrivningen inte särskilt bra in på mig[1], så jag tänker lägga ett par andra betydelser i rubricerade uttryck. En snabb googling tycks indikera att uttrycket mest används av diverse skumma och enkelspåriga individer — som exempelvis filmmakare, religiösa rörelser och Aerosmith — så att ge det en mer sofistikerad mening kan enbart vara av godo.

Det handlar om SL, förstås. Igår, fredagen den trettonde, prövade jag för första gången det nya zon-system som SL införde den 9:e och som jag kritiserat i ett par bloggor förra året, här och här. Eftersom den resan är ett utmärkt exempel på vad som väntar oss reskasseresenärer som lever på kanten — av Stor-Stockholm, alltså — så tänkte jag dra det här. Men jag lovar att detta är sista gången jag skriver om SL:s enfaldstaxa; möjligen kan jag tänka mig ett kort »hurra!», eller liknande, om/när man ändrar systemet till något bättre[2].

Bakgrunden är att jag och ett par kompisar bestämt oss för att äta en bit mat på en kinakrog på Mariatorget vid sjutiden. När jag studerade SL:s reseplanerare för den resa jag ville göra insåg jag att jag råkat ut för ett exempel som jag tog upp i mitt mejl till Susanne Nordling; att resan låg precis på gränsen, det vill säga den sista omstigningen sker efter precis 75 minuter, om tidtabellen hålls av alla parter — se bilden här till höger[3]. Nu visade det sig att 582:an gick redan 17:45, en minut »för tidigt», så jag valde i stället att åka via Centralen och tunnelbanan till stationen Mariatorget, som trots namnet inte ligger vid Mariatorget, för att inte riskera att betala dubbelt. Ett par hundra meters extra promenad är inget av bråka om för unga och friska resenärer, men jag kan knappast anses tillhöra någondera av de kategorierna längre. Därtill kommer att gången mellan Centralen och T-Centralen i semi-rusningstid inte tillhör mina favoritställen på jorden[4].

Man kan fundera på vad SL:s reseplanerare skulle säga om resan var någon minut längre. Resultatet syns här till höger — i stället för att ge priset för två zoner påstår den att »Priset kunde inte beräknas», vilket tyder på att SL fortfarande inte insett att man infört tidsflexibla zoner, utan tror att resor sådana som denna är sällsynta, eller »enstaka» som författaren till det märkliga appendix 6 i utredningen som låg till grund för förändringen uttryckte det.

När jag undersökte möjligheterna att ta mig tillbaka från Södermalm upptäckte jag att det fanns en tidsmässig »no-go-zon» som det gällde att se upp med, eller rättare sagt en extra stor zon — se bilden till höger. Det är nämligen så att den buss som fraktar hem mig den sista biten, 582, gör ett extra långt uppehåll — 45 minuter i stället för de vanliga 30 — för att anpassa sig till att pendeltågstrafiken går över till halvtimmastrafik. Som man kan se på bilden betyder det att om vi som vill ta buss 582 i Märsta kliver in genom spärrarna på Stockholms Södra mellan 20:55 och 21:17, på ett ungefär[5], så kommer vi att debiteras dubbel avgift. Som man lätt kan övertyga sig om existerar en liknande situation under de tider på dygnet då 582:an går i halvtimmestrafik, vilket är de allra flesta; då är dock tidsperioden med dubbla avgifter »bara» omkring sju minuter lång.

Om man inte börjar sin resa på Stockholms Södra ändras inte läget nämnvärt, det är ändå den sista omstigningen i Märsta som styr. Som ett belysande exempel har jag klippt ut tiderna för 55:an på hållplatsen Mariatorget, riktning Tanto, dvs en av de busslinjer som passerar förbi Stockholm Södra. Som framgår av föregående paragraf får jag inte ta bussen som avgår 21:01, eftersom den sista omstigningen då sker 22:32, efter 91 minuter, vilket betyder dubbel avgift. På samma sätt tvingas jag utvärdera varje buss för sig; till exempel bör avgången 19:06 ge en sista omstigning efter 71 minuter, och alltså medföra enkel avgift, medan avgången 19:29 ger en omstigningstid på 78 minuter och följdaktligen genererar dubbel avgift — om jag räknar rätt i hastigheten; jag har inte kollat med reseplaneraren.

Ett intressant fall är de sista avgångarna, som ligger precis utanför gränsen med 76 minuters omstigningstid. Nu är kanske inte detta så illa som det kanske verkar; är bara tåget i tid, och bussen kommer till hållplatsen i Märsta några minuter före avgångstiden, kan man eventuellt hinna registrera omstigningen tidigt och därmed klara sig med enkel avgift. SL drar verkligen sitt strå till stacken för att vi som lever på kanten ska få lite »danger and excitement».

Till slut ett par korta kommentarer till de tidigare bloggorna; jag har inte fått några från SL trots att jag frågat hur de egentligen räknat i appendix 6, så de påpekanden som följer är ur egen fatabur.

I mitt andra inlägg gjorde jag ett logiskt felslut som ingen ännu påpekat, så jag tvingas göra det själv. När jag påstår att den andra paragrafen i det citerade stycket om flexibla zoner inte är tillämpligt på de tidsflexibla zoner som SL nu infört så tänkte jag enbart på oss reskasseresenärer. För de personer som vill köpa en enstaka resa och betala i förväg är det intressant att veta om resan går över en eller två zoner, och där kan de tidsflexibla zonerna naturligtvis ställa till problem.

Den andra kommentaren gäller reseplaneraren, där jag tycker mig se vissa förändringar till det bättre, trots plumpen som jag redovisar i en bild här ovan. Ett exempel som jag hittade vid skrivandet av min första artikel, en resa till Slottsbacken där reseplaneraren förslog en resa där sista omstigning skedde efter 78 minuter trots att det gick att finna omstigningar innan 75 minuter, har såvitt jag förstår ändrats så att planeraren redovisar en resa där sista omstigningen sker inom 75 minuter — helt säker på att detta beror på programmering är jag inte, eftersom det var nästan en månad mellan de två sökningarna, och tidtabellerna därför kunnat förändrats under tiden. Jag tycker mig också kunna se att ibland visas två förslag: ett där restiden minimerats, men man inte bryr sig om när sista omstigningen sker; och ett där restiden är längre, men sista omstigningen sker inom 75 minuter. Inte heller här är jag helt säker, eftersom jag bara gjort några stickprov på resor som skulle kunna ställa till det för reseplaneraren, och jag har dessutom inga tidigare sökningar att jämföra med. Jag är dock försiktigt opmistisk att reseplaneraren fått en översyn för att fungera bättre med det nya systemet; någon grundlig undersökning har jag dock inte gjort, och mycket tyder på att ytterligare förbättringar vore önskvärda — jag tänker till exempel på prisangivelsen vid resor med en sista omstigning efter 75 minuter, och en tydlig varningsmarkering på sådana resor.

Låt mig som avslutning summera mina erfarenheter av min första »långresa» i det nya systemet. På plussidan finns de 40 kronor som sparades gentemot det gamla systemet; på minussidan finns tvånget att åka en mer ologisk väg samt de komplicerade beräkningarna för att se till att resan höll sig inom de stipulerade 75 minuterna. Jag har ägnat ett liv åt matematisk-fysiska beräkningar, och ett annat åt komplicerade kommunikationstekniska regelsystem, så jag räknar med att jag ska klara mig relativt väl vid resor med SL även i framtiden. Men hur kan SL tycka att detta system är enkelt?


Fotnoter:

  1. Nytt år, nytt understatement of the year att kämpa om. Jag planerar att göra ännu ett försök senare i denna blogga. []
  2. I den heliga symmetrins namn borde jag naturligtvis även påtala vad jag skulle göra om SL ändrar systemet till något sämre, men eftersom jag inte kan föreställa mig hur det skulle kunna se ut avstår jag från det. []
  3. De flesta bilder i den här bloggan kan göras läsbara för den som vill studera dem noggrannare genom att klicka på dem. []
  4. De flesta ställen i universum är säkerligen ännu mer ogästvänliga, så därför avstår jag från att utsträcka jämförelsen till galaxen eller ens solsystemet. []
  5. Här räknar jag med att man inte kan avverka sträckan från spärrarna till tåget på mindre än en minut; »your mileage may vary», som engländare plägar uttrycka saken. []

4 reaktion på “Att leva på kanten

  1. På den tiden då spärrpersonalen ”stämplade remsor” angavs startpunkten för resan 00, 15, 30, eller 45 minuter efter heltimmesklockslag. Då kunde man generöst nog få en bonus på upp till 14 minuter, eftersom stämplarna ställdes om varje kvart.

    Jag vet inte hur det är nu. Uppdaterar man tidsangivelsen varje minut?

    En gång när jag stigit på tåget från Stockholm C till Tullinge blev all tågtrafik plötsligt inställd och resenärerna uppmanades att finna en ”alternativ resväg”. Det blev i mitt fall tunnelbana till Norsborg, buss till Tumba och till sist, buss från Tumba till Tullinge. Det kostade mig ytterligare två stämplade kuponger, trots att bussföraren var medveten om situationen. Jag ringde till SL:s upplysningstjänst vid hemkomsten och fick då reda på att jag varit skyldig att betala för den extra resvägen och den extra restiden. Inga undantag görs oavsett rådande förhållanden.

    • Mer korrekt är väl att säga att stämplarna skulle ställas om varje kvart, men att det gjordes manuellt och därför kunde variera kraftigt. Nu sköts klockan automatiskt och, såvitt jag kunnat erfara, i stort sett korrekt; och som du gissar anges tiden med minutnoggrannhet.

      Vad beträffar ditt exempel med resan Sthlm – Tullinge så misstänker jag att du fortfarande skulle vara tvungen att betala extra, men att du sedan skulle kunna få kompensation; som jag tolkar reglerna (Se SL:s kundservice) borde du dels få kompensation för ditt extra utlägg, och dels kompensation för förseningen, om den var mer än 20 minuter. Det är en avsevärd förbättring jämfört med det tidigare systemet, då man bara kunde få ersättning för »alternativ resa», det vill säga taxi. Exakt hur man skulle få tag i en taxi om ett pendeltåg med tusentalet passagerare plötsligt ställdes in berättade man dock inte.

      Problemet med förseningsersättningen är att den är enormt tungrodd. I somras (nåja; i början av september) blev jag så pass försenad (en lastbil hade kört in i en bro, och man vågade inte släppa på tågtrafiken förrän en inspektör kontrollerat skadorna) att jag vände, allt inom de två timmar som biljetten då gällde. Trots att jag chattade med någon på kundservice som fyllde i en ansökan enligt alla konstens regler blev jag efter en dryg vecka kontaktad för att ge kompletterande uppgifter, och det tog mer än en månad innan ärendet slutbehandlats, och jag fick tillbaks mina 50 kr. Jag misstänker att det är ett medvetet val från SL; om det blir för smidigt att kräva tillbaka pengar så skulle det bli kostsamt med alla de förseningar som drabbar företaget.

      • Jag läste just villkoren på SL:s hemsida. Om jag fattat saken rätt, så ska man ha påbörjat den sista delresan innan 75 minuter förflutit sedan man startat sin resa. Man behöver tydligen inte ha kommit i mål inom 75 minuter.

        • Precis; men så har det »alltid» varit, och kan inte vara annorlunda så länge man inte inför något slags utchecknings-mekanism. Det är också en av anledningarna till att SL:s statistik är så osäker — man använder det man kallar »resemönster» för att gissa var resenären steg av. Det ger också upphov till den asymmetri-effekt som jag tog upp i min blogga nummer två.

          Har just fått svar på en fråga om huruvida man kan påräkna kompensation från SL i fall som det första i artikeln; om jag får ett positivt svar på en följdfråga kommer jag nog att lägga till ett appendix med SL:s tolkning av sina regler, eftersom det skulle påverka hur man bör agera vid förseningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *