månadsarkiv: mars 2024

En sorgesång

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 65

Ola Magnell — Elegi

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag tänkte jag bjuda på något speciellt i den här serien. Inte nog med att jag blundar med båda öronen för det faktum att låten ifråga refererar till gummiordet »gud», som jag vanligen undviker de gånger jag inte kritiserar det, eller någon som råkar använda det; det är dessutom en version av låten ifråga som mig veterligt inte förekommit på internätet tidigare. Det handlar om det extranummer som mäster Magnell framförde[1] på sin spelning på restaurang Skål den 24 oktober 2011[2], och som jag spelade in, sittande i ett obekvämt hörn i den lilla lokalen. Jag satt i princip i jämnhöjd med scenen, så om ni inte lyckas upptäcka någon stereoeffekt så beror det säkert på det…

Detta var andra gången jag hörde Magnell; första gången bör ha varit strax efter att LP:n »Onkel Knut» släpptes, eftersom ett flertal av de låtar jag minns från den konserten var med på den skivan. Hur som helst var det i Linköping i mitten av 80-talet, på Herrgårn, studenternas Mecca på den tiden; gigografin är inte fullt lika detaljerad från den där perioden, så jag kan inte ge något exakt datum för den upplevelsen. Men en observation som jag gjorde efter båda spelningarna är att Magnell, åtminstone i mina oskolade öron, är en mycket bättre gitarrist än sitt rykte, om han nu ens nämns tillsammans med sitt instrument. Jag hoppas ni gör samma reflexion efter att ha hört ovanstående inspelning.

Texten är, som alltid när någon av »de fyra stora» är i farten, väl värd att meditera ett litet tag över, oavsett hur man nu tolkar vissa gummiord. Hela texten återfinns här, och sista strofen kan vara värd ett par extra funderingar i detta mörkrets tidevarv:

Så led mig till den underbara källa
där livet föds på nytt och vi kan se
att mörkret vi drogs in i var en fälla
och att det finns så mycket kvar att ge

Fotnoter:

  1. På övriga låtar var han denna kväll ackompangerad av Calle Ekerstam. [↩]
  2. Min sedvanliga lättja gjorde att jag inte förde över inspelningen från zoomen förrän långt senare, och därför angav jag inspelningsdatum till »2011-xx-xx», men denna praktiska gigografi gjorde det enkelt att hitta exakt datum. [↩]

Kvartsmänniskan

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 64

David Lindley — Quarter of a man

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ännu en gång fick jag ett sista-minuten-tips om en artist som måste med i den här serien; en facebook-vän, Christer H., påminde världen om att det är 80 år sedan David Lindley, en av få artister som kan konkurrera med Norman Blake om titeln som stränginstrumentens mästare, föddes[1]. Jag har bara en skiva med honom, »El Rayo-X», men studerar man wikipedia-artikeln om honom så har jag dessutom ett flertal skivor där han medverkar på legendariska plattor med, till exempel, Bob Dylan och Leonard Cohen. Om Jackson Browne dyker upp i den här serien är sannolikheten mycket stor att det också innebär ett lite falsettsång(!) av Lindley…

Som vanligt är det åtminstone för mig oklart vad texten egentligen vill säga — tills någon kommer med ett genomtänkt förslag på motsatsen kommer jag att betrakta den som ett begåvat stycke nonsens. Men alla har vi väl känt oss väldigt små ibland…

Fotnoter:

  1. Ska man vara petig var det, enligt Wikipedia, igår, men det tar jag inget extra för. [↩]

Lindansare

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 63

Mikael Wiehe — Lindansaren

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det finns en förbindelselänk mellan förra veckans skrönika, eller vad den nu ska kallas, och den här veckans, även om det torde vara helt omöjligt att se det sambandet mellan de två låtar som jag valt. I stället är det min lilla fingervisning angående en rad i en dikt av Kjell Höglund som fick mig att minnas en liknande insprängd rad i en novell av Lars Göransson. Novellen börjar så här:

Det var en het sommar många år före kriget.
   Jag satt oppe i mitt vindsfönster och ritade. När det är så här varmt och stilla får klockorna i Katarina en stum och tilltäppt klang. För varje gång de slår bakom mig har jag gjort färdig en teckning och börjar på en ny. Jag tröttnar aldrig på att rita av de röda taken, det knottriga vattnet, de ropande boxerbåtarna, Skeppsbron, Strandvägen och gasklockan med det stora molnet längst bort.
   Det är mycket varmt. Några fötter pladdrar slött nere på gatan. I ett fönster steker man. Ja, det är middagstid snart.
   Att jag plötsligt sitter här nu, och är så gammal.
   Nu kommer den lilla snuviga karln hem och börjar treva på pianot för öppet fönster. Om han får sitta i fred en stund kommer han snart att gå över på Hammarklaversonaten.
   Ja! nu börjar Hammarklaversonaten.

Det är naturligtvis raden »Att jag nu…» som jag tänker på; samtidigt både en snabb påminnelse om de två tidsplanen i historien och en »verfremdungseffekt»; lika elegant som verkningsfullt exekverat. Det kanske bör påpekas att Göransson var född 1919, och sålunda inte kan ha varit mer än 25 år gammal när novellen publicerades, men författare har ju rätt att vid behov frisera sin verklighet en smula när de skapar sina berättelser.

Men om man inte läst novellen ifråga så är det måhända inte självklart hur kopplingen mellan Wiehes sång och Göranssons novell ser ut. Några rader längre fram i berättelsen dyker det emellertid upp en skugga av en människa, och så småningom också människan själv, som visar sig vara lindansare. Han berättar lite senare att han gillar att smyga sig in hos barn, ge dem karameller och berätta sagor för dem; han berättar också att han ibland önskar han kunde flyga. Man måste vara särdeles obevandrad i svensk barnlitteratur för att inte dra paralleller till Astrid Lindgrens figur »Karlsson på taket». Jag ska inte förstöra nöjet för den som vill läsa hela novellen; den heter »Min vän på taket», ingår i novellsamlingen »Den förvirrade guden» från 1944, så den fyller alltså i dagarna åttio år — och den är, enligt min mening, synnerligen läsvärd.

Lindansare är ju en populära metafor; Wiehe belyser en sida av den, Göransson tar upp flera sidor, och Anders F Rönnblom betonar i sin version galenskapen i hela projektet — det finns säkert fler lindansare i kulturen som jag missat, och det kommer säkert fler med tiden, så länge som det krävs virtuoser i en galen värld…

Häxor och cigarrer

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 62

Kjell Höglund — Häxprocess

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Knappt hade jag överlevt den nära-döden-upplevelse jag relaterade i förra veckans blogga förrän jag fick ytterligare en anledning att ta upp en av mina favoriter i den här serien — en film som handlade om Kjell Höglund las upp på SvT Play. Skynda dig att se den; SvT kommer snart att ta bort den igen[1]!

Hur jag råkade fastna i det Höglundska garnet minns jag inte längre, men en rimlig gissning är att jag köpte LP:n »Häxprocess» någon gång i slutet av 70-talet eller början av 80-talet; dagens låt var alltså förmodligen det första jag hörde med honom. Han blev omedelbart placerad på samma nivå som Anders F Rönnblom, John Holm och de andra fantastiska artisterna från 70-talet. Texten är visserligen mer än femtio år gammal, men jag törs hävda att den är minst lika aktuell som den var då den skrevs.

Ett tips för den som vill veta mer om Kjell Höglund är sajten lugnare vatten, den har visserligen inte uppdaterats på ett tag, men där finns mycket intressant. Bland annat skrev Kjell ett slags dagbok, eller snarare månadsbok, under några år i början av 2000-talet, där han berättade om vad han pysslade med och ofta inkluderade outgivna manuskript från byrålådan. Eftersom jag noterade en sak som måhända kommer att förbrylla litteraturvetare när de tar itu med dessa manuskript så tänkte jag nämna det här. Det handlar om en rad i verket »Principia Poetica», en samling dikter som började publiceras i månadsmeddelande 37, juni 2003[2]. Den rad jag tänker på återfinns några meddelanden senare, i nummer 44, januari 2004:

det enda som kan döda en stålman
är fragment från hans barndomsplanet

cigarrerna hade nästan brunnit slut

ingen kan odla i strid mot naturens processer
utan bara i harmoniskt samarbete
bonden sätter sitt frö i jorden
vid den rätta tidpunkten
han behöver regn, luft och värme
för att i sinom tid kunna skörda

Man kan fundera på vad de plötsligt uppdykande cigarrerna har med saken, eller överhuvudtaget någonting, att göra. Det vet jag nu inte — det får bli en sak för kommande generationers litteraturvetare att bena ut — men jag vet varifrån de är hämtade. Den raden inleder nämligen James Hiltons roman »Lost horizon» i den svenska översättningen av Louis Renner; på svenska fick boken namnet »Blå månen», och i en senare utgåva »Bortom horisonten».

Skulle dagens låt och den ovanstående diktsnutten inte gett dig nog att tänka på, så kan du ta itu med avslutningen på det 44:e månadsmeddelandet:

varje ny vetenskaplig upptäckt
gör verkligheten mer och mer sammanhängande
tidvattnet har samband med månen
vetenskapen driver oss i sin förlängning
mot en verklighet som inte är uppdelad
utan totalt sammanhängande
en organisk helhet
vetenskapsmannen är mystiker
han petar på ett grässtrå
och en supernova exploderar

Fotnoter:

  1. »Snart» är ett sådant där härligt gummiord; studerar man sidan noga ser man att filmen kommer att ligga kvar (åtminstone) till 24 februari 2028, men med tanke på hur snabbt tiden går nuförtiden finns det ingen tid att förlora! [↩]
  2. Tyvärr kan det vara svårt att läsa texten om du har en bred skärm; i så fall rekommenderar jag att du går till sajten och följer dess navigering för att få korrekta ramar. [↩]

Råttfångare

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 61

Mickey Newbury — How many times…

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Veckans låtval är förorsakat av en nära-döden-upplevelse av det mest uppskakande slag förra helgen; om jag minns rätt var det på lördag förmiddag. Nu är jag ju ganska försiktig av mig, och skulle aldrig ge mig på riskabla kroppsliga övningar som att ställa mig på ett par skidor, klättra upp på en stol eller berätta för en »sverigedemokrat» vad jag anser om Jimmie Åkesson. Nej, det var helt enkelt så att jag var nära att förlora mitt »streak» på Wordle; när jag kom till den sjätte och sista gissningen hade jag bara tre bokstäver, och en tre-fyra möjliga ord att gissa på. Som tur var beslöt jag mig för att »piper» var det mest troliga av dem, vilket visade sig lyckosamt[1]. Mitt »streak» är följaktligen fortfarande intakt sedan jag missade »parer» för något år sedan.

Mickey Newbury är ytterligare en av de artister jag hittat genom Townes Van Zandt; jag läste någonstans att de varit vänner, och beställde prompt en box med hans första tio skivor ihoppackade på åtta CD; jag hade då inte hört en enda låt av Newbury. En chansning som visade sig mycket lyckad.

Som vanligt har jag bara dimmiga idéer om vad låten handlar om — så långt har jag i alla fall kommit att sångaren relaterar någon form av triangeldrama, och att något uttryck baserat på sagan om råttfångaren från Hameln är inblandat, men det verkar som man kan syfta på lite olika saker i det engelska språket, så jag lämnar uppgiften att skapa mening i texten till dig, käræ lyssnare…

Fotnoter:

  1. Jag hade redan försökt »river», så jag visste att det inte kunde vara »riper»; det var nog min smala(!) lycka. [↩]